"En överdos av rädsla och otrygghet förvränger vår verklighetsuppfattning och gör oss misstänksamma", skriver Torsten Fagerholm bland annat och jag kontrar med att citera kardinal Anders Arborelius: ”Som kristna har vi alltid ett ansvar för den miljö där vi lever. Skapelsen har Gud anförtrott åt oss för att vi skall vårda den till hans ära. Det innebär både ett helt konkret ansvar att inte missbruka naturen och ett andligt uppdrag, alltså att låta Guds godhet och sanning få genomsyra den miljö där vi lever.” Ett problem med Fagerholms hållning är att han pekar på apati och cynism, men inte ger något hopp i stället. |
Mitt senaste inlägg på Kristen i Finland-bloggen tar avstamp i den debatt om klimatkrisen och hur man talar om den som har förts i Hufvudstadsbladet den senaste tiden. Välsignat nog har kristendomen hoppet som en av grundpelarna - de gudomliga dygderna - tro, hopp och kärlek: Vi tackar dig för att du är med oss varje dag. Här hittar du hela blogginlägget Hoppet är en del av min världsbild.
0 Comments
Förra veckan stannade jag inför anslagstavlan vid S:ta Katarina kyrka. Eller egentligen hade jag redan gått förbi den, men stannade sedan upp i mina tankar. Var det inte en knut på anslagstavlan? Men lutheranerna hedrar ju inte Maria som knutlöserskan?! Och den tanken fick mig att tänka på alla de där skämten med "Du vet att du är X när..." Du vet att du är katolik när du ser en knut och associerar till Maria Knutlöserskan i stället för, typ, knutar. Men faktum är att alla katoliker säkert inte heller gör det, för det är en ganska ny fromhetsform. Det är de facto först den nuvarande påven Franciskus som har gjort Maria Knutlöserskan till en större grej, fast tanken går tillbaka till 100-talet och kyrkofadern Irenaeus. På Signum.se kan man läsa mer om både Irenaeus och Franciskus roller i sammanhanget.
Jag sov alltså bort mest hela dagen igår, men vaknade upp så mycket på förmiddagen att jag hörde den intervju Gunilla Ginström gjorde mig mig för programmet Nyländsk förmiddag i Yle Vega. Temat för sändningen var kyrkor. (Gunilla hade läst ett par inlägg på den här bloggen, bland annat om vackra kyrkor och om min första coronamardröm, berättade hon inför intervjun.) Här kan du höra vad jag hade att säga om kyrkor i måndags.
Sen somnade jag om. Emellanåt vaknade jag och åt lite Fazers Eucalyptus och var glad åt att receptet är så gammalt att det inte innehåller något jag inte tål som köttallergiker. Idag har jag tänkt på Psalm 23, framför allt raderna ”du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden” (Ps 23:5). För så har det varit för mig de senaste dagarna.
Lördag eftermiddag: Mässa och första kommunion i S:ta Katarina. Lördag kväll: Helgmålsbön i S:ta Katarina med deltagarna i Lärkkullas Kvinnoweekend, trots att jag inte hade möjlighet att delta i hela weekenden. Söndag: Mässa och konfirmation i S:t Henrikskatedralen i Helsingfors. Idag: En intervju om kyrkor i mitt liv som ska ingå i morgondagens nyländska förmiddag på Yle Vega och sedan på Arenan. Gunilla Ginström från Yle föreslog att vi skulle göra intervjun vid S:ta Katarina kyrka, så vi träffades där. Och precis när vi var klara – på minuten, alltså – dök kyrkvärden Camilla upp, så jag fick tillfälle att be en stund inne i kyrkan efteråt. Och inte nog med det: imorgon, tisdag, blir det en mässa till, för då har vi församlingsrådsmöte i S:ta Maria katolska församling och det mötet är inte på distans, så jag kommer att gå i kvällsmässan före mötet, så där som jag alltid gjorde före coronan! Tala om att livet återvänder, livet segrar: Christus vincit omnia! Jag läser vad Jonas Jungar på Svenska Yle skriver om rundradiobolagets rapportering om coronavaccin och jag tänker på det jag igår läste i New York Times, att delstaten Idaho nu officiellt ger sina sjukhus tillstånd att sålla i vården, eftersom platserna på intensivvårdsavdelningarna där håller på att ta slut. Tidigare i september hette det att fyra av delstatens 400 IVA-platser var lediga. Och sedan dess har deltavarianten fortsatt härja i synnerhet bland de ovaccinerade.
