Idag fick jag skjuts till karmelitklostret i Esbo så jag kunde gå i söndagsmässan där. Mässan kl. 9.30 firades på finska av fader Federico Spanó. Dagens läsning lästes av novisen i klostret och fader Federico läste förstås evangeliet - om den rike mannen och Lasaros. I sin predikan konstaterade han att vi människor lätt ser oss själva i den negativa rollen om det finns ett gott och ett dåligt alternativ, men att man också kan se dagens evangelietext som en påminnelse om att Gud finns och att Gud tröstar oss. Det finns en himmel och allt blir bra till slut, bara vi har förstånd att inte som zombies - den rike mannen - välja ett tomt liv i sus och dus, utan leva ett liv i förening med Gud och glädja oss åt att vi får gå till nattvard.

På kyrkkaffet efteråt talade jag mest svenska, så jag tror att fader Federico gjorde rätt i att predika på engelska: han konstaterade att det fanns fler människor på plats som förstod det språket än det fanns sådana som förstod finska, så han bytte språk.

Jag tog ett par bilder av novisen när hon läste evangelietexten, men har suddat hennes ansikte, eftersom jag inte hann kolla med abbedissan om det var okej med bilder - så här en söndag var det många som ville tala med henne, nämligen. Jag kom bara som hastigast överens om att jag kommer igen på tisdag och deltar i  mässan som firas kl. 10, så det kanske blir fler och bättre bilder då. Eller så inte, förra gången fick jag ju ett nej.

Idag firar kyrkan heliga korsets upphöjelse och mitt Facebookflöde har fyllts av bilder från den årliga vallfärden till Heliga Korsets kyrka i Hattula. Endera året ska jag också delta, men det blev inte i år (heller), för idag var det mässa i Karis.

För första gången ringde vi faktist i ktyrkklockorna också för att markera att mässan skulle börja. Det var kyrkvaktmästaren Camilla som råkade nämna den möjligheten och jag tackade genast ja, i synnerhet som jag så tycker om tanken på att klockklangen är ett av de få ljud som inte har förändrats på de dryga 500 år som S:ta Katarina kyrka har stått där den står.

Mässan firades av pater Jigger Ganados SCJ, så det mesta gick på engelska. Katarina bidrog med sång och pianospel och i musikvalet förekom finska, svenska och latin. Attila läste första läsningen på engelska och jag den andra på svenska. Efteråt drack vi kyrkkaffe på KW.

Tisdagen den 10 september hölls seminariet Det kristna äktenskapet i ekumenisk belysning i Betelkyrkan i Helsingfors. Arrangör var Ekumeniska Rådets sektion för finlandssvensk ekumenik, som jag sitter med i som representant för Katolska kyrkan, och huvudtalare vad Emma Audas, luthersk präst som precis har lämnat in sin doktorsavhandling om äktenskapsteologi till Åbo Akademi.

Vi hälsades välkomna av vår värd, baptistpastor Jani Edström, och så fick Emma ta till orda. Hon talade insiktsfullt om olika sätt att se på det kristna äktenskapet, men betonade att det inte handlar om att välja det sätt som ger den syn på äktenskapet man själv vill ha, utan att försöka jämka samman de olika synsätten. Frågan om samkönade äktenskap har skapat sprickor i mer än ett samfund och Emma Audas framhöll att det inte är antingen en lärofråga eller en etisk fråga, utan båda två.

Emma konstaterade också att äktenskapet i urkyrkan inte ansågs vara en väldigt viktig fråga, så det fanns väldigt lite av uttalad äktenskapsteologi förrän på 300-talet när kyrkan fick mer inflytande i romarriket. Men det ska vi inte heller tolka som att det är en oviktig sak, eftersom äktenskapet kan och borde vara en väg till helgelse. Det gäller att fråga varför kyrkan välsignar äktenskap. Emma påpekade att man i andra sammanhang välsignas till tjänst, till ett visst uppdrag eller till en särskild kallelse. Vi ska alltså inte se äktenskapet som en färdig form, utan som något som - om vi är kallade till äktenskap - kan hjälpa oss att leva ut vår kallelse och växa som kristna. Äktenskapet ska lära parterna förlåtelse, nåd och tålamod - något som de sedan förhoppningsvis kan sprida bland sina medmänniskor i större skara. Äktenskapet kallar oss nämligen att låta äktenskapets kreativitet skapa något utanför parrelationen, att dela allt med en människa ska göra oss mer beredda att dela med oss med andra.

Efter Emmas anförande följde en längre diskussion bland deltagarna i seminariet, vilket gav tillfälle att lyfta fram olika samfunds syn på äktenskap, kyskhet och samlevnad. Att vi har olika syn, olika åsikter och olika betoningar hindrar oss inte från att mötas i samtal, och det tycker jag är fint.

Efter seminariet styrde jag mina steg till S:ta Maria, där det var eukaristisk tillbedjan före kvällsmässan. Framför mig satt ett äldre par och efter eftermiddagens seminarium kändes det som en perfekt illustration av äktenskapet: man och hustru hade tillsammans kommit till kyrkan för att tillbe Kristus och delta i mässoffret. Det handlar om att hjälpa varandra på vägen till den helgelse som vi alla är kallade till.

Mässan firades på finska av pater Rafal Czernia SCJ och vi avslutade med Ave Maria på latin. Efter kvällsmässan var det församlingsrådsmöte i församlingssalen.