I min Faders hus

28 år av påskglädje

11/4/2021

På Lärkkullavägen i Karis finns en härlig skylt. "Kyrkan" står det på svenska och finska och så pekar en pil rätt upp i himlen. Och förstås framåt längs Lärkkullavägen också, för att signalera att man ska fortsätta upp för backen i stället för att svänga av till Osmundsbölevägen när man vill ta sig till S:ta Katarina.

Igår var det en speciellt stor glädje att få följa skylten, för det firades katolsk mässa i kyrkan igen. Det hade också gått ofattbara två månader sedan jag senast hade tillfälle att gå i mässan. Men - Deo gratias! - det var inte fullt så länge sedan jag senast fick motta eukaristin i alla fall: jag fick nattvard utanför mässan en gång här emellan (och jag har besökt tabernaklet också).

Vilken glädje att få se kyrktaket sticka fram mellan träden och veta att man får gå in.

Exakt 28 år sedan tidigare gjorde jag den färden på mycket högre nivå. Påsken inföll nämligen en vecka senare år 1993. Lördag 10 april var påskafton och jag var på plats i S:t Henrikskatedralen i god tid. Jag fick beskedet att dopet skulle förrättas på svenska och inte på finska som man hade sagt strax före påsk. Biskop Paul Verschuren hade sett till att Stockholms stift faxade över ordningen för vuxendop på svenska, så medan jag satt där i första bänkraden och väntade fick jag beskedet - om jag minns rätt närmare bestämt av prelat Tuomo Vimpari, fast han var ju inte prästvigd då än - att jag skulle få svara "Ja, jag tror" i stället för "Minä uskon" på dopfrågorna. Jag var nervös. Och otålig.

Påskvakan: Ja, jag tror

4/4/2021

Christus resurrexit!
Kristus är uppstånden! Kristus nousi kuolleista! Christ is risen!

Det blev en annorlunda påskvaka - och ändå inte. I stället för en nattlig bilfärd till Helsingfors och en tyst och mörk kyrka som sedan fylls av ljus blev det en tevesoffa och en tyst och mörk kyrka där man sedan hörde rösten förkunna Lumen Christi! och svaret (av så mycket färre stämmor än vanligtvis, men tydligt i alla fall): Deo gratias! En stund senare syntes det älskade påskaljuset äntligen i bild också - S:ta Maria har bara en fast kamera på orgelläktaren, så tändningen av ljuset vid ingången skedde utanför bild - och det började kännas påsk!

Jag hade faktiskt tänkt följa med påskvakan från Peterskyrkan, men påskaftonens promenad blev längre än planerat och sedan tog förberedelserna för dagens påskmiddag sin tid och i Rom hade man redan hunnit tända påskljuset utan mig. Sånt händer nuförtiden, när man har levt med webbsändningar i ett år.

Jag bytte alltså YouTube-kanal och valde då min egen församling, S:ta Maria. Det är jag glad åt. Det gjorde gott att höra bekanta röster läsa och sjunga och att i stället för att höra alla de sju läsningarna på italienska, spanska och engelska eller andra världsspråk höra finska, svenska och engelska.

Om nattvardssyn på skärtorsdagen

1/4/2021

Nej, jag har inte sett fram emot idag. I allmänhet gör jag det, ser fram emot skärtorsdagen, alltså. För den liturgin är så vacker och nattvarden är så central. Utan eukaristi finns inte kyrkan, liksom. Vi blir kyrka i eukaristin. Det som förenar den världsvida katolska kyrkan är Kristi kropp. Vi är ju Kristi kropp. Det är idag vi firar instiftandet av både eukaristins och prästvigningens sakrament. Och nattvardens instiftande inleder påsken, som jag skrev för några år sedan.

Men det är inte lika roligt i år. För det är andra året i rad som jag får fira sakramentens instiftande via skärm. Jag som alltid brukar fira skärtorsdag i S:t Henrik, för jag vill så gärna se biskopen förrätta fottvagningen. Javisst, det är klart att det (fast det var innan jag började med den här bloggen) har funnits år då jag har firat påsk utomlands, i Spanien eller Portugal. Men det är ju verkligen inte ett alternativ i år. I år blir det ingen fottvagning alls, har jag förstått, eftersom det är en närkontakt man kan undvara i coronatider.

Nattvarden, däremot, kan man inte undvara. Inte i katolska kyrkan och inte i den ortodoxa, men det jag tyckte mig märka coronavåren 2020 bekräftas av en studie i nattvardssynen under coronan som Östra Finlands universitet har gjort: en del lutherska församlingar trodde sig kunna undvara nattvardsfirandet.

