I min Faders hus

Min första coronamardröm

15/4/2021

I natt var det dags för min första coronamardröm. I mitt FB-flöde har jag kunnat se att många andras drömmar i ett tidigt skede påverkades av coronan, men för mig tog det tills i natt. Och föga överraskande handlade det då om att försöka ta sig till mässan - det är ju det som har förändrats mest i mitt liv på grund av coronan, att jag inte enkelt kan ta tåget till Helsingfors och gå i mässan bara för att jag vill det.

I drömmen vandrade jag omkring på vad jag hade för mig var ett stort hotell. I nästan alla rum pågick livesändning av en mässa från ett rum jag desperat försökte hitta. Suddiga, svartvita monitorer varvades med högupplösta färgbilder (alla det gångna årets många webbmässor?) och mässan fortskred enligt sin ordning medan jag gick upp och ner - mest ner - i trappor och genom rum efter rum för att hitta det där hemliga rummet med fotpallar i rött läder (dem såg jag ju på skärmarna).

Jag kom äntligen fram till rummet precis vid instiftelsen och elevationen, men jag fick bara falla på knä intill dörren, för man skulle ju ha rätt biljett för att komma in och där var det stopp.

Sen vaknade jag.

Men jag vaknade faktiskt glad, trots mardrömskänslan av att gå och gå och leta och leta, för jag var road av vad hjärnan hittar på när vi sover och tacksam över att ett ögonblick ha fått knäfalla inför Herren, ens i en dröm.

Bilden ovan, en skärmdump från St. Olav katolske domkirkemenighets webbsändning av sakramentstillbedjan via Facebook, är exakt ett år gammal.

Påskvakan: Ja, jag tror

4/4/2021

Christus resurrexit!
Kristus är uppstånden! Kristus nousi kuolleista! Christ is risen!

Det blev en annorlunda påskvaka - och ändå inte. I stället för en nattlig bilfärd till Helsingfors och en tyst och mörk kyrka som sedan fylls av ljus blev det en tevesoffa och en tyst och mörk kyrka där man sedan hörde rösten förkunna Lumen Christi! och svaret (av så mycket färre stämmor än vanligtvis, men tydligt i alla fall): Deo gratias! En stund senare syntes det älskade påskaljuset äntligen i bild också - S:ta Maria har bara en fast kamera på orgelläktaren, så tändningen av ljuset vid ingången skedde utanför bild - och det började kännas påsk!

Jag hade faktiskt tänkt följa med påskvakan från Peterskyrkan, men påskaftonens promenad blev längre än planerat och sedan tog förberedelserna för dagens påskmiddag sin tid och i Rom hade man redan hunnit tända påskljuset utan mig. Sånt händer nuförtiden, när man har levt med webbsändningar i ett år.

Jag bytte alltså YouTube-kanal och valde då min egen församling, S:ta Maria. Det är jag glad åt. Det gjorde gott att höra bekanta röster läsa och sjunga och att i stället för att höra alla de sju läsningarna på italienska, spanska och engelska eller andra världsspråk höra finska, svenska och engelska.

Om nattvardssyn på skärtorsdagen

1/4/2021

Nej, jag har inte sett fram emot idag. I allmänhet gör jag det, ser fram emot skärtorsdagen, alltså. För den liturgin är så vacker och nattvarden är så central. Utan eukaristi finns inte kyrkan, liksom. Vi blir kyrka i eukaristin. Det som förenar den världsvida katolska kyrkan är Kristi kropp. Vi är ju Kristi kropp. Det är idag vi firar instiftandet av både eukaristins och prästvigningens sakrament. Och nattvardens instiftande inleder påsken, som jag skrev för några år sedan.

Men det är inte lika roligt i år. För det är andra året i rad som jag får fira sakramentens instiftande via skärm. Jag som alltid brukar fira skärtorsdag i S:t Henrik, för jag vill så gärna se biskopen förrätta fottvagningen. Javisst, det är klart att det (fast det var innan jag började med den här bloggen) har funnits år då jag har firat påsk utomlands, i Spanien eller Portugal. Men det är ju verkligen inte ett alternativ i år. I år blir det ingen fottvagning alls, har jag förstått, eftersom det är en närkontakt man kan undvara i coronatider.

