Den 24 juni firar kyrkan Johannes Döparens födelsedag - precis ett halvår före Kristi födelse. I S:t Henrikskatedralen firades Johannes Döparens fest med biskopsmässa. Biskop Teemu Sippo SCJ assisterades av diakon Tuomas Nyyssölä och flera ministranter. Mässan gick på finska och latin. Första läsningen lästes av Kaarina Koho och responsoriepsalmen av organist Marko Pitkäniemi.
0 Comments
Fast avsaknaden av den formen av lycka leder för mig ganska lätt till den andra sorten: när jag sitter i mässan på söndag efter en stressig vecka tänker jag ofta att det är härligt att vara precis där jag ska vara.
Det är så skönt att just i den stunden vara helt säker på att jag har prioriterat rätt och är där Gud vill ha mig. Efter ett par veckor av semesterlyx - alltså mässa på promenadavstånd i Amsterdam, möjlighet att välja och vraka bland söndagsmässor i Bryssel och en vardagsmässa i Notre Dame de Paris - innebar hemkomsten en återgång till verkligheten. Igår hade jag inte möjlighet att gå i mässan i Helsingfors, så jag fick nöja mig med en webbmässa. Hade tänkt se mässan från min egen församling, men det lyckades inte heller, så jag följde med en mässa från St Anne's Parish i Gilbert, Arizona, i stället. Den församlingen har jag ingen speciell koppling till alls, utan valde den helt enkelt för att deras webbsända mässa passade in i min tidtabell. Hela mässan gick på engelska och den firades av en präst assisterad av en diakon och fyra ministranter. I USA visade det sig vara farsdag och det bads om helige Josefs förböner - och alla fäder i mässan uppmanades vara goda förebilder för sina barn. Torsdag kväll i Amsterdam och semestern lider mot sitt slut. Men en mässa till hinner jag med: jag går till kyrkan närmast hotellet och säger spontant Wow! så fort jag stiger över tröskeln. S:t Franciskus Xavier-kyrkan ligger vägg i vägg med jesuiternas Ignatiushuis och dörrarna är låsta när det inte firas mässa. När jag har gått förbi kyrkan tidigare har jag tyckt att det är tråkigt, men nu förstår jag varför - De Krijtberg, som kyrkan kallas, är en klenod från 1880-talet och även om jag beklagar det förstår jag att man inte lämnar kyrkan öppen och obevakad. Jag var helt oförberedd på hur stor kyrkan var eftersom jag inte sett kyrkan från andra sidan kanalen, utan bara sett kyrkdörrarna mitt i kvarteret - jag hade inte ett ögonblick tänkt att de höga kyrktornen hörde ihop med just den här kyrkan. Mässan firades på nederländska av en präst assisterad av en ministrant. Jag läste dagens läsningar på norska på mobilappen som vanligt. Jag har fortfarande semester och är i Bryssel. Söndagsmässan i katedralen firas klockan 11, men för mig passade det bättre med en lugnare morgon, så jag valde den franska mässan i Notre Dame du Sablon klockan 12 i stället. Tänk vilken lyx att bara välja klockslag och kyrka enligt när man vill gå i mässan i stället för att planera hela söndagen kring vilken mässa man kan ta sig till! Mässan firades helt på franska, vilket för min del underlättades av det kompletta program man kunde plocka på sig vid dörren. Läsningarna kollade jag i alla fall på den norska katolska mobilappen med dagens läsningar, eftersom jag skulle hålla min 12-åriga gudson informerad om texterna parallellt med att jag följde med själv. Men han blev väldigt glad åt att jag valde att be Fader vår på svenska i stället för på franska, så han också kunde vara med.
Men nyligen påmindes jag om farmors ord när jag deltog i en reträtt med en dominikansyster från England. Syster Tamsin sa nämligen precis samma sak. Hon konstaterade att en person som regelbundet biktar sig kan hamna i en situation där det känns som om utvecklingen har avstannat, vi biktar samma synder och lunkar på i samma spår. En förklaring till det är, sade Syster Tamsin, att vi är samma människor som tidigare, så det är inte så överraskande att vi har samma svagheter. Men hon påpekade att det också kan vara orsak att se över hurdan biktspegel man använder. Kanske det är dags att byta ut de frågor eller punkter man går igenom för att förbereda sig för sin bikt. I stället för att utgå från De tio budorden kan man ta avstamp i Saligprisningarna.
Semestern fortsatte med ett par dagar i Paris. För mig blev höjdpunkten föga överraskande tisdagens vesper och kvällsmässa i Notre Dame-katedralen. Det mesta gick på franska, men mässan avslutades med Salve Regina på latin. Bilderna är från de delar av katedralen där fotografering är tillåten - i den delen av midskeppet där mässan firades (vid högaltaret) var det tydligt skyltat att fotografering inte var tillåtet. Turisterna - och dem fanns det gott om - fick gå runt oss och runt koret, vilket vi också gjorde före vespern började, trots att vi sade till vid dörren att vi var på väg till mässan och på så sätt slapp köa en god stund. Inträdet till katedralen är gratis, men alla skulle visa innehållet i sina väskor, så det tar en stund i alla fall. En präst, en kvinnlig försångare och en ministrant bad vespern och i den lilla pausen mellan vesper och kvällsmässa bytte prästen ut sin vackra röda pluviale (korkåpa) mot en lika vacker röd mässhake. Den liturgiska färgen var röd eftersom vi firade martyren Bonifatius. Huvudcelebranten fick i mässan sällskap av tre andra präster, förutom försångaren och ett par ministranter. Han hälsade en av de andra prästerna speciellt välkommen och sa att denne var på besök från något land som jag inte uppfattade namnet på. Måndag, tidig eftermiddag i Bryssel. Lunchmässan i S:t Mikaels och S:ta Gudulas katedral var över, men vi gick in och tände ljus och bad i sakramentskapellet i alla fall. I kapellet tog vi inga bilder (sådana hittar du t.ex. här). Semestern började med Corpus Christi, Kristi lekamens och blods högtid. Jag är ute och reser med min gudson som är 12 år, så jag valde en mässa på ett språk han förstår, vilket i Bryssel innebar S:t Nicolas och mässa på engelska. (Förra gången jag var här gick mässan på franska.) Det var en liten besvikelse att Corpus Christi-mässan inte avslutades med en procession, men i predikan konstaterade prästen vackert att eukaristin är det som ger oss kristna liv. Precis så känns det: jag lever från nattvard till nattvard. |
I min Faders husI min Faders hus är en katolsk och ekumenisk bildblogg om och med kyrkor, gudstjänstliv och tro - i Finland och på andra håll i världen.
Sara TorvaldsJag är en av volontärerna i Ithaka-gruppen som driver sajten Katolinen.net och jag bildbloggar här från de kyrkor jag besöker och gudstjänster jag deltar i. Alla bilderna är mina, om inte annat uppges. På FB-sidan I min Faders hus lägger jag upp bilder och böner. KategorierArkiv
October 2021
Sökord
All
|