Skärmdump av början av pressmeddelandet från Östra Finlands universitet. Klicka på bilden för att läsa hela texten.

Många lutherska församlingar lät nämligen helt bli att fira nattvardsgudstjänst under den första coronavågen, visar studien. I ortodoxa kyrkan i Finland fortsatte man att fira liturgin utan kyrkfolket, precis som i katolska kyrkan (även om katolska kyrkan tyvärr inte var med i studien) tills coronaläget tillät en öppning. "Man diskuterade inte ens den frågan," säger Pekka Metso, biträdande professor i ortodox teologi vid Östra Finlands universitet enligt pressmeddelandet om studien. Orsaken till det är teologisk, säger han.

Jag (översätter och) citerar pressmeddelandet igen: "Ortodoxa kyrkans nattvardslära betonar tanken om att nattvarden på ett verkligt sätt förenar även dem som inte är på plats och firar nattvardsgudstjänsten eller deltar i den. Den lutherska synen däremot betonar att man ska ha möjlighet att samlas för att nattvardsgemenskapen ska uppstå."

Jungfru Marie bebådelse - och sen begränsningar i rörelsefriheten

25/3/2021

Idag firar katolska kyrkan Herrens bebådelse eller Jungfru Marie bebådelsedag - helt logiskt nio månader före jul - och vi gläder oss åt det ofattbara att Gud blev människa. Att den "osynlige gjorde sig synlig", som helige Leo den store skriver. Han konstaterar också att "när alltings Skapare och Herre ville vara en av de dödliga, då avstod han visserligen från allt, men det var inte makten som brast utan barmhärtigheten som böjde sig ner". Och det är den barmhärtigheten vi firar idag.

Påve Leo den store är författaren till dagens andra läsning i läsningsgudstjänsten som jag igen började dagen med. En följd av att det blir ljust så tidigt nu efter vårdagjämning är nämligen att jag vaknar tidigare än jag brukar och då tar jag mig tid att börja dagen rätt, med läsningsgudstjänst och Laudes. Eftersom det är en helgdag fortsatte jag sedan med mässa på engelska via YouTube från en för mig okänd kyrka i Singapore.

Under dina vingars skugga

21/3/2021

Tidegärden är fascinerande. Ju mer man ber den, desto mer lever texterna. Så ska det förstås vara, men för mig är det fortfarande relativt sett nytt att regelbundet börja dagen med Laudes. Förra veckan frapperades jag av hymnens ord "Bered ett rum, en rymd för dig i våra hjärtan och vårt liv." Idag fastnar jag redan några rader tidigare - som om jag aldrig hade bett med den här hymnens ord förut! - "Du hör oss nu, du som ser ner i alla djup."

Du som ser ner i alla djup. De orden känns helt klockrena i coronan och påminner mig livligt om alla dem jag av olika orsaker vill be för alldeles speciellt: om familjen där föräldrarna båda kämpar med svåra sjukdomar, om kvinnan som hade ett väldigt tungt år redan före coronan kom och vars liv nu har vänts helt upp och ner, om familjen som så gärna skulle få ett andra barn, om mannen som kämpar med svåra fysiska smärtor, om familjen där ett barns sjukdom gör att coronan känns som ett dagligt damoklessvärd över deras liv, men också om alla dem som inte kan ta avsked av nära och kära annat än online, om alla dem som inte har fått en kram på ett år och alla som inte har kunnat gå i mässan ens så ofta som jag under det gångna året. Herre, du ser oss alla i våra djup, förbarma dig över oss!

Jag fortsätter min morgonbön men stannar strax upp igen, vid psalm 63 genast efter den inledande hymnen:

Ty du är min hjälp,
och under dina vingars skugga jublar jag.
Min själ håller sig intill dig,
din högra hand beskyddar mig.

Under dina vingars skugga jublar jag. Ja, minsann! Och jag hoppas verkligen att min själ håller sig intill dig! Det är besked som tröstar efter tankarna på alla djupen som hymnen väckte.

Om att vara där man ska vara

23/2/2021

Jag hann vänja mig vid att det var vinter på riktigt. När det töade häromdagen kändes det ovant - och otrevligt, för ett lager smältvatten på isiga blir ju vansinnigt halt - och ovälkommet. Nu är det kallare igen och det är om möjligt ännu halare, eftersom smältvattnet frös till en spegelblank yta. Lite spegelblankt känns det annars också. Det är svårare att få grepp om tillvaron, nämligen, när jag inte får den rytm i veckan som jag är van att söndagsmässan ger. Dagarna flyter ihop, precis som vattnet på isen.

