I min Faders hus

Om Guds blodgrupp och andra funderingar - en radioandakt

13/10/2021

Under coronan har jag ofta valt att följa med mässan i St Eugene’s Cathedral i Derry i Nordirland på söndag morgon. Den första mässan där firas nämligen klockan 7 lokal tid, vilket är klockan 9 finsk tid, så det passar mig bra. Den där tidiga mässan är det som kallas en stilla mässa, det vill säga en mässa utan krusiduller. Ingen sång, ingen musik, bara en präst som firar mässan rakt upp och ner. Inte ens en predikan, fast det är söndag.

Klicka på bilden för att höra den här andakten på Yle Arenan.

Det påminner mig om vardagsmässorna i S:t Henrikskatedralen i Helsingfors på 1990-talet. Idag är det ofta lite sång till och med i samband med en morgon- eller kvällsmässa, men kanske prästerna var mindre musikaliska då, åren före och efter att jag blev upptagen i katolska kyrkan, eller så var det bara det att församlingen var mindre och därmed hade mindre resurser.

Jag heter Sara Torvalds och du lyssnar till Andrum.

Klicka här för att lyssna till den här texten i Andrum-version
(om du befinner dig i Finland) fram till 13.10.2022.

Skärmdum från en webbmässa från St Eugene's Cathedral i Derry.

Dementorer och dammsugare - en radioandakt

1/9/2021

Med ett leende sa han: “Du är som en dammsugare.”

Det var ett oväntat uttalande, med tanke på att den som sa det var en franciskanermunk som talade om helighet. Rubriken var Kallad till helighet. Och nästan genast kom det där påståendet, att vi är som dammsugare.

”Om du har en dammsugare och du inte kopplar den till eluttaget så är det bara en konstig grej med ett rör som sticker ut. Den blir obegriplig om du inte vet vad elektricitet är och aldrig har sett den förut.”

Man kan hitta på olika saker att använda den till, men aldrig i världen att du fattar vad den egentligen var avsedd för. Vad den skapades för. Jag kommer att tänka på en gammal, uttjänt skottkärra som någon ha planterat blommor i. Det kan se jättebra ut, men då är det inte längre en skottkärra.

Jag heter Sara Torvalds och franciskanen jag talar om är pater Columba Jordan CFR. Och du läser mitt Andrum som sändes i Yle Vega 1.9.2021. (Men om du hellre vill lyssna går det bra att göra det via Yle Arenan fram till 1.9.2022.)

Och eftersom det här är en andakt så fattar du att elektriciteten i den här liknelsen är Gud. Utan att koppla upp oss till Gud blir vi inte det vi är avsedda att vara.

Vi är inte bara en kropp och synapser i en hjärna, vi är mycket mer än så. Vi har en odödlig själ och den törstar efter Gud. När vi försöker leva utan Gud och utan den andliga dimensionen blir vi mycket mer sårbara för den här världens ”dementorer”. Allt det där som suger glädje ur oss, och som Harry Potters skapare J.K. Rowling så väl uttryckte i de figurer hon kallade dementorer. Dementorerna lever av människors hopp och glädje och vill göra oss ledsna och hopplösa, i värsta fall suga själen ur oss helt och hållet. I den verkliga världen kan vi inte dra fram trollstaven och använda en Patronus-besvärjelse för att få fram ett nästan fysiskt uttryck för vårt hopp som sen försvarar oss mot dementorerna. Men vi kan koppla in vår dammsugare och helt rationellt räkna med den andliga dimensionen.

Eukaristins bröd - en radioandakt

10/8/2020

Det jag lärde mig coronavåren 2020 var att jag behöver Kristus. Inte så där abstrakt som ett stöd och någon att be till, utan helt konkret.

Det jag lärde mig var att jag är beroende av Kristus helt fysiskt.

Jag hade anat det innan, för jag hade märkt hur orolig jag blir inombords om det går mer än en vecka mellan nattvardsgångerna. Och då talar vi alltså åtta dagar, inte mer. Om jag gick i mässan på lördag och sen först på söndag utan någon vardagsmässa emellan, till exempel. Redan en vanlig vecka, från söndagsmässa till söndagsmässa, kändes lång. Senast på lördag började jag tänka ”skönt, imorgon får jag gå i mässan igen”.

Jag tänkte flera gånger att det skulle passa mig bra om vi hade katolsk mässa i Karis till exempel på onsdagar och så skulle jag pendla till mässan i Helsingfors alla söndagar – i stället för så som det är nu, att en präst kommer till Karis en gång i månaden och så kyrkpendlar jag resten av söndagarna.

Coronan lärde mig minsann att uppskatta möjligheten att kyrkpendla. Tidigare har jag gottat mig åt att en gång i månaden ha mässan på gångavstånd och njutit när jag på semester utomlands har haft möjlighet att välja och vraka mellan kyrkor på gångavstånd och gå i mässan dagligen. Men plötsligt var alla kyrkor stängda och man avråddes från att åka tåg.

