I min Faders hus

I min Faders hus flyttar till Substack

28/10/2021

Idag flyttar jag min blogg från den här adressen till plattformen Substack, som gör det enklare att skicka ut bloggtexterna i e-postform till dem som gärna läser den här bloggen. För att signaler att det mesta ändå fortsätter som förut heter den nya bloggen I min Faders hus finns många rum. Det är alltså en fortsättning och en utvidgning av den här bloggen.

Precis som tidigare skriver jag här om hur det är att vara katolik och finlandssvensk. Jag har tänkt skriva om bön och helgon, om synodalitet och mässor, om ekumenik och gemenskap, om språkglädje och språkförbistring, om Kristus och Anden, ofta om det lilla och ibland om det stora - allt det som är livet som kristen för just mig.

Efterhand tänker jag samla mina gamla blogginlägg (eller åtminstone de bästa av dem) från den här bloggen i den nya bloggens arkiv, för det formatet är betydligt mer lätthanterligt. Dessutom finns det planer på att Katolinen.net ska förändras och byta adress, så helt som förr kunde jag ändå inte fortsätta blogga.

Jag hoppas det här är en lösning som fungerar för alla mina tidigare läsare och dessutom ger några nya. Tack och på återseende!

Till den nya bloggen

Tryggar ett Livstestamente religionsfriheten?

18/10/2021

Jag är van att tänka att vi har det bra i Finland. Ekumeniken fungerar och vi talar om positiv religionsfrihet, att vi har rätt att tro fritt och också att praktisera vår religion. Men så blir den brittiske parlamentsledamoten Sir David Amess mördad och jag börjar undra hur det riktigt står till med den saken.

Sir David Amess mördades i en metodistkyrka där han hade ordnat träff med sina väljare. Det ingår som en väsentlig del i det brittiska parlamentariska systemet att parlamentsledamöterna, Members pf Parliament, till vardags MPs, träffar människor från sin valkrets i så kallade surgeries, som inte har något med kirurgi och göra, utan är just precis träffar med invånarna. Invånarna behöver inte ha röstat på sin egen MP, men enmansvalkretsarna gör att alla vet (eller borde veta) vem som representerar dem i parlamentet i alla fall. Och för att den kopplingen ska fungera finns ledamöterna regelbundet tillhanda så man kan träffa dem och föra fram sådant man tycker att parlamentet borde ta upp eller ens egen MP borde driva. Det var i samband med en precis sådan surgery som Jo Cox, en annan brittisk parlamentsledamot, blev mördad 2016.

Den här gången var mordplatsen en kyrka, vilket förstås på sätt och vis gör det värre, men det var inte Sir David Amess' egen kyrka, eftersom han var katolik. Det som får mig att tänka på frågan om religionsfrihet var att polisen inte lät en präst från den lokala katolska församlingen komma och ge honom sista smörjelsen, eller "the Last Rites", som det bättre heter på engelska, eftersom det beroende på den döendes tillstånd kan handla om mer än ett sakrament.

Det är i The Spectator jag först läser att fader Jeffrey Woolnough kom till platsen efter att nyheten om knivdådet hade spritt sig för att ge Sir David Amess sakramenten, eftersom han visste att Sir David var praktiserande katolik, men att han inte tilläts göra det för polisen.

Det gör mig upprörd.

Jag loggar in på MinaKanta-sidor (som OmaKanta så smidigt heter på svenska) och tar en skärmdump av mitt Livstestamente (se bilden överst). Tanken med det är att man på så sätt kan "vara säker på att patientens vilja respekteras inom hälso- och sjukvården".

Behållaren med välsignad olja för sjukas smörjelse till höger. Bomullstussen använder prästen för att torka sig om fingrarna efteråt.

Om Guds blodgrupp och andra funderingar - en radioandakt

13/10/2021

Under coronan har jag ofta valt att följa med mässan i St Eugene’s Cathedral i Derry i Nordirland på söndag morgon. Den första mässan där firas nämligen klockan 7 lokal tid, vilket är klockan 9 finsk tid, så det passar mig bra. Den där tidiga mässan är det som kallas en stilla mässa, det vill säga en mässa utan krusiduller. Ingen sång, ingen musik, bara en präst som firar mässan rakt upp och ner. Inte ens en predikan, fast det är söndag.

Klicka på bilden för att höra den här andakten på Yle Arenan.

