I min Faders hus

Ta ett snack med Gud

1/7/2021

Jag lyssnade till en intressant podcast häromdagen. Eller podcast och podcast, det var några intressanta samtal på YouTube i serien Pints with Aquinas, men jag brukar inte titta på Matt Fradd och hans gäst, utan lyssnar på samtalet medan jag diskar eller radar ved eller något annat.

Den senaste veckan har det blivit mer sådana sysslor än vanligt, eftersom jag är stugvakt åt en vän, så först hörde jag ett samtal mellan Matt Fradd och benediktinpater Boniface Hicks OSB och någon dag senare ett där gästen var fader Sean Kilcawley. Både pater Boniface Hicks och fader Sean Kilcawley talade om bön och nu efteråt märker jag att jag inte längre minns exakt vet vem som sa vad, men det gör kanske inte så mycket.

20 år ung

26/5/2021

När ett bekant barn fyllde fyra år protesterade han mot att man sade att han var fyra år gammal. Han var fyra år ung! Jag kom att tänka på det idag, när vi firade att det hade gått 20 år sedan vår kyrkoherde Rafal Czernia SCJ blev prästvigd. Pater Rafal känns definitivt 20 år ung som präst.

Samtidigt känns han tidlös. Det är uppenbart att han inte är en nyvigd präst - på 20 år har han hunnit bli trygg i sin roll - men jag kan bra tänka mig att han kommer att vara ungefär likadan när ytterligare 20 år har gått. Lugn. Glad. Sansad. Underfundig. Trygg. Rolig. Full av uppriktig vilja att sprida evangeliet och sakramental nåd. Och idag också överraskad och rörd över att bli uppvaktad.

Varenda dag under de här tjugo åren har jag varit tacksam, sa han när vi firade honom imorse.

Tama eller vilda fåglar?

21/5/2021

Ordet "pingst" är lite svårt att greppa, tycker jag. Från engelskans "Pentecost" är vägen mycket kortare till grekiskans Πεντηκοστή (Pentēkostē), som betyder femtionde, eftersom pingsten firas femtio dagar efter påsk, men det är bara att acceptera att ordet har bytt form och gömt sitt ursprung ganska effektivt. Finskans "helluntai" hjälper inte heller, inte ens efter att jag har lärt mig att det är ett lånord från svenskan från den tid pingsten helt enkelt kallades för "hælgho dagher", helgdag.

På pingsten firar vi kyrkans födelsedag och den helige Andes utgjutande. Det är en helgdag som på något sätt tillfredsställer en längtan och läker sorgen efter en stor sorg, tänker jag mig.

Det var ju rätt mycket upp och ner i livet för lärjungarna när det begav sig. Ganska peppade strax efter måltiden den dag som skulle bli känd som skärtorsdagen, sen allt det hemska på långfredagen och en - tänker jag mig - ganska hopplös dysterhet på påskafton, när luften hade gått ur dem helt. Sen kom påståendena om uppståndelsen, som måste ha väckt ett hopp mitt i en övertygelse om att något som redan var maximalt illa plötsligt och helt oväntat hade blivit ännu värre (om någon hade stulit Jesu kropp, till exempel) och så en seriös high när det visade sig att alla löften faktiskt infriades och deras rabbouni, mästare, verkligen hade uppstått från de döda.

Men det var ju inte klart med det. Efter himmelsfärdsdagen skulle jag nog ha känt en liten svacka, tror jag.

Det skulle nog vara svårt att inte tänka: Han vandrade här med oss, miste vi honom men han kom tillbaka. Och nu ska vi klara oss utan honom igen. (Någonstans tänker jag mig att det finns ett behov att skälla ut min kompis Jesus för att han gjorde det så här, men när han är med mig och lägger ut texten och förklarar hur det hänger ihop och vad profeterna sade och ... ja, då låter det allt rimligt igen. För så fort han inte är här och förklarar och visar så blir det lite dunkelt och irriterat igen, tänker jag mig. Hur tydligt och klart det än är när han är med oss.)

Duvan i baldakinen ovanför högaltaret i Peterskyrkan symboliserar Anden.

Tack, gode Gud, för kyrkan och mässan!

9/5/2021

Vilken glädje och lättnad igår när det äntligen var mässa i S:ta Katarina kyrka i Karis igen. Pater Zenon Strykowski kom och hörde bikt och firade mässa och livet var nästan som vanligt igen. Fast det är det ju inte. Vi får vara fem församlingsmedlemmar + prästen eller sex församlingsmedlemmar + prästen beroende på om vi följer reglerna i Esbo stift eller i Borgå stift (den lokala finska lutherska församlingen hör till Esbo stift, medan Karis-Pojo svenska församling förstås hör till Borgå stift).

Men för den lilla grupp som var med var det en stor glädje att få delta i mässan igen. Och pater Zenon försäkrade att det var en glädje för honom också. Med tanke på att han i höstas vårdades på sjukhus för covid var det speciellt glädjande att höra honom sjunga mässan - mest på latin, eftersom ingen av oss församlingsmedlemmar hade finska som modersmål. Samtalet före och efter mässan gick på svenska, finska och engelska, men alla hade minst ett gemensamt språk med varandra, och det räcker ju bra.

