I min Faders hus

Två steg fram, ett steg tillbaka - men på väg mot en synod

22/9/2021

I måndags var jag jublande glad efter två mässor på tre dagar och jag såg fram emot ytterligare en mässa, tisdagens kvällsmässa före dagens församlingsrådsmöte. Men igår vaknade jag med rejält ont i halsen och tungt huvud - och därmed tungt hjärta.

Så jag avbokade gårdagens mässbiljett och e-postade kyrkoherden för att - trots allt - delta i mötet på distans.

Skärmdump från Yle Arenan, där du kan höra intervjun som Gunilla Ginström gjorde med "kyrktokiga" Sara för nyländsk förmiddag.

Jag sov alltså bort mest hela dagen igår, men vaknade upp så mycket på förmiddagen att jag hörde den intervju Gunilla Ginström gjorde mig mig för programmet Nyländsk förmiddag i Yle Vega. Temat för sändningen var kyrkor. (Gunilla hade läst ett par inlägg på den här bloggen, bland annat om vackra kyrkor och om min första coronamardröm, berättade hon inför intervjun.) Här kan du höra vad jag hade att säga om kyrkor i måndags.

Sen somnade jag om. Emellanåt vaknade jag och åt lite Fazers Eucalyptus och var glad åt att receptet är så gammalt att det inte innehåller något jag inte tål som köttallergiker.

Min bägare rinner över

20/9/2021

Idag har jag tänkt på Psalm 23, framför allt raderna ”du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden” (Ps 23:5). För så har det varit för mig de senaste dagarna.

Lördag eftermiddag: Mässa och första kommunion i S:ta Katarina.

Lördag kväll: Helgmålsbön i S:ta Katarina med deltagarna i Lärkkullas Kvinnoweekend, trots att jag inte hade möjlighet att delta i hela weekenden.

Söndag: Mässa och konfirmation i S:t Henrikskatedralen i Helsingfors.

Idag: En intervju om kyrkor i mitt liv som ska ingå i morgondagens nyländska förmiddag på Yle Vega och sedan på Arenan. Gunilla Ginström från Yle föreslog att vi skulle göra intervjun vid S:ta Katarina kyrka, så vi träffades där. Och precis när vi var klara – på minuten, alltså – dök kyrkvärden Camilla upp, så jag fick tillfälle att be en stund inne i kyrkan efteråt.

Och inte nog med det: imorgon, tisdag, blir det en mässa till, för då har vi församlingsrådsmöte i S:ta Maria katolska församling och det mötet är inte på distans, så jag kommer att gå i kvällsmässan före mötet, så där som jag alltid gjorde före coronan!

Tala om att livet återvänder, livet segrar: Christus vincit omnia!

Dementorer och dammsugare - en radioandakt

1/9/2021

Med ett leende sa han: “Du är som en dammsugare.”

Det var ett oväntat uttalande, med tanke på att den som sa det var en franciskanermunk som talade om helighet. Rubriken var Kallad till helighet. Och nästan genast kom det där påståendet, att vi är som dammsugare.

”Om du har en dammsugare och du inte kopplar den till eluttaget så är det bara en konstig grej med ett rör som sticker ut. Den blir obegriplig om du inte vet vad elektricitet är och aldrig har sett den förut.”

Man kan hitta på olika saker att använda den till, men aldrig i världen att du fattar vad den egentligen var avsedd för. Vad den skapades för. Jag kommer att tänka på en gammal, uttjänt skottkärra som någon ha planterat blommor i. Det kan se jättebra ut, men då är det inte längre en skottkärra.

Jag heter Sara Torvalds och franciskanen jag talar om är pater Columba Jordan CFR. Och du läser mitt Andrum som sändes i Yle Vega 1.9.2021. (Men om du hellre vill lyssna går det bra att göra det via Yle Arenan fram till 1.9.2022.)

Och eftersom det här är en andakt så fattar du att elektriciteten i den här liknelsen är Gud. Utan att koppla upp oss till Gud blir vi inte det vi är avsedda att vara.

