Eftersom jag inte har gått i söndagsmässan i katedralen under coronatiden var det en överraskning för mig att högmässan hade tagit slut redan vid kl. 12. Med betydligt färre människor i kyrkan tar nattvardsgången inte lika lång tid och inte behöver man ju köa för att komma ut heller, det förstår jag ju, men jag märkte att jag blev förvånad över att det inte var någon folksamling på S:t Henriksplatsen utanför kyrkan. I stället kunde jag i lugn och ro utbyta några ord med några bekanta som hade gått i högmässan och några andra som liksom jag var på väg till den svenska mässan. |
Jag formligen studsade fram längs gatan. Jag var på väg från min mammas hem i Hagnäs till den svenska mässan i S:t Henrik. Solen sken, havet glittrade, träden grönskade och min själ dallrade. Vilken ofantlig glädje att inte bara få gå i mässan - det har jag trots allt fått göra ungefär en gång i månaden - utan att också veta att jag får falla på knä inför tabernaklet. Så jag har saknat ett tabernakel i S:ta Katarina. (Kan det ens i teorin finnas någon ekumenisk möjlighet till det? Inte förrän vi har fått en ny biskop i alla fall.) Mässan firades av biskop emeritus Teemu Sippo SCJ och två av de elever jag började förbereda för första kommunionen före coronan - och som har fått undervisning av Marko Pitkäniemi i stället eftersom jag under rådande omständigheter inte har rest till Helsingfors - fick gå till första kommunion. Jag satt med dem i första raden, på en av de tre markerade tillåtna platserna, och allt kändes oändligt bekant och samtidigt lika nytt och fräscht som de nyutsprungna löven på träden utanför.
0 Comments
För en liten stund kändes världen helt som sig själv igen. Det var biskopsmässa på svenska och latin i S:t Henrik och biskop emeritus Teemu Sippo SCJ såg både glad och pigg ut. Sex finlandssvenska ungdomar fick motta bekräftelsens sakrament av honom och en av dem var min guddotter N. Om det inte hade varit för munskyddet jag hade på mig kunde jag ha trott att coronan var ett minne blott. Ja, och det faktum att bänkraderna som normalt har plats för sex personer nu har markeringar som visar att det är plats för tre personer per bänkrad. Och att man möts av en kanister med handsprit i stället för vigvatten när stiger in i katedralen. Men när jag tittade upp mot altaret och såg ministranterna Viktor och Holger assistera biskopen var allt för ett litet ögonblick som förr.
Jag tror att en starkt bidragande faktor till den känslan var att det för mig var tredje gången (se här och här) på en dryg vecka som jag gick i mässan och fick motta Kristus i eukaristin. Alla de där andliga resurserna som har varit så pressade till det yttersta med nattvard en gång i månaden har äntligen blivit påfyllda i normal takt. Det blir ju inte sämre av att jag vet att jag är på väg på kvällsmässa igen på tisdag i Esbo domkyrka. Oändlig tacksamhet och glädje! Halleluja! Fader Anders Hamberg firade den svenska mässan i S:t Henrikskatedralen på S:t Henriks dag. Jan-Peter läste dagens första läsning och jag läste den andra. Och så trodde jag att mässan skulle avslutas med Ramus virens olivarum som vanligt, men tji fick jag. Den hade organisten Marko redan sjungit med kyrkfolket i högmässan, så han valde Stjärna över haven i 12.30-mässan i stället. Högmässan hade firats av biskop emeritus Teemu Sippo SCJ så innan vår mässa började hann jag se till att mina förstakommunionselever fick skaka hand med honom. Och så var det ju nästan precis ettårsdagen av min guddotters dop. Det kändes fint att sitta i samma kyrkbänk med henne igen.
Tredje söndagen i månaden är det mässa på svenska i S:t Henrik. Jag missade den svenska mässan i katedralen i september (för det var mässa i Karis den lördagen), men oktobermässan igår missade jag inte. Den firades av biskop emeritus Teemu Sippo SCJ. Före mässan hade jag till och med tillfälle att bikta mig på svenska för biskopen, eftersom vi båda var på plats i god tid. En biskopsmässa är ju alltid lite festligare och den här gången hade vi också fler ministranter än vi brukar ha vid de svenska mässorna: Pio, Alpo och Holger. Holger läste också första läsningen och jag läste den andra. Organisten Marko stod sång och musik. Som brukligt i katedralförsamlingen fanns det en hel del latin med. T.ex. trosbekännelsen sjöng vi på latin, medan Sanctus sjöngs på svenska.
