Mässan firades på engelska (9.30-mässan i S:t Henrik är alltid på engelska nuförtiden, förr var den på latin och engelska eller latin och franska) och huvudcelebrant var en kapucinpater från Indien som var på besök i Finland. Pater Patrick predikade inte om Lilla Thérèse utan om dagens evangelietext, som handlade om hur Jesus botade den blinde tiggaren Bartimaios. Hans poäng var att vi alla har något problem, vare sig det är en fysisk krämpa som blindhet - eller en nervskada i ljumsken, tänkte jag - eller något annat, men att det inte är det eller vilken ställning vi har i samhället som definierar vårt människovärde. Vi är alla lika värda och ska behandla alla med respekt, eftersom alla andra är precis lika mycket Guds barn som vi själva. Och den fysiska krämpan vi kanske har, eller vilket eller vilka problem vi än tampas med i livet, ska vi i stället försöka se som en välsignelse.
Eftersom jag övernattade i Helsingfors på grund av ett sent flyg från Sverige valde jag 9.30-mässan i S:t Henrikskatedralen, som jag aldrig hinner till hemifrån med tåg, i synnerhet som den Nordiska relikvallfärden precis idag kom till huvudstaden efter att ha besökt Åbo och Uleåborg. Relikerna av Thérèse av Lisieux (även känd som Lilla Thérèse eller Thérèse av Jesusbarnet) samt hennes föräldrar, Louis och Zélie Martin stod i framställda i sina relikvarier i katedralen när jag kom fram strax efter nio och kyrkhoherde Marco Pasinato höll ett litet anförande om helgonen från Lisieux för att sedan leda oss i bön i form av litanian till Lilla Thérèse. Mässan firades på engelska (9.30-mässan i S:t Henrik är alltid på engelska nuförtiden, förr var den på latin och engelska eller latin och franska) och huvudcelebrant var en kapucinpater från Indien som var på besök i Finland. Pater Patrick predikade inte om Lilla Thérèse utan om dagens evangelietext, som handlade om hur Jesus botade den blinde tiggaren Bartimaios. Hans poäng var att vi alla har något problem, vare sig det är en fysisk krämpa som blindhet - eller en nervskada i ljumsken, tänkte jag - eller något annat, men att det inte är det eller vilken ställning vi har i samhället som definierar vårt människovärde. Vi är alla lika värda och ska behandla alla med respekt, eftersom alla andra är precis lika mycket Guds barn som vi själva. Och den fysiska krämpan vi kanske har, eller vilket eller vilka problem vi än tampas med i livet, ska vi i stället försöka se som en välsignelse.
0 Comments
Ursprungligen skulle NEKK-mötet fortsätta idag, men nu blev det så att lutheranerna i WICAS (Women in Church and Society, som är ett kvinnonätverk under Lutherska Världsförbundet) fortsatte på egen hand, så jag hoppade på tåget till Stockholm och morgonmässan i S:t Eriks katolska domkyrka. Mässan började klockan nio och jag hann precis fram i tid. Mässan firades på svenska av två präster. Efteråt talade jag med den assisterande prästen och frågade om jag fick publicera bilder från mässan. Han lovade ta kontakt om kyrkoherden sa nej, men annars var det fritt fram, eftersom jag inte lägger ut bilder på församlingen. Fotoförbudet är orsaken till att jag inte har med några bilder av hur fint den gamla och nya kyrksalen har kombinerats. Efter mässan var det tillbedjan. Den började med Laudate omnes gentes, vilket precis uttyckte min glädje över fjärde dagen i rad med mässa! Efter mässan i S:t Erik besökte jag också S:ta Eugenia och Katolsk bokhandel vid Kungsträdgårdsgatan. Efter gårdagens seminarium var det dags för Nordisk Ekumenisk Kvinnokommitté (NEKK) att hålla sitt möte. Platsen var den samma som igår, Svenska kyrkans Kyrkokansli, men i stället för det stora seminarierummet på bottenvåningen höll vi till i ett mindre mötesrum tre trappor upp. En viktig del av NEKK:s möten består av genomgång och diskussion av situationen i kyrkorna i våra respektive länder - mycket är lika och en del är olika, och i vissa saker ser man tydligt att Finland kommer på efterkälken jämfört med Norge och Sverige. I somt är Island föregångare och i annat går det trögare där. Och Svenskfinland är som vanligt ibland i framkant och ibland inte. Men i NEKK lär man sig alltid något nytt och framför allt får vi matnyttiga tankar att fundera vidare på till nästa möte. Jag representerar