Redan i medlet av januari rapporterade Vatikanen att både påven Franciskus och påven emeritus Benedictus XVI hade vaccinerats mot Covid-19. Det skedde efter att troskongregationen redan i december officiellt hade konstaterat att det inte finns etiska hinder för att låta vaccinera sig (lite längre än så resonerade kongregationen förstås, men det var kontentan). I november hade fader Raimo Goyarrola här i Finland skrivit samma sak, fast med mycket mer detaljer och genomgång av specifika vaccin. (Fader Raimo hade f.ö. utbildat sig till läkare innan han sadlade om och blev präst.) I katolska sammanhang handlar vaccinetiska frågor ofta om hur vaccinen framställs, det vill säga huruvida celler från aborterade foster används i forskning, tillverkning eller testning. Det är alltså en helt annan frågeställning än den vaccinskepsis som presenteras i t.ex. dokumentärserien Vaccinkrigarna (som jag f.ö. rekommenderar varmt, du kan se den på Yle Arenan i Finland eller SVT Play i Sverige).
Mammor kan gå en på nerverna mer än någon annan, tror jag. Men har man en någorlunda normal mammarelation kan man ändå lita på att hon ställer upp för en och vill ens bästa. När jag var liten och blev ledsen, sur eller besviken i någon situation brukade jag gå och gömma mig för att tjura, lugn i förvissningen att mamma om en stund kommer att hitta mig i min gömma, vare sig det är under sängen eller bakom soffan eller var det nu kunde vara.
Med Jungfru Maria kan jag inte bara dra täcket över huvudet, kanske det är det som anstränger vår relation ibland. Eller så är det helt enkelt det att jag inte har vuxit upp med henne, utan precis som Johannes fått lära känna henne som vuxen. Ni skall vara heliga för mig, ty jag, Herren, är helig, och jag har avskilt er från andra folk, för att ni skall tillhöra mig. (3 Mos 20:26) Den korta läsningen ur Tredje Mosebok i dagens Ters träffar mig som alltid med kraft: ”Ni ska vara heliga.” Vi är kallade till helighet, det är något jag tycks återkomma till väldigt ofta nuförtiden (t.ex. här). Och eftersom vi lever i det Nya testamentets tid gäller det inte längre bara judarna, utan alla kristna. Vi ska vara heliga. I dagens läsningsgudstjänst är den första läsningen tagen ur andra och tredje kapitlet i Hesekiels bok. Profeten Hesekiel citerar Herren, som har utsatt honom till väktare för israeliterna: "Du människobarn, jag har satt dig till en väktare för Israels hus, för att du på mina vägnar skall varna dem, när du hör ett ord från min mun. Om jag säger till den ogudaktige: 'Du måste dö', och du då inte varnar honom, ja, om du inte säger något för att varna den ogudaktige för hans ogudaktiga väg och rädda hans liv, då skall väl den ogudaktige dö genom sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand. Men om du varnar den ogudaktige och han likväl inte vänder om från sin ogudaktighet och sin ogudaktiga väg, då skall visserligen han dö genom sin missgärning, men du själv har räddat din själ.” (Hes 3:17-19; Oblatmissionärernas webbreviar ger 1917-översättningen, Bibel 2000 finns här) ”Vi ska vara heliga.” Så där heliga. Så heliga att vi faktiskt inte bara rycker på axlarna och tänker att andra får leva sina liv bäst de kan, utan så heliga att vi gör vad vi kan för att få folk på rätt köl igen. Och det trots att ganska många inte ens verkar vilja kännas av att de är befinner sig till havs.
Jag har skrivit om 9/11 förut (inläggen McCarrick och jag för tre år sedan och Tio år efter Utøya och 20 år efter 9/11 tidigare i år), men det känns att det är dags igen.