Vi är inte bara en kropp och synapser i en hjärna, vi är mycket mer än så. Vi har en odödlig själ och den törstar efter Gud. När vi försöker leva utan Gud och utan den andliga dimensionen blir vi mycket mer sårbara för den här världens ”dementorer”. Allt det där som suger glädje ur oss, och som Harry Potters skapare J.K. Rowling så väl uttryckte i de figurer hon kallade dementorer. Dementorerna lever av människors hopp och glädje och vill göra oss ledsna och hopplösa, i värsta fall suga själen ur oss helt och hållet. I den verkliga världen kan vi inte dra fram trollstaven och använda en Patronus-besvärjelse för att få fram ett nästan fysiskt uttryck för vårt hopp som sen försvarar oss mot dementorerna. Men vi kan koppla in vår dammsugare och helt rationellt räkna med den andliga dimensionen.

Om sport och tro och bloggande

30/6/2021

Idag publicerades vårens sista blogginlägg på den ekumeniska Kristen i Finland-bloggen. I inlägget Evighetens ord skriver jag om att det i dagens Finland är lättare att tala om sport än om tro.

Vi är mitt uppe i fotbolls-EM och de senaste dagarnas matcher har varit dramatiska, men i min text tar jag avstamp i den sport jag själv följer med aktivt utan att ha vuxit upp med, nämligen cricket.

Bloggen på Ekumeniska Rådets webbplats har alltså sommarpaus i juli, men den här bloggen brukar köra på året om.

Klicka på bilden för att läsa blogginlägget "Evighetens Ord" på bloggen Kristen i Finland på Ekumeniska Rådets webbplats.

De senaste veckorna har det ändå varit ganska tyst här på bloggen. Det har varit för hett för att blogga, jag har vart för trött för att blogga, tiden har gått åt till fotboll vissa dagar och cricket andra dagar. Orsakerna är många eller kanske få.

Men det finns faktiskt mycket jag har tänkt skriva om, mycket jag själv läst eller hört som jag vill rekommendera, så någon längre sommarpaus blir det nog inte här I min Faders hus.

Endera dagen lägger jag t.ex. upp texten till den aftonandakt som man kunde höra i Yle Vega igår och som finns här på Arenan i ett år. Den ingår i en serie andakter om konst och den serien kan man läsa mera om här.

Ekumeniskt på Kristi Kropps och Blods högtid

7/6/2021

I lördags var en av de där tunga dagarna som man tänker att man gärna skulle hoppa över helt och hållet. Motlut och sträva tankar, all glädje kändes fjärran. "Vi firar Corpus Christi imorgon och jag får inte gå till nattvard." Bara den tanken gjorde mig sur. Inte tal om att jag skulle ha haft resurserna (eller förståndet) att förena mitt lidande med Herrens, men under den här långa, sega coronatiden har jag i alla fall lärt mig att be om hjälp. "Herre, jag går inte i land med det här, du måste hjälpa."

Sällan har jag fått så konkret bönesvar så fort. Jag har ett ärende till grannen, som precis läser den lokala gratistidningen och frågar om jag har anmält mig till den ortodox liturgin som ska firas i det lutherska församlingshemmet följande morgon. Nej, det hade jag ju inte, för det visste jag inte om, men plötsligt var livet lätt att leva igen.

Jag insåg att jag redan hade missat anmälningsdeadline, men såg att det var kantor Matti Jyrkinen man skulle anmäla sig till, så jag skickade optimistiskt iväg ett SMS till honom i alla fall. Även om det är fullt kan jag stå utanför och då kan jag få motta eukaristin i alla fall, för så har man ju gjort i de ortodoxa församlingarna de senaste månaderna. Alla mörka moln är som bortblåsta.

Inom kort svarar Matti att det finns plats för mig i församlingssalen. Halleluja! svarar jag, oändligt tacksam och väldigt tydligt bönhörd.

