Om jag sade något vettigt och/eller intressant i intervjun får ni avgöra i höst när programmet visas i TV och syns på Arenan. Tidigare har redaktören Nina Granvik bl.a. talat med fader Anders Hamberg och gjort ett Himlaliv-avsnitt om Franciskusfesten på Kökar. Efteråt kom jag förstås på en massa saker som jag kunde ha sagt och som jag önskar att jag hade sagt, men det är ju till sådant som jag har funderingarna i den här bloggen - så att jag på något sätt kan försöka uttrycka min kärlek till eukaristin. "Munnen säger vad hjärtat är fullt av," heter det i Matteus (12:34b) och Lukas håller med: "Hennes mun säger vad hjärtat är fullt av" (6:43-45). Och igår var mitt hjärta fullt av tacksamhet över att få be inför tabernaklet igen. Inte sedan trettondagsafton har jag varit i mässan. Det känns helt omöjligt att ha det så här, men ändå gäller et att bara orka vidare, att hålla ut. |
Därför var det så oerhört vilsamt att få falla på knä och tillbe Kristus i S:ta Maria igår, medan Nina Granvik och fotografen Niina Mattus filmade glasmålningar och annat i kyrkan. Därför var det så skönt att få bikta sig före adorationen. Därför var det så himla skönt att få delta i tillbedjan av altarets allraheligaste sakrament. Därför var jag så glad åt bönerna för alla dem som är sjuka på Världsdagen för de sjuka. Därför var jag tacksam över att själv få ta emot de sjukas smörjelse för att orka med allt det besvär som det innebär att vara köttallergiker. Därför var det med så stor tacksamhet jag gick till nattvard i kvällsmässan, som firades på finska av pater Ryszard Mis SCJ. Visst är det tungt och visst är det mycket som är besvärligt och direkt farligt med coronan. Visst klagar jag, tro inte annat. (Jag är helt övertygad om att det hjälper att få klaga då och då. Det är bättre att spy ut missnöjet, så orkar man bättre med livet och vardagen sedan.) |
På vägen hem var det kallt och halt och mitt tåg var framme i Karis 12 timmar efter att morgonens tåg hade avgått. När jag hade promenerat hem från tåget i kylan var jag helt utmattad. Och tacksam. Så oändligt tacksam för en dag med tre sakrament. Nu orkar jag igen!