Eftersom mitt ben har bråkat de senaste veckorna är det något jag nu känner mig tvungen att beakta när jag pendlar till kyrkan på söndagar. Jag bor cirka 2,5 km från Karis järnvägsstation och det innebär i allmänhet att jag får mig en trevlig promenad till tåget. Idag valde jag trots gårdagens lyckade promenad att starta tidigare än jag har brukat för att ha marginal för andhämtningspauser om benet bråkar.
| Trots några små "knivhugg" i ljumsken hemma gick det ändå bra att gå till station, även om jag gick långsammare än normalt. För säkerhets skull tog jag med mig en promenadkäpp som jag köpte för flera år sedan i samband med en stukning - inte för att jag egentligen tror att den hjälper, utan för att i Helsingfors ha med mig en synlig symbol för ett osynligt handikapp. | Han gick lite längre bort, kastade sig till marken och bad: ”Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt. Men inte som jag vill, utan som du vill.” Matt 26:39 |
Tredje söndagen i månaden innebär dessutom mässa på svenska i S:t Henrik. En mässa är en mässa är en mässa, anser jag, men det gör också gott att få tillbe Herren på sitt modersmål. Mässan firades av fader Tuomas Nyyssölä. Holger läste första läsningen och Britta den andra. I sin predikan konstaterade fader Tuomas att många här i Finland är döpta, men inte har tillgång till de övriga sakramenten. Tack gode Gud för sakramenten, säger jag! Och tack till alla som har bett för mig och för andra smärtpatienter de senaste dagarna!
RSS Feed
