I min Faders hus

Trettiotredje söndagen "under året"

15/11/2020

Jag har promenerat i närheten S:ta Katarina kyrka ett antal gånger sedan det senast var mässa här, men att vara på väg ditåt och veta att det blir mässa när jag kommer fram är en stor glädje. Mässan firades av vår kyrkoherde Rafal Czernia SCJ. Jag läste dagens läsningar på svenska – vi brukar ju ha ena läsningen på svenska och andra på finska, men pater Rafal tyckte att det var bättre med två läsningar och responsoriepsalmen på svenska med tanke på att resten av mässan, inklusive evangeliet, skulle gå på finska. Vi avslutade dessutom mässan med Ave Maria på latin.

Mera latin i S:ta Katarina blir det 25 november. Då firar vi heliga Katarina av Alexandrias minnesdag och därmed kyrkans patronatsfest med tridentinsk mässa kl. 19. Sångare kommer från Schola Gregoriana Aboensis i Åbo och scholan i S:t Henriks katedralförsamling i Helsingfors.

Tack och lov för ekumeniken!

2/11/2020

På lördag kväll våndades jag: ska jag ta tåget till Helsingfors och gå i den svenska mässan i S:ta Maria trots att coronasiffrorna har stigit eller ska jag bli utan mässa igen? Smärtgränsen för mig går vid fyra veckor utan eukaristi och den sista oktober var det precis fyra veckor sedan den senaste mässan i S:ta Katarina. Lyckligtvis kom jag på söndag morgon på att det ofta är ortodox liturgi i Karis den här tiden på året och kollade Helsingfors ortodoxa församlings kalender på hos.fi - och jodå, det skulle firas liturgi i Karis lutherska församlingshem kl. 10 på söndag morgon. Halleluja!

Liturgin firades av fader Kalevi och fader Harry och Matti var kantor och sjöng episteltexten. Fader Kalevi läste evangeliet på finska och fader Harry läste det på svenska och språket växlade mellan finska och svenska även i bönerna på det naturligaste sättet i världen. Och jag kände mig oändligt tacksam över att vara välkommen i den östkristna gemenskapen, där så många ansikten är bekanta till och med med munskydd och trygga avstånd!

I katolska kyrkan firade vi Alla helgons dag* och evangelietexten skulle ha varit saligprisningarna, men det passade riktigt bra med den rike mannen och Lasaros (Luk 16:19-31) i stället.

Alla helgon, be för oss!

* I den världsvida kyrkan firas Alla helgons dag (omnium Sanctorum) den första november, medan Alla själars dag (omnium fidelium defunctorum) firas andra november. I Helsingfors katolska stift har man ändå anpassat firandet till den finländska kalendern, så den katolska högtiden Alla helgons dag firas den första söndagen i november - alltså i år på "rätt" dag internationellt sett - medan Alla själars dag firas lördagen innan, på den dag som i den finländska (lutherska) kalendern går under namnet Alla helgons dag. Varje år är det lika förbryllande.

Be för oss, helige Johannes Paulus II

22/10/2020

Det är mycket påvar på tapeten idag. För det första firar kyrkan idag minnet av helige Johannes Paulus II, som installerades som Petri efterföljare den här dagen för 42 år sedan, den 22 oktober 1978. För det andra gör den nuvarande påven, Franciskus, rubriker med sitt uttalande om civila partnerskap i en intervju i samband med en dokumentärfilm som fick premiär i Rom igår.

Jag blev ganska irriterad på rapporteringen igår. Visserligen ändrade Svenska Yle ordet "äktenskap" i rubriken på sin webbtext till "partnerskap", men att man ens gör den missen är bara en illustration av hur lite man är insatt i hur kyrkan fungerar. New York Times skrev rafflande om en "ändring i kyrkans linje" och Helsingin Sanomat verkar tro att New York Times är en auktoritet på katolska frågor. Tänk om man i stället kunde googla sig till en katolsk sajt och få lite mer bakgrund kring uttalandet. Idag hade The Catholic Herald en analys som tog steget vidare och frågade sig varför Vatikanens presstjänst inte var förberedda på det här.