De senaste coronadirektiven för Helsingfors katolska stift (på finska, svenska och engelska) påminner om att vi fortfarande ska helga vilodagen även om söndagsplikten inte gäller under pandemin. Jag har jobbat de flesta lördagar den senaste tiden, men på söndag håller jag ledigt. Men en webbmässa får det inte att kännas som söndag. Eller just då känns det förstås som söndag, men i efterhand skiljer jag inte den dagen från andra dagar.

Skärmdump från webbsändningen av lovsångsmässan i kyrkan Holy Family i Syracuse, NY, i söndags.

Askonsdag med påven

18/2/2021

En askonsdag när mycket var annorlunda och allt ändå som förut. Coronan gjorde att påven firade askonsdagsmässan i Peterskyrkan i stället för med dominikanerna i Santa Sabina som han brukar. Coronan (i kombination med påvens ischias?) gjorde - igen - att mässan firades vid altaret bakom högaltaret i stället för under bronsbaldakinen och ovan aposteln Petrus grav. Coronan gjorde att jag satt hemma och följde med mässan via YouTube i stället för att ta tåget till någondera kyrkan i Helsingfors, som jag brukar på askonsdagen.

Men askonsdagen var en faste- och abstinensdag som vanligt (vilket innebär att man avhåller sig från köttmat och äter mindre än andra dagar) och jag började fastan med en massa goda föresatser, vilket förstås också hör till. På grund av min köttallergi låter jag bli att äta däggdjurskött eller mjölkprodukter året om, men det återstår att se hur det går med att minska på intaget av marmelad och mörk choklad (dvs. de godsaker som har ersatt min tidigare diet av mjölkchoklad).

Det var förstås omöjligt att följa med mässan i Peterskyrkan och inte tänka på jubelårsvallfärden för fem år sedan och den botliturgi vi deltog i då.

Då fyllde vi Peterskyrkan och ingen hade en tanke på att det skulle komma en farsot som skulle göra publikstängsel onödiga vid påvliga liturgier. (Franciskus har också åldrats en hel del på fem år, inser jag.)

Botliturgi med påve Franciskus i Peterskyrkan i mars 2016.

Webbmässa med återseende av katedralen i Vancouver

15/2/2021

Det var något strul med webbsändningen från S:t Henrikskatedralen igår morse, så jag kunde inte "gå" i den mässa jag hade tänkt. Efter en 10-kilometerspromenad i solsken och snö, middag och diverse andra göromål konstaterade jag att det var hög tid att kolla in mässutbudet på mass-online.org kl. 21 finsk tid. Ett av alternativen visade sig vara 11-mässan i Vår Fru av Rosenkransens katedral, Our Lady of the Holy Rosary Cathedral, i Vancouver på den kanadensiska västkusten, så jag valde den, eftersom det är en kyrka jag faktiskt firat mässa i fysiskt också.

För nio år sedan tillbringade ett par dagar i Vancouver på vägen hem från Oregon. Med noll förhandskunskap om staden valde jag ett hotell i närheten av stadens katolska katedral för att göra det enkelt att gå i mässan.

Jag tittade nyfiket på bilderna från katedralen under webbmässan, men måste medge att inget utom utsidan av katedralen fick någon klocka att ringa. När predikan började tog jag till och med en titt på Google Maps för att se om mitt minne spelade mig ett spratt, men det gjorde det inte. Katedralen hade rätt namn och hotellet fanns ett stenkast därifrån.

Idag bläddrade jag tillbaka till år 2012 på Facebook, som också bekräftade att jag mindes rätt: "På väg till mässan i Holy Rosary Cathedral ett kvarter från hotellet här i Vancouver," hade jag skrivit, "sen frukost och packning - och så är det dags för dryga 17 timmar på tre flygfält och två flyg innan jag kan ta tåget hem."

På den tiden var det ju inte lika vanligt med bilder på FB och min uppdatering innehöll inte heller någon sådan. (Antar att jag har bilder från den resan någonstans, men ingen aning om var - och eftersom jag inte hade börjat lägga ut bilder från mässor på FB då tog jag knappast några bilder av kyrkan.)