Ekumeniska Rådet i Finland i NEKK, men bidrar förstås också med en katolsk synvinkel när det är möjligt. Vi tog paus mitt på dagen och medan de lutherska deltagarna åt lunch passade jag på att gå i lunchmässan i S:t Lars. Mässan firades på svenska med inslag av latin. Om inte mötet hade fortsatt kl. 13 hade jag gärna gått på "kyrkkaffe för äldre och daglediga", som det heter i programmet, eftersom Jan-Olof Hellsten skulle tala om Nils Ferlins författarskap - i synnerhet som Ferlin var min pappas gudfar. Efter morgonens lutherska mässa i Uppsala domkyrka fortsatte dagen med seminarium. Vi i Nordisk Ekumenisk Kvinnokommitté (NEKK) var tillsammans med Svenska kyrkans nationella kansli arrangörer för seminariet Kvinnor som förebilder. Esther Kazen, generalsekreterare för Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd och pastor i Equmeniakyrkan talade om kvinnliga förebilder i Bibeln, medan Karin Sarja presenterade kvinnliga missionärer i södra Afrika. Efter lunch fick vi höra Lisbeth Gustafsson berätta om Emilia Fogelklou. Sen var det de övriga nordiska ländernas tur och Saija Kainulainen presenterade Aurora Karamzin, som grundade Diakonissanstalten, och Arndís Linn berättade om Auður Eir Vilhjálmsdóttir, idag biskop, men också den första kvinnan som blev prästvigd i lutherska kyrkan på Island. Kirsten Almås hade i sin tur valt en fiktiv förebild från Norge: Nora i Ibsens Dockhemmet. Efter en lång men givande seminariedag var det dags för kvällsmässa i S:t Lars. Mässan firades på svenska av pater Fredrik Heiding SJ. Före mässan var det adoration - eller tillbedjan, som man säger här i Sverige. En timmes tidsskillnad gjorde att jag gick ner till frukosten redan strax efter klockan sex svensk tid och utan problem hann till den lutherska morgonmässa som jag igår kväll upptäckte att skulle firas kl. 7.30 i Uppsala domkyrka - lämpligt i god tid före dagens NEKK-seminarium. Ekumeniskt lagd som jag är var jag ju nyfiken, eftersom jag inte ens har hört talas om lutherska morgonmässor en vanlig vardag förut. Att det var en högkyrklig företeelse bekräftades strax. Det var de facto inte mycket - utom ämbetssynen och därmed alltihop - som skilde morgonmässan i Sturekoret från en katolsk mässa. Prästen, som enligt domkyrkans webbplats och annonseringen i kyrkan hette Oloph Bexell, och ministranten (fast han kallas kanske något annat i Svenska kyrkan?) föll på knä flera gånger under mässan, det var elevation och till och med församlingen - ett dussin, ungefär - bad på knä om syndernas förlåtelse i början av mässan. Under instiftelsen stod alla (tror jag), men prästen knäböjde efteråt, precis som om vi hade varit några kvarter längre bort i S:t Lars. Efter att ha besökt S:t Sigfrids prästseminarium tidigare idag gick jag i kvällsmässan i S:t Lars. Det var en vespermässa, så mässan började med kvällens vesperbön och fortsatte sedan normalt och avslutades med Magnificat. Mässan firades på svenska, men med Kyrie och Sanctus på latin. Precis som senast jag var här reagerade jag på att man ber alla böner och ger alla svar lite långsammare här än hemma i Finland. Nu var jag bättre förberedd på det och tänkte att det är bra att orden (och Ordet) får ta plats. Och antifonen ur Psaltaren 27 kändes helt rätt, så jag klistrar in den nedan. Idag reste jag till Uppsala för att imorgon delta i ett seminarium som Nordisk Ekumenisk Kvinnokommitté är med och ordnar och det gav mig möjlighet att hälsa på Viktor Airava som studerar vid S:t Sigfrids prästseminarium här i staden. Han visade mig Newmanhuset, där seminariet och Newmaninstitutet finns. I båda delarna av byggnaden finns det bibliotek. Dem fotograferade jag inte, för då var jag upptagen av att studera böckerna... Jag ber för Viktor och alla andra seminarister. Och jag tackar Gud för alla kallelser till det gudsvigda livet! Eftersom mitt ben har bråkat de senaste veckorna är det något jag nu känner mig tvungen att beakta när jag pendlar till kyrkan på söndagar. Jag bor cirka 2,5 km från Karis järnvägsstation och det innebär i allmänhet att jag får mig en trevlig promenad till tåget. Idag valde jag trots gårdagens lyckade promenad att starta tidigare än jag har brukat för att ha marginal för andhämtningspauser om benet bråkar.