Men den bästa analysen jag har sett hittills presenterades nog av Mike Lewis på wherepeteris.com. Han kan sin Franciskus och går igenom både själva citatet och vad han har sagt tidigare som påve eller medan han var Jorge Mario Bergoglio. Man önskar att den texten var obligatorisk läsning för alla journalister som i Finland eller på andra håll ska skriva eller säga något alls om påvliga uttalanden, eftersom Lewis också påpekar att kyrkans linje inte ändras vad påven än eventuellt säger i en intervju. Plus får har också i min bok för att han lagt med den här Instagramvideon som diskuterar vad Franciskus faktiskt sa på spanska.

Som jag själv påpekade i min FB-kommentar när jag delade texten på wherepeteris.com så är just den skillnaden som Svenska Yle först missade som är den springande punkten: Franciskus talade om civila partnerskap och inte äktenskapets sakrament, vilket gör att hans uttalanden i första hand handlar om det som Katolska kyrkans Katekes tar upp i avsnitt 2358, där det heter att homosexuella ska tas emot "med respekt, medlidande och finkänslighet" - och alltså inte uteslutas ur sina familjer eller utsättas för diskriminering. Det borde faktiskt inte vara rubrikstoff längre, med tanke på att Katekesen kom ut under helige Johannes Paulus II:s pontifikat.

Sen är det ju, precis som Lewis påpekar, en helt annan femma hur man förverkligar det där med respekt och finkänslighet. Men där tänker jag också på JPII, för han uttryckte sig tydligt och klart - kanske tack vare sina studier i litteratur och filosofi innan han sadlade om och blev präst. Och Franciskus har ju snarare gjort sig känd som påven som uttalar sig luddigt. När journalister igår bad Vatikanen klargöra vad påven hade sagt och vad han hade menat fick de inget svar.

Men jag tröstar mig med tanken på att JPII nog ber för oss i alla fall. Inte bara idag, utan alla dagar. Och så bläddrar jag i tidigare blogginlägg och minns min första påvemässa och den gången vi firade mässa vid hans grav i Peterskyrkan, för att inte tala om den där dagen för nästan exakt 16 år sedan när jag i samband med Första världskongressen för kyrkliga organisationer som arbetar för rättvisa och fred deltog i en audiens med JPII.

Ja verkligen: Be för oss, helige Johannes Paulus II!

PS. Jag rekommenderar en länk till: fader Oskari Juurikkalas utredning
på bloggen Hapatusta.net av vad påven sa och inte sa.

Bilden i dagens inlägg är ett kollage jag har gjort av skärmdumpar från en del av de nyhetskällor jag hänvisar till i texten.

Coronapaus med biskopsmässa och konfirmation

20/9/2020

För en liten stund kändes världen helt som sig själv igen. Det var biskopsmässa på svenska och latin i S:t Henrik och biskop emeritus Teemu Sippo SCJ såg både glad och pigg ut. Sex finlandssvenska ungdomar fick motta bekräftelsens sakrament av honom och en av dem var min guddotter N. Om det inte hade varit för munskyddet jag hade på mig kunde jag ha trott att coronan var ett minne blott. Ja, och det faktum att bänkraderna som normalt har plats för sex personer nu har markeringar som visar att det är plats för tre personer per bänkrad. Och att man möts av en kanister med handsprit i stället för vigvatten när stiger in i katedralen. Men när jag tittade upp mot altaret och såg ministranterna Viktor och Holger assistera biskopen var allt för ett litet ögonblick som förr.

Jag tror att en starkt bidragande faktor till den känslan var att det för mig var tredje gången (se här och här) på en dryg vecka som jag gick i mässan och fick motta Kristus i eukaristin. Alla de där andliga resurserna som har varit så pressade till det yttersta med nattvard en gång i månaden har äntligen blivit påfyllda i normal takt. Det blir ju inte sämre av att jag vet att jag är på väg på kvällsmässa igen på tisdag i Esbo domkyrka. Oändlig tacksamhet och glädje! Halleluja!

Ortodox liturgi i kyrkan i Hangö

9/8/2020

Andra veckoslutet i månaden bjuds det på ortodox liturgi i Hangö och i augusti firades de heliga mysterierna igen inomhus efter sommarens utomhusgudstjänster. Jag hade trott att liturgin skulle firas på gården som senast, men fann mig snabbt: På med andningsskyddet och in i kyrkan. Församlingen var liten och handsprit fanns framställt, så det gick ganska enkelt att hålla avstånd och se till att gudstjänsten var coronatrygg för alla inblandade.

