I min Faders hus

I min Faders hus flyttar till Substack

28/10/2021

Idag flyttar jag min blogg från den här adressen till plattformen Substack, som gör det enklare att skicka ut bloggtexterna i e-postform till dem som gärna läser den här bloggen. För att signaler att det mesta ändå fortsätter som förut heter den nya bloggen I min Faders hus finns många rum. Det är alltså en fortsättning och en utvidgning av den här bloggen.

Precis som tidigare skriver jag här om hur det är att vara katolik och finlandssvensk. Jag har tänkt skriva om bön och helgon, om synodalitet och mässor, om ekumenik och gemenskap, om språkglädje och språkförbistring, om Kristus och Anden, ofta om det lilla och ibland om det stora - allt det som är livet som kristen för just mig.

Efterhand tänker jag samla mina gamla blogginlägg (eller åtminstone de bästa av dem) från den här bloggen i den nya bloggens arkiv, för det formatet är betydligt mer lätthanterligt. Dessutom finns det planer på att Katolinen.net ska förändras och byta adress, så helt som förr kunde jag ändå inte fortsätta blogga.

Jag hoppas det här är en lösning som fungerar för alla mina tidigare läsare och dessutom ger några nya. Tack och på återseende!

Till den nya bloggen

Tryggar ett Livstestamente religionsfriheten?

18/10/2021

Jag är van att tänka att vi har det bra i Finland. Ekumeniken fungerar och vi talar om positiv religionsfrihet, att vi har rätt att tro fritt och också att praktisera vår religion. Men så blir den brittiske parlamentsledamoten Sir David Amess mördad och jag börjar undra hur det riktigt står till med den saken.

Sir David Amess mördades i en metodistkyrka där han hade ordnat träff med sina väljare. Det ingår som en väsentlig del i det brittiska parlamentariska systemet att parlamentsledamöterna, Members pf Parliament, till vardags MPs, träffar människor från sin valkrets i så kallade surgeries, som inte har något med kirurgi och göra, utan är just precis träffar med invånarna. Invånarna behöver inte ha röstat på sin egen MP, men enmansvalkretsarna gör att alla vet (eller borde veta) vem som representerar dem i parlamentet i alla fall. Och för att den kopplingen ska fungera finns ledamöterna regelbundet tillhanda så man kan träffa dem och föra fram sådant man tycker att parlamentet borde ta upp eller ens egen MP borde driva. Det var i samband med en precis sådan surgery som Jo Cox, en annan brittisk parlamentsledamot, blev mördad 2016.

Den här gången var mordplatsen en kyrka, vilket förstås på sätt och vis gör det värre, men det var inte Sir David Amess' egen kyrka, eftersom han var katolik. Det som får mig att tänka på frågan om religionsfrihet var att polisen inte lät en präst från den lokala katolska församlingen komma och ge honom sista smörjelsen, eller "the Last Rites", som det bättre heter på engelska, eftersom det beroende på den döendes tillstånd kan handla om mer än ett sakrament.

Det är i The Spectator jag först läser att fader Jeffrey Woolnough kom till platsen efter att nyheten om knivdådet hade spritt sig för att ge Sir David Amess sakramenten, eftersom han visste att Sir David var praktiserande katolik, men att han inte tilläts göra det för polisen.

Det gör mig upprörd.

Jag loggar in på MinaKanta-sidor (som OmaKanta så smidigt heter på svenska) och tar en skärmdump av mitt Livstestamente (se bilden överst). Tanken med det är att man på så sätt kan "vara säker på att patientens vilja respekteras inom hälso- och sjukvården".

Behållaren med välsignad olja för sjukas smörjelse till höger. Bomullstussen använder prästen för att torka sig om fingrarna efteråt.

Helige Johannes XXIII

11/10/2021

Dagens helgon är påven Johannes den tjugotredje. Han blev helgonförklarad år 2014 och jag minns att jag följde med direktsändningen från Petersplatsen. Han och Johannes Paulus II blev helgonförklarade samtidigt av Franciskus.

