Idag tänker jag också på en pojke jag undervisade i församlingen någon gång på 1990-talet. Vi talade om helgon och helgonförklaringsprocessen och jag konstaterade att martyrer är ett specialfall: de som dör för sin tro kan bli helgonförklarade mer eller mindre direkt. Pojken jag tänker på - som i sanningens namn inte brukade höra till de mest gudfruktiga i gruppen - utbrast genast: då ska jag bli martyr, hur kan jag bli det? |
När man är barn är det förstås just så enkelt. Världen är svartvit. När man är vuxen tänker man ju att kampen i allmänhet handlar om att välja rätt bland alla schatteringar i grått. Om att orka lite till och få vardagen att gå ihop utan alltför många kompromisser. Man är långt ifrån lika absolut som ett barn. |
Och så här fint avslutas hymnen i dagens laudesbön: Till glädjefest församlade vi firar glatt din födelse, den dag då ren och strålande du kom med hopp till fallen värld. För din skull har vi icke mer I dödens land vårt enda hem, ty genom dig har himmelen med jordens söner slutit fred. O kyrkans moder, sjung med oss den ende Gudens tack och lov, ty han är den Trefaldige från evighet till evighet. Amen. |