Liturgin firades av fader Harry och fader Kalevi, Päivi agerade kantor och Veronika läste dagens episteltext. det var fader Harrys första liturgi sedan han blev prästvigd och det kändes som en stor nåd att få vara med om den. En stor nåd var det att få delta i liturgin inne i kyrkan också, insåg jag allteftersom - jag har saknat Kristi fysiska närvaro så mycket under de här coronamånaderna att min saknad efter det heliga rummet har kommit i skymundan.

I sin predikan tog fader Kalevi upp Kristi förklaring (se ikonen ovan), aposteln Mattias men också Herman av Alaska, som ortodoxa kyrkan firar och jag tänkte med värme på den vackra kyrkan i Hagalund. Under liturgin bad vi också för den person som förolyckades och dem som skakades i båtolyckan i Hangö igår. Herre, förbarma dig!

Men tack gode Gud för ekumeniken i Finland och det specialtillstånd jag har beviljats att gå till nattvard i ortodoxa kyrkan också!

Ortodox prästvigning i Hangö: Axios!

20/7/2020

Den 19 juli firades igen tempelfest i Hangö ortodoxa kyrka, som alltid söndagen mellan minnesdagarna för kyrkans skyddshelgon, apostlalika Maria av Magdala och Vladimir av Kiev. I år stod glädjen speciellt högt i tak - och inte bara för att liturgin igen firades utomhus på grund coronan - utan för att diakon fader Harry Fagerlund blev prästvigd av ärkebiskop Leo i samband med den heliga liturgin. Ärkebiskopen assisterades av Helsingfors ortodoxa församlings kyrkoherde, fader Markku Salminen, fader Kalevi Kasala och överdiakon Andreas Salminen. Kantor var Matti Jyrkinen. Läsningarna lästes på finska och svenska, ärkebiskopen predikade på finska och själva prästvigningen skedde inne i kyrkan, bakom ikonostasen, men vi som stod ute på gården kunde följa med tack vare en kamera inomhus och en teveskärm utanför.

Corpus Christi: Ortodox liturgi utomhus

14/6/2020

Fader Petri Korhonen firade den heliga liturgin på gården utanför Hangö ortodoxa kyrka söndagen den 14 juni och jag är oändligt tacksam över att få fira Corpus Christi med att faktiskt motta Kristi kropp. Fader Petri assisterades av diakon Harry Fagerlund och kören leddes i normal ordning av kantor Matti Jyrkinen. På plats fanns dessutom Helsingfors ortodoxa församlings kyrkoherde Markku Salminen, som efter liturgin konstaterade att beslutet att fira liturgin utomhus på grund av coronaviruset inte orsakar problem i Hangö, med sina många soltimmar och stora gårdsplan.

Det var glädjande att se att alla höll avstånd, även under nattvardsgången - och där har man löst hygienproblemet med engångsskedar i något slags trämassa som bränns upp efter liturgin. Det var å ena sidan ovant, å andra sidan väldigt smidigt - och Kristus är densamme, så huvudsaken att det fungerar.

I sin predikan talade fader Petri vackert om att det är fint att har fått komma samman och fira liturgin tillsammans igen efter den påtvingade pausen på grund av coronan. Men, sade han, vi ska komma ihåg att vi tar Kristus med oss när vi går; vi ska föra ut hans kärlek i vår egen vardag.

Kampen den går vidare

28/4/2020

Av mitt FB-flöde att döma har många livligare drömmar under coronan, fast jag själv fortsätter jag som förut och sällan minns någonting av det jag har drömt. Dessutom behöver ju fler drömrapporter i mitt flöde inte betyda att folk faktiskt har livligare drömmar, utan att bara några människor har mer tid att tillbringa framför en skärm och därför skriver mer om sina drömmar än de gjorde förr. Och som vad som helst kan drömrapporterandet sedan bli en grej som sprider sig.

Jag läste någonstans att livliga drömmar och fler mardrömmar kan vara kopplat till oro och ängslan. Det låter rätt logiskt att människor oroar sig mer i den rådande situationen och att det också kommer till uttryck när de sover.

