I min Faders hus

Du vet att du är katolik när...

28/9/2021

Förra veckan stannade jag inför anslagstavlan vid S:ta Katarina kyrka. Eller egentligen hade jag redan gått förbi den, men stannade sedan upp i mina tankar. Var det inte en knut på anslagstavlan? Men lutheranerna hedrar ju inte Maria som knutlöserskan?! Och den tanken fick mig att tänka på alla de där skämten med "Du vet att du är X när..."

Du vet att du är katolik när du ser en knut och associerar till Maria Knutlöserskan i stället för, typ, knutar.

Men faktum är att alla katoliker säkert inte heller gör det, för det är en ganska ny fromhetsform. Det är de facto först den nuvarande påven Franciskus som har gjort Maria Knutlöserskan till en större grej, fast tanken går tillbaka till 100-talet och kyrkofadern Irenaeus. På Signum.se kan man läsa mer om både Irenaeus och Franciskus roller i sammanhanget.

I verkligheten var knuten på anslagstavlan en reklam för Kyrkans samtalstjänst.

Fromheten kring Maria Knutlöserskan har vuxit till sig sedan 1600-talets Tyskland, där den kändaste Knutlöserskan målades, i och med att en viss Jorge Maria Bergoglio såg målningen under sina studier i Tyskland. Som kardinal bidrog han till att vördnaden spreds i Argentina och Brasilien för att nå hela världen när han blev vald till påve.

För mig visar den utvecklingen att katolska kyrkan i sanning är just katolsk, men det påminner mig också om att det finns moderiktningar även i andaktsformer.

I vågor med Maria

15/9/2021

När man är katolik är det inte riktigt comme il faut att man har en relation med Jungfru Maria som går upp och ner, men samtidigt är det väl naturligt att den är som relationer mest.

Marjatta Jaanu-Schröder, som jag lärde känna när hon var chef för Helsingfors katolska stifts kateketiska center, har på sin blogg och i sin Mariabok skrivit så här:

"Vi ber om Jungfru Marias förbön eftersom hon är Jesu moder och vår moder. På korset sade Jesus till aposteln Johannes: 'Där är din mor!' Kyrkan lär att Johannes inte stod vid foten av korset bara som en av lärjungarna, utan som representant för kyrkan. Han uttryckte den tro, det hopp och den kärlek som är kännetecknande för kyrkan. När Jesus visade på sin mamma som mamma till Johannes gjorde han det på samma gång för hela kyrkan."

Mammor kan gå en på nerverna mer än någon annan, tror jag. Men har man en någorlunda normal mammarelation kan man ändå lita på att hon ställer upp för en och vill ens bästa. När jag var liten och blev ledsen, sur eller besviken i någon situation brukade jag gå och gömma mig för att tjura, lugn i förvissningen att mamma om en stund kommer att hitta mig i min gömma, vare sig det är under sängen eller bakom soffan eller var det nu kunde vara.

Med Jungfru Maria kan jag inte bara dra täcket över huvudet, kanske det är det som anstränger vår relation ibland. Eller så är det helt enkelt det att jag inte har vuxit upp med henne, utan precis som Johannes fått lära känna henne som vuxen.

Är abort som vänster/höger eller som öster/väster?

13/9/2021

Ni skall vara heliga för mig, ty jag, Herren, är helig,
och jag har avskilt er från andra folk, för att ni skall tillhöra mig.
(3 Mos 20:26)

Den korta läsningen ur Tredje Mosebok i dagens Ters träffar mig som alltid med kraft: ”Ni ska vara heliga.” Vi är kallade till helighet, det är något jag tycks återkomma till väldigt ofta nuförtiden (t.ex. här). Och eftersom vi lever i det Nya testamentets tid gäller det inte längre bara judarna, utan alla kristna. Vi ska vara heliga.

I dagens läsningsgudstjänst är den första läsningen tagen ur andra och tredje kapitlet i Hesekiels bok. Profeten Hesekiel citerar Herren, som har utsatt honom till väktare för israeliterna:

"Du människobarn, jag har satt dig till en väktare för Israels hus, för att du på mina vägnar skall varna dem, när du hör ett ord från min mun. Om jag säger till den ogudaktige: 'Du måste dö', och du då inte varnar honom, ja, om du inte säger något för att varna den ogudaktige för hans ogudaktiga väg och rädda hans liv, då skall väl den ogudaktige dö genom sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand. Men om du varnar den ogudaktige och han likväl inte vänder om från sin ogudaktighet och sin ogudaktiga väg, då skall visserligen han dö genom sin missgärning, men du själv har räddat din själ.” (Hes 3:17-19; Oblatmissionärernas webbreviar ger 1917-översättningen, Bibel 2000 finns här)

Marsch för livet i Helsingfors 11.9.2021. Foto: M. Tervaportti.

”Vi ska vara heliga.” Så där heliga. Så heliga att vi faktiskt inte bara rycker på axlarna och tänker att andra får leva sina liv bäst de kan, utan så heliga att vi gör vad vi kan för att få folk på rätt köl igen. Och det trots att ganska många inte ens verkar vilja kännas av att de är befinner sig till havs.

Kristen i Finland: Om bönens nödvändighet

23/8/2021

Häromveckan lurade jag mig själv att tro att jag var så trött att jag inte ens orkade be, men till all tur insåg jag hur fel jag hade efter ett par vidriga dagar. Det och mycket annat tar jag upp i min senaste bloggtext i Kristen i Finland-bloggen. Det blev en lite längre bloggtext den här gången, så jag hinner tangera såväl C.S. Lewis som franciskanerna på Kökar, fundera på en kolumn av Ross Douthat i New York Times och på sakramenten som talhandlingar.