Lilla Thérèse. Thérèse av Jesusbarnet. Thérèse av Lisieux. Kärt barn har många namn, men den första oktober är det i alla fall hennes minnesdag. När jag talade med Mother Superior i karmelitklostret i söndags sa jag att jag tänkte komma på vardagsmässa någon dag den här veckan. Eftersom mässtiderna varierar lite ville jag kolla tidtabellen på förhand. Hon svarade genast att biskopen kommer för att fira mässa klockan 10 på tisdag, eftersom det är heliga Thérèses dag, så idag tog jag bussen från Esbo centrum.
Mässan firades alltså av biskop emeritus Teemu Sippo SCJ och på finska. Novisen i klostret läste dagens läsning och responsoriepsalm och biskopen läste förstås evangeliet. I sin predikan talade biskopen om lilla Thérèse. Han konstaterade att hon är ett exempel på att sanningen, Guds sanning, gör oss fria. Idag är det populärt att i stället tänka sig att frihet gör oss sanna, men så är det inte, det är Guds sanning vi ska lystra till, precis som heliga Thérèse. Bussen till klostret går en gång i timmen, så jag hade lämpligt med tid för bön före mässan. Efteråt utbytte jag några ord med vår biskop emeritus och passade på att fråga varför mässriktningen bytte när han kom för att fira mässa (jfr i söndags och i vintras). Biskopen konstaterade att han insisterar på att fira åt rätt håll, så som kapellet är byggt, men att systrarna vänder på upplägget så fort man inte gör det. Jag antar att det är för att kyrkfolket inte ska känna sig utanför, men det tycker jag är onödigt. När jag fick mig en pratstund med Mother Superior efter det var jag dessvärre så fokuserad på att fråga hur det var med fotona på novisen i klostret (fortsätt anonymisera dem var svaret) och mina egna böneämnen, så jag glömde tala om riktningen på mässan. Kanske jag minns det nästa gång... Tåget var i tid och spårvagnen kom lämpligt, så jag var på plats i S:t Henrik i god tid före mässan började. Jag hann till och med be i sakramentskapellet en stund. På altaret stod sju ljus, så jag visste att biskop emeritus Teemu Sippo SCJ skulle fira mässan. Koncelebrant var fader Federico Spanó och en av samtalet i sakristian att döma italiensk präst som var på besök i Finland. Bland ministranterna såg jag både Viktor och Joel. Mässan gick på finska och latin och speciellt var att vi var utan organist, eftersom Marko är på kurs i Osnabrück och inte hade fått tag på en vikarie. Kaarina och Terhi agerade försångare och församlingen kan ju Missa de Angelis från förut, så det gick hur fint som helst att sjunga en biskopsmässa a capella. Dagens läsningar lästes av Juho och Terhi. Fader Federico läste evangelietexten och biskopen predikade. Efter mässan passade på att fråga om jag fick ta bilder av predikan och det gav biskopen sitt tillstånd till - det var en av de där predikningarna som var precis det det jag behövde höra.
Corpus Christi, Kristi kropps och blods högtid, hör till mina favorithelger. På väg till mässan i S:t Henrik berättade en bekant om sin pappa, som inte var väldigt kyrksam, men som alltid kom till kyrkan på Corpus Christi. Det känns som en av de där helgerna man inte vill missa.