Webbmässor har varit vardagsmat i katolska kyrkan länge. Sajter som mass-online.org har länge gjort både vardags- och helgmässor tillgängliga för människor som på grund av sjukdom eller avstånd inte själva har möjlighet att gå i mässan. Min egen församling S:ta Maria i Helsingfors har i flera år haft en YouTube-kanal för sina mässor, men när jag har varit sjuk har jag varit glad åt möjligheten att delta i mässan i andra länder, eftersom det ger fler klockslag att välja mellan.

Under pandemin ökade förstås antalet församlingar som sände webbmässor och i början kunde man också dagligen följa med påvens mässa i Casa Santa Marta på italienska – eller med simultantolkning till engelska, till exempel – på Vatikanens webbplats.

Att kyrkan är global är som alltid en styrka.

Men eukaristin, nattvarden, är lokal.

Och det var den fysiska Kristus jag saknade så oändligt.

Webbmässa efter webbmässa lyfte fram vikten av andlig kommunion, att vi kan be en bön om att Kristus kommer till oss andligen när vi inte har möjlighet att ta emot honom i fysisk form. En bön om andlig kommunion blev min morgonbön. Det gjorde att det lättade för någon minut, inte mycket mer.

Jag tänkte på skapelseberättelsen och på att Gud med avsikt har gett oss en fysisk tillvaro. Och ”Gör detta till min åminnelse”. Det är helt enkelt meningen att vi ska motta Kristus.

En månad höll jag ut. När det hade gått exakt 30 dagar från att jag senast hade gått i mässan skrev jag till min kyrkoherde och bad att en präst skulle komma till Karis och fira mässa med mig och ett fåtal andra församlingsmedlemmar. Kyrkoherden lovar genast komma följande lördag och det finns inga ord för min tacksamhet. Även i maj kom han och firade en privat mässa för oss i Karis. Och jag hoppas jag aldrig, aldrig mer behöver klara mig 35 dagar utan eukaristi.

Det här var Andrum med mig, Sara Torvalds, och jag avslutar med ett citat av magister Mathias av Linköping, heliga Birgittas biktfar: ”Vi skall be Gud om eukaristins bröd. Utan det kan vi inte alls leva."

Klicka här för att läsa alla mina andakter

Den helige Dominicus inspirerar - en radioandakt

14/1/2020

Jag läser en bok om den helige Dominicus som bäst. Det som mest har förvånat mig hittills är att 1200-talet påminner så mycket om vår tid. Då var det katarer och andra kättare, nu är det faktaresistenta virrpannor av olika slag. Men problemet är på sätt och vis det samma: för att omvända någon måste du nå den.

Helige Dominicus lösning var en ny predikarorden av bröder som kunde ge sig ut bland folket och lära ut den sanna tron. Men Dominicus insåg att var viktigt att kunskap och levnad går hand i hand. För att dominikanerna skulle vara övertygande måste de leva det apostoliska liv de predikade om. Då och först då lyssnar folk.

Skärmdump från arenan.yle.fi: Andrum 14.1.2020

Syster Catherine OP håller föredrag om den helige Dominicus sätt att be. Klicka på bilden för att få veta mer.

Och när man har fått dem att lyssna gäller det att ha något att komma med. Så en annan revolutionerande insikt som de tidiga dominikanerna hade var att utbildning är av avgörande betydelse. För att kunna visa på bristerna i katarernas argumentation måste dominikanerna känna sin Bibel bättre än de gjorde.

Katarerna var dualister. De trodde alltså att den fysiska världen hade skapats av en ond gud och att Jesus (i en skenkropp) kommit från den goda guden för att befria oss från det materiellas bojor. För att kunna argumentera emot det var det viktigt att predikarbröderna inte levde ett liv av överflöd, utan delade den vanliga knegarens torftiga liv, men samtidigt vågade och kunde peka på skapelseberättelsen i Bibeln: ”Och Gud såg att det var gott."

Andrum 14.1.2020 med Sara Torvalds, Karis
(kan höras i Finland t.o.m 13.2.2020)

Dominikanerna är en tiggarorden. Att predika och tigga tyckte Dominicus att var ett rimligt utbyte av kunskap mot mat och husrum. Han satte ett högt värde på det intellektuella arbete dominikanerna utförde och det arvet lever vidare. I Helsingfors driver dominikanerna idag ett bibliotek och kulturcentrum.

En 40 dagar lång väckarklocka - en radioandakt i fastan

15/3/2019

Jag är katolik. Det är de flesta av er som lyssnar inte. Jag är här för att tala om fastan. För jag inte bara är katolik, utan uttryckligen praktiserande katolik, och det betyder att jag markerar fastan. Och dessutom tror jag att det är riktigt smart att göra det, för fastan behövs.