Jag läste dagens läsningar på svenska för att min förstakommunionselev skulle förstå texterna.

Jag råkade aktivera fel kamera när jag skulle ta en bild av läsningarna, före mässan men det var kanske bara bra.

Min första coronamardröm

15/4/2021

I natt var det dags för min första coronamardröm. I mitt FB-flöde har jag kunnat se att många andras drömmar i ett tidigt skede påverkades av coronan, men för mig tog det tills i natt. Och föga överraskande handlade det då om att försöka ta sig till mässan - det är ju det som har förändrats mest i mitt liv på grund av coronan, att jag inte enkelt kan ta tåget till Helsingfors och gå i mässan bara för att jag vill det.

I drömmen vandrade jag omkring på vad jag hade för mig var ett stort hotell. I nästan alla rum pågick livesändning av en mässa från ett rum jag desperat försökte hitta. Suddiga, svartvita monitorer varvades med högupplösta färgbilder (alla det gångna årets många webbmässor?) och mässan fortskred enligt sin ordning medan jag gick upp och ner - mest ner - i trappor och genom rum efter rum för att hitta det där hemliga rummet med fotpallar i rött läder (dem såg jag ju på skärmarna).

Jag kom äntligen fram till rummet precis vid instiftelsen och elevationen, men jag fick bara falla på knä intill dörren, för man skulle ju ha rätt biljett för att komma in och där var det stopp.

Sen vaknade jag.

Men jag vaknade faktiskt glad, trots mardrömskänslan av att gå och gå och leta och leta, för jag var road av vad hjärnan hittar på när vi sover och tacksam över att ett ögonblick ha fått knäfalla inför Herren, ens i en dröm.

Bilden ovan, en skärmdump från St. Olav katolske domkirkemenighets webbsändning av sakramentstillbedjan via Facebook, är exakt ett år gammal.

Påskvakan: Ja, jag tror

4/4/2021

Christus resurrexit!
Kristus är uppstånden! Kristus nousi kuolleista! Christ is risen!

Det blev en annorlunda påskvaka - och ändå inte. I stället för en nattlig bilfärd till Helsingfors och en tyst och mörk kyrka som sedan fylls av ljus blev det en tevesoffa och en tyst och mörk kyrka där man sedan hörde rösten förkunna Lumen Christi! och svaret (av så mycket färre stämmor än vanligtvis, men tydligt i alla fall): Deo gratias! En stund senare syntes det älskade påskaljuset äntligen i bild också - S:ta Maria har bara en fast kamera på orgelläktaren, så tändningen av ljuset vid ingången skedde utanför bild - och det började kännas påsk!

Jag hade faktiskt tänkt följa med påskvakan från Peterskyrkan, men påskaftonens promenad blev längre än planerat och sedan tog förberedelserna för dagens påskmiddag sin tid och i Rom hade man redan hunnit tända påskljuset utan mig. Sånt händer nuförtiden, när man har levt med webbsändningar i ett år.

Jag bytte alltså YouTube-kanal och valde då min egen församling, S:ta Maria. Det är jag glad åt. Det gjorde gott att höra bekanta röster läsa och sjunga och att i stället för att höra alla de sju läsningarna på italienska, spanska och engelska eller andra världsspråk höra finska, svenska och engelska.

Om nattvardssyn på skärtorsdagen

1/4/2021

Nej, jag har inte sett fram emot idag. I allmänhet gör jag det, ser fram emot skärtorsdagen, alltså. För den liturgin är så vacker och nattvarden är så central. Utan eukaristi finns inte kyrkan, liksom. Vi blir kyrka i eukaristin. Det som förenar den världsvida katolska kyrkan är Kristi kropp. Vi är ju Kristi kropp. Det är idag vi firar instiftandet av både eukaristins och prästvigningens sakrament. Och nattvardens instiftande inleder påsken, som jag skrev för några år sedan.

Men det är inte lika roligt i år. För det är andra året i rad som jag får fira sakramentens instiftande via skärm. Jag som alltid brukar fira skärtorsdag i S:t Henrik, för jag vill så gärna se biskopen förrätta fottvagningen. Javisst, det är klart att det (fast det var innan jag började med den här bloggen) har funnits år då jag har firat påsk utomlands, i Spanien eller Portugal. Men det är ju verkligen inte ett alternativ i år. I år blir det ingen fottvagning alls, har jag förstått, eftersom det är en närkontakt man kan undvara i coronatider.

Nattvarden, däremot, kan man inte undvara. Inte i katolska kyrkan och inte i den ortodoxa, men det jag tyckte mig märka coronavåren 2020 bekräftas av en studie i nattvardssynen under coronan som Östra Finlands universitet har gjort: en del lutherska församlingar trodde sig kunna undvara nattvardsfirandet.

Skärmdump av början av pressmeddelandet från Östra Finlands universitet. Klicka på bilden för att läsa hela texten.