Vingårdsarbetarnas lön

7/2/2021

Idag är det femte söndagen under året och dagens evangelietext handlar om att Jesus botade sjuka (Mark. 1:29-39, se nedan), vilket ju passar bra i coronatider, men av någon anledning går mina tankar idag till vingårdsarbetarna som alla får samma lön, oberoende av om de har arbetat en timme eller har slitit hela dagen i solhettan.

Det är inte så att jag har ett behov att fördjupa mig i tanken om att Guds rättvisa är större än vår, även om det är en vacker tanke som jag har hört ett antal predikningar om den 25 söndagen under året, när vi hör den evangelietexten i mässan. I stället tänker jag idag att liknelsen om vingårdsarbetarna också handlar om att vi ska sköta våra egna uppgifter så väl vi kan, utan att snegla på vad andra gör.

Första gången jag hörde den liknelsen var visserligen mycket mer konkret än så. Jag hörde den av en kompis när jag i tonåren - långt innan jag till slut blev döpt - oroade mig över att jag inte hade haft någon relation till Kristus som liten. Dög jag som kom så sent till kyrkan? Jodå, sa min vän, har du inte hört om vingårdsarbetarna?

Kyndelsmässodag, trötthet och väntan

2/2/2021

Kyndelsmäss med fader Anders i S:ta Maria 2020.

Så är det igen en dag när det känns lite tyngre att vänta ut coronan och inte gå i mässan. Men i stället för att fira Herrens frambärande i templet med en mässa i S:ta Maria ikväll får jag vara glad åt att gårdagens coronatest var negativt och att den förkylning som drabbade mig under veckoslutet håller på att lätta.

Men jag kan inte låta bli att bläddra i gamla bilder. Förra året firade jag Herrens frambärande i templet i S:ta Maria, året innan i S:t Henrik. År 2017 fick jag fira kyndelsmässodag två gånger, först på rätt dag - den andra februari - med biskop Bernt I Eidsvig i S:t Olavs domkyrka i Oslo i samband med ett nordiskt Caritas-möte, och sedan på söndagen i Helsingfors. Om det inte vore för coronan kanske jag kunde göra det i år också: idag i S:ta Maria och på söndag i S:t Henrik.

Men det är ju corona. Och i vart och vart annat samtal jag för tycker jag nu att ordet coronatrötthet dyker upp.

För visst är vi trötta. Oändligt trötta.

Ljusen väntar på välsignelse i S:t Henrikskatedralen kyndelsmässodagen 2019.

Och ändå. Ändå.

För mitt i all coronatrötthet känns kyndelsmässodagen helt rätt. Till och med på distans. Om jag tidigare år har fokuserat på den glädje som Symeon och Hanna fick uppleva när de äntligen, äntligen fick se Frälsaren, så kan man det här året helt naturligt lägga fokus på den långa väntan som föregick den glädjen.

Luk 2:29-32:
»Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel.«

Kyndelsmäss med biskopen av Oslo i S:t Olavs domkyrka 2017.

Jag tänker mig att jag efter det här coronaåret - eller coronaåren, för vi vet ju inte hur länge det här kommer att pågå än - har en större förståelse för all den väntan som finns i Bibeln. Det är väntan på Kristus, förstås, men det är så mycket annat också. Det är 40 år här och 40 dagar där. Av väntan och tjänande. Av tålamod och i många fall lidande.

I amerikanska filmer brukar det heta att mod är något man kan uppvisa först när man är rädd men ändå vågar. Enligt samma logik är det inte heller tålamod som krävs av oss just nu, för vi kan inte välja bort coronan. Det är kanske lika så bra, för tålamod har aldrig hört till mina starkaste sidor.

Men det som vi nu ska visa är uthållighet.

Hanna var 84 år gammal när Messias äntligen bars fram i templet, heter det i Lukasevangeliet. "Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön" (Luk 2.37b). Det låter inte som att det bara var roligt. Hon kanske led av själens dunkla natt fast hon fortsatte att tjäna Gud dag och natt. Det är uthållighet. Det är trofasthet. Kanske en gnutta envishet. Sisu, helt enkelt.

Klart att vi klarar det här, hur trötta vi än känner oss. För för oss handlar det ju om ett återseende.

Vi har Kristus fysiskt närvarande i mässan. Vi kanske inte får gå i mässan så ofta som vi skulle vilja. Jag får det åtminstone inte. Men vi vet att han finns där för oss i mässan. I varje mässa. Han väntar på oss minst lika mycket som vi väntar på honom.

Glad kyndelsmässodag!