I min Faders hus

Salige Carlo Acutis

12/10/2021

Idag, den 12 oktober, firar vi salige Carlo Acutis, som blev saligförklarad för ett år sedan. Han är ju verkligen inte den första tonåringen som blivit salig- eller helgonförklarad (tänk bara på Jeanne d'Arc), men han är den första som är född på 1990-talet.

Carlo Acutis föddes år 1991 och dog i leukemi vid 15 års ålder år 2006, men hade före sin död skapat en webbplats om eukaristiska mirakel. Hans mamma Antonia Salzano berättade inför saligförkaringen att han var en from pojke som redan som liten tyckte om att gå i kyrkan, be och lära sig mer om sin tro. "Jag var långt från kyrkan; jag växte upp i en sekulariserad familj, precis som miljontals människor gör, antar jag. Så att ha en son som enträget ställde mig frågor om tron tvingade mig att tänka efter."

Min bägare rinner över

20/9/2021

Idag har jag tänkt på Psalm 23, framför allt raderna ”du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden” (Ps 23:5). För så har det varit för mig de senaste dagarna.

Lördag eftermiddag: Mässa och första kommunion i S:ta Katarina.

Lördag kväll: Helgmålsbön i S:ta Katarina med deltagarna i Lärkkullas Kvinnoweekend, trots att jag inte hade möjlighet att delta i hela weekenden.

Söndag: Mässa och konfirmation i S:t Henrikskatedralen i Helsingfors.

Idag: En intervju om kyrkor i mitt liv som ska ingå i morgondagens nyländska förmiddag på Yle Vega och sedan på Arenan. Gunilla Ginström från Yle föreslog att vi skulle göra intervjun vid S:ta Katarina kyrka, så vi träffades där. Och precis när vi var klara – på minuten, alltså – dök kyrkvärden Camilla upp, så jag fick tillfälle att be en stund inne i kyrkan efteråt.

Och inte nog med det: imorgon, tisdag, blir det en mässa till, för då har vi församlingsrådsmöte i S:ta Maria katolska församling och det mötet är inte på distans, så jag kommer att gå i kvällsmässan före mötet, så där som jag alltid gjorde före coronan!

Tala om att livet återvänder, livet segrar: Christus vincit omnia!

Vaccinfunderingar

17/9/2021

Jag läser vad Jonas Jungar på Svenska Yle skriver om rundradiobolagets rapportering om coronavaccin och jag tänker på det jag igår läste i New York Times, att delstaten Idaho nu officiellt ger sina sjukhus tillstånd att sålla i vården, eftersom platserna på intensivvårdsavdelningarna där håller på att ta slut. Tidigare i september hette det att fyra av delstatens 400 IVA-platser var lediga. Och sedan dess har deltavarianten fortsatt härja i synnerhet bland de ovaccinerade.

Redan i medlet av januari rapporterade Vatikanen att både påven Franciskus och påven emeritus Benedictus XVI hade vaccinerats mot Covid-19. Det skedde efter att troskongregationen redan i december officiellt hade konstaterat att det inte finns etiska hinder för att låta vaccinera sig (lite längre än så resonerade kongregationen förstås, men det var kontentan). I november hade fader Raimo Goyarrola här i Finland skrivit samma sak, fast med mycket mer detaljer och genomgång av specifika vaccin. (Fader Raimo hade f.ö. utbildat sig till läkare innan han sadlade om och blev präst.)

I katolska sammanhang handlar vaccinetiska frågor ofta om hur vaccinen framställs, det vill säga huruvida celler från aborterade foster används i forskning, tillverkning eller testning. Det är alltså en helt annan frågeställning än den vaccinskepsis som presenteras i t.ex. dokumentärserien Vaccinkrigarna (som jag f.ö. rekommenderar varmt, du kan se den på Yle Arenan i Finland eller SVT Play i Sverige).

Ta ett snack med Gud

1/7/2021

Jag lyssnade till en intressant podcast häromdagen. Eller podcast och podcast, det var några intressanta samtal på YouTube i serien Pints with Aquinas, men jag brukar inte titta på Matt Fradd och hans gäst, utan lyssnar på samtalet medan jag diskar eller radar ved eller något annat.

Den senaste veckan har det blivit mer sådana sysslor än vanligt, eftersom jag är stugvakt åt en vän, så först hörde jag ett samtal mellan Matt Fradd och benediktinpater Boniface Hicks OSB och någon dag senare ett där gästen var fader Sean Kilcawley. Både pater Boniface Hicks och fader Sean Kilcawley talade om bön och nu efteråt märker jag att jag inte längre minns exakt vet vem som sa vad, men det gör kanske inte så mycket.

20 år ung

26/5/2021

När ett bekant barn fyllde fyra år protesterade han mot att man sade att han var fyra år gammal. Han var fyra år ung! Jag kom att tänka på det idag, när vi firade att det hade gått 20 år sedan vår kyrkoherde Rafal Czernia SCJ blev prästvigd. Pater Rafal känns definitivt 20 år ung som präst.