Trots det är det några år sedan jag senast hade möjlighet att gå med i den eukaristiska processionen efter mässan. Förra året var jag i Bryssel och där var det ingen procession, året innan gick jag i en luthersk gudstjänst... Men i år var jag precis där jag ville vara igen: med blicken fäst på Kristus i altarets allraheligaste sakrament. Biskop emeritus Teemu Sippo SCJ firade mässan på finska och latin tillsammans med fader Federico Spanò. I sin predikan lyfte biskopen fram kopplingen mellan skärtorsdagens mässa och Corpus Christi: det är i de mässorna vi får höra instiftelseorden läsas som en del av dagens läsningar. Mässan avslutades med en eukaristisk procession - fader Federico bar monstransen, men biskopen gick med hela processionen - runt kvarteret, alltså längs med Fabriksgatan, ner för Rådmansgatans backe och upp längs Parkgatan. Sedan följde adoration - tillbedjan av Kristus i altarets sakrament - på katedralens gård och den eukaristiska välsignelsen. Pingstdagens högmässa i S:t Henrik firades av emeritusbiskop Teemu Sippo SCJ, men jag gick i mässan först kl. 13, eftersom den mässan var fader Eze Charles Nwokos första mässa i katedralen och den dessutom följde den gamla, så kallade tridentinska mässordningen. Fader Charles firade alltså mässan versus Deum, alltså vänd mot Gud (d.v.s. med ryggen mot församlingen), inte med altaret mellan sig och församlingen som är kutym i den nu allmänna Novus Ordo-mässan. Fader Charles firade alltså mässan på latin, assisterad av bl.a. Viktor Torres Airava, vår finlandssvenska seminarist som ska fortsätta sina studier i Rom i höst efter ett år i Uppsala. Mässan avslutades med den välsignelse en nyvigd präst kan ge i samband med sin första mässa - det här var fader Charles' första mässa i S:t Henrik och hans första tridentinska mässa. Och jag passade på att fira ett personligt årsjubileum: idag är det exakt 35 år sedan jag första gången besökte S:t Henrik, i samband med en kusins bröllop. Glad bröllopsdag, Missu och Pepe!
Det har varit en händelserik vecka. I måndags tillkännagav Heliga Stolen att påven har gett biskop Teemu Sippo SCJ tillstånd att gå i pension. Och i lördags var det stor fest i Agricolakyrkan i Helsingfors när han som biskop emeritus vigde diakon Eze Charles Nwoko till präst. Mässan firades på latin, men själva vigningen gick på finska. Läsningarna lästes på engelska. Mässan firades i vackra Agricolakyrkan eftersom S:t Henrikskatedralen inte är tillräckligt stor för en sådan fest, så jag vill också rikta ett tack till våra bröder och systrar i lutherska kyrkan för möjligheten att fira vår stora dag där!
Några bilder från mässan finns nedan, många fler finns här, och längst ner finns ett par videosnuttar, den ena från festmässan och den andra från festen i församlingssalen efteråt. Lördagen den 11 maj samlades Helsingfors katolska stifts pastoralråd till möte i biskopsgården. Dagen inleddes med mässa i Helige Johannes Paulus II:s kapell i andra våningen. Mässan firades av biskop Teemu Sippo SCJ och gick på finska. Efter "kyrkkaffet" var det dags för mötesdelen av dagen. Stiftsbladet Fides' chefredaktör Marko Tervaportti höll ett anförande om ny evangelisation samt kyrkan och massmedier som var väldigt förtjänstfullt och jag hoppas vi får läsa det i Fides eller på stiftets webbplats i sinom tid. Han började kärnfullt med att konstatera att kyrkans uppgift är att rädda själar. Hear, hear!
Efter lunchen fortsatte mötet med biskopens information om situationen i stiftet, bland annat de prästrockader som har gjorts, och sedan följde hälsningarna från de olika församlingarna samt ordenssystrarna och prästrådet. Biskopen tackade också för alla förböner under hans sjukledighet. Han är fortfarande trött, men uppger att han inte har direkta men av fallskadan i vintras längre. Efter mötet gick jag i kvällsmässan i S:t Henrik. Mässan firades på finska och latin av fader Nguyen Toan Tri, som hänvisade till dagens möte i sin predikan. |
I min Faders husI min Faders hus är en katolsk och ekumenisk bildblogg om och med kyrkor, gudstjänstliv och tro - i Finland och på andra håll i världen.
Sara TorvaldsJag är en av volontärerna i Ithaka-gruppen som driver sajten Katolinen.net och jag bildbloggar här från de kyrkor jag besöker och gudstjänster jag deltar i. Alla bilderna är mina, om inte annat uppges. På FB-sidan I min Faders hus lägger jag upp bilder och böner. KategorierArkiv
October 2021
Sökord
All
|