Johannes Paulus II var den första påven jag själv såg ”live” på Petersplatsen (och senare på en audiens inne i Vatikanen) men Johannes XXIII var min favorit den där helgonförklaringsdagen. Innan farmor dog gav hon mig sin rosenkrans som hade välsignats av Johannes XXIII – eller Johnny Exexajajaj, som det uttalades i en australisk teveserie jag såg för länge sedan.

Min favorithistoria om honom är när han meddelade sina medarbetare i Vatikanen om att det skulle ordnas ett ekumeniskt koncilium år 1963. De protesterade och sa att det är omöjligt med den tidtabellen? Jaså, då gör vi det 1962, svarade påven. Och så blev det, i oktober 1962, precis för 59 år sedan idag, inleddes första sessionen av Andra Vatikankonciliet. Det är därför hans minnesdag är idag och inte på hans himmelska födelsedag följande år.

Det var innan jag föddes, men i kyrkans tideräkning är det ju som igår. Såren har inte läkt än, verkar det som. Traditionis custodes tyder på det i alla fall. Ändå tror jag ju inte alls att det är såren efter konciliet som inte har läkt, utan såren av dålig ledning efteråt.

I biskop Paul Verschuren SCJ hade vi i Finland en biskop som själv hade varit med på ett hörn på Andra Vatikankonciliet och som förstod vad konciliefäderna ville. Mässan i S:t Henrik firades med vördnad och med mycket latin. Hos oss städade man inte bort knäpallar och tog i bruk kalkar som såg ut som (och kanske var) kristallglas. På andra håll var det inte lika väl ställt. Jag minns själv en mässa i Kalifornien mot slutet av 90-talet som fick mig att undra om det faktiskt var en katolsk kyrka jag befann mig i och jag har läst om än värre missförhållanden på andra håll.

Karmeliterna lämnar Kvarnträsk

24/8/2021

Jag visste att det var på gång, men ändå river det i hjärtat när jag får höra att de sista karmelitsystrarna lämnar klostret i Kvarträsk i Esbo redan i början av september. Det innebär att Finland blir helt utan kontemplativa kloster och det gör ont i mig att tänka på det. Vi behöver deras förbön, oj vad vi behöver deras förbön!

Gudsmoderns karmelitkloster i Esbo i oktober 2019.

Det är inte många gånger jag har haft tillfälle att gå i mässan i systrarnas kapell, men det är ju inte heller det som är poängen med ett kloster. Och mässorna i klostret vid Kvarnträskvägen 3 har dessutom varit viktiga för många katoliker i Esbo, inte minst nu under coronan.

20 år ung

26/5/2021

När ett bekant barn fyllde fyra år protesterade han mot att man sade att han var fyra år gammal. Han var fyra år ung! Jag kom att tänka på det idag, när vi firade att det hade gått 20 år sedan vår kyrkoherde Rafal Czernia SCJ blev prästvigd. Pater Rafal känns definitivt 20 år ung som präst.

Samtidigt känns han tidlös. Det är uppenbart att han inte är en nyvigd präst - på 20 år har han hunnit bli trygg i sin roll - men jag kan bra tänka mig att han kommer att vara ungefär likadan när ytterligare 20 år har gått. Lugn. Glad. Sansad. Underfundig. Trygg. Rolig. Full av uppriktig vilja att sprida evangeliet och sakramental nåd. Och idag också överraskad och rörd över att bli uppvaktad.

Varenda dag under de här tjugo åren har jag varit tacksam, sa han när vi firade honom imorse.

"Vem ska följa dem?"

