I min Faders hus

Tack, gode Gud, för kyrkan och mässan!

9/5/2021

Vilken glädje och lättnad igår när det äntligen var mässa i S:ta Katarina kyrka i Karis igen. Pater Zenon Strykowski kom och hörde bikt och firade mässa och livet var nästan som vanligt igen. Fast det är det ju inte. Vi får vara fem församlingsmedlemmar + prästen eller sex församlingsmedlemmar + prästen beroende på om vi följer reglerna i Esbo stift eller i Borgå stift (den lokala finska lutherska församlingen hör till Esbo stift, medan Karis-Pojo svenska församling förstås hör till Borgå stift).

Men för den lilla grupp som var med var det en stor glädje att få delta i mässan igen. Och pater Zenon försäkrade att det var en glädje för honom också. Med tanke på att han i höstas vårdades på sjukhus för covid var det speciellt glädjande att höra honom sjunga mässan - mest på latin, eftersom ingen av oss församlingsmedlemmar hade finska som modersmål. Samtalet före och efter mässan gick på svenska, finska och engelska, men alla hade minst ett gemensamt språk med varandra, och det räcker ju bra.

Jag läste dagens läsningar på svenska för att min förstakommunionselev skulle förstå texterna.

Jag råkade aktivera fel kamera när jag skulle ta en bild av läsningarna, före mässan men det var kanske bara bra.

Min första coronamardröm

15/4/2021

I natt var det dags för min första coronamardröm. I mitt FB-flöde har jag kunnat se att många andras drömmar i ett tidigt skede påverkades av coronan, men för mig tog det tills i natt. Och föga överraskande handlade det då om att försöka ta sig till mässan - det är ju det som har förändrats mest i mitt liv på grund av coronan, att jag inte enkelt kan ta tåget till Helsingfors och gå i mässan bara för att jag vill det.

I drömmen vandrade jag omkring på vad jag hade för mig var ett stort hotell. I nästan alla rum pågick livesändning av en mässa från ett rum jag desperat försökte hitta. Suddiga, svartvita monitorer varvades med högupplösta färgbilder (alla det gångna årets många webbmässor?) och mässan fortskred enligt sin ordning medan jag gick upp och ner - mest ner - i trappor och genom rum efter rum för att hitta det där hemliga rummet med fotpallar i rött läder (dem såg jag ju på skärmarna).

Jag kom äntligen fram till rummet precis vid instiftelsen och elevationen, men jag fick bara falla på knä intill dörren, för man skulle ju ha rätt biljett för att komma in och där var det stopp.

Sen vaknade jag.

Men jag vaknade faktiskt glad, trots mardrömskänslan av att gå och gå och leta och leta, för jag var road av vad hjärnan hittar på när vi sover och tacksam över att ett ögonblick ha fått knäfalla inför Herren, ens i en dröm.

Bilden ovan, en skärmdump från St. Olav katolske domkirkemenighets webbsändning av sakramentstillbedjan via Facebook, är exakt ett år gammal.

28 år av påskglädje

11/4/2021

På Lärkkullavägen i Karis finns en härlig skylt. "Kyrkan" står det på svenska och finska och så pekar en pil rätt upp i himlen. Och förstås framåt längs Lärkkullavägen också, för att signalera att man ska fortsätta upp för backen i stället för att svänga av till Osmundsbölevägen när man vill ta sig till S:ta Katarina.

Igår var det en speciellt stor glädje att få följa skylten, för det firades katolsk mässa i kyrkan igen. Det hade också gått ofattbara två månader sedan jag senast hade tillfälle att gå i mässan. Men - Deo gratias! - det var inte fullt så länge sedan jag senast fick motta eukaristin i alla fall: jag fick nattvard utanför mässan en gång här emellan (och jag har besökt tabernaklet också).

Vilken glädje att få se kyrktaket sticka fram mellan träden och veta att man får gå in.