Samtidigt känns han tidlös. Det är uppenbart att han inte är en nyvigd präst - på 20 år har han hunnit bli trygg i sin roll - men jag kan bra tänka mig att han kommer att vara ungefär likadan när ytterligare 20 år har gått. Lugn. Glad. Sansad. Underfundig. Trygg. Rolig. Full av uppriktig vilja att sprida evangeliet och sakramental nåd. Och idag också överraskad och rörd över att bli uppvaktad.

Varenda dag under de här tjugo åren har jag varit tacksam, sa han när vi firade honom imorse.

Tama eller vilda fåglar?

21/5/2021

Ordet "pingst" är lite svårt att greppa, tycker jag. Från engelskans "Pentecost" är vägen mycket kortare till grekiskans Πεντηκοστή (Pentēkostē), som betyder femtionde, eftersom pingsten firas femtio dagar efter påsk, men det är bara att acceptera att ordet har bytt form och gömt sitt ursprung ganska effektivt. Finskans "helluntai" hjälper inte heller, inte ens efter att jag har lärt mig att det är ett lånord från svenskan från den tid pingsten helt enkelt kallades för "hælgho dagher", helgdag.

På pingsten firar vi kyrkans födelsedag och den helige Andes utgjutande. Det är en helgdag som på något sätt tillfredsställer en längtan och läker sorgen efter en stor sorg, tänker jag mig.

Det var ju rätt mycket upp och ner i livet för lärjungarna när det begav sig. Ganska peppade strax efter måltiden den dag som skulle bli känd som skärtorsdagen, sen allt det hemska på långfredagen och en - tänker jag mig - ganska hopplös dysterhet på påskafton, när luften hade gått ur dem helt. Sen kom påståendena om uppståndelsen, som måste ha väckt ett hopp mitt i en övertygelse om att något som redan var maximalt illa plötsligt och helt oväntat hade blivit ännu värre (om någon hade stulit Jesu kropp, till exempel) och så en seriös high när det visade sig att alla löften faktiskt infriades och deras rabbouni, mästare, verkligen hade uppstått från de döda.

Men det var ju inte klart med det. Efter himmelsfärdsdagen skulle jag nog ha känt en liten svacka, tror jag.

Det skulle nog vara svårt att inte tänka: Han vandrade här med oss, så miste vi honom men han kom tillbaka. Och nu ska vi klara oss utan honom igen. (Någonstans tänker jag mig att det finns ett behov att skälla ut min kompis Jesus för att han gjorde det så här, men när han är med mig och lägger ut texten och förklarar hur det hänger ihop och vad profeterna sade och ... ja, då låter det allt rimligt igen. För så fort han inte är här och förklarar och visar så blir det lite dunkelt och irriterat igen, tänker jag mig. Hur tydligt och klart det än är när han är med oss.)

Duvan i baldakinen ovanför högaltaret i Peterskyrkan symboliserar Anden.

Tack, gode Gud, för kyrkan och mässan!

9/5/2021

Vilken glädje och lättnad igår när det äntligen var mässa i S:ta Katarina kyrka i Karis igen. Pater Zenon Strykowski kom och hörde bikt och firade mässa och livet var nästan som vanligt igen. Fast det är det ju inte. Vi får vara fem församlingsmedlemmar + prästen eller sex församlingsmedlemmar + prästen beroende på om vi följer reglerna i Esbo stift eller i Borgå stift (den lokala finska lutherska församlingen hör till Esbo stift, medan Karis-Pojo svenska församling förstås hör till Borgå stift).

Men för den lilla grupp som var med var det en stor glädje att få delta i mässan igen. Och pater Zenon försäkrade att det var en glädje för honom också. Med tanke på att han i höstas vårdades på sjukhus för covid var det speciellt glädjande att höra honom sjunga mässan - mest på latin, eftersom ingen av oss församlingsmedlemmar hade finska som modersmål. Samtalet före och efter mässan gick på svenska, finska och engelska, men alla hade minst ett gemensamt språk med varandra, och det räcker ju bra.

Jag läste dagens läsningar på svenska för att min förstakommunionselev skulle förstå texterna.

Jag råkade aktivera fel kamera när jag skulle ta en bild av läsningarna, före mässan men det var kanske bara bra.

Min första coronamardröm

15/4/2021

I natt var det dags för min första coronamardröm. I mitt FB-flöde har jag kunnat se att många andras drömmar i ett tidigt skede påverkades av coronan, men för mig tog det tills i natt. Och föga överraskande handlade det då om att försöka ta sig till mässan - det är ju det som har förändrats mest i mitt liv på grund av coronan, att jag inte enkelt kan ta tåget till Helsingfors och gå i mässan bara för att jag vill det.

