Första söndagen i maj innebär svensk mässa i S:ta Maria. Eftersom mina elever för i år går till första kommunion i den svenska mässan i S:t Henrik om två veckor hade jag kommit överens med fader Anders Hamberg om att han skulle höra barnens bikt. Det var lättare sagt än gjort, eftersom det var första kommunion på finska i högmässan och det var så fullt i S:ta Maria att det var svårt att ta sig fram till biktstolarna längst bak i kyrkan. Vi lyckades förstås till slut, men innan alla barn och vuxna som ville bikta sig hade fått göra det hade klockan blivit cirka 11.45, så mässan som skulle börja halv blev rejält försenad.
Som vanligt gick mässan både på svenska och latin: Kyrie, Gloria, Credo, Sanctus och Agnus Dei sjöngs på latin - men det var Fader vår i stället för Pater noster. Eftersom jag i dagarna har diskuterat mässan och bl.a. användningen av latinet på FB blev jag plötsligt medveten om hur mycket latin vi fortfarande använder i de svenska mässorna jämfört med de finska. Det är förstås ett enkelt och naturligt sätt att välkomna alla icke-finlandssvenskar i mässan: även om man inte förstår predikan så kan man delta i trosbekännelsen om den sjungs på latin, helt oberoende av modersmål. Men det är också ett sätt att värna om våra traditioner.
Som vanligt gick mässan både på svenska och latin: Kyrie, Gloria, Credo, Sanctus och Agnus Dei sjöngs på latin - men det var Fader vår i stället för Pater noster. Eftersom jag i dagarna har diskuterat mässan och bl.a. användningen av latinet på FB blev jag plötsligt medveten om hur mycket latin vi fortfarande använder i de svenska mässorna jämfört med de finska. Det är förstås ett enkelt och naturligt sätt att välkomna alla icke-finlandssvenskar i mässan: även om man inte förstår predikan så kan man delta i trosbekännelsen om den sjungs på latin, helt oberoende av modersmål. Men det är också ett sätt att värna om våra traditioner.
RSS Feed