Exakt 28 år sedan tidigare gjorde jag den färden på mycket högre nivå. Påsken inföll nämligen en vecka senare år 1993. Lördag 10 april var påskafton och jag var på plats i S:t Henrikskatedralen i god tid. Jag fick beskedet att dopet skulle förrättas på svenska och inte på finska som man hade sagt strax före påsk. Biskop Paul Verschuren hade sett till att Stockholms stift faxade över ordningen för vuxendop på svenska, så medan jag satt där i första bänkraden och väntade fick jag beskedet - om jag minns rätt närmare bestämt av prelat Tuomo Vimpari, fast han var ju inte prästvigd då än - att jag skulle få svara "Ja, jag tror" i stället för "Minä uskon" på dopfrågorna. Jag var nervös. Och otålig.

Påskvakan: Ja, jag tror

4/4/2021

Christus resurrexit!
Kristus är uppstånden! Kristus nousi kuolleista! Christ is risen!

Det blev en annorlunda påskvaka - och ändå inte. I stället för en nattlig bilfärd till Helsingfors och en tyst och mörk kyrka som sedan fylls av ljus blev det en tevesoffa och en tyst och mörk kyrka där man sedan hörde rösten förkunna Lumen Christi! och svaret (av så mycket färre stämmor än vanligtvis, men tydligt i alla fall): Deo gratias! En stund senare syntes det älskade påskaljuset äntligen i bild också - S:ta Maria har bara en fast kamera på orgelläktaren, så tändningen av ljuset vid ingången skedde utanför bild - och det började kännas påsk!

Jag hade faktiskt tänkt följa med påskvakan från Peterskyrkan, men påskaftonens promenad blev längre än planerat och sedan tog förberedelserna för dagens påskmiddag sin tid och i Rom hade man redan hunnit tända påskljuset utan mig. Sånt händer nuförtiden, när man har levt med webbsändningar i ett år.

Jag bytte alltså YouTube-kanal och valde då min egen församling, S:ta Maria. Det är jag glad åt. Det gjorde gott att höra bekanta röster läsa och sjunga och att i stället för att höra alla de sju läsningarna på italienska, spanska och engelska eller andra världsspråk höra finska, svenska och engelska.

Om nattvardssyn på skärtorsdagen

1/4/2021

Nej, jag har inte sett fram emot idag. I allmänhet gör jag det, ser fram emot skärtorsdagen, alltså. För den liturgin är så vacker och nattvarden är så central. Utan eukaristi finns inte kyrkan, liksom. Vi blir kyrka i eukaristin. Det som förenar den världsvida katolska kyrkan är Kristi kropp. Vi är ju Kristi kropp. Det är idag vi firar instiftandet av både eukaristins och prästvigningens sakrament. Och nattvardens instiftande inleder påsken, som jag skrev för några år sedan.

Men det är inte lika roligt i år. För det är andra året i rad som jag får fira sakramentens instiftande via skärm. Jag som alltid brukar fira skärtorsdag i S:t Henrik, för jag vill så gärna se biskopen förrätta fottvagningen. Javisst, det är klart att det (fast det var innan jag började med den här bloggen) har funnits år då jag har firat påsk utomlands, i Spanien eller Portugal. Men det är ju verkligen inte ett alternativ i år. I år blir det ingen fottvagning alls, har jag förstått, eftersom det är en närkontakt man kan undvara i coronatider.

Nattvarden, däremot, kan man inte undvara. Inte i katolska kyrkan och inte i den ortodoxa, men det jag tyckte mig märka coronavåren 2020 bekräftas av en studie i nattvardssynen under coronan som Östra Finlands universitet har gjort: en del lutherska församlingar trodde sig kunna undvara nattvardsfirandet.

Skärmdump av början av pressmeddelandet från Östra Finlands universitet. Klicka på bilden för att läsa hela texten.

Många lutherska församlingar lät nämligen helt bli att fira nattvardsgudstjänst under den första coronavågen, visar studien. I ortodoxa kyrkan i Finland fortsatte man att fira liturgin utan kyrkfolket, precis som i katolska kyrkan (även om katolska kyrkan tyvärr inte var med i studien) tills coronaläget tillät en öppning. "Man diskuterade inte ens den frågan," säger Pekka Metso, biträdande professor i ortodox teologi vid Östra Finlands universitet enligt pressmeddelandet om studien. Orsaken till det är teologisk, säger han.