Tredje söndagen i månaden innebär dessutom mässa på svenska i S:t Henrik. En mässa är en mässa är en mässa, anser jag, men det gör också gott att få tillbe Herren på sitt modersmål. Mässan firades av fader Tuomas Nyyssölä. Holger läste första läsningen och Britta den andra. I sin predikan konstaterade fader Tuomas att många här i Finland är döpta, men inte har tillgång till de övriga sakramenten. Tack gode Gud för sakramenten, säger jag! Och tack till alla som har bett för mig och för andra smärtpatienter de senaste dagarna! Gudsonens scoutvandring gjorde att jag fick skjuts till Svartå idag. Jag sade på förhand att jag kanske inte kan vara med på någon promenad, eftersom jag inte vet om mitt ben samarbetar med mig eller inte, men det gick hur bra som helst: Tack för alla förböner! Visst vet jag om att jag har ett högerben idag också, men jag drabbades inte av några hugg i ljumsken och tillsvidare håller sig värken i benet borta. Och det var härligt att kunna gå en tur i Guds vackra natur! Nej, det är ingen kyrka på bilden den här gången. Bilden ovan är inte heller färsk. Jag tog den och de två första bilderna nedan i samband med mitt första - efterlängtade - besök på smärtkliniken i Helsingfors i maj 2012. Att få tid där var en utdragen process, men det resulterade till min stora besvikelse inte i någon hjälp som fungerade för mig. Min nervskada i ljumsken har jag lärt mig att leva med utan de piller, salvor och smärtlindrande plåster som jag fick testa via konsultationer med och sedan besök på smärtkliniken. Men de senaste veckorna har mitt högerben och ljumsken bråkat mer än på länge. Jag vet inte om det har att göra med den förkylning som kommit och gått i min kropp den här hösten, eller om det är ett symptom på något annat. Hur som helst hugger det ibland till i ljumsken när jag tar ett steg. Ibland hugger det till vid varje steg, ibland vid vart fjärde eller vart femte. Och ibland går det en hel dag utan att jag behöver tänka på saken. Idag har varit en dålig dag. Jag fick skjuts till butiken av en granne, men mellan hyllorna var jag tvungen att stanna och pusta ut titt som tätt. Vart och vartannat steg gjorde ont. Så stod jag där och räknade stegen till kassan. Och stirrade på en tuggummireklam. Sloganen var på engelska, men kontentan var "Andas ut och gå vidare". Och jag tänkte på att vi är ganska många som inte alltid kan välja att bara "gå vidare". För åtminstone i mitt fall är det inte smärtan som förlamar. (Fast visst, när det hugger till som om någon stack en kniv i ljumsken stannar jag förstås upp. I synnerhet de gånger det kommer helt oväntat, när man nyss gick normalt och tänkte på helt andra saker. Då får det mig minsann att stanna upp.) Det som känns tyngst är att stå där och räkna hur många steg det är till kassan. Fem meter, kanske tio steg. Undrar om fem av de tio stegen gör ont? Eller bara ett? Inget alls? Det är rädslan för smärtan som förlamar. |
I min Faders husI min Faders hus är en katolsk och ekumenisk bildblogg om och med kyrkor, gudstjänstliv och tro - i Finland och på andra håll i världen.
Sara TorvaldsJag är en av volontärerna i Ithaka-gruppen som driver sajten Katolinen.net och jag bildbloggar här från de kyrkor jag besöker och gudstjänster jag deltar i. Alla bilderna är mina, om inte annat uppges. På FB-sidan I min Faders hus lägger jag upp bilder och böner. KategorierArkiv
October 2021
Sökord
All
|