I min Faders hus

Rosenkrans, Chesterton och Sarah

16/5/2020

Häromdagen dök det upp en livevideo i mitt Facebookflöde precis som jag hade tänkt gå och lägga mig. Det var amerikanska Chesterton-sällskapets rosenkransbön, så jag tänkte att den passar bra som kvällsbön så här i maj.

Det som får mig att skriva om det nu är de fina intentionerna som ingick i rosenkransbönen med invävda bibeltexter.

Reklambild för Chesterton-sällskapets gemensamma rosenkransbön. Bild: Chesterton.org

Den första dekadens intentioner var rätt allmänna med ett tillägg om tillväxt i fråga om Chesterton-skolor i USA, men i intentionen för syndares omvändelse i samband med den andra dekaden i Livets och ljusets mysterium, Bröllopet i Kana, bad vi uttryckligen "för var och en av oss, för medlemmarna i våra familjer, för dem som är i kyrkan, för dem som har vandrat från kyrkan, för dem som har separerat från kyrkan och för dem som motsätter sig kyrkan". Det tyckte jag kändes fint.

I samband med det tredje mysteriet, Jesus predikar omvändelse till Guds rike, bad vi för andliga kallelser, "för helighet för präster, seminarister och ordensfolk och dem som utreder som de är kallade till prästerskapet eller ordensliv", men också för sekulära kallelser "för helighet för dem som strävar efter att använda sin litterära och konstnärliga begåvning till Guds ära" och också om "helighet för journalister, utbildare, vetenskapare, vårdgivare, jordbrukare, arbetare, hantverkare, företagare, kontorsarbetare, dem som arbetar med teknologi, serviceyrken och hälsovård och som arbetar med kristen omsorg och mission" samt för "helgelse för alla offentliga tjänstemän och myndighetsanställda".

Wow! Det kändes bra att be så specifikt för så många grupper av människor, men framför allt att be för deras helgelse och helighet. Det är ju helighet vi alla är kallade till.

0 Comments

Be för oss, Vår Fru av Fátima!

13/5/2020

0 Comments

Idag firar kyrkan Vår Fru av Fátima, i åminnelse av att Jungfru Maria för 103 år sedan uppenbarade sig för tre barn i portugisiska Fátima.

Jag har aldrig besökt Fátima, men nog varit i Portugal, där jag köpte kylskåpsmagneten här intill. Idag är det en hälsning från en större värld och en tid då min egen värld fysiskt var större.

Det är också en påminnelse om att jag inte är ensam, när jag idag ber som barnen i Fátima lärde oss: Allraheligaste Treenighet, vi tillber dig! Vår Gud, vi älskar dig i Altarets Allraheligaste Sakrament.

(Här finns en Fátimaandakt man kan be idag.)

Nossa Senhora de Fátima, Vår Fru av Fátima.

Imorse försökte jag börja jag dagen med ett besök i kyrkan. Men hur jag än försökte blev inte bilden från S:ta Maria skarpare än så här. Det kändes på något sätt som en bra illustration av livet i coronatider. Intellektuellt vet man en sak - i det här fallet att ljusförhållandena råkade vara sådana att autofokuseringen på webbkameran inte riktigt fungerade, men hjärtat säger något annat - att jag vill se tabernaklet och den röda lampan som signalerar att Kristus fysiskt finns mitt ibland oss. Att vi har tillgång till Altarets Allraheligaste Sakrament, även om det i mitt fall är på distans.

Det jag skrev förra veckan om S:t Alfons av Liguori är (förstås) fortfarande sant, men jag blir så trött - så oändligt trött - på att inte få ladda om inför tabernaklet. Jag blir ledsen när till och med bilden är suddig, som för att påminna mig om att jag inte får det nu. Tack, den påminnelsen behövde jag verkligen. Inte.

Intellektuellt vet jag att det är klokt att skydda mina medmänniskor mot covid genom att vi håller oss var för sig, men hjärtat skriker att vi inte mår bra av det. Katarina Gäddnäs, luthersk sjukhuspräst i Mariehamn, skriver fint om det i Kyrkpressen.