Jag (översätter och) citerar pressmeddelandet igen: "Ortodoxa kyrkans nattvardslära betonar tanken om att nattvarden på ett verkligt sätt förenar även dem som inte är på plats och firar nattvardsgudstjänsten eller deltar i den. Den lutherska synen däremot betonar att man ska ha möjlighet att samlas för att nattvardsgemenskapen ska uppstå."

Jungfru Marie bebådelse - och sen begränsningar i rörelsefriheten

25/3/2021

Idag firar katolska kyrkan Herrens bebådelse eller Jungfru Marie bebådelsedag - helt logiskt nio månader före jul - och vi gläder oss åt det ofattbara att Gud blev människa. Att den "osynlige gjorde sig synlig", som helige Leo den store skriver. Han konstaterar också att "när alltings Skapare och Herre ville vara en av de dödliga, då avstod han visserligen från allt, men det var inte makten som brast utan barmhärtigheten som böjde sig ner". Och det är den barmhärtigheten vi firar idag.

Påve Leo den store är författaren till dagens andra läsning i läsningsgudstjänsten som jag igen började dagen med. En följd av att det blir ljust så tidigt nu efter vårdagjämning är nämligen att jag vaknar tidigare än jag brukar och då tar jag mig tid att börja dagen rätt, med läsningsgudstjänst och Laudes. Eftersom det är en helgdag fortsatte jag sedan med mässa på engelska via YouTube från en för mig okänd kyrka i Singapore.

Under dina vingars skugga

21/3/2021

Tidegärden är fascinerande. Ju mer man ber den, desto mer lever texterna. Så ska det förstås vara, men för mig är det fortfarande relativt sett nytt att regelbundet börja dagen med Laudes. Förra veckan frapperades jag av hymnens ord "Bered ett rum, en rymd för dig i våra hjärtan och vårt liv." Idag fastnar jag redan några rader tidigare - som om jag aldrig hade bett med den här hymnens ord förut! - "Du hör oss nu, du som ser ner i alla djup."

Du som ser ner i alla djup. De orden känns helt klockrena i coronan och påminner mig livligt om alla dem jag av olika orsaker vill be för alldeles speciellt: om familjen där föräldrarna båda kämpar med svåra sjukdomar, om kvinnan som hade ett väldigt tungt år redan före coronan kom och vars liv nu har vänts helt upp och ner, om familjen som så gärna skulle få ett andra barn, om mannen som kämpar med svåra fysiska smärtor, om familjen där ett barns sjukdom gör att coronan känns som ett dagligt damoklessvärd över deras liv, men också om alla dem som inte kan ta avsked av nära och kära annat än online, om alla dem som inte har fått en kram på ett år och alla som inte har kunnat gå i mässan ens så ofta som jag under det gångna året. Herre, du ser oss alla i våra djup, förbarma dig över oss!

Jag fortsätter min morgonbön men stannar strax upp igen, vid psalm 63 genast efter den inledande hymnen:

Ty du är min hjälp,
och under dina vingars skugga jublar jag.
Min själ håller sig intill dig,
din högra hand beskyddar mig.

Under dina vingars skugga jublar jag. Ja, minsann! Och jag hoppas verkligen att min själ håller sig intill dig! Det är besked som tröstar efter tankarna på alla djupen som hymnen väckte.

"Lengsel etter Ham som bor i tabernaklet"

26/2/2021

Det är lite mer längtan igen idag. Lite mer "lengsel etter Ham som bor i tabernaklet", som bildtexten på St Olav katolske domkirkemeninghets FB-sida så träffande uttryckte det.

Jag såg den fina bilden precis efter att jag hade deltagit i korsvägsandakten i St Olav kirke, strax före lunchmässan på St Olavs FB-sida. Precis före korsvägen lade jag ut en egen längtan-bild på Instagram med glasmålningsfotot från S:t Henrik som är ingångsbild för det här inlägget också.