Det jag märker är att coronans ändrade livsmönster - och då har ju mitt mönster ändrats väldigt lite på vardagar - ger lite mer utrymme för funderingar. Eller kanske snarare så att jag försöker vara lite mer organiserad i både vardag och funderande. Och det jag har märkt är att jag återkommer till C.S. Lewis och hans The Screwtape Letters ganska ofta.

Sällskap på vägen

26/4/2020

Kardinal Anders Arborelius konstaterar i sin betraktelse om den tredje påsksöndagen att hela vårt liv är en väg med den uppståndne Herren. Men kardinalen konstaterar också att många nu i coronatider känner en stor "längtan efter att möta den uppståndne Herren i eukaristin, eftersom det kan vara svårt att delta i mässan". Det är så sant som det är sagt.

Det är konstigt att vakna på söndagarna nuförtiden. Ingen väckarklocka ringer, eftersom jag inte har något tåg att passa. Webbmässor firas ju dygnet runt, så jag kan "gå" i mässan när som helst. Idag väljer jag högmässan i min egen församling. Pater Ryszard Mis SCJ firar mässan på finska, Leo läser första och andra läsningen, Matti läser responsoriet - och till min stora glädje ber vi Fader vår på latin.

Glädje blandas med sorg, som den har gjort hela tiden under den här tiden av förvisning från församlingskyrkan. Men kardinalens poäng är en annan än att det är en sorg att vi inte kan gå i mässan som förr. Han vill också påminna oss om att "vi måste öppna vårt hjärta för den Herre som så gärna vill möta oss där vi så sällan söker honom, alltså i de behövande". Han fortsätter: "Det är tyvärr min erfarenhet, ja, stora sorg, att vi kristna oftast inte har lärt oss att känna igen den uppståndne Herren i dem som mest behöver oss och där han har så mycket att ge oss."

Och det kan vara en riktigt bra tanke i coronatider (och förstås alltid annars också), att minnas att vi ska se Kristus i våra medmänniskor. Eukaristin må vara oss fjärran, men någon kontakt med våra medmänniskor har vi alla - om inte fysiskt så genom bönen - och i den kontakten kan vi försöka bära varandra genom allt det svåra.

Tussilago-bilden överst tog jag på gårdagens promenad här i Karis, de övriga bilderna är skärmdumpar från S:ta Marias webbsändning via YouTube.

Tacksamhet

24/4/2020

Jag talade med J idag. Han är en av de finlandssvenska katoliker som jag har varit sponsor för när de har blivit upptagna i kyrkan. Vi har talats vid mer i telefon nu i coronatider än vi har gjort tidigare - man får ta sitt kyrkkaffe på andra sätt än i församlingssalen efter mässan i dessa dagar.

Idag ville J tala om tacksamhet.

Han påpekade hur viktigt det är att vi inte glömmer hur det är nu "när det är över", att vi inte glömmer att vara tacksamma över allt det vi inte har nu sen när vi har det igen. Men vi måste också, framhöll han, vara tacksamma över allt det vi faktiskt har nu.

Och det har han så rätt i. Vi har kyrkor, även om vi inte kan fira offentliga mässor i dem just nu. Vi har präster, även om vi inte kan träffa dem på samma sätt som förr. Vi har religionsfrihet och vi har tillgång till webbmässor. J bor i Helsingfors och rent av kan be i S:t Henrik då och då.

Det passar ju bra att dagens koronatips (#koronavinkki) på Katolinen.net's FB-sida är en bön för våra präster.

Vi har faktiskt mycket att vara tacksamma över. Kyrkan, sakramenten, våra präster och biskopar och de heligas gemenskap - och det är bara början.

Men idag vill jag framför allt vara tacksam för våra präster. För alla präster, nära och fjärran. För alla dem som har valt att tjäna Gud med hela sitt liv.

Tack, gode Gud för prästerskapet. Tack för alla präster och biskopar. Ge dem styrka och mod att följa din väg. Och hjälp oss att hjälpa dem, så att deras börda inte blir för tung, utan vi tillsammans kan hjälpas åt att göra din vilja.

Tack för bön och förbön.