Nattvarden, däremot, kan man inte undvara. Inte i katolska kyrkan och inte i den ortodoxa, men det jag tyckte mig märka coronavåren 2020 bekräftas av en studie i nattvardssynen under coronan som Östra Finlands universitet har gjort: en del lutherska församlingar trodde sig kunna undvara nattvardsfirandet.

Skärmdump av början av pressmeddelandet från Östra Finlands universitet. Klicka på bilden för att läsa hela texten.

Många lutherska församlingar lät nämligen helt bli att fira nattvardsgudstjänst under den första coronavågen, visar studien. I ortodoxa kyrkan i Finland fortsatte man att fira liturgin utan kyrkfolket, precis som i katolska kyrkan (även om katolska kyrkan tyvärr inte var med i studien) tills coronaläget tillät en öppning. "Man diskuterade inte ens den frågan," säger Pekka Metso, biträdande professor i ortodox teologi vid Östra Finlands universitet enligt pressmeddelandet om studien. Orsaken till det är teologisk, säger han.

Jag (översätter och) citerar pressmeddelandet igen: "Ortodoxa kyrkans nattvardslära betonar tanken om att nattvarden på ett verkligt sätt förenar även dem som inte är på plats och firar nattvardsgudstjänsten eller deltar i den. Den lutherska synen däremot betonar att man ska ha möjlighet att samlas för att nattvardsgemenskapen ska uppstå."

Nåden flödar ur Guds lamm

26/3/2021

Jag saknar nästan inte mässan idag. Nästan. Så mycket nåd tycker jag att jag har fått redan, fast klockan knappt har slagit åtta.

I dagens läsningsgudstjänst citeras Beda Venerabilis, en engelsk (eller rättare anglosaxisk) benediktinmunk från 700-talet som har lämnat ett väldigt positivt intryck i mig i samband med studierna i fornengelska vid Helsingfors universitet på 1990-talet.

Det var alltså med glädje jag började läsa utdraget ur en predikan av honom idag. Att han dessutom skrev precis det som jag ibland har försökt förklara om mässan blev det ju inte sämre. Mässoffret, det är mässoffret som är hjärtat i det kristna livet!

Så här skrev Beda - på engelska the Venerable Bede - för 1300 (!) år sedan om Guds lamm, Kristus. Han talar tydligt till alla som har svårt att fatta varför Kristus kallas just "Guds lamm".

Kristus "tar i sanning dagligen bort världens synder och han renar oss från våra dagliga synder i sitt blod, då minnet av hans saliga lidande återupprepas vid altaret, då bröd och vin, skapade ting, genom Andens outsägliga helgande förvandlas till hans kropps och blods sakrament."

Beda fortsätter:

Jungfru Marie bebådelse - och sen begränsningar i rörelsefriheten

25/3/2021

Idag firar katolska kyrkan Herrens bebådelse eller Jungfru Marie bebådelsedag - helt logiskt nio månader före jul - och vi gläder oss åt det ofattbara att Gud blev människa. Att den "osynlige gjorde sig synlig", som helige Leo den store skriver. Han konstaterar också att "när alltings Skapare och Herre ville vara en av de dödliga, då avstod han visserligen från allt, men det var inte makten som brast utan barmhärtigheten som böjde sig ner". Och det är den barmhärtigheten vi firar idag.

Påve Leo den store är författaren till dagens andra läsning i läsningsgudstjänsten som jag igen började dagen med. En följd av att det blir ljust så tidigt nu efter vårdagjämning är nämligen att jag vaknar tidigare än jag brukar och då tar jag mig tid att börja dagen rätt, med läsningsgudstjänst och Laudes. Eftersom det är en helgdag fortsatte jag sedan med mässa på engelska via YouTube från en för mig okänd kyrka i Singapore.

Under dina vingars skugga

21/3/2021

Tidegärden är fascinerande. Ju mer man ber den, desto mer lever texterna. Så ska det förstås vara, men för mig är det fortfarande relativt sett nytt att regelbundet börja dagen med Laudes. Förra veckan frapperades jag av hymnens ord "Bered ett rum, en rymd för dig i våra hjärtan och vårt liv." Idag fastnar jag redan några rader tidigare - som om jag aldrig hade bett med den här hymnens ord förut! - "Du hör oss nu, du som ser ner i alla djup."