I Norge är mässorna inte öppna för allmänheten på grund av coronan, så det enda man kan göra är som personen på bilden: falla på knä utanför, så nära man kan komma Honom som bor i tabernaklet.

Den bilden säger allt om hur smärtsamt det är när kyrkorna är stängda.

I all sorg, bedrövelse och längtan är jag oändligt glad över alla de många församlingar som når de troende på olika sätt. Som i Trondheim, till exempel, där man firade askonsdagsmässan utomhus för att så många som möjligt skulle kunna delta. Heja Norge!

Askonsdag med påven

18/2/2021

En askonsdag när mycket var annorlunda och allt ändå som förut. Coronan gjorde att påven firade askonsdagsmässan i Peterskyrkan i stället för med dominikanerna i Santa Sabina som han brukar. Coronan (i kombination med påvens ischias?) gjorde - igen - att mässan firades vid altaret bakom högaltaret i stället för under bronsbaldakinen och ovan aposteln Petrus grav. Coronan gjorde att jag satt hemma och följde med mässan via YouTube i stället för att ta tåget till någondera kyrkan i Helsingfors, som jag brukar på askonsdagen.

Men askonsdagen var en faste- och abstinensdag som vanligt (vilket innebär att man avhåller sig från köttmat och äter mindre än andra dagar) och jag började fastan med en massa goda föresatser, vilket förstås också hör till. På grund av min köttallergi låter jag bli att äta däggdjurskött eller mjölkprodukter året om, men det återstår att se hur det går med att minska på intaget av marmelad och mörk choklad (dvs. de godsaker som har ersatt min tidigare diet av mjölkchoklad).

Det var förstås omöjligt att följa med mässan i Peterskyrkan och inte tänka på jubelårsvallfärden för fem år sedan och den botliturgi vi deltog i då.

Då fyllde vi Peterskyrkan och ingen hade en tanke på att det skulle komma en farsot som skulle göra publikstängsel onödiga vid påvliga liturgier. (Franciskus har också åldrats en hel del på fem år, inser jag.)

Botliturgi med påve Franciskus i Peterskyrkan i mars 2016.

Webbmässa med återseende av katedralen i Vancouver

15/2/2021

Det var något strul med webbsändningen från S:t Henrikskatedralen igår morse, så jag kunde inte "gå" i den mässa jag hade tänkt. Efter en 10-kilometerspromenad i solsken och snö, middag och diverse andra göromål konstaterade jag att det var hög tid att kolla in mässutbudet på mass-online.org kl. 21 finsk tid. Ett av alternativen visade sig vara 11-mässan i Vår Fru av Rosenkransens katedral, Our Lady of the Holy Rosary Cathedral, i Vancouver på den kanadensiska västkusten, så jag valde den, eftersom det är en kyrka jag faktiskt firat mässa i fysiskt också.

För nio år sedan tillbringade ett par dagar i Vancouver på vägen hem från Oregon. Med noll förhandskunskap om staden valde jag ett hotell i närheten av stadens katolska katedral för att göra det enkelt att gå i mässan.

Jag tittade nyfiket på bilderna från katedralen under webbmässan, men måste medge att inget utom utsidan av katedralen fick någon klocka att ringa. När predikan började tog jag till och med en titt på Google Maps för att se om mitt minne spelade mig ett spratt, men det gjorde det inte. Katedralen hade rätt namn och hotellet fanns ett stenkast därifrån.

Idag bläddrade jag tillbaka till år 2012 på Facebook, som också bekräftade att jag mindes rätt: "På väg till mässan i Holy Rosary Cathedral ett kvarter från hotellet här i Vancouver," hade jag skrivit, "sen frukost och packning - och så är det dags för dryga 17 timmar på tre flygfält och två flyg innan jag kan ta tåget hem."

På den tiden var det ju inte lika vanligt med bilder på FB och min uppdatering innehöll inte heller någon sådan. (Antar att jag har bilder från den resan någonstans, men ingen aning om var - och eftersom jag inte hade börjat lägga ut bilder från mässor på FB då tog jag knappast några bilder av kyrkan.)