I min Faders hus

Om nattvardssyn på skärtorsdagen

1/4/2021

Nej, jag har inte sett fram emot idag. I allmänhet gör jag det, ser fram emot skärtorsdagen, alltså. För den liturgin är så vacker och nattvarden är så central. Utan eukaristi finns inte kyrkan, liksom. Vi blir kyrka i eukaristin. Det som förenar den världsvida katolska kyrkan är Kristi kropp. Vi är ju Kristi kropp. Det är idag vi firar instiftandet av både eukaristins och prästvigningens sakrament. Och nattvardens instiftande inleder påsken, som jag skrev för några år sedan.

Men det är inte lika roligt i år. För det är andra året i rad som jag får fira sakramentens instiftande via skärm. Jag som alltid brukar fira skärtorsdag i S:t Henrik, för jag vill så gärna se biskopen förrätta fottvagningen. Javisst, det är klart att det (fast det var innan jag började med den här bloggen) har funnits år då jag har firat påsk utomlands, i Spanien eller Portugal. Men det är ju verkligen inte ett alternativ i år. I år blir det ingen fottvagning alls, har jag förstått, eftersom det är en närkontakt man kan undvara i coronatider.

Nattvarden, däremot, kan man inte undvara. Inte i katolska kyrkan och inte i den ortodoxa, men det jag tyckte mig märka coronavåren 2020 bekräftas av en studie i nattvardssynen under coronan som Östra Finlands universitet har gjort: en del lutherska församlingar trodde sig kunna undvara nattvardsfirandet.

Skärmdump av början av pressmeddelandet från Östra Finlands universitet. Klicka på bilden för att läsa hela texten.

Många lutherska församlingar lät nämligen helt bli att fira nattvardsgudstjänst under den första coronavågen, visar studien. I ortodoxa kyrkan i Finland fortsatte man att fira liturgin utan kyrkfolket, precis som i katolska kyrkan (även om katolska kyrkan tyvärr inte var med i studien) tills coronaläget tillät en öppning. "Man diskuterade inte ens den frågan," säger Pekka Metso, biträdande professor i ortodox teologi vid Östra Finlands universitet enligt pressmeddelandet om studien. Orsaken till det är teologisk, säger han.

Jag (översätter och) citerar pressmeddelandet igen: "Ortodoxa kyrkans nattvardslära betonar tanken om att nattvarden på ett verkligt sätt förenar även dem som inte är på plats och firar nattvardsgudstjänsten eller deltar i den. Den lutherska synen däremot betonar att man ska ha möjlighet att samlas för att nattvardsgemenskapen ska uppstå."

"Lösa föremål får ej tas med under åkturen"

24/2/2021

För flera år sedan besökte jag Gröna Lund i Stockholm med min gudson. I ett ögonblick av bristande självbevarelsedrift föreslog jag att vi skulle åka en tur i Kvasten, en av den där nya typen av berg- och dalbana där du hänger under rälsen i stället för att sitta i en vang (som i Borgbackens berg- och dalbana, som fyller 70 år i år). Mina inneröron tål inte karuseller längre (har inte gjort det på 30 år), men berg- och dalbanor brukar jag tycka att är skoj.

Själva färden minns jag inte längre så noga. Jag minns att vi överlevde (men att gudsonen inte har visat något intresse för Gröna Lund under senare Stockholmsbesök) och att jag tyckte att det gick för fort, både i fråga om fart och i fråga om längd på åket.

Det jag minns bäst så här efteråt är faktiskt skylten på väg till åket: "Lösa föremål för ej tas med under åkturen." Jag tog en bild av skylten - minns inte längre varför, en tid fotade jag ofta skyltar när jag reste i Sverige, bara för att veta hur man där formulerar sig i skyltsammanhang - och då och då ser jag den när jag letar efter något annat foto på datorn. Idag var igen en sådan dag.

Det jag frapperades av den här gången är att texten på skylten passar så bra in i fastan. Här och nu handlar det ju precis om att skala bort av det där onödiga och fokusera på det som är viktigt. Det som ibland nuförtiden hamnar i skymundan är att alla fredag under året är botdagar, inte bara under fastan. Här i Norden behöver man inte alltid avstå från just köttmat på fredagar, man kan göra bot på något annat sätt.

I fastemandatet för Stocholms stift står det så här om fredagarna som botdagar:

På fredagarna under hela året skall alla som fyllt 14 år uppfylla den av kyrkan föreskrivna botgöringen. Detta sker t.ex.