0 Comments

Sankt Alfons i mina tankar

5/5/2020

0 Comments

Häromdagen vaknade jag tidigt, men hade förstånd att be om nåden att få sova ostört, så jag vaknade på nytt först efter kl. 9 - med orden "St Alphonsus Liguori" i huvudet. S:t Alfons? Inga klockor ringde, utom att jag visste att det fanns ett helgon som hette så. Jag googlade honom på telefonen och fick veta att han var kyrkolärare. Inget light-helgon, med andra ord, utan någon som har något att komma med.

En snabbtitt på en biografi: Jaha, helige Alfonso dei Liguori var ett italienskt helgon som levde största delen av sitt liv på 1700-talet. Han var präst och biskop och grundare av Redemptoristorden. Lite klokare blev jag alltså, men jag var fortfarande undrande. Jag insåg ändå att jag hade sett namnet i skrift nyligen, men hade ingen förnimmelse av att han mer än nämndes. Det kändes vagt som att jag visste att jag borde veta mer, men jag hade ingen aning ändå. Så jag googlade vidare och hittade det här citatet hos församlingen St Alphonsus Liguori i amerikanska Illinois:

"Vår Frälsare säger: Om du inte har mottagit de nådegåvor som du efterlängtar ska du inte klaga till mig, utan inse att felet ligger i dig själv, eftersom du inte bett mig om dem."

"Our Savior says, if you have not received the graces that you desire, do not complain to me, but blame yourself, because you have neglected to seek them from me."

-St Alphonsus Liguori

Den satt.

Följande citat träffade också mitt i prick:

"Inse att du kan få ut mer av en halv timme av bön framför det Allraheligaste Sakramentet än av allt annat du gör under dagen."

Så som jag har längtat efter att kunna be inför tabernaklet igen kan jag ju inte annat än hålla med den gode S:t Alfons på den punkten.

0 Comments

I Oslo finns planer på "mässbiljetter"

4/5/2020

0 Comments

Jag hade inte tänkt skriva något inlägg om dagens webbmässa - hade de facto tänkt satsa på rosenkrans i stället för mässa idag, när det nu är maj och Jungfru Marias månad, även om det ena inte utesluter det andra - men delar några bilder från St. Josephs kirke i Oslo i alla fall eftersom det som kyrkoherden (eller sognepresten, som det heter på norska) sa i slutet av mässan var intressant. I mässan som sändes via Facebook sa fader Pål Bratbak sa att man nu arbetar med att ta fram ett system som innebär "biljetter" (han ritade citationstecknen i luften) till mässorna för att se till att det inte blir för många på plats samtidigt.

I Oslo kommer det också att bli ändringar i mässtidtabellerna på söndagarna för att se till att de människor som går i en mässa hinner ut innan kyrkfolket börjar anlända till följande mässa. Programmet torde kunna offentliggöras imorgon och biljettsystemet - som ska bygga på mobilteknologi, men också ge möjlighet för dem som inte är tekniskt lagda att enkelt få en biljett - ska klart i god tid före söndag, sa fader Pål.

Jag tycker det låter synnerligen vettigt. Till påvemässor ska man också alltid ha biljett, så det finns ju precedens för det här i kyrkan, och förutsatt att Oslo stift tar fram ett vettigt system kanske vi kan anpassa det efter våra förhållanden när det i sinom tid blir dags att lätta på restriktionerna här.

I Oslo är förstås St. Olav domkyrka betydligt större än vår katedral i Helsingfors, men så är antalet katoliker större också. Men norrmännen har också behändigt St Joseph precis intill St. Olav, vilket redan tidigare har gett mer flexibilitet i fråga om mässtidtabellen på söndag. Och det är förstås inte de enda katolska kyrkorna i Oslo heller - och ju fler kyrkor, desto lättare också med coronan.