Jag tror att fastan behövs speciellt mycket idag för att vi har blivit lite blasé med det här med kristendom. Vare sig vi hör till ett kristet samfund eller inte så tror vi att vi har koll på kristendomen, det är ju trots allt majoritetsreligionen här på våra breddgrader. Men just därför kan det kristna försvinna i bakgrundsbruset. Här kan man rent av få för sig att kristendomen inte är chockerande alls.

Andrum 15.3.2019: Sara Torvalds, Karis
(kan höras i Finland till och med 14.4.2019)

Om vi är helt ärliga så går de flesta av oss inte dagligen och tänker på det som man lärde sig på rellatimmarna när man var liten och som man repeterade i skriban, om man gick en sån. Den där kristendomskunskapen bara finns där i bakhuvudet och har den trillat ur minnet helt så märker man inte det heller, för man letar liksom inte efter nånting i den delen av huvudet. Och det är där jag tror att fastan kan ha en viktig roll just idag.

Smärta som upphör och sjukas smörjelse - en radioandakt

19/6/2018

I Berättelser om natten i Köpenhamn skriver Karen Blixen att det finns tre slag av fullständig lycka: Att man har ett övermått av kraft, att man vet med sig att man gör Guds vilja, och smärta som upphör. Det har länge hört till mina favoritcitat - av någon anledning gick de där tre punkterna hem med kraft redan när jag började läsa Blixen i tonåren. Tänk vilken lycka att på riktigt och med lätthet orka göra allt man behöver och vill göra. Det låter avlägset, men de gånger man faktiskt har ett övermått av kraft så är det helt fantastiskt.

Andrum 19.6.2018: Sara Torvalds, Karis
(kan höras i Finland fram till och med 18.7.2018)

Fast avsaknaden av den formen av lycka leder för mig ganska lätt till den andra sorten: när jag sitter i mässan på söndag efter en stressig vecka tänker jag ofta att det är härligt att vara precis där jag ska vara.

Det är så skönt att just i den stunden vara helt säker på att jag har prioriterat rätt och är där Gud vill ha mig.

Saligprisningarna som biktspegel - en radioandakt

7/6/2018

I år firar jag 25 år som katolik. En av de goda sidorna med vuxendop är förstås att jag slapp bikta allt det jag hade syndat under de första dryga 20 åren av mitt liv. Jag minns också att jag en tid efter mitt dop diskuterade bikten med min katolska farmor. ”Det blir ju så att man biktar samma saker om och om igen,” minns jag att hon sa, men jag hade inte hunnit bikta mig värst många gånger i det skedet, så jag visste inte hur det skulle bli.

Andrum 6.6.2018: Sara Torvalds, Karis
(kan höras i Finland fram till och med 5.7.2018)

Men nyligen påmindes jag om farmors ord när jag deltog i en reträtt med en dominikansyster från England. Syster Tamsin sa nämligen precis samma sak. Hon konstaterade att en person som regelbundet biktar sig kan hamna i en situation där det känns som om utvecklingen har avstannat, vi biktar samma synder och lunkar på i samma spår. En förklaring till det är, sade Syster Tamsin, att vi är samma människor som tidigare, så det är inte så överraskande att vi har samma svagheter. Men hon påpekade att det också kan vara orsak att se över hurdan biktspegel man använder. Kanske det är dags att byta ut de frågor eller punkter man går igenom för att förbereda sig för sin bikt. I stället för att utgå från De tio budorden kan man ta avstamp i Saligprisningarna.

Att vara kristen på sociala medier - en radioandakt

29/5/2018

Till vardags jobbar jag som översättare med väldigt varierande texter för olika kunder. Ibland handlar texten om något kyrkligt eller ekumeniskt, men det mesta handlar om världsliga ting, företag och organisationer som behöver få sina webbsidor översatta eller ska skicka e-post eller brev till kunder. Det kan vara ett ganska ensamt jobb, så jag brukar vara inloggad på Facebook och vara lite social vid sidan av jobbet. I brist på sällskap i kafferummet får jag sällskapet via skärmen.

Skärmdump från Yle Arenan: Andrum 25.5.2018

Andrum 25.5.2018: Sara Torvalds, Karis
(kan höras i Finland fram till och med 23.6.2018)

Att folk beter sig sämre på sociala medier och i kommentarsfält än de gör i ”köttvärlden” har man ju förstått. Då och då delar någon en ögonblicksbild eller ett blogginlägg som visar hur elaka och ogina människor kan vara mot varandra, bara för att någon har en annan hudfärg, eller för att någon är kvinna eller har en annan politisk åsikt. Det som är beklämmande är att man ibland också ser det i kristna sammanhang. Eller kanske jag borde säga ”kristna”, med citationstecken omkring. Jag vet inte vad det beror på att så många har så svårt att var artiga. Att tilltala andra människor med respekt och kanske rent av försöka sätta sig in i deras situation.