Det påminner mig om vardagsmässorna i S:t Henrikskatedralen i Helsingfors på 1990-talet. Idag är det ofta lite sång till och med i samband med en morgon- eller kvällsmässa, men kanske prästerna var mindre musikaliska då, åren före och efter att jag blev upptagen i katolska kyrkan, eller så var det bara det att församlingen var mindre och därmed hade mindre resurser.

Jag heter Sara Torvalds och du lyssnar till Andrum.

Klicka här för att lyssna till den här texten i Andrum-version
(om du befinner dig i Finland) fram till 13.10.2022.

Skärmdum från en webbmässa från St Eugene's Cathedral i Derry.

Salige Carlo Acutis

12/10/2021

Idag, den 12 oktober, firar vi salige Carlo Acutis, som blev saligförklarad för ett år sedan. Han är ju verkligen inte den första tonåringen som blivit salig- eller helgonförklarad (tänk bara på Jeanne d'Arc), men han är den första som är född på 1990-talet.

Carlo Acutis föddes år 1991 och dog i leukemi vid 15 års ålder år 2006, men hade före sin död skapat en webbplats om eukaristiska mirakel. Hans mamma Antonia Salzano berättade inför saligförkaringen att han var en from pojke som redan som liten tyckte om att gå i kyrkan, be och lära sig mer om sin tro. "Jag var långt från kyrkan; jag växte upp i en sekulariserad familj, precis som miljontals människor gör, antar jag. Så att ha en son som enträget ställde mig frågor om tron tvingade mig att tänka efter."

Helige Johannes XXIII

11/10/2021

Dagens helgon är påven Johannes den tjugotredje. Han blev helgonförklarad år 2014 och jag minns att jag följde med direktsändningen från Petersplatsen. Han och Johannes Paulus II blev helgonförklarade samtidigt av Franciskus.

Johannes Paulus II var den första påven jag själv såg ”live” på Petersplatsen (och senare på en audiens inne i Vatikanen) men Johannes XXIII var min favorit den där helgonförklaringsdagen. Innan farmor dog gav hon mig sin rosenkrans som hade välsignats av Johannes XXIII – eller Johnny Exexajajaj, som det uttalades i en australisk teveserie jag såg för länge sedan.

Min favorithistoria om honom är när han meddelade sina medarbetare i Vatikanen om att det skulle ordnas ett ekumeniskt koncilium år 1963. De protesterade och sa att det är omöjligt med den tidtabellen? Jaså, då gör vi det 1962, svarade påven. Och så blev det, i oktober 1962, precis för 59 år sedan idag, inleddes första sessionen av Andra Vatikankonciliet. Det är därför hans minnesdag är idag och inte på hans himmelska födelsedag följande år.

Det var innan jag föddes, men i kyrkans tideräkning är det ju som igår. Såren har inte läkt än, verkar det som. Traditionis custodes tyder på det i alla fall. Ändå tror jag ju inte alls att det är såren efter konciliet som inte har läkt, utan såren av dålig ledning efteråt.

I biskop Paul Verschuren SCJ hade vi i Finland en biskop som själv hade varit med på ett hörn på Andra Vatikankonciliet och som förstod vad konciliefäderna ville. Mässan i S:t Henrik firades med vördnad och med mycket latin. Hos oss städade man inte bort knäpallar och tog i bruk kalkar som såg ut som (och kanske var) kristallglas. På andra håll var det inte lika väl ställt. Jag minns själv en mässa i Kalifornien mot slutet av 90-talet som fick mig att undra om det faktiskt var en katolsk kyrka jag befann mig i och jag har läst om än värre missförhållanden på andra håll.

Birgitta och jag

7/10/2021

Hon är Sveriges och hela Europas skyddshelgon, hon har påverkat Norden mer än jag tror att de flesta inser och idag är det 630 år sedan hon blev helgonförklarad. (Och jag har skrivit om henne tidigare, t.ex. här och här och lite här också.) Heliga Birgitta, be för oss.

Jag försöker komma på när jag blev medveten om helgonet Birgitta. Jag hade en kompis och en kusin som hette Birgitta, men ingendera associerade jag till helgonet. Långt senare berättade min farmor om ett sent missfall och sade att barnet skulle ha hetat Birgitta om det var en flicka. Då associerade jag tydligt till helgonet Birgitta. Men vad hände där emellan?

