I min Faders hus

Kristen i Finland: Tillsammans blir vi mera

29/3/2021

I början av mars blev jag vald till ordförande för Ekumeniska Rådets sektion för finlandssvensk ekumenik. En av mina första uppgifter blev att få liv i den blogg vi i sektionen hade talat länge om. Nu finns de första inläggen att läsa på webbsidan www.ekumenia.fi/kristen_i_finland.

I dagens inlägg citerar jag både kardinal Anders Arborelius och biskop Paul Verschuren, som i tiden döpte mig. Han sa i en predikan i Åbo domkyrka år 1976 så här: "En katolik som blir en bättre katolik finner inte i sista hand påven, utan närmar sig Kristus, och en lutheran som fördjupar sig mer i sin tro finner inte Luther utan Kristus. Och på så sätt kommer de i Kristus närmare varandra." (Hela predikan finns på finska i boken In Christo omnes (1984), på svenska finns ett längre citat på bloggen.)

Själv konstaterar jag bland annat det här: "Vi ska se Kristus i våra medmänniskor, men vi ska också själva sträva efter att bli mer Kristus-lika. Och i båda delarna tror jag alltså att vi ska dra nytta av varandra och varandras insikter, inte bara på individnivå, utan också på kyrko- och traditionsnivå."

Bloggen Kristen i Finland finns på Ekumeniska Rådets webbplats. Bilden har jag skapat av mina egna foton och skärmdumpar från sajten. Klicka på bilden för att komma till bloggsidan.

Läs bloggen Kristen i Finland här:
www.ekumenia.fi/kristen_i_finland

Nåden flödar ur Guds lamm

26/3/2021

Jag saknar nästan inte mässan idag. Nästan. Så mycket nåd tycker jag att jag har fått redan, fast klockan knappt har slagit åtta.

I dagens läsningsgudstjänst citeras Beda Venerabilis, en engelsk (eller rättare anglosaxisk) benediktinmunk från 700-talet som har lämnat ett väldigt positivt intryck i mig i samband med studierna i fornengelska vid Helsingfors universitet på 1990-talet.

Det var alltså med glädje jag började läsa utdraget ur en predikan av honom idag. Att han dessutom skrev precis det som jag ibland har försökt förklara om mässan blev det ju inte sämre. Mässoffret, det är mässoffret som är hjärtat i det kristna livet!

Så här skrev Beda - på engelska the Venerable Bede - för 1300 (!) år sedan om Guds lamm, Kristus. Han talar tydligt till alla som har svårt att fatta varför Kristus kallas just "Guds lamm".

Kristus "tar i sanning dagligen bort världens synder och han renar oss från våra dagliga synder i sitt blod, då minnet av hans saliga lidande återupprepas vid altaret, då bröd och vin, skapade ting, genom Andens outsägliga helgande förvandlas till hans kropps och blods sakrament."

Beda fortsätter:

Jungfru Marie bebådelse - och sen begränsningar i rörelsefriheten

25/3/2021

Idag firar katolska kyrkan Herrens bebådelse eller Jungfru Marie bebådelsedag - helt logiskt nio månader före jul - och vi gläder oss åt det ofattbara att Gud blev människa. Att den "osynlige gjorde sig synlig", som helige Leo den store skriver. Han konstaterar också att "när alltings Skapare och Herre ville vara en av de dödliga, då avstod han visserligen från allt, men det var inte makten som brast utan barmhärtigheten som böjde sig ner". Och det är den barmhärtigheten vi firar idag.

Påve Leo den store är författaren till dagens andra läsning i läsningsgudstjänsten som jag igen började dagen med. En följd av att det blir ljust så tidigt nu efter vårdagjämning är nämligen att jag vaknar tidigare än jag brukar och då tar jag mig tid att börja dagen rätt, med läsningsgudstjänst och Laudes. Eftersom det är en helgdag fortsatte jag sedan med mässa på engelska via YouTube från en för mig okänd kyrka i Singapore.

