I min Faders hus

20 år ung

26/5/2021

När ett bekant barn fyllde fyra år protesterade han mot att man sade att han var fyra år gammal. Han var fyra år ung! Jag kom att tänka på det idag, när vi firade att det hade gått 20 år sedan vår kyrkoherde Rafal Czernia SCJ blev prästvigd. Pater Rafal känns definitivt 20 år ung som präst.

Samtidigt känns han tidlös. Det är uppenbart att han inte är en nyvigd präst - på 20 år har han hunnit bli trygg i sin roll - men jag kan bra tänka mig att han kommer att vara ungefär likadan när ytterligare 20 år har gått. Lugn. Glad. Sansad. Underfundig. Trygg. Rolig. Full av uppriktig vilja att sprida evangeliet och sakramental nåd. Och idag också överraskad och rörd över att bli uppvaktad.

Varenda dag under de här tjugo åren har jag varit tacksam, sa han när vi firade honom imorse.

"Vem ska följa dem?"

6/5/2021

Jag letar efter en helt annan bild i Studium Catholicums Flickr-album, men stannar upp framför en rad av dockor i S:t Henriks församlingssal. Bildtexten informerar mig om att bilden är tagen i samband med en utställning om kallelser. Något årtal hittar jag inte, endast beskedet att man hade bett ordenssystrar runt om i Europa att skicka en docka klädd i den dräkt som ordens medlemmar bar och gjort en utställning av dem.

Foto: Studium Catholicums bildarkiv på Flickr

Ovanför raden med dockor hänger en tvåspråkig och uppenbart hemgjord affisch, men bilderna på affischen är så små att jag bara känner igen biskop Paul Verschuren längst till vänster. De övriga bilderna verkar mest vara gruppfoton av systrar från olika ordnar. Jag kan se en birgittasyster här, några karmeliter där. En suddig bild får mig att associera till prästvigning, en annan är alldeles tydligt tagen i det nu rivna kapellet i Stella Maris i Lojo.

Foto: Studium Catholicums bildarkiv på Flickr

Ovanför bilderna finns rubriken med frågan "Kuka seuraa heitä? Vem ska följa dem?"

Det är ingen liten fråga och den är fortfarande aktuell. Att följa "dem", de bröder och systrar som har tjänat och tjänar här, handlar ju i sista hand om att tjäna Honom som de har valt att hörsamma.

Med någon sorts facit på hand vet jag att kallelserna i Finland har fortsatt under åren sedan den utställningen hölls. Vi har flera inhemska präster, vi har några bröder och flera på kommande. Vi har några inhemska systrar också, men jag tänker att vi behöver fler.

Kristen i Finland: Tillsammans blir vi mera

29/3/2021

I början av mars blev jag vald till ordförande för Ekumeniska Rådets sektion för finlandssvensk ekumenik. En av mina första uppgifter blev att få liv i den blogg vi i sektionen hade talat länge om. Nu finns de första inläggen att läsa på webbsidan www.ekumenia.fi/kristen_i_finland.

I dagens inlägg citerar jag både kardinal Anders Arborelius och biskop Paul Verschuren, som i tiden döpte mig. Han sa i en predikan i Åbo domkyrka år 1976 så här: "En katolik som blir en bättre katolik finner inte i sista hand påven, utan närmar sig Kristus, och en lutheran som fördjupar sig mer i sin tro finner inte Luther utan Kristus. Och på så sätt kommer de i Kristus närmare varandra." (Hela predikan finns på finska i boken In Christo omnes (1984), på svenska finns ett längre citat på bloggen.)

Själv konstaterar jag bland annat det här: "Vi ska se Kristus i våra medmänniskor, men vi ska också själva sträva efter att bli mer Kristus-lika. Och i båda delarna tror jag alltså att vi ska dra nytta av varandra och varandras insikter, inte bara på individnivå, utan också på kyrko- och traditionsnivå."

Bloggen Kristen i Finland finns på Ekumeniska Rådets webbplats. Bilden har jag skapat av mina egna foton och skärmdumpar från sajten. Klicka på bilden för att komma till bloggsidan.

Läs bloggen Kristen i Finland här:
www.ekumenia.fi/kristen_i_finland

En dag med många böneämnen

20/2/2021

Igår var jag i Helsingfors och mitt program tillät precis en snabbvisit i S:t Henrik för bön. Tack gode Gud för det! För böneämnen finns det ju nog gott om i dessa tider. Coronavirusets framfart och alla de som har drabbats av covid eller oroar sig för anhöriga som har covid och som de inte ens kan hälsa på. Att vaccineringen går så långsamt samtidigt som den så kallade brittiska varianten av viruset sprids även här i Nyland. Och vaccinmotståndarna som behöver våra förböner, så att de hittar ut ur sina "kaninhål" (dem kan man lära sig mer om i den uppmärksammade SVT-dokumentären Vaccinkrigarna). Idag läser jag dessutom att miljoner hotas av svält i Tigray i Etiopien på grund av det pågående - och nästan bortglömda - kriget där.