Farfar besökte Vadstena i något skede under min uppväxt och gav mig en liten birgittin som souvenir. Farfar talade gärna om munkar och nunnor, om dominikanerna i Åbo och birgittinerna i Nådendal. Vi gjorde en vallfärd till Nådendal med honom. Fast det kallades inte för vallfärd, det var bara ett besök, för han var ju protestant. Så vi ”besökte” domkyrkan i Åbo när vi var hos farfar. Men det var med vördnad vi gjorde besöken, med vördnad vi ställde oss vid salige Hemmings relikvarium och påmindes om att han var vän med heliga Birgitta. Någonstans där såddes väl fröna till min Birgittarelation.

En birgittaskulptur från cirka 1470, snidad i Brabant i dagens Nederländerna. Bild: Metropolitan Museum of Art, New York.

Den relationen fördjupades i början av 90-talet när jag studerade vid Helsingfors universitet. Jag läste nordiska språk och engelska, med nordisk litteratur som ett mindre biämne. Sveriges litteratur var indelad i två kurser, Sveriges äldre och Sveriges yngre. Gränsen mellan de två gick vid 1809, så att man enkelt kunde ha en skild kurs i finlandssvensk litteratur. Gösta Kjellin, som hade ansvar för de svenska kurserna, sa att han alltid hade en fråga om heliga Birgitta i tentamen. Det andra varierade, men heliga Birgitta var given. Han ville väl se till att vi säkert läste vår Birgitta.

Tårar och kvarnstenar

6/10/2021

Gårdagens övergreppsrapport om kyrkan i Frankrike får mig att vilja vända bort blicken. Men det är ju bortvända blickar som möjliggör övergrepp och trakasserier, så det är inget alternativ. Sorgsen klickar jag mig alltså till webbsidan ciase.fr/rapport-final och kollar hur mycket ondska min skolfranska förstår.

Rapportrubriken förstår jag åtminstone. Sexuella övergrepp i katolska kyrkan i Frankrike 1950-2020.

Sen tar det emot igen. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag minns fortfarande sådant jag läste i rapporten från Pennsylvania från 2018 som jag önskar att jag inte hade läst. Men eftersom jag framför allt önskar att inget av det här hade hänt och vill bidra till att det aldrig, aldrig, aldrig händer igen tar jag ett djupt andetag och bläddrar framåt.

Jag har ingen ambition att läsa hela rapporten, inte ens hela sammandraget. Jag vill ju bara att alla offer ska veta att jag inte bara rycker på axlarna, att jag inte står på förövarnas sida och tystar ner, att jag vill att det äntligen görs rent i Guds hus och bland hans folk.

Jag inser snabbt att jag förstår rapportens franska ganska väl. De torra sakliga orden är precis de ord som har lånats in i engelskan och i vissa fall svenskan. Emellanåt kollar jag att jag har förstått rätt genom att klistra in en mening i Google Translate. Jag lär mig ordet fléau - gissel, hemsökelse.

När jag bläddrar i bilagan med texter från offren får jag ta Google till hjälp hela tiden.

Franciskus av Assisi

4/10/2021

Häromdagen skrev jag om Thérèse av Lisieux och idag, när kyrkan minns Franciskus av Assisi, vill jag förstås skriva något om mitt eget skyddshelgon. Redan långt innan jag blev döpt och konfirmerad var han "mitt" helgon, precis som Benedikt av Nursia var min storebrors; jag heter Franciska i hans andra namn, han heter Benedict.

Jag gjorde en första vallfärd till Assisi år 1989 (ett foto finns i ett tidigare inlägg) och förutom en livslång kärlek till Giotto tog jag med mig en förundran över den kontinuitet som präglar Assisi. Där, på samma ort, har man vördat den helige Franciskus sedan 1200-talet. Det finns inga avbrott i historien, inga försvunna år att hoppa över, ingen asterisk längst ner som säger att det här är ett helgon som ströks ur helgonlängderna för att man inte längre anser historien trovärdig. Han är lika konkret idag som hans stigmata var år 1224. Vi vet till och med att han ville höra Psalm 142 på sin dödsbädd år 1226.