Askonsdag med påven

18/2/2021

En askonsdag när mycket var annorlunda och allt ändå som förut. Coronan gjorde att påven firade askonsdagsmässan i Peterskyrkan i stället för med dominikanerna i Santa Sabina som han brukar. Coronan (i kombination med påvens ischias?) gjorde - igen - att mässan firades vid altaret bakom högaltaret i stället för under bronsbaldakinen och ovan aposteln Petrus grav. Coronan gjorde att jag satt hemma och följde med mässan via YouTube i stället för att ta tåget till någondera kyrkan i Helsingfors, som jag brukar på askonsdagen.

Men askonsdagen var en faste- och abstinensdag som vanligt (vilket innebär att man avhåller sig från köttmat och äter mindre än andra dagar) och jag började fastan med en massa goda föresatser, vilket förstås också hör till. På grund av min köttallergi låter jag bli att äta däggdjurskött eller mjölkprodukter året om, men det återstår att se hur det går med att minska på intaget av marmelad och mörk choklad (dvs. de godsaker som har ersatt min tidigare diet av mjölkchoklad).

Det var förstås omöjligt att följa med mässan i Peterskyrkan och inte tänka på jubelårsvallfärden för fem år sedan och den botliturgi vi deltog i då.

Då fyllde vi Peterskyrkan och ingen hade en tanke på att det skulle komma en farsot som skulle göra publikstängsel onödiga vid påvliga liturgier. (Franciskus har också åldrats en hel del på fem år, inser jag.)

Botliturgi med påve Franciskus i Peterskyrkan i mars 2016.

Kroppens uppståndelse

11/4/2020

"Jag kan läsa med i trosbekännelsen men tystnar när vi kommer till kroppens uppståndelse," skrev Merete Mazzarella häromdagen på Facebook. Det väcker många olika känslor i mig. Å ena sidan uppskattar jag att Merete inte vill hålla med om sådant hon inte tror på, å andra sidan gör det mig sorgsen att hon inte kan sluta sig till den tro kristenheten har bekänt i tvåtusen år. Och samtidigt känner jag igen mig någonstans i hennes tystnad.

För ett drygt kvartssekel sen - när jag hade hört Gud kalla mig till kyrkan men inte hade hittat ända fram än - tystnade jag också på ett par ställen i trosbekännelsen. Kroppens uppståndelse var ingen smärtpunkt för mig då (men det ska jag återkomma till strax), utan i stället var det ordet "katolsk" i en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka. I den lutherska översättningen talar man ju om "allmännelig" kyrka i stället. Det visste jag inte om jag trodde på heller, så det hjälpte inte. Men jag visste att jag ville höra till en kyrka för att kunna bli döpt (vilket jag ju blev till slut). Det tog ändå sin tid innan jag fick någon rätsida på min kyrkosyn.

När vi läste den apostoliska trosbekännelsen tystnade jag nämligen vid följande rad också: de heligas gemenskap. Det tog länge innan jag kunde ta till mig den delen av kyrkan. Inte bara förstod jag inte poängen med helgon, det kändes förmätet att räkna in mig själv i den gemenskapen. Men i efterhand är det lätt att förstå att en uppväxt som inte räknar med det andliga gör att man är trög i vissa saker, som att se att det är Kristi helighet som förenar oss, inte vår egen förmenta helighet. Vi är visserligen alla kallade till helighet, till att bli helgon, men det handlar ju precis om att ta del av hans helighet, göra oss till verktyg för hans vilja - inte om att på något självgott sätt upphöja oss själva till honom.

Sorg och glädje på skärtorsdagen

9/4/2020

Med ljud från S:t Henrikskatedralen tack vare Yle och bild från katedralens YouTubekanal (varvat med bilder från S:ta Maria och Heliga korsets församling) firade jag idag skärtorsdagsmässa vid datorskärmen. Mässan i S:t Henrik firades av kyrkoherde Jean Claude Kabeza tillsammans med fader Joseph Dang. I S:ta Maria leddes prästerna av kyrkoherde Rafal Czernia SCJ och i Tammerfors var det kyrkoherden där, fader Nguyen Toan Tri som firade mässan i åminnelse av nattvardens instiftande. Samtliga mässor firades på finska. På svenska firar Anders kardinal Arborelius OCD skärtorsdagens kvällsmässa i S:t Eriks domkyrka i Stockholm här (och texterna finns här). Påvens skärtorsdagsmässa visas bl.a. på vaticannews.va.