6/5/2021

Jag letar efter en helt annan bild i Studium Catholicums Flickr-album, men stannar upp framför en rad av dockor i S:t Henriks församlingssal. Bildtexten informerar mig om att bilden är tagen i samband med en utställning om kallelser. Något årtal hittar jag inte, endast beskedet att man hade bett ordenssystrar runt om i Europa att skicka en docka klädd i den dräkt som ordens medlemmar bar och gjort en utställning av dem.

Foto: Studium Catholicums bildarkiv på Flickr

Ovanför raden med dockor hänger en tvåspråkig och uppenbart hemgjord affisch, men bilderna på affischen är så små att jag bara känner igen biskop Paul Verschuren längst till vänster. De övriga bilderna verkar mest vara gruppfoton av systrar från olika ordnar. Jag kan se en birgittasyster här, några karmeliter där. En suddig bild får mig att associera till prästvigning, en annan är alldeles tydligt tagen i det nu rivna kapellet i Stella Maris i Lojo.

Foto: Studium Catholicums bildarkiv på Flickr

Ovanför bilderna finns rubriken med frågan "Kuka seuraa heitä? Vem ska följa dem?"

Det är ingen liten fråga och den är fortfarande aktuell. Att följa "dem", de bröder och systrar som har tjänat och tjänar här, handlar ju i sista hand om att tjäna Honom som de har valt att hörsamma.

Med någon sorts facit på hand vet jag att kallelserna i Finland har fortsatt under åren sedan den utställningen hölls. Vi har flera inhemska präster, vi har några bröder och flera på kommande. Vi har några inhemska systrar också, men jag tänker att vi behöver fler.

Kristen i Finland: Tillsammans blir vi mera

29/3/2021

I början av mars blev jag vald till ordförande för Ekumeniska Rådets sektion för finlandssvensk ekumenik. En av mina första uppgifter blev att få liv i den blogg vi i sektionen hade talat länge om. Nu finns de första inläggen att läsa på webbsidan www.ekumenia.fi/kristen_i_finland.

I dagens inlägg citerar jag både kardinal Anders Arborelius och biskop Paul Verschuren, som i tiden döpte mig. Han sa i en predikan i Åbo domkyrka år 1976 så här: "En katolik som blir en bättre katolik finner inte i sista hand påven, utan närmar sig Kristus, och en lutheran som fördjupar sig mer i sin tro finner inte Luther utan Kristus. Och på så sätt kommer de i Kristus närmare varandra." (Hela predikan finns på finska i boken In Christo omnes (1984), på svenska finns ett längre citat på bloggen.)

Själv konstaterar jag bland annat det här: "Vi ska se Kristus i våra medmänniskor, men vi ska också själva sträva efter att bli mer Kristus-lika. Och i båda delarna tror jag alltså att vi ska dra nytta av varandra och varandras insikter, inte bara på individnivå, utan också på kyrko- och traditionsnivå."

Bloggen Kristen i Finland finns på Ekumeniska Rådets webbplats. Bilden har jag skapat av mina egna foton och skärmdumpar från sajten. Klicka på bilden för att komma till bloggsidan.

Läs bloggen Kristen i Finland här:
www.ekumenia.fi/kristen_i_finland

En dag med många böneämnen

20/2/2021

Igår var jag i Helsingfors och mitt program tillät precis en snabbvisit i S:t Henrik för bön. Tack gode Gud för det! För böneämnen finns det ju nog gott om i dessa tider. Coronavirusets framfart och alla de som har drabbats av covid eller oroar sig för anhöriga som har covid och som de inte ens kan hälsa på. Att vaccineringen går så långsamt samtidigt som den så kallade brittiska varianten av viruset sprids även här i Nyland. Och vaccinmotståndarna som behöver våra förböner, så att de hittar ut ur sina "kaninhål" (dem kan man lära sig mer om i den uppmärksammade SVT-dokumentären Vaccinkrigarna). Idag läser jag dessutom att miljoner hotas av svält i Tigray i Etiopien på grund av det pågående - och nästan bortglömda - kriget där.