Det visar sig sedan att information om liturgin inte har gått ut i de ortodoxa kanalerna i sedvanlig ordning på grund av något strul, så det är inte så många som har varit medvetna om att det firas liturgi i Karis. Tjugo är det tillåtna antalet enligt de senaste direktiven och det är exakt så många vi blir, fader Harry Fagerlund medräknad.

Fysiskt på plats i mässan i S:t Henrik

17/5/2021

Jag formligen studsade fram längs gatan. Jag var på väg från min mammas hem i Hagnäs till den svenska mässan i S:t Henrik. Solen sken, havet glittrade, träden grönskade och min själ dallrade. Vilken ofantlig glädje att inte bara få gå i mässan - det har jag trots allt fått göra ungefär en gång i månaden - utan att också veta att jag får falla på knä inför tabernaklet. Så jag har saknat ett tabernakel i S:ta Katarina. (Kan det ens i teorin finnas någon ekumenisk möjlighet till det? Inte förrän vi har fått en ny biskop i alla fall.)

Eftersom jag inte har gått i söndagsmässan i katedralen under coronatiden var det en överraskning för mig att högmässan hade tagit slut redan vid kl. 12. Med betydligt färre människor i kyrkan tar nattvardsgången inte lika lång tid och inte behöver man ju köa för att komma ut heller, det förstår jag ju, men jag märkte att jag blev förvånad över att det inte var någon folksamling på S:t Henriksplatsen utanför kyrkan. I stället kunde jag i lugn och ro utbyta några ord med några bekanta som hade gått i högmässan och några andra som liksom jag var på väg till den svenska mässan.

Mässan firades av biskop emeritus Teemu Sippo SCJ och två av de elever jag började förbereda för första kommunionen före coronan - och som har fått undervisning av Marko Pitkäniemi i stället eftersom jag under rådande omständigheter inte har rest till Helsingfors - fick gå till första kommunion. Jag satt med dem i första raden, på en av de tre markerade tillåtna platserna, och allt kändes oändligt bekant och samtidigt lika nytt och fräscht som de nyutsprungna löven på träden utanför.

Tack, gode Gud, för kyrkan och mässan!

9/5/2021

Vilken glädje och lättnad igår när det äntligen var mässa i S:ta Katarina kyrka i Karis igen. Pater Zenon Strykowski kom och hörde bikt och firade mässa och livet var nästan som vanligt igen. Fast det är det ju inte. Vi får vara fem församlingsmedlemmar + prästen eller sex församlingsmedlemmar + prästen beroende på om vi följer reglerna i Esbo stift eller i Borgå stift (den lokala finska lutherska församlingen hör till Esbo stift, medan Karis-Pojo svenska församling förstås hör till Borgå stift).

Men för den lilla grupp som var med var det en stor glädje att få delta i mässan igen. Och pater Zenon försäkrade att det var en glädje för honom också. Med tanke på att han i höstas vårdades på sjukhus för covid var det speciellt glädjande att höra honom sjunga mässan - mest på latin, eftersom ingen av oss församlingsmedlemmar hade finska som modersmål. Samtalet före och efter mässan gick på svenska, finska och engelska, men alla hade minst ett gemensamt språk med varandra, och det räcker ju bra.

Jag läste dagens läsningar på svenska för att min förstakommunionselev skulle förstå texterna.

Jag råkade aktivera fel kamera när jag skulle ta en bild av läsningarna, före mässan men det var kanske bara bra.

Påskvakan: Ja, jag tror

4/4/2021

Christus resurrexit!
Kristus är uppstånden! Kristus nousi kuolleista! Christ is risen!

Det blev en annorlunda påskvaka - och ändå inte. I stället för en nattlig bilfärd till Helsingfors och en tyst och mörk kyrka som sedan fylls av ljus blev det en tevesoffa och en tyst och mörk kyrka där man sedan hörde rösten förkunna Lumen Christi! och svaret (av så mycket färre stämmor än vanligtvis, men tydligt i alla fall): Deo gratias! En stund senare syntes det älskade påskaljuset äntligen i bild också - S:ta Maria har bara en fast kamera på orgelläktaren, så tändningen av ljuset vid ingången skedde utanför bild - och det började kännas påsk!