Jag sörjer förstås oändligt över att jag inte kan fira åminnelsen av nattvardens instiftande så som jag önskar och brukar, med eukaristi. Men jag tänker på vad pater Thomas Idergard SJ skrev i sin predikan på FB tidigagare idag: "Ikväll firar vi hur Herren Jesus, vid sin sista nattvard, instiftar två av Kyrkans sju sakrament, dvs synliga materiella tecken genom vilken Guds nåd ges till oss, i vår materia: Eukaristins sakrament, dvs den ständiga närvaron av hans eget offer på korset för vår försoning med Gud och vårt eviga liv, och de apostoliska ämbetsvigningens, dvs prästämbetets, sakrament."

Och i det sammanhanget är ju inte min fysiska närvaro avgörande. Det som är avgörande är vad vi firar, att de sakramenten instiftades - med fysisk närvaro, trots diverse memes om distansmöte den där historiska kvällen - så att kyrkan kan leva vidare av Kristi kropp och blod. Som kardinal Arborelis sade nyss: "Den måltid som Kristus instiftade kvällen före sitt lidande är en gåva som förenar kyrkan i kärlek." Och den kärleken får jag fortfarande vila i, utan att det sker på distans. 🙏😭😷😭🙏"

Lilla Elsas kors

6/4/2020

Alldeles intill S:ta Katarina kyrka här i Karis står Lilla Elsas kors. Korset finns på en av de gamla gravarna intill kyrkan och det är först under mina många promenader till kyrkan de senaste veckorna som jag har börjat fundera mer över både Lilla Elsa och korset på hennes grav.

På korset finns inget efternamn, bara orden "Lilla Elsa" och hennes födelse- och dödsdatum. Hon föddes 15 januari 1901 och dog 25 maj 1908, bara sju år gammal.

Lilla Elsas kors intill S:ta Katarina kyrka

Eftersom korset står precis till höger om ingången till kyrkan har jag sett det många gånger och utan större reflektion beundrat själva korset. Det har liksom vagt påmint mig om en avlägsen släktings kors på gamla begravningsplatsen i Ekenäs, så ibland har jag ägnat honom en tanke när jag har sett korset.

Men så häromdagen tog jag ett steg närmare korset för att se vem det var som hade fått sin sista viloplats på ett så idealiskt ställe.

Utan coronaviruset hade jag knappast tagit en närmare titt, men min längtan efter sakramenten för mig nu till S:ta Katarina mycket oftare än förr. Jag har liksom tröstat mig med att ens få röra mig på vigd jord. Så det har blivit några varv runt kyrkan, något jag aldrig har sysslat med förut.

Och ett barns grav berör ju alltid på ett speciellt sätt, så jag började smått undra vem Lilla Elsa var. Vems älskade barn?

Palmsöndag på distans

5/4/2020

Psalmsöndag utan procession i eller kring kyrkan. Utan mässa, annat än på distans. Ja, nog är det en tung fastevandning vi går i år. Fader Marco Pasinato konstaterade i sin predikan i S:t Henrikskatedralen idag att den här tiden är en tid av lidande för många.

Men inte heller den vandringen går vi utan Herren, så det ska nog gå.

Dagens läsningar finns här på svenska och här på finska. Dagens #koronvinkki-coronatips på Katolinen.net-sajtens FB-sida är att fira palmsöndag hemma. Ja, det får vi göra. Och kanske rent av vara tacksamma över det. Över att vi även i år får säga: "Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!"

Vi får säga det i mindre grupper i år, men vi får göra det. Vi får gå upp till Jerusalem även i år. Och även i år slutar den vandringen i påskdagens glädje, inte i långfredagens sorg. Vi går från Hosianna till Gloria in excelsis Deo!

Bilderna är skärmdumpar från S:t Henrikskatedralens YouTube-sändning av psalmsöndagens högmässa, som firades av stiftsadministrator Marco Pasinato tillsammans med kyrkherde Jean Claude Kabeza.

Webbmässa från Lund

29/3/2020

"Coronaviruset gör inte skillnad mellan troende och andra. Tro skyddar inte mot virus eller andra sjukdomar. Det är ansvarslöst att påstå något sådant. Coronaviruset är inte heller Guds straff," konstaterade pater Johan Lindén OP, som firade mässan i S:t Thomas av Aquinos kyrka i Lund, Sverige, idag, den femte söndagen i fastan.

Med hänvisning till dagens evangelietext (Joh 11:1-45, Jesus uppväcker Lasaros) konstaterade pater Johan också att vi alla har vänner "som kommer att dö". Jag väntade mig nästan att han skulle fortsätta "i coronavirus", men det gjorde han förstås inte. Han talade vackert om vänskap och om att vi är kallade att vara vänner och fördjupa vår mänsklighet genom vår vänskap. "Vi kan bli delaktiga i varandras helgelse genom vänskapens sakrament," sa han.