I drömmen vandrade jag omkring på vad jag hade för mig var ett stort hotell. I nästan alla rum pågick livesändning av en mässa från ett rum jag desperat försökte hitta. Suddiga, svartvita monitorer varvades med högupplösta färgbilder (alla det gångna årets många webbmässor?) och mässan fortskred enligt sin ordning medan jag gick upp och ner - mest ner - i trappor och genom rum efter rum för att hitta det där hemliga rummet med fotpallar i rött läder (dem såg jag ju på skärmarna).

Jag kom äntligen fram till rummet precis vid instiftelsen och elevationen, men jag fick bara falla på knä intill dörren, för man skulle ju ha rätt biljett för att komma in och där var det stopp.

Sen vaknade jag.

Men jag vaknade faktiskt glad, trots mardrömskänslan av att gå och gå och leta och leta, för jag var road av vad hjärnan hittar på när vi sover och tacksam över att ett ögonblick ha fått knäfalla inför Herren, ens i en dröm.

Bilden ovan, en skärmdump från St. Olav katolske domkirkemenighets webbsändning av sakramentstillbedjan via Facebook, är exakt ett år gammal.

Påskvakan: Ja, jag tror

4/4/2021

Christus resurrexit!
Kristus är uppstånden! Kristus nousi kuolleista! Christ is risen!

Det blev en annorlunda påskvaka - och ändå inte. I stället för en nattlig bilfärd till Helsingfors och en tyst och mörk kyrka som sedan fylls av ljus blev det en tevesoffa och en tyst och mörk kyrka där man sedan hörde rösten förkunna Lumen Christi! och svaret (av så mycket färre stämmor än vanligtvis, men tydligt i alla fall): Deo gratias! En stund senare syntes det älskade påskaljuset äntligen i bild också - S:ta Maria har bara en fast kamera på orgelläktaren, så tändningen av ljuset vid ingången skedde utanför bild - och det började kännas påsk!

Jag hade faktiskt tänkt följa med påskvakan från Peterskyrkan, men påskaftonens promenad blev längre än planerat och sedan tog förberedelserna för dagens påskmiddag sin tid och i Rom hade man redan hunnit tända påskljuset utan mig. Sånt händer nuförtiden, när man har levt med webbsändningar i ett år.

Jag bytte alltså YouTube-kanal och valde då min egen församling, S:ta Maria. Det är jag glad åt. Det gjorde gott att höra bekanta röster läsa och sjunga och att i stället för att höra alla de sju läsningarna på italienska, spanska och engelska eller andra världsspråk höra finska, svenska och engelska.

Om nattvardssyn på skärtorsdagen

1/4/2021

Nej, jag har inte sett fram emot idag. I allmänhet gör jag det, ser fram emot skärtorsdagen, alltså. För den liturgin är så vacker och nattvarden är så central. Utan eukaristi finns inte kyrkan, liksom. Vi blir kyrka i eukaristin. Det som förenar den världsvida katolska kyrkan är Kristi kropp. Vi är ju Kristi kropp. Det är idag vi firar instiftandet av både eukaristins och prästvigningens sakrament. Och nattvardens instiftande inleder påsken, som jag skrev för några år sedan.

Men det är inte lika roligt i år. För det är andra året i rad som jag får fira sakramentens instiftande via skärm. Jag som alltid brukar fira skärtorsdag i S:t Henrik, för jag vill så gärna se biskopen förrätta fottvagningen. Javisst, det är klart att det (fast det var innan jag började med den här bloggen) har funnits år då jag har firat påsk utomlands, i Spanien eller Portugal. Men det är ju verkligen inte ett alternativ i år. I år blir det ingen fottvagning alls, har jag förstått, eftersom det är en närkontakt man kan undvara i coronatider.

Nattvarden, däremot, kan man inte undvara. Inte i katolska kyrkan och inte i den ortodoxa, men det jag tyckte mig märka coronavåren 2020 bekräftas av en studie i nattvardssynen under coronan som Östra Finlands universitet har gjort: en del lutherska församlingar trodde sig kunna undvara nattvardsfirandet.

Skärmdump av början av pressmeddelandet från Östra Finlands universitet. Klicka på bilden för att läsa hela texten.

Många lutherska församlingar lät nämligen helt bli att fira nattvardsgudstjänst under den första coronavågen, visar studien. I ortodoxa kyrkan i Finland fortsatte man att fira liturgin utan kyrkfolket, precis som i katolska kyrkan (även om katolska kyrkan tyvärr inte var med i studien) tills coronaläget tillät en öppning. "Man diskuterade inte ens den frågan," säger Pekka Metso, biträdande professor i ortodox teologi vid Östra Finlands universitet enligt pressmeddelandet om studien. Orsaken till det är teologisk, säger han.

Jag (översätter och) citerar pressmeddelandet igen: "Ortodoxa kyrkans nattvardslära betonar tanken om att nattvarden på ett verkligt sätt förenar även dem som inte är på plats och firar nattvardsgudstjänsten eller deltar i den. Den lutherska synen däremot betonar att man ska ha möjlighet att samlas för att nattvardsgemenskapen ska uppstå."