Tonåringar är också Guds folk

23/3/2021

Jag vaknar med sammanbitna tänder och värkande käke. Jag minns att drömde något om tonåringar, men minnet av drömmen är så flyktig, så jag vet inte om jag själv var tonåring i drömmen eller om det som hände i drömmen - jag minns inte längre vad det var, men bra var det inte - drabbade någon annan eller andra. Jag gapar stort och försöker mjuka upp käkmusklerna.

Drömmen kanske triggades av artikeln i söndagens Helsingin Sanomat (på finska, bakom betalmur) om hur ungdomar i huvudstadsregionen har hängt på tågstationer och i köpcentrum under den gångna coronavintern. Jag kände stor kluvenhet när jag läste reportaget. Klart att ungdomar hellre tillbringar tid med sina vänner än sitter hemma, för det behövs inte ens att familjen är trångbodd eller en förälder som super. Man svetsas samman i tonåren och det är vänskapsband som i väldigt många fall håller livet ut. Så är det ett tjockt lager corona över alltihop, förstås. Föräldrarnas oro och misslyckade försök att få de egna barnen att stanna hemma trots att kompisarna är ute på stan. Och så ett bamselager frustration över att situationen ju var allt annat än bra före coronan.

De intervjuade ungdomarna hänger på centralstation i Helsingfors, på köpcentrum intill stationerna i Böle och Åggelby, på metrostationen på Drumsö och i köpcentret Itis i Östra centrum. Och det som framgår är att de brukade hänga där förut, de har bara fortsatt med det under coronan. Visserligen är ungdomsgårdar och många hobbyer stängda, men redaktören rapporterar ju inte sida upp och sida ner om tonåringar som beklagar att lokalen för deras favorithobby är stängd. Det är bara killen med skateboarden som beklagar att det är vinter och skatehallarna är stängda, så han skatear i parkeringshallar i stället, fast han vet att det är förbjudet. De andra ungdomarna kommer för att träffa vänner och sätter sig t.ex. gärna i ett visst hörn i köpcentret Tripla i Böle, för där har de lärt sig att vakterna låter dem vara.

Allt som är av nöden

22/3/2021

Jag vaknar tidigt och börjar dagen med läsningsgudstjänsten i Oblatmissionärernas breviar. Dagens andra läsning, den som inte är ur Bibeln, är av helige John Henry Newman. Han skriver om Kristi korsfästelse, eller som han uttrycker det, "det eviga Ordets outsägliga lidanden", vilket förstås passar bra så här i fastan, när vi gör oss redo för påsken. Kardinal Newman skriver att korsfästelsen blir till "en källa av blod" för allt det vi behöver, allt det som är av nöden, i våra liv. Och jag fastnar för att han i sin lista över det som verkligen behövs i livet, för våra själars liv, kopplar samman hopp och ljus - som för mina tankar till att vi precis har passerat vårdagjämning - med andlig frihet och impulser till ett heligt liv.

En bild från stranden i Lappvik, där jag tog min söndagspromenad igår.

Allt som är av nöden för denna syndfulla värld, för våra själars liv, vår naturs pånyttfödelse, allt det mest glädjefulla och ärorika, hopp, ljus, frid, andlig frihet, impulser till ett heligt liv, religiös kunskap och kraft, allt detta flyter alltså på det mest hemlighetsfulla sätt fram ur en källa av blod. Vår frälsning är ett verk av blod, och vi måste, om vi vill bli frälsta, komma nära och betrakta detta med tro och ta emot detta såsom vägen till himlen. Vi måste ta honom som led på detta sätt till vår vägvisare. Vi måste omfamna hans heliga fötter och följa honom.

- helige John Henry Newman

Jag märker till min förvåning att jag mentalt placerar andlig frihet och impulser till ett heligt liv i kategorin "konkret", medan hopp och ljus - det senare trots associationen till de längre dagarna - på något sätt blir abstrakta i sammanhanget.

Kanske jag på något sätt tänker att hoppet är ett en Andens gåva, medan jag tänker mig att den andliga friheten och de goda impulserna är något vi dagligen borde arbeta för. Kanske förföljelse av kristna eller coronans begränsningar gör att just den där andliga friheten känns väldigt fysisk idag.