Franciskus mottar sina stigmata på ett verk av en okänd konstnär från 1330-talet. Bild: Getty Open Content

För ett par år sedan markerade påven att det hade gått 800 år sedan mötet mellan Franciskus av Assisi och sultanen Al-Malik Al-Kamel. I Italien börjar man redan nu fira 800-årsjubileet av Franciskus' himmelska födelsedag år 2026, läser jag på Signum.se. 800 år är inte fy skam, det ska sägas. För fem år sedan firade dominikanerna 800-årsjubileet av sin ordens grundande och det var också en stor glädje. Det blir intressant att se hurdana former Franciskusfirandet tar sig här - i Finland har vi bara lekmannafranciskaner, men man kan alltid hoppas på en liten boom av intresse för Guds lille fattige.

”Jag väljer allt!”

1/10/2021

”Jag väljer allt!” är ett klassiskt citat från Thérèse av Jesusbarnet. Hennes storasyster Léonie kom till sina yngre systrar med sin docka och en korg med dockkläder och tyger. Léonie tyckte att hon hade vuxit ur docklekarna, så hennes systrar kunde få välja åt sig vad de ville ha av hennes avlagda saker. Céline, som var lite äldre än Thérèse, valde en bunt silkesband. Thérèse själv var smart nog att välja allt och tog hela korgen, inklusive dockan som låg överst.

Det får mig att tänka på Karlsson på taket (det gör jag ibland, t.ex. här), för det känns som en lösning som han direkt skulle ha kommit på. Looking out for number one, liksom. Men jag tror inte att Karlsson på taket finns på någons lista över litteraturens nästan-helgon, där placerar man ju snarare Jonatan Lejonhjärta. Det är helt enkelt inte en karlssonsk attityd som brukar prägla stora helgon.

Thérèse i karmelitklostret i Lisieux.

Thérèse av Jesusbarnets fall är en del av förklaringen till att hon faktiskt blev ett stort helgon - och till och med kyrkolärare, fast hon gick i kloster vid 15 och dog långt innan hon fyllde 30 - att hon medvetet ville bli det. En del av förklaringen, skriver jag, för den stora biten är förstås alltid Guds överflödande nåd. Hon var bara – igen – smart nog att säga ja tack till alltihop.

Thérèse skrev faktiskt att hon redan när hon var tre år gammal ”började säga till Gud att jag aldrig ville neka honom något”. I sina Självbiografiska skrifter förklarar hon kopplingen till händelsen med dockkläderna i hennes barndom (kursiveringarna är mina):

Kalla mig Lilla Thérèse.
Så sa Thérèse av Jesusbarnet (1873 - 1897).
Hon föddes Marie-Françoise-Thérèse Martin och är också känd som Thérèse av Lisieux.
Även hennes föräldrar är helgon.

"Senare, då jag fått en inblick i fullkomligheten, förstod jag att om man eftersträvar att bli ett helgon måste man lida mycket, alltid söka det fullkomliga och glömma sig själv; jag förstod att det finns åtskilliga grader av fullkomlighet och att varje själ är fri att besvara Herrens maningar, att göra litet eller mycket för honom, det gäller kort sagt att välja mellan de offer han begär. Då utbrast jag liksom i barndomen: 'Min Gud, jag väljer allt!' Jag vill inte vara helgon bara till hälften, jag är inte rädd för att lida för dig, det enda jag fruktar är att behålla min vilja – tag den, ty 'jag väljer allt' vad du vill!"

Kristen i Finland: Hoppet är en del av min världsbild

29/9/2021

Mitt senaste inlägg på Kristen i Finland-bloggen tar avstamp i den debatt om klimatkrisen och hur man talar om den som har förts i Hufvudstadsbladet den senaste tiden.

"En överdos av rädsla och otrygghet förvränger vår verklighetsuppfattning och gör oss misstänksamma", skriver Torsten Fagerholm bland annat och jag kontrar med att citera kardinal Anders Arborelius:

”Som kristna har vi alltid ett ansvar för den miljö där vi lever. Skapelsen har Gud anförtrott åt oss för att vi skall vårda den till hans ära. Det innebär både ett helt konkret ansvar att inte missbruka naturen och ett andligt uppdrag, alltså att låta Guds godhet och sanning få genomsyra den miljö där vi lever.”

Ett problem med Fagerholms hållning är att han pekar på apati och cynism, men inte ger något hopp i stället.

Vi är inte ensamma på vägen. Det ger hopp.

Välsignat nog har kristendomen hoppet som en av grundpelarna - de gudomliga dygderna - tro, hopp och kärlek: Vi tackar dig för att du är med oss varje dag.

Här hittar du hela blogginlägget Hoppet är en del av min världsbild.