Många lutherska församlingar lät nämligen helt bli att fira nattvardsgudstjänst under den första coronavågen, visar studien. I ortodoxa kyrkan i Finland fortsatte man att fira liturgin utan kyrkfolket, precis som i katolska kyrkan (även om katolska kyrkan tyvärr inte var med i studien) tills coronaläget tillät en öppning. "Man diskuterade inte ens den frågan," säger Pekka Metso, biträdande professor i ortodox teologi vid Östra Finlands universitet enligt pressmeddelandet om studien. Orsaken till det är teologisk, säger han.

Jag (översätter och) citerar pressmeddelandet igen: "Ortodoxa kyrkans nattvardslära betonar tanken om att nattvarden på ett verkligt sätt förenar även dem som inte är på plats och firar nattvardsgudstjänsten eller deltar i den. Den lutherska synen däremot betonar att man ska ha möjlighet att samlas för att nattvardsgemenskapen ska uppstå."

Nåden flödar ur Guds lamm

26/3/2021

Jag saknar nästan inte mässan idag. Nästan. Så mycket nåd tycker jag att jag har fått redan, fast klockan knappt har slagit åtta.

I dagens läsningsgudstjänst citeras Beda Venerabilis, en engelsk (eller rättare anglosaxisk) benediktinmunk från 700-talet som har lämnat ett väldigt positivt intryck i mig i samband med studierna i fornengelska vid Helsingfors universitet på 1990-talet.

Det var alltså med glädje jag började läsa utdraget ur en predikan av honom idag. Att han dessutom skrev precis det som jag ibland har försökt förklara om mässan blev det ju inte sämre. Mässoffret, det är mässoffret som är hjärtat i det kristna livet!

Så här skrev Beda - på engelska the Venerable Bede - för 1300 (!) år sedan om Guds lamm, Kristus. Han talar tydligt till alla som har svårt att fatta varför Kristus kallas just "Guds lamm".

Kristus "tar i sanning dagligen bort världens synder och han renar oss från våra dagliga synder i sitt blod, då minnet av hans saliga lidande återupprepas vid altaret, då bröd och vin, skapade ting, genom Andens outsägliga helgande förvandlas till hans kropps och blods sakrament."

Beda fortsätter:

Jungfru Marie bebådelse - och sen begränsningar i rörelsefriheten

25/3/2021

Idag firar katolska kyrkan Herrens bebådelse eller Jungfru Marie bebådelsedag - helt logiskt nio månader före jul - och vi gläder oss åt det ofattbara att Gud blev människa. Att den "osynlige gjorde sig synlig", som helige Leo den store skriver. Han konstaterar också att "när alltings Skapare och Herre ville vara en av de dödliga, då avstod han visserligen från allt, men det var inte makten som brast utan barmhärtigheten som böjde sig ner". Och det är den barmhärtigheten vi firar idag.

Påve Leo den store är författaren till dagens andra läsning i läsningsgudstjänsten som jag igen började dagen med. En följd av att det blir ljust så tidigt nu efter vårdagjämning är nämligen att jag vaknar tidigare än jag brukar och då tar jag mig tid att börja dagen rätt, med läsningsgudstjänst och Laudes. Eftersom det är en helgdag fortsatte jag sedan med mässa på engelska via YouTube från en för mig okänd kyrka i Singapore.

Under dina vingars skugga

21/3/2021

Tidegärden är fascinerande. Ju mer man ber den, desto mer lever texterna. Så ska det förstås vara, men för mig är det fortfarande relativt sett nytt att regelbundet börja dagen med Laudes. Förra veckan frapperades jag av hymnens ord "Bered ett rum, en rymd för dig i våra hjärtan och vårt liv." Idag fastnar jag redan några rader tidigare - som om jag aldrig hade bett med den här hymnens ord förut! - "Du hör oss nu, du som ser ner i alla djup."

Du som ser ner i alla djup. De orden känns helt klockrena i coronan och påminner mig livligt om alla dem jag av olika orsaker vill be för alldeles speciellt: om familjen där föräldrarna båda kämpar med svåra sjukdomar, om kvinnan som hade ett väldigt tungt år redan före coronan kom och vars liv nu har vänts helt upp och ner, om familjen som så gärna skulle få ett andra barn, om mannen som kämpar med svåra fysiska smärtor, om familjen där ett barns sjukdom gör att coronan känns som ett dagligt damoklessvärd över deras liv, men också om alla dem som inte kan ta avsked av nära och kära annat än online, om alla dem som inte har fått en kram på ett år och alla som inte har kunnat gå i mässan ens så ofta som jag under det gångna året. Herre, du ser oss alla i våra djup, förbarma dig över oss!

Jag fortsätter min morgonbön men stannar strax upp igen, vid psalm 63 genast efter den inledande hymnen:

Ty du är min hjälp,
och under dina vingars skugga jublar jag.
Min själ håller sig intill dig,
din högra hand beskyddar mig.

Under dina vingars skugga jublar jag. Ja, minsann! Och jag hoppas verkligen att min själ håller sig intill dig! Det är besked som tröstar efter tankarna på alla djupen som hymnen väckte.