Häromdagen berättade jag att jag valde en webbmässa i katedralen Vancouver eftersom jag varit i den kyrkan på riktigt. Idag påminner Facebook mig om att jag för två år sedan gick i mässan i den marianska helgedomen The Grotto i Portland, Oregon. Det får mig att ta en titt på The Grottos webbplats, men stormen som har gjort att släktingarna i Portland har varit utan el i flera dagar har förstås drabbat helgedomen också. Mässan streamas från klostret i stället för den helgedomens stora kyrka och parken är stängd på grund av fallna grenar och andra stormskador.

Det finns så mycket att be för, be om, be kring. Det känns - igen - trösterikt att kunna luta sig tillbaka på kyrkans bön, tidegärden, som fortsätter dag ut och dag in, sekel efter sekel, under och mellan katastrofer av olika slag och magnitud.

En annan påminnelse om att kyrkans bön fortsätter i ett annat tidsperspektiv än en människas liv är ett citat ur en katolsk bönbok som gavs ut på finska för över 70 år sedan.

Krucifixet på S:t Henriks sakramentskapells yttervägg vetter mot Fabriksgatan och har markerat Kristi närvaro i världen i hela mitt liv.

Himlaliv och sakramentalt liv

12/2/2021

Igår tillbringade jag nästan hela dagen i kyrkan. Det var oändligt skönt, men lite stressigt också. Orsaken var att jag inte bara äntligen fick gå i mässan igen, utan att det var filmning också. Jag intervjuades för programmet Himlaliv (på finska Taivaallista menoa) i församlingssalen på dagen, så hade vi matpaus och så fortsatte filmandet på kvällen när det var adoration och kvällsmässa med sjukas smörjelse.

Bild: Nina Granvik

Om jag sade något vettigt och/eller intressant i intervjun får ni avgöra i höst när programmet visas i TV och syns på Arenan. Tidigare har redaktören Nina Granvik bl.a. talat med fader Anders Hamberg och gjort ett Himlaliv-avsnitt om Franciskusfesten på Kökar.

Efteråt kom jag förstås på en massa saker som jag kunde ha sagt och som jag önskar att jag hade sagt, men det är ju till sådant som jag har funderingarna i den här bloggen - så att jag på något sätt kan försöka uttrycka min kärlek till eukaristin. "Munnen säger vad hjärtat är fullt av," heter det i Matteus (12:34b) och Lukas håller med: "Hennes mun säger vad hjärtat är fullt av" (6:43-45). Och igår var mitt hjärta fullt av tacksamhet över att få be inför tabernaklet igen. Inte sedan trettondagsafton har jag varit i mässan. Det känns helt omöjligt att ha det så här, men ändå gäller et att bara orka vidare, att hålla ut.

"Non possumus"

Vingårdsarbetarnas lön

7/2/2021

Idag är det femte söndagen under året och dagens evangelietext handlar om att Jesus botade sjuka (Mark. 1:29-39, se nedan), vilket ju passar bra i coronatider, men av någon anledning går mina tankar idag till vingårdsarbetarna som alla får samma lön, oberoende av om de har arbetat en timme eller har slitit hela dagen i solhettan.

Det är inte så att jag har ett behov att fördjupa mig i tanken om att Guds rättvisa är större än vår, även om det är en vacker tanke som jag har hört ett antal predikningar om den 25 söndagen under året, när vi hör den evangelietexten i mässan. I stället tänker jag idag att liknelsen om vingårdsarbetarna också handlar om att vi ska sköta våra egna uppgifter så väl vi kan, utan att snegla på vad andra gör.

Första gången jag hörde den liknelsen var visserligen mycket mer konkret än så. Jag hörde den av en kompis när jag i tonåren - långt innan jag till slut blev döpt - oroade mig över att jag inte hade haft någon relation till Kristus som liten. Dög jag som kom så sent till kyrkan? Jodå, sa min vän, har du inte hört om vingårdsarbetarna?

Adoration på distans går inte, men bönen bär

23/1/2021

Idag blir det bara det jag delade via Instagram:

Visa det hÃ¤r inlÃ¤gget pÃ¥ Instagram

Ett inlÃ¤gg delat av Sara Torvalds (@saratorvalds)

Domine, tu omnia nosti. Herre, du vet allting.

Ljus i ändan av tunneln?