Under dina vingars skugga

21/3/2021

Tidegärden är fascinerande. Ju mer man ber den, desto mer lever texterna. Så ska det förstås vara, men för mig är det fortfarande relativt sett nytt att regelbundet börja dagen med Laudes. Förra veckan frapperades jag av hymnens ord "Bered ett rum, en rymd för dig i våra hjärtan och vårt liv." Idag fastnar jag redan några rader tidigare - som om jag aldrig hade bett med den här hymnens ord förut! - "Du hör oss nu, du som ser ner i alla djup."

Du som ser ner i alla djup. De orden känns helt klockrena i coronan och påminner mig livligt om alla dem jag av olika orsaker vill be för alldeles speciellt: om familjen där föräldrarna båda kämpar med svåra sjukdomar, om kvinnan som hade ett väldigt tungt år redan före coronan kom och vars liv nu har vänts helt upp och ner, om familjen som så gärna skulle få ett andra barn, om mannen som kämpar med svåra fysiska smärtor, om familjen där ett barns sjukdom gör att coronan känns som ett dagligt damoklessvärd över deras liv, men också om alla dem som inte kan ta avsked av nära och kära annat än online, om alla dem som inte har fått en kram på ett år och alla som inte har kunnat gå i mässan ens så ofta som jag under det gångna året. Herre, du ser oss alla i våra djup, förbarma dig över oss!

Jag fortsätter min morgonbön men stannar strax upp igen, vid psalm 63 genast efter den inledande hymnen:

Ty du är min hjälp,
och under dina vingars skugga jublar jag.
Min själ håller sig intill dig,
din högra hand beskyddar mig.

Under dina vingars skugga jublar jag. Ja, minsann! Och jag hoppas verkligen att min själ håller sig intill dig! Det är besked som tröstar efter tankarna på alla djupen som hymnen väckte.

När tystnaden talar

20/3/2021

Igår, den 19 mars, firade katolska kyrkan S:t Josef. För två år sedan kunde jag också fira Josef med adoration och mässa. I coronatider är sådant inte möjligt, men i stället finns det mycket att läsa.

Det skrivs mycket om helige Josef just nu, eftersom den nuvarande påven har lyft fram honom på ett speciellt sätt som det finns det god anledning till. Som kardinal Anders Arborelius skriver i sin predikan för S:t Josefs dag kan Josef "i sin person [...] sammanfatta vad det är att vara en vanlig troende människa, som tar emot det uppdrag och den kallelse han får av Gud och i all enkelhet försöker följa Guds vilja. Josef blir i Abrahams efterföljd en rättfärdig man som troget tjänar Gud (jfr Rom 4:3)".

Idag tänker jag på Josef när jag läser responsoriet i Laudes: Herre, jag förtröstar på dig, jag säger: Du är min Gud. Det känns klockrent som S:t Josef, tänker jag.

Herre, jag förtröstar på dig, jag säger: Du är min Gud.
Herre, jag förtröstar på dig, jag säger: Du är min Gud.
Min tid står i dina händer,
jag säger: Du är min Gud.
Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande.
Herre, jag förtröstar på dig, jag säger: Du är min Gud.

Responsoriet i dagens Laudes

Skulpturen av S:t Josef i S:t Henrikskatedralen.

Fast för all del, det där med "jag säger" är ju strikt taget inte helt "josefskt", eftersom vi inte har ett enda direkt citat av honom i Nya testamentet. Det är ett faktum som får mig att tänka på Blixen (Surprise!), närmare bestämt berättelsen "Den blanka sidan" i Sista berättelser. (På engelska heter berättelsen "The Blank Page" och jag tycker personligen att den på svenska hellre kunde heta "Det oskrivna bladet", eftersom den danska titeln är "Det ubeskrevne blad".)