Du som ser ner i alla djup. De orden känns helt klockrena i coronan och påminner mig livligt om alla dem jag av olika orsaker vill be för alldeles speciellt: om familjen där föräldrarna båda kämpar med svåra sjukdomar, om kvinnan som hade ett väldigt tungt år redan före coronan kom och vars liv nu har vänts helt upp och ner, om familjen som så gärna skulle få ett andra barn, om mannen som kämpar med svåra fysiska smärtor, om familjen där ett barns sjukdom gör att coronan känns som ett dagligt damoklessvärd över deras liv, men också om alla dem som inte kan ta avsked av nära och kära annat än online, om alla dem som inte har fått en kram på ett år och alla som inte har kunnat gå i mässan ens så ofta som jag under det gångna året. Herre, du ser oss alla i våra djup, förbarma dig över oss!

Jag fortsätter min morgonbön men stannar strax upp igen, vid psalm 63 genast efter den inledande hymnen:

Ty du är min hjälp,
och under dina vingars skugga jublar jag.
Min själ håller sig intill dig,
din högra hand beskyddar mig.

Under dina vingars skugga jublar jag. Ja, minsann! Och jag hoppas verkligen att min själ håller sig intill dig! Det är besked som tröstar efter tankarna på alla djupen som hymnen väckte.

"Var ärliga mot varandra"

18/3/2021

Eftersom det hade gått en dryg månad sen jag senast gick i mässan var det med stor lättnad jag i måndags e-postade fader Jean Claude Kabeza, kyrkoherde i S:t Henrik, och kom överens om att få bikta mig och ta emot eukaristin utanför nattvarden i samband med ett Helsingforsbesök följande dag.

Idag för ett år sedan skrev jag man hade slutat fira offentliga mässor i Finland på grund av coronan. Sen öppnades mässorna igen, men endast för ett begränsat antal deltagare och med förhandsbokning. Sammanlagt har jag kunnat motta Kristus i eukaristin färre än 20 gånger de senaste 12 månaderna, och ungefär hälften de gångerna var mellan juni och september, när coronatalen var lägre och ortodoxa kyrkan firade utomhusliturgi i Hangö en gång i månaden. Resten av året har det mest blivit som nu: en nattvardsgång per månad.

Det är för lite, men det är så att jag överlever.

Jag märker tydligt att magen rättar sig efter munnen i den andliga dieten också. Jag är fortfarande hungrig, min själ törstar efter Herren, men när det har gått en månad är jag inte lika desperat som jag var i april förra året. På något sätt vänjer man sig vid smärtan när den är kronisk snarare än akut. Åtminstone märkte jag flera gånger på tisdag kväll och igår att jag stannade upp och undrade vad som var så annorlunda. Jo, förstås det att mitt glas nyligen hade fått påfyllning av nåd.

En rymd för dig

14/3/2021

I dagens Laudes fastnar jag för de här raderna i hymnen:

Bered ett rum, en rymd för dig
i våra hjärtan och vårt liv.
Bered det själv i fastans tid,
att Kristi påsk vår påsk kan bli.

Jag vet inte om det är coronan som gör att jag stirrar på ordet rymd så länge. För det känns ju att det har förändrats på något sätt under det senaste året, där med hur mycket plats vi har. Finland är glest befolkat och coronan sprider sig där vi bor som tätats. Här i Karis har vi rymd, minsann. Vilket förstås inte betyder att vi alla har berett ett rum och en rymd för Gud i våra hjärtan, för att inte tala om våra liv.

(Fast hymnen ber ju om att Gud ska fixa det rummet och den rymden själv. Det tror jag är en bön alla med en gudsrelation kan enas i: det skulle ju vara lättare om Han fixade allt själv, utan att vi ska säga ja och hjälpa till. Tänk John Donne.)

Vårmånad och dags för ett mellanbokslut

1/3/2021

Idag är det första mars och efter att en vän igår skrev på Facebook att hon nu har jobbat hemifrån ett år känns det lite som att det är dags för ett mellanbokslut.

