Jag vaknar med sammanbitna tänder och värkande käke. Jag minns att drömde något om tonåringar, men minnet av drömmen är så flyktig, så jag vet inte om jag själv var tonåring i drömmen eller om det som hände i drömmen - jag minns inte längre vad det var, men bra var det inte - drabbade någon annan eller andra. Jag gapar stort och försöker mjuka upp käkmusklerna.
Drömmen kanske triggades av artikeln i söndagens Helsingin Sanomat (på finska, bakom betalmur) om hur ungdomar i huvudstadsregionen har hängt på tågstationer och i köpcentrum under den gångna coronavintern. Jag kände stor kluvenhet när jag läste reportaget. Klart att ungdomar hellre tillbringar tid med sina vänner än sitter hemma, för det behövs inte ens att familjen är trångbodd eller en förälder som super. Man svetsas samman i tonåren och det är vänskapsband som i väldigt många fall håller livet ut. Så är det ett tjockt lager corona över alltihop, förstås. Föräldrarnas oro och misslyckade försök att få de egna barnen att stanna hemma trots att kompisarna är ute på stan. Och så ett bamselager frustration över att situationen ju var allt annat än bra före coronan.
De intervjuade ungdomarna hänger på centralstation i Helsingfors, på köpcentrum intill stationerna i Böle och Åggelby, på metrostationen på Drumsö och i köpcentret Itis i Östra centrum. Och det som framgår är att de brukade hänga där förut, de har bara fortsatt med det under coronan. Visserligen är ungdomsgårdar och många hobbyer stängda, men redaktören rapporterar ju inte sida upp och sida ner om tonåringar som beklagar att lokalen för deras favorithobby är stängd. Det är bara killen med skateboarden som beklagar att det är vinter och skatehallarna är stängda, så han skatear i parkeringshallar i stället, fast han vet att det är förbjudet. De andra ungdomarna kommer för att träffa vänner och sätter sig t.ex. gärna i ett visst hörn i köpcentret Tripla i Böle, för där har de lärt sig att vakterna låter dem vara.
Drömmen kanske triggades av artikeln i söndagens Helsingin Sanomat (på finska, bakom betalmur) om hur ungdomar i huvudstadsregionen har hängt på tågstationer och i köpcentrum under den gångna coronavintern. Jag kände stor kluvenhet när jag läste reportaget. Klart att ungdomar hellre tillbringar tid med sina vänner än sitter hemma, för det behövs inte ens att familjen är trångbodd eller en förälder som super. Man svetsas samman i tonåren och det är vänskapsband som i väldigt många fall håller livet ut. Så är det ett tjockt lager corona över alltihop, förstås. Föräldrarnas oro och misslyckade försök att få de egna barnen att stanna hemma trots att kompisarna är ute på stan. Och så ett bamselager frustration över att situationen ju var allt annat än bra före coronan.
De intervjuade ungdomarna hänger på centralstation i Helsingfors, på köpcentrum intill stationerna i Böle och Åggelby, på metrostationen på Drumsö och i köpcentret Itis i Östra centrum. Och det som framgår är att de brukade hänga där förut, de har bara fortsatt med det under coronan. Visserligen är ungdomsgårdar och många hobbyer stängda, men redaktören rapporterar ju inte sida upp och sida ner om tonåringar som beklagar att lokalen för deras favorithobby är stängd. Det är bara killen med skateboarden som beklagar att det är vinter och skatehallarna är stängda, så han skatear i parkeringshallar i stället, fast han vet att det är förbjudet. De andra ungdomarna kommer för att träffa vänner och sätter sig t.ex. gärna i ett visst hörn i köpcentret Tripla i Böle, för där har de lärt sig att vakterna låter dem vara.
| Ungdomsarbetarna som intervjuas oroar sig över att det skrivs ut så mycket psykofarmaka till tonåringar. Tommo, en av de uppsökande ungdomsarbetarna som rör sig i huvudstadsregionen och verkar har god kontakt med ungdomarna på stan, säger att det han varit mest överraskad över under de tre år han jobbat sim ungdomsarbetare är att de unga har så mycket mentala problem och att så många käkar antidepressiva mediciner. |  |
"Jag önskar att läkarna skulle beakta hur lätt unga idag har tillgång till tabletter och knark när de skriver ut serotoninåterupptagshämmare och vilken samverkan de kan ha," säger Tommo till Hesari.