"Var ärliga mot varandra"

18/3/2021

Eftersom det hade gått en dryg månad sen jag senast gick i mässan var det med stor lättnad jag i måndags e-postade fader Jean Claude Kabeza, kyrkoherde i S:t Henrik, och kom överens om att få bikta mig och ta emot eukaristin utanför nattvarden i samband med ett Helsingforsbesök följande dag.

Idag för ett år sedan skrev jag man hade slutat fira offentliga mässor i Finland på grund av coronan. Sen öppnades mässorna igen, men endast för ett begränsat antal deltagare och med förhandsbokning. Sammanlagt har jag kunnat motta Kristus i eukaristin färre än 20 gånger de senaste 12 månaderna, och ungefär hälften de gångerna var mellan juni och september, när coronatalen var lägre och ortodoxa kyrkan firade utomhusliturgi i Hangö en gång i månaden. Resten av året har det mest blivit som nu: en nattvardsgång per månad.

Det är för lite, men det är så att jag överlever.

Jag märker tydligt att magen rättar sig efter munnen i den andliga dieten också. Jag är fortfarande hungrig, min själ törstar efter Herren, men när det har gått en månad är jag inte lika desperat som jag var i april förra året. På något sätt vänjer man sig vid smärtan när den är kronisk snarare än akut. Åtminstone märkte jag flera gånger på tisdag kväll och igår att jag stannade upp och undrade vad som var så annorlunda. Jo, förstås det att mitt glas nyligen hade fått påfyllning av nåd.

En rymd för dig

14/3/2021

I dagens Laudes fastnar jag för de här raderna i hymnen:

Bered ett rum, en rymd för dig
i våra hjärtan och vårt liv.
Bered det själv i fastans tid,
att Kristi påsk vår påsk kan bli.

Jag vet inte om det är coronan som gör att jag stirrar på ordet rymd så länge. För det känns ju att det har förändrats på något sätt under det senaste året, där med hur mycket plats vi har. Finland är glest befolkat och coronan sprider sig där vi bor som tätats. Här i Karis har vi rymd, minsann. Vilket förstås inte betyder att vi alla har berett ett rum och en rymd för Gud i våra hjärtan, för att inte tala om våra liv.

(Fast hymnen ber ju om att Gud ska fixa det rummet och den rymden själv. Det tror jag är en bön alla med en gudsrelation kan enas i: det skulle ju vara lättare om Han fixade allt själv, utan att vi ska säga ja och hjälpa till. Tänk John Donne.)

Irakbesöket större än jag förstod

8/3/2021

Inför påvens apostoliska besök i Irak tänkte jag mest på två saker. Å ena sidan de kristna i Irak som har genomlevt så mycket krig och förföljelse och å andra sidan coronan. Så bra att man lyfter fram kristna martyrer och att kristna är förföljda i världen, inte bara i Irak, tänkte jag. Och så: Ja, hoppas det nu fungerar med att hålla avstånd och bra att påven redan har fått vaccinet.

Det jag faktiskt inte tänkte på var Irak. Att ett påvebesök kan förena hela landet på ett sätt som ingen irakier eller muslim förmår. Att det är livsviktigt för ett land att inte bara förknippas med krig och elände, utan att positiva nyheter ger föda åt en mer positiv inställning, vilket ger bättre förutsättningar för en mer positiv utveckling. Att Irak är ett land som är genomsyrat av religion och att helt vanliga muslimer i allmänhet har stor respekt för kristna, för Jesus - och för påven som representant för kristenheten.

Emil Anton (som på finska har rapporterat om besökets tre dagar för Vatican News här och här och här) konstaterade i en intervju i Radio Dei imorse att det har varit fascinerande att följa med irakisk teve under påvebesöket: i tre dagar har inga andra nyheter rapporterats, utan man har oavbrutet följt med påvebesöket. Det betyder att även den mest sekulariserade irakier har fått lära sig något om kristendomen under de senaste dagarna. Emil är själv född och uppvuxen i Finland men har på sin fars sida rötterna i det kristna Irak. Han har kunnat följa med nyhetsförmedlingen på arabiska och berättar att rapporteringen helt utan undantag har varit fylld av respekt och glädje.