I min Faders hus

20 år ung

26/5/2021

När ett bekant barn fyllde fyra år protesterade han mot att man sade att han var fyra år gammal. Han var fyra år ung! Jag kom att tänka på det idag, när vi firade att det hade gått 20 år sedan vår kyrkoherde Rafal Czernia SCJ blev prästvigd. Pater Rafal känns definitivt 20 år ung som präst.

Samtidigt känns han tidlös. Det är uppenbart att han inte är en nyvigd präst - på 20 år har han hunnit bli trygg i sin roll - men jag kan bra tänka mig att han kommer att vara ungefär likadan när ytterligare 20 år har gått. Lugn. Glad. Sansad. Underfundig. Trygg. Rolig. Full av uppriktig vilja att sprida evangeliet och sakramental nåd. Och idag också överraskad och rörd över att bli uppvaktad.

Varenda dag under de här tjugo åren har jag varit tacksam, sa han när vi firade honom imorse.

0 Comments

Tama eller vilda fåglar?

21/5/2021

0 Comments

Ordet "pingst" är lite svårt att greppa, tycker jag. Från engelskans "Pentecost" är vägen mycket kortare till grekiskans Πεντηκοστή (Pentēkostē), som betyder femtionde, eftersom pingsten firas femtio dagar efter påsk, men det är bara att acceptera att ordet har bytt form och gömt sitt ursprung ganska effektivt. Finskans "helluntai" hjälper inte heller, inte ens efter att jag har lärt mig att det är ett lånord från svenskan från den tid pingsten helt enkelt kallades för "hælgho dagher", helgdag.

På pingsten firar vi kyrkans födelsedag och den helige Andes utgjutande. Det är en helgdag som på något sätt tillfredsställer en längtan och läker sorgen efter en stor sorg, tänker jag mig.

Det var ju rätt mycket upp och ner i livet för lärjungarna när det begav sig. Ganska peppade strax efter måltiden den dag som skulle bli känd som skärtorsdagen, sen allt det hemska på långfredagen och en - tänker jag mig - ganska hopplös dysterhet på påskafton, när luften hade gått ur dem helt. Sen kom påståendena om uppståndelsen, som måste ha väckt ett hopp mitt i en övertygelse om att något som redan var maximalt illa plötsligt och helt oväntat hade blivit ännu värre (om någon hade stulit Jesu kropp, till exempel) och så en seriös high när det visade sig att alla löften faktiskt infriades och deras rabbouni, mästare, verkligen hade uppstått från de döda.

Men det var ju inte klart med det. Efter himmelsfärdsdagen skulle jag nog ha känt en liten svacka, tror jag.

Det skulle nog vara svårt att inte tänka: Han vandrade här med oss, så miste vi honom men han kom tillbaka. Och nu ska vi klara oss utan honom igen. (Någonstans tänker jag mig att det finns ett behov att skälla ut min kompis Jesus för att han gjorde det så här, men när han är med mig och lägger ut texten och förklarar hur det hänger ihop och vad profeterna sade och ... ja, då låter det allt rimligt igen. För så fort han inte är här och förklarar och visar så blir det lite dunkelt och irriterat igen, tänker jag mig. Hur tydligt och klart det än är när han är med oss.)

Duvan i baldakinen ovanför högaltaret i Peterskyrkan symboliserar Anden.

0 Comments

Fysiskt på plats i mässan i S:t Henrik

17/5/2021

0 Comments

Jag formligen studsade fram längs gatan. Jag var på väg från min mammas hem i Hagnäs till den svenska mässan i S:t Henrik. Solen sken, havet glittrade, träden grönskade och min själ dallrade. Vilken ofantlig glädje att inte bara få gå i mässan - det har jag trots allt fått göra ungefär en gång i månaden - utan att också veta att jag får falla på knä inför tabernaklet. Så jag har saknat ett tabernakel i S:ta Katarina. (Kan det ens i teorin finnas någon ekumenisk möjlighet till det? Inte förrän vi har fått en ny biskop i alla fall.)

Eftersom jag inte har gått i söndagsmässan i katedralen under coronatiden var det en överraskning för mig att högmässan hade tagit slut redan vid kl. 12. Med betydligt färre människor i kyrkan tar nattvardsgången inte lika lång tid och inte behöver man ju köa för att komma ut heller, det förstår jag ju, men jag märkte att jag blev förvånad över att det inte var någon folksamling på S:t Henriksplatsen utanför kyrkan. I stället kunde jag i lugn och ro utbyta några ord med några bekanta som hade gått i högmässan och några andra som liksom jag var på väg till den svenska mässan.

Mässan firades av biskop emeritus Teemu Sippo SCJ och två av de elever jag började förbereda för första kommunionen före coronan - och som har fått undervisning av Marko Pitkäniemi i stället eftersom jag under rådande omständigheter inte har rest till Helsingfors - fick gå till första kommunion. Jag satt med dem i första raden, på en av de tre markerade tillåtna platserna, och allt kändes oändligt bekant och samtidigt lika nytt och fräscht som de nyutsprungna löven på träden utanför.

0 Comments

Tack, gode Gud, för kyrkan och mässan!

9/5/2021

0 Comments

Vilken glädje och lättnad igår när det äntligen var mässa i S:ta Katarina kyrka i Karis igen. Pater Zenon Strykowski kom och hörde bikt och firade mässa och livet var nästan som vanligt igen. Fast det är det ju inte. Vi får vara fem församlingsmedlemmar + prästen eller sex församlingsmedlemmar + prästen beroende på om vi följer reglerna i Esbo stift eller i Borgå stift (den lokala finska lutherska församlingen hör till Esbo stift, medan Karis-Pojo svenska församling förstås hör till Borgå stift).