Hur som helst är jag glad att man nu ser sig om efter lösningar i stället för att bara vänta och be. Inte för att bön är något jag fnyser åt, tvärtom. (Det är ju en orsak till att jag saknar mässan så väldigt mycket: det är den överlägset bästa bönen.) Ora et labora är det som gäller.

0 Comments

Promenad och bön

18/3/2020

0 Comments

Idag firas inga mässor offentligt i Finland längre. Coronaepidemin gör att prästerna även här får göra som i många andra länder, fira mässa privat och för de troende på webben. I min församling, S:ta Maria, är kyrkorna öppna kl. 9-16 för bön och själavård - så mässtidtabellen ser likadan ut som förut, men prästerna firar morgon- och kvällsmässorna utan de troendes fysiska närvaro. I S:t Henrik är katedralen öppen, men mässorna firas inte med kyrkfolket. I Heliga Korsets församling i Tammerfors uppmanas de troende att följa med mässor och böner i kyrkan via församlingens livestream. Stiftet har publicerat sina rekommendationer.

Jag är själv sjukledig. Nej, inte på grund av corona, utan av utmattning (du kan läsa mer här) och då är det viktigt för återhämtningen att man motionerar, så jag är glad att vi inte har utegångsförbud som i Spanien.

Jag har snällt gått ut på promenad varje dag. I lördags till S:ta Katarina, för då var det mässa där, och sedan dess ofta med en vända via begravningsplatsen och en väns grav. På hennes grav står nämligen en liten Mariastaty, så jag går gärna just dit och ber.

Idag gick jag ett varv runt spånbanan och tänkte att jag går hem via begravningsplatsen och avslutar promenaden med en stund av bön. Men så kom jag att tänka på att spånbanan här i Karis ju inte ligger långt från kyrkan, så jag gick den vägen i stället.

Kyrkan är knappast öppen, tänkte jag, men jag kan ta min bönestund utanför den lika väl som på begravningsplatsen. Det kändes naturligt med andlig kommunion nära den plats där jag senast fick motta Kristus i eukaristin.

Men när jag gick runt kyrkan (jag kom in genom den nedre porten, den som vetter ner mot sjön) hörde jag någon spela på orgeln. Och visst, kyrkan var öppen, så jag gick in, tog åt mig en knäkudde och bad rosenkransen för ett snabbt slut på den här vidriga epidemin.

0 Comments

Skrivarstuga för radioandaktare

8/5/2019

2 Comments

Igår var det skrivarstuga för radioandaktare i Stora prästgården i Karis. Hedvig Långbacka på lutherska Kyrkans central för det svenska arbetet höll i trådarna när en grupp av oss som brukar hålla andakter i radio samlades för att skriva tillsammans i stället för att göra det var för sig. Det gör gott att få lufta tankar men också att veta att man har tid som enkom är avsedd för skrivandet. För mig var det dessutom en helt ny upplevelse eftersom jag aldrig har deltagit i någon skrivarkurs eller -reträtt. Och som alltid var det en lyx att få tänka på och tala om min tro på mitt modersmål. Mångfald är en rikedom - det visar ju ekumeniska dagar som gårdagen - men visst är det vilsamt att ibland få leka med bara en boll i stället för att försöka hålla flera bollar i luften samtidigt.

Om gårdagens skrivövningar resulterar i någon "riktig" andakt som kommer att höras i radio är egentligen oviktigt just nu. Jag känner mig rikare för att jag har fått ta del av andras skrivprocesser och glädja mig åt texter som jag aldrig hade kunnat skriva. Det värmer också att det finns gemenskaper där vi kan mötas för att uppmuntra varandra i stället för att riva ner, att vi kan komma från olika sammanhang och kyrkor men hitta så mycket att dela, att vi kan vara generösa med våra ord och med oss själva - och få en inblick i varandras världar och på så sätt bredda vår egen.

Och sist men definitivt inte minst: den stora glädjen att vi kan och får be tillsammans.