Jag vill uttrycka min sorg över alla terroroffer då och sedan dess. Och sörja alla de liv och möjligheter som har förspillts i krig och miss något tänksamhet sedan dess. Den sorgen är på sätt konstant, ett bakgrundssus som finns med hela tiden. Det jag däremot märker att jag sörjer lite mer för varje år som går är den värld som fanns före de där terrordåden. Det där som aldrig kommer tillbaka. En del av den sorgen är min insikt att de ungdomar som har växt upp efter terrordåden den elfte september 2001 aldrig kommer att förstå. Det är en svunnen värld, lika litet här och nu som den tidsperiod som skildras i Downton Abbey är det. Det där historiska fönstret mellan kalla kriget och 9/11 är stängt och borta för gott. Jag må vara både äldre och klokare än då, men världen har bara blivit äldre. Mobiltelefonerna har blivit bättre och tv-bilden skarpare, men mitt förtroende för det jag ser har minskat. Coronan gör att den värld som jag minns från 1990-talet känns ännu mer fjärran. Jag tittade på en tv-deckare häromkvällen och frågade mig själv om jag någonsin kommer att se Oxford igen, om jag kommer att gå på pub i England, om jag kommer att gå på en cricketmatch i en storstad igen. Och svaret är att jag inte vet. Efter 9/11 gick min första flygresa till London. Köerna på flygfältet var långa, säkerhetsgranskningen på en ny – nu vardaglig – nivå. Då trodde man på något sätt det var tillfälligt. Nu vet vi att vi aldrig mer stiger på ens ett inrikesplan som om det var en flygande buss. I stället blir säkerhetsprocedurer, vaccinintyg och väntetider en självklarhet. Och jag tänker – igen – att jag måste komma ihåg att vara tacksam också. Tacksam för den frihet jag fick uppleva som barn på 70-talet, tacksam för den utbildning jag fick på 80-talet och tacksam för den värld jag fick utforska på nära håll på 90-talet. Jag hann både se tvillingtornen och uppleva utsikten från World Trade Center. Evige Fader, du som först har älskat oss och tagit oss till dina barn, låt oss i Kristus nå den sanna frihet och det arv som du berett åt oss långt före världens skapelse, genom din Son Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och den helige Ande, lever och råder i evigheters evigheter. Den åttonde september firar kyrkan Jungfru Marias födelsedag. Antifonen inför dagens laudes lyder: Låt oss jubla över Marias födelse och tillbedja Kristus, hennes son. Ett strålande sätt att börja dagen, tycker jag. Och så sammanfattar den på ett enkelt och tydligt sätt att all helgonkult handlar om att tillbedja Kristus, inte helgonen. Helgonen är förebilder, inspirationskällor, glädjeämnen och påminnelser om att det går att välja den smala vägen i alla tider.
Han såg alldeles tydligt martyriet som en räkmacka till himlen, vilket kanske inte är så konstigt eftersom död och lidande inte hade någon plats i hans vardag. Men samtalet tog inte slut där, utan han ville konkret veta hur han skulle fixa till sin martyrdöd. Jag sa att det nog inte är sannolikt i Finland, men att det tyvärr finns länder där kristna utsätts för förföljelse. Bra, när jag blir vuxen ska jag resa till ett av de länderna och bygga en kyrka, sa han.
Men läser man ens några fakta om dagens helgon (på finska kan man t.ex. följa FB-sidan Katolisia pyhiä, som uppdateras varje dag med informationen ur Martyrologium Romanum, vilket innebär att där varje dag i kalenderåret presenteras en kort biografi över 10-20 helgon) så märker man att vi har en enorm sky av vittnen att låta oss inspireras av. Och att vi faktiskt borde ställa siktet lite högre än "inte alltför många kompromisser". Vi är faktiskt kallade till helighet. Som jag konstaterade i min radioandakt häromdagen är det genom bön vi enklast kan arbeta på att bli heligare. Så jag firar Jungfru Marias födelse med rosenkrans i S:ta Katarina kyrka, för där är det lämpligt bönedag, vilket innebär att kyrkan är öppen från 9 till 17. Deo gratias!
|
I min Faders husI min Faders hus är en katolsk och ekumenisk bildblogg om och med kyrkor, gudstjänstliv och tro - i Finland och på andra håll i världen.
Sara TorvaldsJag är en av volontärerna i Ithaka-gruppen som driver sajten Katolinen.net och jag bildbloggar här från de kyrkor jag besöker och gudstjänster jag deltar i. Alla bilderna är mina, om inte annat uppges. På FB-sidan I min Faders hus lägger jag upp bilder och böner. KategorierArkiv
October 2021
Sökord
All
|