I min Faders hus

Petrus och Paulus, be för oss

29/6/2020

Idag firar kyrkan de heliga apostlarna Petrus och Paulus. I kyrkans martyrologium heter det att de båda förkunnade Kristi evangelium i tro och kärlek i staden Rom och gick martyrdöden till mötes under kejsar Nero. Enligt traditionen korsfästes Petrus upp och ner och begravdes i Vatikanen, medan Paulus dödades med svärd vid Via Ostiensis.

Som jag skrev igår gör coronan att jag har svårare att gestalta dagar och veckor - före coronan hade jag någonstans i bakhuvudet en vetskap om hur många dagar det var sedan senaste söndagsmässa och därmed hur många dagar det (högst) var kvar till nästa mässa. Webbmässor kanske är lite festligare på söndagen och så är det två läsningar i stället för en före evangeliet, men i verkligheten smälter de samman för mig och jag tappar räkningen. Jag vet liksom inte längre när det har gått en vecka.

Imorgon har det gått en vecka sedan jag senast fick motta Kristi kropp. Det var en tisdag, men det var en högtidsdag och ett ljus i mörkret.

Alla större helgons dagar har också fått en ny innebörd och vikt i coronaåret, har jag märkt. Förra veckan var det Johannes Döparens dag och idag är det Petrus och Paulus vi firar.

Den nya dimensionen i min relation till helgonen handlar om att coronan har konkretiserat deras lidande. Det låter kanske förmätet, men min poäng är faktiskt den motsatta. När jag vaknar till ytterligare en dag då jag inte obekymrat kan ta tåget eller bussen till närmaste katolska kyrka (eller flyget till någon av de många som ligger längre borta) och får för mig att mitt lidande nu är oerhört stort så gör det gott att påminnas om diverse martyrer och andra helgon, vars lidande faktiskt har varit av en annan storleksordning. Och som trots det har hållit fast vid sin tro. Som trots det har uthärdat och framhärdat och avgått med segern i en kamp som har varit betydligt värre än min.

Statyn av Johannes Döparen i S:ta Katarina kyrka i Karis.

0 Comments

Eukaristi i S:t Henrik

23/6/2020

0 Comments

Jag kan inte i beskriva den tacksamhet jag kände när jag fick falla på knä inför Herren i tabernaklet för första gången sedan mars. Under de 15 (!) veckor som har hunnit gå sedan jag senast steg in i en kyrka där Kristus ständigt är fysiskt närvarande i altarets sakrament har jag visserligen fått mig några fysiska mässor till livs - ungefär en i månaden - men Oj! vad det gjorde gott att få tillbe Herren i eukaristin.

Gud lät i sin stora godhet dessutom fader Jean Claude Kabeza vara på plats, så inte bara fick jag en dos av välbehövlig närhet till det heliga, jag fick rent av motta Herren kroppsligen också. Kyrkoherden var bara glad åt att jag ringde på i prästgården för att be om sakramentet - och jag blev förstås själv så glad så jag nästan svävade tillbaka till kyrkan för att vänta på honom.

Visst, jag kunde ha ringt och "bokat tid" på förhand, men jag valde att inte göra det eftersom VR ibland strular till det med tågen. Och jag fick ju allt jag ville och behövde i alla fall, halleluja!

0 Comments

Corpus Christi: Ortodox liturgi utomhus

14/6/2020

0 Comments

Fader Petri Korhonen firade den heliga liturgin på gården utanför Hangö ortodoxa kyrka söndagen den 14 juni och jag är oändligt tacksam över att få fira Corpus Christi med att faktiskt motta Kristi kropp. Fader Petri assisterades av diakon Harry Fagerholm och kören leddes i normal ordning av kantor Matti Jyrkinen. På plats fanns dessutom Helsingfors ortodoxa församlings kyrkoherde Markku Salminen, som efter liturgin konstaterade att beslutet att fira liturgin utomhus på grund av coronaviruset inte orsakar problem i Hangö, med sina många soltimmar och stora gårdsplan.

Det var glädjande att se att alla höll avstånd, även under nattvardsgången - och där har man löst hygienproblemet med engångsskedar i något slags trämassa som bränns upp efter liturgin. Det var å ena sidan ovant, å andra sidan väldigt smidigt - och Kristus är densamme, så huvudsaken att det fungerar.

I sin predikan talade fader Petri vackert om att det är fint att har fått komma samman och fira liturgin tillsammans igen efter den påtvingade pausen på grund av coronan. Men, sade han, vi ska komma ihåg att vi tar Kristus med oss när vi går; vi ska föra ut hans kärlek i vår egen vardag.

0 Comments

Den goda kampen

6/6/2020

0 Comments

I dagens första läsning konstaterar Paulus att det "kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar". Pater Rafal Czernia SCJ firade dagens morgonmässa i S:ta Maria och han konstaterade i sin korta predikan att det säkert har funnits sådana tider förr också, men att det nog känns att vi är inne i en sådan tid just nu.

Herre, förbara dig!

Jag besvär dig vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, jag besvär dig vid hans ankomst och vid hans rike: förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning.

Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna. Men håll alltid huvudet kallt, var beredd att slita ont, gör vad som åligger en förkunnare och fullfölj din tjänst.

Mitt eget liv utgjuts redan som ett offer, och tiden är inne då jag måste bryta upp. Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu väntar mig rättfärdighetens segerkrans, som Herren, den rättvise domaren, skall ge mig den dagen, och inte bara mig utan alla som längtar efter hans ankomst. (2 Tim 4:1-8)

Å, vad jag längtar efter att kunna gå i mässan igen. Det kliar verkligen i mig att höra att jag inte behöver bry mig om coronan längre, men jag vill kunna säga att jag har tagit ansvar för mina medmänniskor och så länge jag har en åttiplussare i mitt gästrum får jag snällt hållas hemma. Den goda kampen ser olika ut i olika tider, och lockelserna varierar, men längtan efter Herren är den samma.

