Det var där det började på allvar, min hunger efter mässor. Massor med mässor. Ju fler, desto bättre.
För det var första gången jag gjorde en helt "katolsk" resa. Mässa precis alla dagar. Fattar ni, alla dagar.
Klart att jag hade prickat in mässor under mina utlandsresor tidigare, men mer sällan vardagsmässor. Ta någon av mina cricketresor till England. Jag såg t.ex. England v. Indien i juli 2011 och tillbringade fem dagar i sträck på Lord's Cricket Ground. Men i mässan gick jag bara på söndagen.
Idag skulle jag aldrig planera mitt program så. (Jag skulle hur gärna som helst tillbringa fem dagar med Test cricket igen, men jag skulle se till att jag hittar en morgonmässa att gå i före matchstart. Helst alla dagar. Och om jag är ärlig så skulle jag hellre tillbringa fem dagar i ett kloster än på en cricketstadion.)
Hur gick det så här?
Jag försökte förklara det för min kusin S igår.
Det bästa jag kom på är att mässan fyller mig med Guds nåd. (Så originellt av mig!) Men rent konkret känns det som att om jag är som ett vattenglas och nåden är vattnet så fyller mässan mitt glas till bräddarna. Och förr räckte nådens vatten bra i en vecka, men nu vill jag helst ha påfyllning snabbare.
Det är inte som om Gud lämnade mig utan sin nåd på onsdag eller torsdag, men det är faktiskt mindre kvar i glaset i det skedet. Nåd är en färskvara, det är inte meningen att du ska ställa in den i skåpet som en konservburk och ta fram den först strax före bäst före-datum. Ju mer man får av nåd, desto mer vill man ha. Mycket vill ha mer, helt enkelt. Nälkä kasvaa syödessä, som man säger på finska. Och den finska versionen passar ju speciellt bra när det gäller eukaristin. För jag vill ju äta Gud alla dagar. Jag törstar efter Kristus. Och det enda som släcker den törsten är Han själv i mässan. |
De som äter mig hungrar efter mer, Syr 24:21 |