Men för den lilla grupp som var med var det en stor glädje att få delta i mässan igen. Och pater Zenon försäkrade att det var en glädje för honom också. Med tanke på att han i höstas vårdades på sjukhus för covid var det speciellt glädjande att höra honom sjunga mässan - mest på latin, eftersom ingen av oss församlingsmedlemmar hade finska som modersmål. Samtalet före och efter mässan gick på svenska, finska och engelska, men alla hade minst ett gemensamt språk med varandra, och det räcker ju bra.

Jag läste dagens läsningar på svenska för att min förstakommunionselev skulle förstå texterna.

Jag råkade aktivera fel kamera när jag skulle ta en bild av läsningarna, före mässan men det var kanske bara bra.

0 Comments

"Vem ska följa dem?"

6/5/2021

0 Comments

Jag letar efter en helt annan bild i Studium Catholicums Flickr-album, men stannar upp framför en rad av dockor i S:t Henriks församlingssal. Bildtexten informerar mig om att bilden är tagen i samband med en utställning om kallelser. Något årtal hittar jag inte, endast beskedet att man hade bett ordenssystrar runt om i Europa att skicka en docka klädd i den dräkt som ordens medlemmar bar och gjort en utställning av dem.

Foto: Studium Catholicums bildarkiv på Flickr

Ovanför raden med dockor hänger en tvåspråkig och uppenbart hemgjord affisch, men bilderna på affischen är så små att jag bara känner igen biskop Paul Verschuren längst till vänster. De övriga bilderna verkar mest vara gruppfoton av systrar från olika ordnar. Jag kan se en birgittasyster här, några karmeliter där. En suddig bild får mig att associera till prästvigning, en annan är alldeles tydligt tagen i det nu rivna kapellet i Stella Maris i Lojo.

Foto: Studium Catholicums bildarkiv på Flickr

Ovanför bilderna finns rubriken med frågan "Kuka seuraa heitä? Vem ska följa dem?"

Det är ingen liten fråga och den är fortfarande aktuell. Att följa "dem", de bröder och systrar som har tjänat och tjänar här, handlar ju i sista hand om att tjäna Honom som de har valt att hörsamma.

Med någon sorts facit på hand vet jag att kallelserna i Finland har fortsatt under åren sedan den utställningen hölls. Vi har flera inhemska präster, vi har några bröder och flera på kommande. Vi har några inhemska systrar också, men jag tänker att vi behöver fler.

0 Comments

Om vårt apostoliska arv

3/5/2021

0 Comments

Idag firar vi apostlarna Filippos och Jakob. I dagens läsningsgudstjänst citeras Tertullianus. Han som är en av våra första stora kristna författare, men som sedan hamnade på avvägar (läs: föll för montanismen) och inte räknas bland de heliga i vare sig väst eller öst. Men vi fortsätter läsa honom (och främst hans tidigare texter) ändå.

I dagens andra läsning i läsningsgudstjänsten skriver han om apostlarna ("det betyder de utsända") att de "mottog den utlovade kraften av den Helige Ande, som uppfyllde dem med gåvan att göra under och att tala. Denna tro på Jesus Kristus betygade de först i Judéen och grundade församlingar. Därefter drog de ut i världen och förkunnade samma lära och tro för folken."

I dagens Laudes läser jag:

Låt, Herre, i din kyrka bo
en enig, apostolisk tro.

Rytmen och rimmen för mina tankar tillbaka till 1990-talet och mina studier i engelsk filologi och nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. Vilken lyx att få ägna sig åt att läsa skickliga skribenters texter dag ut och dag in.

Apostlarna i bokstaven M av Niccolò di Giacomo da Bologna. Bild: Getty Open Content

Idag lever de humanistiska studierna med en stor press (se t.ex. slutet av den här insändaren om professuren i nordisk litteratur), men jag är evigt tacksam över den bildning jag fick. Mycket har jag förstås glömt, somt hade jag inte förstånd att uppskatta när det begav sig, men i synnerhet att (komplettera mina egna studier i Blixen och) under några år beta av en hel del av det bästa den anglosaxiska kulturen hade producerat under ett antal sekel det gav mig en grund att stå på som jag har nytta av hela tiden när jag fortsätter läsa sådant som skrivs på engelska, men också när jag läser på andra språk så fort det är en bildad text.

Det handlar om en medvetenhet om textens nivåer, om att även nya texter bär på avlagringar av gamla texter. I kristna sammanhang handlar det ofta om att urskilja den bibliska texten i hänvisning, att förstå ett sammanhang och en bild som författaren utgår ifrån att läsaren ska förstå.

Om jag inte hade läst Milton, Donne, Keats och alla de andra skulle jag missa vissa hänvisningar i rubriksättningen i The Guardian idag. Men precis som de flesta finlandssvenskar förr kunde stora delar av Fänrik Ståls sägner utantill och det inte längre är fallet för min generation, för att inte tala om dem som är yngre, så byts det gemensamma kulturgodset ut efter hand. Inte allt, förstås, men en hel del.

Och det är där jag undrar hur det går för det kristna budskapet. Förs det faktiskt vidare tillräckligt effektivt?

0 Comments

20 år ung

Tama eller vilda fåglar?

Fysiskt på plats i mässan i S:t Henrik

Tack, gode Gud, för kyrkan och mässan!

"Vem ska följa dem?"

Om vårt apostoliska arv

I min Faders hus

Sara Torvalds

Kategorier

Arkiv

Sökord