Samtliga bilder i dagens inlägg är skärmdumpar från S:ta Maria församlings webbsända mässa.

0 Comments

Pingstmässa på distans

31/5/2020

1 Comment

Vi har kommit till kyrkan idag för att vi är övertygade om att det är det Gud vill, att vi är kallade att vara här, konstaterade pater Rafal Czernia SCJ i sin pingstpredikan i S:ta Maria idag. Tron, det som får oss att komma till kyrkan, är den första av den Helige Andes gåvor.

Så idag tackar jag Gud för trons gåva och glädjer mig åt att jag kan delta i mässan ens på distans, att jag kan höra sången och se ministranterna stiga upp, falla på knä och sätta sig, att jag kan ta del av läsningarna och predikan och att jag kan se pater Rafal höja hostian vid elevationen. Hemma stiger jag upp när evangeliet läses, men jag faller inte på knä inför min dator, jag riktar i stället en bön till Herren i väntan på att igen få falla på knä inför Guds fysiska närvaro i vår värld.

Men idag, när vi firar den Helige Ande och kyrkans födelsedag, då tänker jag lite extra på alla himmelsfärdsdagens coronaskämt om att det var den dagen som Jesus började jobba på distans, för den Helige Ande finns alltid här och nu,

Anden ger var och en av oss någon nådegåva som vi kan bidra med i vår församlingsgemenskap. Det är först när vi delar med oss av våra nådegåvor som vår gemenskap fullständig, sade pater Rafal också i sin predikan idag. Gåvorna är många, men Anden är den samma. Anden har förenat oss - och Anden arbetar alltid också på distans.

Ett speciellt tack till kören i S:ta Maria!
Här är några ljudklipp från webbsändningen av mässan:

1 Comment

15 år av förbön

30/5/2020

0 Comments

Idag är det 15 år sedan min vän Anja dog. Det är 15 år som hon har bett förbön för mig och för sina barn och barnbarn och för alla som har gått förbi hennes grav och bett för henne. På hennes grav står det nämligen "Ohikulkija, olin mikä sinä olet. Tulet siksi mikä minä olen. Rukoilkaamme toistemme puolesta." Alltså: Förbipasserande, jag var vad du är. Du blir vad jag är. Låt oss be för varandra.

Jag lärde känna Anja för cirka 20 år sedan i samband med de katolska mässorna här i Karis. Vi gick hemåt från mässan tillsammans och det visade sig att vi bodde nära varandra. Hon skulle bli upptagen i katolska kyrkan och frågade om jag kunde tänka mig att bli hennes sponsor, alltså bekräftelsefadder. Självklart ville jag det.

Anja berättade att hon hade läst Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset i sin ungdom och sedan dess önskat bli katolik. Den drömmen och kallelsen fick vänta, för på den tiden lät det sig inte göra i lilla Karis, men när barnen var utflugna och hon hade blivit änka fick hon tid att förverkliga sin egen dröm. Jag kände mig hedrad över att få vara med på ett hörn.

Ungefär ett halvår innan Anja dog gav hon mig en bok som hade betytt mycket för henne: Varför jag blev katolik* från 1955, en samling berättelser av svenskar som under första hälften av 1900-talet hade hittat hem till Rom. Boken är redigerad av Sven Stolpe och innehåller texter av bl.a. Anna Lenah Elgström och Gunnel Vallquist.

"Varför jag blev katolik" gavs ut år 1955. Är det dags för en uppföljare?

I stället för att citerar någon av dem bjuder jag på några rader ur Lillie Björnstrands bidrag ”Om hur en ’helt vanlig människa’ kom att bli katolik”. Hon skriver: ”Katolska kyrkan betonar starkt plikten. Den kristnes plikt att be, plikt att gå i kyrkan, plikt att bikta och göra bot. Jag vet, att de flesta skulle säga. ’Hu, så trist! Det har väl inget värde när man inte gör det frivilligt.’ Men tvärtom! Jag underordnar mig ju av fri vilja kyrkan och följer hennes bud, trots att mina flyktiga känslor vill något annat.”

Hon avslutar sin text så här (men understrykningarna är Anjas): "Ju mer jag läser om den katolska kyrkan, desto mer grips jag av beundran, vördnad, ja - kärlek. Jag önskar innerligt, att jag en gång skall kunna bli ett lydigt kyrkans barn. En liten, liten medlem av den väldiga ecclesia militans - Guds stridande kyrka på jorden. Ännu är jag inte mogen att ta steget fullt ut. Oändligt mycket finns kvar att lära, men dagen för mitt upptagande i kyrkan närmar sig dock mer och mer, och jag vet redan nu, att den dagen kommer jag att räkna för den största dagen i mitt liv."

Tack för dina böner, Anja. Fortsätt be för oss som är kvar här i ecclesia militans.

* Boken finns bl.a. i Studium Catholicums bibliotek. För den som är nyfiken på boken rekommenderar jag också artikeln Varför jag blev katolik: Ett femtioårsminne som publicerades i tidskriften Signum år 2005.

0 Comments

<<Previous

Petrus och Paulus, be för oss

Eukaristi i S:t Henrik

Corpus Christi: Ortodox liturgi utomhus

Den goda kampen

Pingstmässa på distans

15 år av förbön

I min Faders hus

Sara Torvalds

Kategorier

Arkiv

Sökord