I övermorgon, på tisdag, hade jag tänkt gå i mässan i S:t Thomas om min resa till Skåne och Köpenhamn hade blivit av som planerat. Idag skulle jag ha firat mässa tillsammans med dominikansystrarna i Sankt Dominikus kloster i Rögle en bit utanför Lund och imorgon, måndag, skulle jag ha firat lunchmässa med dominikanbröderna i Lund. I stället får jag bekanta mig med just den här skånska församlingen på distans. Dagens mässa gick förstås på svenska, men Credo sjöngs på latin, det kändes hemtrevligt.

Församlingen i Lund började webbsända sina mässor för en dryg vecka sedan, på grund av coronaviruset. I fredags fattade kardinal Arborelius beslutet att tillsvidare upphöra med alla offentliga mässor i hela Stockholms stift. Med tanke på att man inte har lång erfarenhet av webbmässor i Lund tyckte jag att man skötte det hela väldigt proffsigt. Flera kameror, fina bildbyten och man visade numret för swishad kollekt i rutan under kollektpsalmen. Dessutom tackade kyrkoherden i slutet av mässan för den generositet folk har visat som ska göra det möjligt att webbsända bl.a. andakter även på vardagar. Det kommer ju oss till glädje också, så tack säger även jag!

Och så har vi igen kommit en bit vidare i den här tillvaron utan tillgång till offentliga mässor. Hur länge det kommer att hålla på vet ingen i det här skedet, men Herren är med oss i alla fall.

Samtliga bilder i dagens inlägg är skärmdumpar från webbsändningen av mässan i S:t Thomas av Aquinos församling i Lund.

Så tacksam för en mässa i coronavirustider

14/3/2020

Idag kom pater Zenon Styrkowski SCJ till Karis för att fira mässa första gången. Det var ju inte helt som vanligt, ett par äldre damer som brukar komma till mässan i S:ta Katarina kyrka hade på förhand meddelat att de inte kunde delta i mässan på grund av coronaviruset och inte hade vi kyrkkaffe efter mässan heller, eftersom stiftets nya coronavirusdirektiv (här på finska och här på engelska) har slagit fast att vi fortsätter fira mässor men att övrig verksamhet dras ner till minimum. I Åbo har Heliga Birgittas församling satt in en mässa till klockan 16 på söndag för att minska trängseln i högmässan. I S:t Henrik och S:ta Maria firas det väl redan så många mässor på söndagarna att det knappast går att öka antalet, så där fortsätter man som förut. Men alla personer som hör till riskgrupperna för viruset eller som har anhöriga som hör till riskgrupperna uppmanas stanna hemma och satsa på andlig kommunion i stället, helt i enlighet med Nordiska biskopskonferensens rekommendationer (som jag skrev om i fredags).

I Norge och Danmark har biskoparna varit tvungna att fatta samma beslut som i Rom, nämligen att man inte firar offentliga mässor under den här virusepidemin. Därför var jag så oändligt tacksam över att kunna gå i mässan idag, över att kunna gå till nattvard (och nej, ingen kontakt mellan mig och prästen vid munkommunion den här gången heller (jfr det jag skrev efter mässan i söndags). Om vi har offentliga mässor i Finland om en vecka kan man inte veta nu, så fort som situationen förändras, så jag tackar och tar emot medan jag kan.

Mässan idag gick på finska, jag läste första läsningen, Attila den andra och pater Zenon förstås evangelietexten. I förbönerna ingick en särskild förbön för alla dem som kämpar med coronaviruset, inklusive och i synnerhet alla de forskare som jobbar med att hitta hjälpmedel i kampen mot viruset.

Herre, hör vår bön.

Första söndagen i fastan och mässa på svenska

1/3/2020

Månadens första söndag och fader Anders Hamberg kom igen från Jyväskylä för att fira den svenska mässan i S:ta Maria. Före mässan började han jag hälsa fader Zenon Strykowski SCJ välkommen till församlingen, eftersom han nu har kommit till oss som kaplan efter sin period som kyrkoherde i Heliga Korsets församling i Tammerfors.

Månadens första söndag var den här gången också första söndagen i fastan och vi började mässan med att sjunga Se, vi gå upp till Jerusalem. Jag läste dagens första läsning - om syndafallet - och Jens läste den andra läsningen. Före och efter mässan undervisade jag årets förstakommunionsbarn, men lite kyrkkaffe blev det också mellan varven. Och på tåget hann katolikerna från Karis tala om både Ulf och Birgitta Ekman (som besökte Helsingfors nyligen) och Syster Sofies (om)vägar till katolska kyrkan. Man börjar smått tycka att det skulle vara intressant att läsa en finländsk antologi om hur folk har hittat hem till Rom...