Det får mina käkar att låsa sig om natten.
Och det får mig att känna att vi som är vuxna har svikit dem som är unga idag.
Men att bara säga att tidigare generationer har gjort fel gör ju inget bättre idag. Den och de generationer som har svikit de unga har kanske gjort det för att inte de heller har fått den trygghet de hade behövt. Livet är alltid ett pussel med många, många bitar.
Om jag bara ser till mig själv så kan jag konstatera att jag aldrig idag skulle ge en tonåring den frihet mina föräldrar gav mig, för även om de hade rätt i att jag var värd det förtroende de gav mig - och kanske till och med att jag var trygg i mig själv - så visste de inte hur det stod till med andra och vilka risker det innebar.
Det får mina käkar att låsa sig om natten.
Och det får mig att känna att vi som är vuxna har svikit dem som är unga idag.
Men att bara säga att tidigare generationer har gjort fel gör ju inget bättre idag. Den och de generationer som har svikit de unga har kanske gjort det för att inte de heller har fått den trygghet de hade behövt. Livet är alltid ett pussel med många, många bitar.
Om jag bara ser till mig själv så kan jag konstatera att jag aldrig idag skulle ge en tonåring den frihet mina föräldrar gav mig, för även om de hade rätt i att jag var värd det förtroende de gav mig - och kanske till och med att jag var trygg i mig själv - så visste de inte hur det stod till med andra och vilka risker det innebar.
 | Jag kan i samtal med vänner och jämnåriga glatt säga att vi hade tur som inte råkade ut för det ena eller det andra, som vi vet att jämnåriga råkade ut för. Det är lätt att tänka att allt var bra för att man själv hade ett hem där även kompisar var välkomna och en dörr att stänga om sig när man ville vara ifred. Men det tror jag är lite ohederligt, så här i efterhand. För om vi vuxna tillåter oss att tänka som vi gjorde när vi var 15, då blir ingenting bättre. |
För när jag tänker som en vuxen så tänker jag att vi är blinda för det som faktiskt hände. För det som är verklighet är just verklighet, inte det där farliga hotet om något som kan hända. Men verkligheten - som den välbehövliga uppståndelsen kring mordet på brittiska Sarah Everard visar - är att flickor på min tid, liksom idag, fick lära sig att undvika vissa områden och tänka efter hur man tar sig hem, för att hotet om våldtäkt alltid fanns någonstans i bakhuvudet. (Att de flesta våldtäkter begås av någon offret känner sade man inte högt på den tiden.) Det är något så internaliserat att jag aldrig kommer att sluta göra den avvägningen: Finns det ett alternativ till den här vägen? Är omvägen tryggare eller mindre trygg? Hör någon om jag ropar om något händer här?
Men det är inte bara den verkligheten jag vill skriva om idag, för varken jag eller någon av mina närmaste vänner blev våldtagen. Det jag vill lyfta upp är allt det som faktiskt hände. För sanningen är att jag inte ens koll på hur många av mina vänner som drabbades av ätstörningar, så vanligt var det. Och att killar helt utan provokation kunde bli utsatta för misshandel var också en del av verkligheten, så självklar att den var osynlig. Så självklar att jag lugnt har sagt det åt min tonåriga gudson: Du är pojke, så det finns en risk att någon vill göra dig illa bara för att han själv mår dåligt.
Ja, jag känner att vi har en skyldighet att varna dem som är unga, men hur kan vi göra det utan att normalisera våldet? Utan att normalisera osunda förväntningar och kroppsbilder?
Men det är inte bara den verkligheten jag vill skriva om idag, för varken jag eller någon av mina närmaste vänner blev våldtagen. Det jag vill lyfta upp är allt det som faktiskt hände. För sanningen är att jag inte ens koll på hur många av mina vänner som drabbades av ätstörningar, så vanligt var det. Och att killar helt utan provokation kunde bli utsatta för misshandel var också en del av verkligheten, så självklar att den var osynlig. Så självklar att jag lugnt har sagt det åt min tonåriga gudson: Du är pojke, så det finns en risk att någon vill göra dig illa bara för att han själv mår dåligt.
