| Idag är det första mars och efter att en vän igår skrev på Facebook att hon nu har jobbat hemifrån ett år känns det lite som att det är dags för ett mellanbokslut. Jag bläddrar tillbaka i mina egna blogginlägg. Coronan dyker upp först om en vecka, så att säga, i ett inlägg med rubriken Söndagsmässa i coronavirusets skugga. Stiftets första coronaanvisningar handlade om handhygien (och -kommunion). Mina följande blogginlägg (här och här) hade också ordet coronavirus i rubriken och den 18 mars skriver jag att mässorna inte längre är öppna för de troende i Finland. Sen öppnades de ju igen, men till något normalliv har vi inte återgått. |  |
Fast på ett år normaliseras det onormala. Även om mässorna inte längre firas utan troende, känns det inte osannolikt att det kan gå därhän igen, så som antalet smittade stiger i synnerhet här i Nyland.
Innan den första coronamånaden hade gått till ända skrev jag inlägget Å, vad jag saknar mässan! Det känns på något sätt dubbelt allt läsa det idag. Å ena sidan tänker jag "Ja, just så" - men samtidigt känns det å andra sidan avlägset. Oändligt avlägset. Lite som att tänka på hur det är att vara mätt när man är hungrig. Man vet, men man vet ändå inte. Man vet att det känns bra, men det man känner i nuet är bara hungern. Jag minns inte längre hur det känns att vara mätt på mässor. För ett år sedan mindes jag det. På ett år bleknar många minnen.
Idag är det exakt fem år sedan jag och 25 andra pilgrimer flög till Rom för vår jubelårsvallfärd. Fem år. Fem och år och ett hel värld. I blogginlägget Mycket vill ha mer försökte jag för nästan exakt ett år sedan förklara hur totalt den resan lade om min interna kompass.
Innan den första coronamånaden hade gått till ända skrev jag inlägget Å, vad jag saknar mässan! Det känns på något sätt dubbelt allt läsa det idag. Å ena sidan tänker jag "Ja, just så" - men samtidigt känns det å andra sidan avlägset. Oändligt avlägset. Lite som att tänka på hur det är att vara mätt när man är hungrig. Man vet, men man vet ändå inte. Man vet att det känns bra, men det man känner i nuet är bara hungern. Jag minns inte längre hur det känns att vara mätt på mässor. För ett år sedan mindes jag det. På ett år bleknar många minnen.
Idag är det exakt fem år sedan jag och 25 andra pilgrimer flög till Rom för vår jubelårsvallfärd. Fem år. Fem och år och ett hel värld. I blogginlägget Mycket vill ha mer försökte jag för nästan exakt ett år sedan förklara hur totalt den resan lade om min interna kompass.
Vi ska strax landa på Fiumicino-flygfältet i Rom den första mars 2016.
Då skrev jag: "Jag törstar efter Kristus. Och det enda som släcker den törsten är Han själv i mässan."
Ja, så är det. Precis så. Och hur mycket sorg och smärta har inte den törsten orsakat under det år som har gått häremellan. Herre, förbarma dig!
Och ändå. Jag är oändligt hellre törstig än jag återgår till ett liv där jag inte vet att det finns något som släcker den törsten.
Och för att den törsten inte ska bli till navelskåderi avslutar jag med förbönen ur dagens Laudes:
Ja, så är det. Precis så. Och hur mycket sorg och smärta har inte den törsten orsakat under det år som har gått häremellan. Herre, förbarma dig!
Och ändå. Jag är oändligt hellre törstig än jag återgår till ett liv där jag inte vet att det finns något som släcker den törsten.
Och för att den törsten inte ska bli till navelskåderi avslutar jag med förbönen ur dagens Laudes:
Lovad vare Gud vår Fader, som ger oss denna dag av nåd för att vi skall ge honom lovprisningens offergåva. Vi ber till honom och säger:
R. Fostra oss, Herre, med ditt himmelska ord.
Allsmäktige och barmhärtige Gud, ge oss bönens och botens anda
- och en brinnande kärlek till dig och vår nästa.
Låt oss samverka med dig för att allt skall förnyas i Kristus
- så att rättvisa och fred kan råda på vår jord.
Öppna våra ögon för skapelsens värde och skönhet
- och låt oss så förena den med oss i lovsång till dig.
Förlåt oss, Fader, förlåt oss, ty vi har förbisett Kristi närvaro i behövande och besvärliga människor
- och inte vördat honom i dessa våra bröder.
RSS Feed