Jag hade faktiskt tänkt följa med påskvakan från Peterskyrkan, men påskaftonens promenad blev längre än planerat och sedan tog förberedelserna för dagens påskmiddag sin tid och i Rom hade man redan hunnit tända påskljuset utan mig. Sånt händer nuförtiden, när man har levt med webbsändningar i ett år.

Jag bytte alltså YouTube-kanal och valde då min egen församling, S:ta Maria. Det är jag glad åt. Det gjorde gott att höra bekanta röster läsa och sjunga och att i stället för att höra alla de sju läsningarna på italienska, spanska och engelska eller andra världsspråk höra finska, svenska och engelska.

Kristen i Finland: Tillsammans blir vi mera

29/3/2021

I början av mars blev jag vald till ordförande för Ekumeniska Rådets sektion för finlandssvensk ekumenik. En av mina första uppgifter blev att få liv i den blogg vi i sektionen hade talat länge om. Nu finns de första inläggen att läsa på webbsidan www.ekumenia.fi/kristen_i_finland.

I dagens inlägg citerar jag både kardinal Anders Arborelius och biskop Paul Verschuren, som i tiden döpte mig. Han sa i en predikan i Åbo domkyrka år 1976 så här: "En katolik som blir en bättre katolik finner inte i sista hand påven, utan närmar sig Kristus, och en lutheran som fördjupar sig mer i sin tro finner inte Luther utan Kristus. Och på så sätt kommer de i Kristus närmare varandra." (Hela predikan finns på finska i boken In Christo omnes (1984), på svenska finns ett längre citat på bloggen.)

Själv konstaterar jag bland annat det här: "Vi ska se Kristus i våra medmänniskor, men vi ska också själva sträva efter att bli mer Kristus-lika. Och i båda delarna tror jag alltså att vi ska dra nytta av varandra och varandras insikter, inte bara på individnivå, utan också på kyrko- och traditionsnivå."

Bloggen Kristen i Finland finns på Ekumeniska Rådets webbplats. Bilden har jag skapat av mina egna foton och skärmdumpar från sajten. Klicka på bilden för att komma till bloggsidan.

Läs bloggen Kristen i Finland här:
www.ekumenia.fi/kristen_i_finland

Himlaliv och sakramentalt liv

12/2/2021

Igår tillbringade jag nästan hela dagen i kyrkan. Det var oändligt skönt, men lite stressigt också. Orsaken var att jag inte bara äntligen fick gå i mässan igen, utan att det var filmning också. Jag intervjuades för programmet Himlaliv (på finska Taivaallista menoa) i församlingssalen på dagen, så hade vi matpaus och så fortsatte filmandet på kvällen när det var adoration och kvällsmässa med sjukas smörjelse.

Bild: Nina Granvik

Om jag sade något vettigt och/eller intressant i intervjun får ni avgöra i höst när programmet visas i TV och syns på Arenan. Tidigare har redaktören Nina Granvik bl.a. talat med fader Anders Hamberg och gjort ett Himlaliv-avsnitt om Franciskusfesten på Kökar.

Efteråt kom jag förstås på en massa saker som jag kunde ha sagt och som jag önskar att jag hade sagt, men det är ju till sådant som jag har funderingarna i den här bloggen - så att jag på något sätt kan försöka uttrycka min kärlek till eukaristin. "Munnen säger vad hjärtat är fullt av," heter det i Matteus (12:34b) och Lukas håller med: "Hennes mun säger vad hjärtat är fullt av" (6:43-45). Och igår var mitt hjärta fullt av tacksamhet över att få be inför tabernaklet igen. Inte sedan trettondagsafton har jag varit i mässan. Det känns helt omöjligt att ha det så här, men ändå gäller et att bara orka vidare, att hålla ut.

"Non possumus"