Ja, jag känner att vi har en skyldighet att varna dem som är unga, men hur kan vi göra det utan att normalisera våldet? Utan att normalisera osunda förväntningar och kroppsbilder?
| Kyrkan försöker - tror jag - svara på just det behovet med det familjeår som inleddes på S:t Josefs dag. (Årets internationella webbplats finns här och här finns information på finska.) För det är i familjen vi måste lyckas skapa förändring, så att "ingen längre vållar skräck på jorden", som det vackert hette i en av psalmerna i morgonens läsningsgudstjänst. |
|
Att samhället idag inte ger familjen sitt stöd är en sak, men på individnivå kan var och en av oss försöka göra skillnad. Vi kan försöka skapa trygga rum för tonåringar i vår närhet och i den mån coronan tillåter välkomna även deras kompisar, men framför allt tror jag att vi måste våga vara Kristus för dem, våga älska villkorslöst även och i synnerhet när vi sätter gränser, men också våga se Kristus i dem.
Och så ska vi be, be, be för barnen, tonåringarna, familjerna, oss alla. För vi är kyrkan, vi är Guds församling, vi är alla ansvariga för varandra, oberoende av ålder, vår eller deras.
Och så ska vi be, be, be för barnen, tonåringarna, familjerna, oss alla. För vi är kyrkan, vi är Guds församling, vi är alla ansvariga för varandra, oberoende av ålder, vår eller deras.
| PS. I dagens läsningsgudstjänst var den andra läsningen tagen ur en predikan av en för mig tidigare okänd person, Jakob Lorenz Studach, som jag nu har läst lite om och vet att var apostolisk vikarie i Stockholm från 1833, då han kom till Sverige som biktfar för Oskar I:s katolska drottning Josefina när hon ännu var kronprinsessa. År 1862, när S:t Henrikskyrkan i Helsingfors var nybyggd, blev han biskopsvigd och Sveriges första katolska biskop sedan reformationen. Här följer ett citat ur det citat som ingick i läsningsgudstjänsten: Över den första Adam lät Gud komma en sömn, öppnade hans sida, tog ett av hans revben, danade Eva, kvinnan, alla levandes moder, och förde henne till Adam. Då sade denne: Detta är ben av mitt ben, kött av mitt kött. Mannen skall lämna fader och moder för hennes skull, och de två är ett. Aposteln Paulus lär oss hur detta är att förstå, eller hur giftermålets sakrament i en högre mening innebär kunskapen om hela människosläktets förhållande till Gud. Därför säger han: Detta sakramentet är stort, nämligen i Kristo och Kyrkan. Ty Kristus, den nya Adam, ville likaledes låta komma över sig en sömn, dödens sömn på korset, ville likaledes låta öppna sin sida, på det att den nya Eva, hans brud, Kyrkan, alla levandes moder, skulle danas av honom. Han ville lämna henne återlösningens blod, reningens vatten och hans Ande, dessa tre som vittna på jorden, enligt aposteln Johannes ord. Han ville giva sin brud de heliga sakramenten, på det att hon måtte vara en ren, obefläckad, helig brud. Han ville vara huvudet, vi alla skulle vara lemmar och lydande under huvudet Kristus, vi skulle vara ben av hans ben, kött av hans kött. Även han hade, genom mandoms anammande och dödens ingående för oss, lämnat fader och moder och blivit ett med sin brud, Kyrkan, födande henne med sitt heliga sakrament, hans lekamen och blod. Han ville vara med kyrkan på jorden, intill dess vi alla i henne skulle vara hos honom i himlen, såsom han har sagt: Helvetets portar skall icke bli henne övermäktiga. Detta var ändamålet för Kristi outgrundliga kärlek, att återvinna bruden, det är hela människosläktet, till en lekamen, Guds församling. |
Läsningsgudstjänsten idag och alla dagar hittar du i Oblatmissionärernas breviar.
RSS Feed
