| Det jag lärde mig coronavåren 2020 var att jag behöver Kristus. Inte så där abstrakt som ett stöd och någon att be till, utan helt konkret. Det jag lärde mig var att jag är beroende av Kristus helt fysiskt. |  |
Jag hade anat det innan, för jag hade märkt hur orolig jag blir inombords om det går mer än en vecka mellan nattvardsgångerna. Och då talar vi alltså åtta dagar, inte mer. Om jag gick i mässan på lördag och sen först på söndag utan någon vardagsmässa emellan, till exempel. Redan en vanlig vecka, från söndagsmässa till söndagsmässa, kändes lång. Senast på lördag började jag tänka ”skönt, imorgon får jag gå i mässan igen”.
Jag tänkte flera gånger att det skulle passa mig bra om vi hade katolsk mässa i Karis till exempel på onsdagar och så skulle jag pendla till mässan i Helsingfors alla söndagar – i stället för så som det är nu, att en präst kommer till Karis en gång i månaden och så kyrkpendlar jag resten av söndagarna.
Coronan lärde mig minsann att uppskatta möjligheten att kyrkpendla. Tidigare har jag gottat mig åt att en gång i månaden ha mässan på gångavstånd och njutit när jag på semester utomlands har haft möjlighet att välja och vraka mellan kyrkor på gångavstånd och gå i mässan dagligen. Men plötsligt var alla kyrkor stängda och man avråddes från att åka tåg.
Webbmässor har varit vardagsmat i katolska kyrkan länge. Sajter som mass-online.org har länge gjort både vardags- och helgmässor tillgängliga för människor som på grund av sjukdom eller avstånd inte själva har möjlighet att gå i mässan. Min egen församling S:ta Maria i Helsingfors har i flera år haft en YouTube-kanal för sina mässor, men när jag har varit sjuk har jag varit glad åt möjligheten att delta i mässan i andra länder, eftersom det ger fler klockslag att välja mellan.
Jag tänkte flera gånger att det skulle passa mig bra om vi hade katolsk mässa i Karis till exempel på onsdagar och så skulle jag pendla till mässan i Helsingfors alla söndagar – i stället för så som det är nu, att en präst kommer till Karis en gång i månaden och så kyrkpendlar jag resten av söndagarna.
Coronan lärde mig minsann att uppskatta möjligheten att kyrkpendla. Tidigare har jag gottat mig åt att en gång i månaden ha mässan på gångavstånd och njutit när jag på semester utomlands har haft möjlighet att välja och vraka mellan kyrkor på gångavstånd och gå i mässan dagligen. Men plötsligt var alla kyrkor stängda och man avråddes från att åka tåg.
Webbmässor har varit vardagsmat i katolska kyrkan länge. Sajter som mass-online.org har länge gjort både vardags- och helgmässor tillgängliga för människor som på grund av sjukdom eller avstånd inte själva har möjlighet att gå i mässan. Min egen församling S:ta Maria i Helsingfors har i flera år haft en YouTube-kanal för sina mässor, men när jag har varit sjuk har jag varit glad åt möjligheten att delta i mässan i andra länder, eftersom det ger fler klockslag att välja mellan.
| Under pandemin ökade förstås antalet församlingar som sände webbmässor och i början kunde man också dagligen följa med påvens mässa i Casa Santa Marta på italienska – eller med simultantolkning till engelska, till exempel – på Vatikanens webbplats. Att kyrkan är global är som alltid en styrka. Men eukaristin, nattvarden, är lokal. Och det var den fysiska Kristus jag saknade så oändligt. |  |
Webbmässa efter webbmässa lyfte fram vikten av andlig kommunion, att vi kan be en bön om att Kristus kommer till oss andligen när vi inte har möjlighet att ta emot honom i fysisk form. En bön om andlig kommunion blev min morgonbön. Det gjorde att det lättade för någon minut, inte mycket mer.
Jag tänkte på skapelseberättelsen och på att Gud med avsikt har gett oss en fysisk tillvaro. Och ”Gör detta till min åminnelse”. Det är helt enkelt meningen att vi ska motta Kristus.
En månad höll jag ut. När det hade gått exakt 30 dagar från att jag senast hade gått i mässan skrev jag till min kyrkoherde och bad att en präst skulle komma till Karis och fira mässa med mig och ett fåtal andra församlingsmedlemmar. Kyrkoherden lovar genast komma följande lördag och det finns inga ord för min tacksamhet. Även i maj kom han och firade en privat mässa för oss i Karis. Och jag hoppas jag aldrig, aldrig mer behöver klara mig 35 dagar utan eukaristi.
Det här var Andrum med mig, Sara Torvalds, och jag avslutar med ett citat av magister Mathias av Linköping, heliga Birgittas biktfar: ”Vi skall be Gud om eukaristins bröd. Utan det kan vi inte alls leva."
Jag tänkte på skapelseberättelsen och på att Gud med avsikt har gett oss en fysisk tillvaro. Och ”Gör detta till min åminnelse”. Det är helt enkelt meningen att vi ska motta Kristus.
En månad höll jag ut. När det hade gått exakt 30 dagar från att jag senast hade gått i mässan skrev jag till min kyrkoherde och bad att en präst skulle komma till Karis och fira mässa med mig och ett fåtal andra församlingsmedlemmar. Kyrkoherden lovar genast komma följande lördag och det finns inga ord för min tacksamhet. Även i maj kom han och firade en privat mässa för oss i Karis. Och jag hoppas jag aldrig, aldrig mer behöver klara mig 35 dagar utan eukaristi.
Det här var Andrum med mig, Sara Torvalds, och jag avslutar med ett citat av magister Mathias av Linköping, heliga Birgittas biktfar: ”Vi skall be Gud om eukaristins bröd. Utan det kan vi inte alls leva."
RSS Feed