Häromdagen berättade jag att jag valde en webbmässa i katedralen Vancouver eftersom jag varit i den kyrkan på riktigt. Idag påminner Facebook mig om att jag för två år sedan gick i mässan i den marianska helgedomen The Grotto i Portland, Oregon. Det får mig att ta en titt på The Grottos webbplats, men stormen som har gjort att släktingarna i Portland har varit utan el i flera dagar har förstås drabbat helgedomen också. Mässan streamas från klostret i stället för den helgedomens stora kyrka och parken är stängd på grund av fallna grenar och andra stormskador.

Det finns så mycket att be för, be om, be kring. Det känns - igen - trösterikt att kunna luta sig tillbaka på kyrkans bön, tidegärden, som fortsätter dag ut och dag in, sekel efter sekel, under och mellan katastrofer av olika slag och magnitud.

En annan påminnelse om att kyrkans bön fortsätter i ett annat tidsperspektiv än en människas liv är ett citat ur en katolsk bönbok som gavs ut på finska för över 70 år sedan.

Krucifixet på S:t Henriks sakramentskapells yttervägg vetter mot Fabriksgatan och har markerat Kristi närvaro i världen i hela mitt liv.

Himlaliv och sakramentalt liv

12/2/2021

Igår tillbringade jag nästan hela dagen i kyrkan. Det var oändligt skönt, men lite stressigt också. Orsaken var att jag inte bara äntligen fick gå i mässan igen, utan att det var filmning också. Jag intervjuades för programmet Himlaliv (på finska Taivaallista menoa) i församlingssalen på dagen, så hade vi matpaus och så fortsatte filmandet på kvällen när det var adoration och kvällsmässa med sjukas smörjelse.

Bild: Nina Granvik

Om jag sade något vettigt och/eller intressant i intervjun får ni avgöra i höst när programmet visas i TV och syns på Arenan. Tidigare har redaktören Nina Granvik bl.a. talat med fader Anders Hamberg och gjort ett Himlaliv-avsnitt om Franciskusfesten på Kökar.

Efteråt kom jag förstås på en massa saker som jag kunde ha sagt och som jag önskar att jag hade sagt, men det är ju till sådant som jag har funderingarna i den här bloggen - så att jag på något sätt kan försöka uttrycka min kärlek till eukaristin. "Munnen säger vad hjärtat är fullt av," heter det i Matteus (12:34b) och Lukas håller med: "Hennes mun säger vad hjärtat är fullt av" (6:43-45). Och igår var mitt hjärta fullt av tacksamhet över att få be inför tabernaklet igen. Inte sedan trettondagsafton har jag varit i mässan. Det känns helt omöjligt att ha det så här, men ändå gäller et att bara orka vidare, att hålla ut.

"Non possumus"

Vingårdsarbetarnas lön

7/2/2021

Idag är det femte söndagen under året och dagens evangelietext handlar om att Jesus botade sjuka (Mark. 1:29-39, se nedan), vilket ju passar bra i coronatider, men av någon anledning går mina tankar idag till vingårdsarbetarna som alla får samma lön, oberoende av om de har arbetat en timme eller har slitit hela dagen i solhettan.

Det är inte så att jag har ett behov att fördjupa mig i tanken om att Guds rättvisa är större än vår, även om det är en vacker tanke som jag har hört ett antal predikningar om den 25 söndagen under året, när vi hör den evangelietexten i mässan. I stället tänker jag idag att liknelsen om vingårdsarbetarna också handlar om att vi ska sköta våra egna uppgifter så väl vi kan, utan att snegla på vad andra gör.

Första gången jag hörde den liknelsen var visserligen mycket mer konkret än så. Jag hörde den av en kompis när jag i tonåren - långt innan jag till slut blev döpt - oroade mig över att jag inte hade haft någon relation till Kristus som liten. Dög jag som kom så sent till kyrkan? Jodå, sa min vän, har du inte hört om vingårdsarbetarna?