18/1/2021

Jag känner ju att coronatröttheten har satt in. Ekumeniska böneveckan för kristen enhet har precis börjat - idag - och det känns konstigt att inte delta i något ekumeniskt program. Eller i något annat program heller, för den delen. Men det finns ljuspunkter också. Vaccinet, först och främst, som lovar att det faktiskt blir ett slut på det här undantagstillståndet i något skede. Promenader i vackert vinterväder - även om det var rysligt kallt under veckoslutet. Podcasten The Bible in a Year med Father Mike Schmitz där han läser hela Bibeln på ett år. Mässan, förstås, när jag då och då har möjlighet att delta. Och dagligen tidegärden, som en trygghet att luta sig mot.

Min själ törstar efter dig,
min kropp längtar efter dig,
i ett torrt land som försmäktar utan vatten.

Ur Psalm 63 i dagens Laudesbön

Häromdagen påpekade pater Rafal något jag inte hade tänkt på förut i samband med tidegärden. Det var efter mässan på trettondagsafton som jag talade med honom (och bl.a. diskuterade det kan tänkas bli mässa igen i Karis). Jag konstaterade att coronan har fört något konkret gott med sig för mig, i och med att den har tvingat mig att i desperation ty mig till tidegärden, kyrkans dagliga bön. Ja, den är ju kyrkans liturgi, sa han. Som om det var en självklarhet.

Venite adoremus!

6/1/2021

Äntligen, äntligen fick jag på trettondagsafton tillbe Kristus igen! Som jag sa till kyrkoherden efter mässan: Nu blev det jul för mig också!

Ont i halsen precis före jul i kombination med att det är omöjligt att få biljetter till en mässa om man inte är ute i god tid gjorde att jag fick leva med bara webb- och tevemässor under juldagarna. Men vid nyår jag var tillräckligt snabb i vändningarna och lyckades boka en biljett till kvällsmässan i S:ta Maria den femte januari, då man redan firar följande dags stora helg, Epifania, Herrens uppenbarelses fest.

Före mässan var det dessutom adoration, tillbedjan av Kristus i altarets sakrament, som det är före alla kvällsmässor på vardagarna i S:ta Maria. Och vilken glädje det var att äntligen få sluta sig till herdarna och de visa männen och få tillbe Sonen som har blivit oss given. Jag är oändligt glad varje gång det är mässa i Karis, men det finns ju inget tabernakel att be inför och adoration brukar det inte heller vara (förra året var ett välkommet undantag), så jag coronan har lärt mig att uppskatta möjligheten till tillbedjan.

Mässan firades av pater Ryszard Mis SCJ på finska och latin tillsammans med kyrkoherde Rafal Czerna SCJ.

Glad Epifania!

Gudsföderskan och Gott Nytt År

1/1/2021

Det blev inte många blogginlägg under slutet av det dystra året 2020. Men Herrens år 2021 börjar med att vi firar Gudsföderskan, det är Guds Heliga Moder Marias högtid, och vi får be om att det nya året blir ett år då det blir lättare att gå i mässan, då färre människor världen över drabbas av sjukdom och sorg, då fler människor inser att Gud är nära även och i synnerhet när livet är svårt.

Dagens webbmässa sändes för min del från katedralen. Högmässan i S:t Henrik firades av kyrkoherden Jean Claude Kabeza på finska och latin assisterad av fader Joosef Dang. Efter att ha firat julens mässor i Vatikanen, S:ta Maria och i norra Yorkshire kändes det konstigt att se jultablåns bekanta gipsfigurer i katedralen och inse att den här julen sannolikt blir den första gången på närmare 30 år som jag inte ser dem "live".

Men det gäller - förstås - att fokusera på att det positiva. Troskongregationen har sagt sitt om covid-vaccinen och det innebär att Vatikanen ger grönt ljus för katoliker att vaccinera sig. Oblatmissionärernas breviarium gör det fortsättningsvis enkelt att be kyrkans dagliga bön - och det är utan tvekan den gemensamma bönen som har burit mig de senaste veckorna och månaderna. Och jag personligen kan glädja mig åt det goda utfallet av min starroperation, nu i januari är det dags för slutgranskningen och sen kan jag få riktigt rätta glasögon igen.

I väntan på det kan man följa sidan I min Faders hus på Facebook. Där lägger jag upp bilder och böner oftare än jag tar mig tid att skriva blogg här.

Så nu önskar jag alla läsare här en
GOD JUL
(för det är jul fortfarande!)
och ett riktigt
GOTT NYTT ÅR!

PS En extrabön för den helige fadern är aldrig fel. Just idag gäller det att be att han slipper ha ont eftersom han har drabbats av ischias.

Bilderna i dagens inlägg är skärmdumpar från S:t Henriks webbsändning av mässan via YouTube.