Det jag faktiskt inte tänkte på var Irak. Att ett påvebesök kan förena hela landet på ett sätt som ingen irakier eller muslim förmår. Att det är livsviktigt för ett land att inte bara förknippas med krig och elände, utan att positiva nyheter ger föda åt en mer positiv inställning, vilket ger bättre förutsättningar för en mer positiv utveckling. Att Irak är ett land som är genomsyrat av religion och att helt vanliga muslimer i allmänhet har stor respekt för kristna, för Jesus - och för påven som representant för kristenheten.
Emil Anton (som på finska har rapporterat om besökets tre dagar för Vatican News här och här och här) konstaterade i en intervju i Radio Dei imorse att det har varit fascinerande att följa med irakisk teve under påvebesöket: i tre dagar har inga andra nyheter rapporterats, utan man har oavbrutet följt med påvebesöket. Det betyder att även den mest sekulariserade irakier har fått lära sig något om kristendomen under de senaste dagarna. Emil är själv född och uppvuxen i Finland men har på sin fars sida rötterna i det kristna Irak. Han har kunnat följa med nyhetsförmedlingen på arabiska och berättar att rapporteringen helt utan undantag har varit fylld av respekt och glädje.
Emil sa också i radiointervjun att det var först dag tre som han riktigt fattade hur stort det här besöket var - och jag kan bara säga samma sak. Besöket i Mosul - det forna Nineve - var en höjdpunkt, eftersom IS i tiden gjorde staden till sitt högkvarter. För fem år sedan förkunnade islamisterna där att de hade Gud på sin sida och att de skulle erövra världen, inta Rom och hugga huvudet av påven. Och nu, fem år senare, är påven på plats i Mosul talar och om fred och säger:
Om Gud är livets Gud – och det är han – är det inte tillåtet för oss att döda syskonen i hans namn.
Om Gud är fredens Gud – och det är han – är det inte tillåtet för oss att kriga i hans namn.
Om Gud är kärlekens Gud – och det är han – är det inte tillåtet för oss att hata syskonen.
Det gick hem. "Ingen har kunnat tala till människorna i Mosul som den helige fadern", citerade Emil twitterbloggaren @MosulEye. Och under mässan på stadion i Erbil som var det stora evenemanget på söndagen och det som i praktiken avslutade besöket flödade tårarna, sa Emil. Han hade talat med släktingar i Irak och även de som inte var tårmilda annars hade alla vittnat om att det inte gick med att följa den mässan utan tårar. Ljudet i den internationella sändningen via Vatican News, EWTN etc var emellanåt dåligt, men ändå var mässan oändligt berörande, just för att man till och med utan gemensamt språk med deltagarna förstod vilken oerhörd enande kraft den hade. |
Du kan också läsa min förra bloggtext om påvens Irakbesök här.