Jag bläddrar tillbaka i mina egna blogginlägg. Coronan dyker upp först om en vecka, så att säga, i ett inlägg med rubriken Söndagsmässa i coronavirusets skugga. Stiftets första coronaanvisningar handlade om handhygien (och -kommunion). Mina följande blogginlägg (här och här) hade också ordet coronavirus i rubriken och den 18 mars skriver jag att mässorna inte längre är öppna för de troende i Finland. Sen öppnades de ju igen, men till något normalliv har vi inte återgått.

Fast på ett år normaliseras det onormala. Även om mässorna inte längre firas utan troende, känns det inte osannolikt att det kan gå därhän igen, så som antalet smittade stiger i synnerhet här i Nyland.

Innan den första coronamånaden hade gått till ända skrev jag inlägget Å, vad jag saknar mässan! Det känns på något sätt dubbelt allt läsa det idag. Å ena sidan tänker jag "Ja, just så" - men samtidigt känns det å andra sidan avlägset. Oändligt avlägset. Lite som att tänka på hur det är att vara mätt när man är hungrig. Man vet, men man vet ändå inte. Man vet att det känns bra, men det man känner i nuet är bara hungern. Jag minns inte längre hur det känns att vara mätt på mässor. För ett år sedan mindes jag det. På ett år bleknar många minnen.

Idag är det exakt fem år sedan jag och 25 andra pilgrimer flög till Rom för vår jubelårsvallfärd. Fem år. Fem och år och ett hel värld. I blogginlägget Mycket vill ha mer försökte jag för nästan exakt ett år sedan förklara hur totalt den resan lade om min interna kompass.

Vi ska strax landa på Fiumicino-flygfältet i Rom den första mars 2016.

Då skrev jag: "Jag törstar efter Kristus. Och det enda som släcker den törsten är Han själv i mässan."

Ja, så är det. Precis så. Och hur mycket sorg och smärta har inte den törsten orsakat under det år som har gått häremellan. Herre, förbarma dig!

Och ändå. Jag är oändligt hellre törstig än jag återgår till ett liv där jag inte vet att det finns något som släcker den törsten.

Och för att den törsten inte ska bli till navelskåderi avslutar jag med förbönen ur dagens Laudes:

Lovad vare Gud vår Fader, som ger oss denna dag av nåd för att vi skall ge honom lovprisningens offergåva. Vi ber till honom och säger:
R. Fostra oss, Herre, med ditt himmelska ord.

Allsmäktige och barmhärtige Gud, ge oss bönens och botens anda
- och en brinnande kärlek till dig och vår nästa.
Låt oss samverka med dig för att allt skall förnyas i Kristus
- så att rättvisa och fred kan råda på vår jord.
Öppna våra ögon för skapelsens värde och skönhet
- och låt oss så förena den med oss i lovsång till dig.
Förlåt oss, Fader, förlåt oss, ty vi har förbisett Kristi närvaro i behövande och besvärliga människor
- och inte vördat honom i dessa våra bröder.

"Lengsel etter Ham som bor i tabernaklet"

26/2/2021

Det är lite mer längtan igen idag. Lite mer "lengsel etter Ham som bor i tabernaklet", som bildtexten på St Olav katolske domkirkemeninghets FB-sida så träffande uttryckte det.

Jag såg den fina bilden precis efter att jag hade deltagit i korsvägsandakten i St Olav kirke, strax före lunchmässan på St Olavs FB-sida. Precis före korsvägen lade jag ut en egen längtan-bild på Instagram med glasmålningsfotot från S:t Henrik som är ingångsbild för det här inlägget också.

I Norge är mässorna inte öppna för allmänheten på grund av coronan, så det enda man kan göra är som personen på bilden: falla på knä utanför, så nära man kan komma Honom som bor i tabernaklet.

Den bilden säger allt om hur smärtsamt det är när kyrkorna är stängda.

I all sorg, bedrövelse och längtan är jag oändligt glad över alla de många församlingar som når de troende på olika sätt. Som i Trondheim, till exempel, där man firade askonsdagsmässan utomhus för att så många som möjligt skulle kunna delta. Heja Norge!