Så ta för all del och läs inlägget Om bönens nödvändighet på Ekumeniska Rådets webbplats!

Ta ett snack med Gud

1/7/2021

Jag lyssnade till en intressant podcast häromdagen. Eller podcast och podcast, det var några intressanta samtal på YouTube i serien Pints with Aquinas, men jag brukar inte titta på Matt Fradd och hans gäst, utan lyssnar på samtalet medan jag diskar eller radar ved eller något annat.

Den senaste veckan har det blivit mer sådana sysslor än vanligt, eftersom jag är stugvakt åt en vän, så först hörde jag ett samtal mellan Matt Fradd och benediktinpater Boniface Hicks OSB och någon dag senare ett där gästen var fader Sean Kilcawley. Både pater Boniface Hicks och fader Sean Kilcawley talade om bön och nu efteråt märker jag att jag inte längre minns exakt vet vem som sa vad, men det gör kanske inte så mycket.

"Vem ska följa dem?"

6/5/2021

Jag letar efter en helt annan bild i Studium Catholicums Flickr-album, men stannar upp framför en rad av dockor i S:t Henriks församlingssal. Bildtexten informerar mig om att bilden är tagen i samband med en utställning om kallelser. Något årtal hittar jag inte, endast beskedet att man hade bett ordenssystrar runt om i Europa att skicka en docka klädd i den dräkt som ordens medlemmar bar och gjort en utställning av dem.

Foto: Studium Catholicums bildarkiv på Flickr

Ovanför raden med dockor hänger en tvåspråkig och uppenbart hemgjord affisch, men bilderna på affischen är så små att jag bara känner igen biskop Paul Verschuren längst till vänster. De övriga bilderna verkar mest vara gruppfoton av systrar från olika ordnar. Jag kan se en birgittasyster här, några karmeliter där. En suddig bild får mig att associera till prästvigning, en annan är alldeles tydligt tagen i det nu rivna kapellet i Stella Maris i Lojo.

Foto: Studium Catholicums bildarkiv på Flickr

Ovanför bilderna finns rubriken med frågan "Kuka seuraa heitä? Vem ska följa dem?"

Det är ingen liten fråga och den är fortfarande aktuell. Att följa "dem", de bröder och systrar som har tjänat och tjänar här, handlar ju i sista hand om att tjäna Honom som de har valt att hörsamma.

Med någon sorts facit på hand vet jag att kallelserna i Finland har fortsatt under åren sedan den utställningen hölls. Vi har flera inhemska präster, vi har några bröder och flera på kommande. Vi har några inhemska systrar också, men jag tänker att vi behöver fler.

Om vårt apostoliska arv

3/5/2021

Idag firar vi apostlarna Filippos och Jakob. I dagens läsningsgudstjänst citeras Tertullianus. Han som är en av våra första stora kristna författare, men som sedan hamnade på avvägar (läs: föll för montanismen) och inte räknas bland de heliga i vare sig väst eller öst. Men vi fortsätter läsa honom (och främst hans tidigare texter) ändå.

I dagens andra läsning i läsningsgudstjänsten skriver han om apostlarna ("det betyder de utsända") att de "mottog den utlovade kraften av den Helige Ande, som uppfyllde dem med gåvan att göra under och att tala. Denna tro på Jesus Kristus betygade de först i Judéen och grundade församlingar. Därefter drog de ut i världen och förkunnade samma lära och tro för folken."

I dagens Laudes läser jag:

Låt, Herre, i din kyrka bo
en enig, apostolisk tro.

Rytmen och rimmen för mina tankar tillbaka till 1990-talet och mina studier i engelsk filologi och nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. Vilken lyx att få ägna sig åt att läsa skickliga skribenters texter dag ut och dag in.

Apostlarna i bokstaven M av Niccolò di Giacomo da Bologna. Bild: Getty Open Content

Idag lever de humanistiska studierna med en stor press (se t.ex. slutet av den här insändaren om professuren i nordisk litteratur), men jag är evigt tacksam över den bildning jag fick. Mycket har jag förstås glömt, somt hade jag inte förstånd att uppskatta när det begav sig, men i synnerhet att (komplettera mina egna studier i Blixen och) under några år beta av en hel del av det bästa den anglosaxiska kulturen hade producerat under ett antal sekel det gav mig en grund att stå på som jag har nytta av hela tiden när jag fortsätter läsa sådant som skrivs på engelska, men också när jag läser på andra språk så fort det är en bildad text.

Det handlar om en medvetenhet om textens nivåer, om att även nya texter bär på avlagringar av gamla texter. I kristna sammanhang handlar det ofta om att urskilja den bibliska texten i hänvisning, att förstå ett sammanhang och en bild som författaren utgår ifrån att läsaren ska förstå.

Om jag inte hade läst Milton, Donne, Keats och alla de andra skulle jag missa vissa hänvisningar i rubriksättningen i The Guardian idag. Men precis som de flesta finlandssvenskar förr kunde stora delar av Fänrik Ståls sägner utantill och det inte längre är fallet för min generation, för att inte tala om dem som är yngre, så byts det gemensamma kulturgodset ut efter hand. Inte allt, förstås, men en hel del.

Och det är där jag undrar hur det går för det kristna budskapet. Förs det faktiskt vidare tillräckligt effektivt?

"Ju mer jag finner, desto mer söker jag dig"

29/4/2021

Idag, den 29 maj, firar kyrkan ett av sina och Europas riktigt stora helgon: Katarina av Siena, Europas skyddspatron. I en tid som vår känns det speciellt lämpligt att be om förbön av en som själv överlevde pesten när den härjade i vår världsdel. Pater Ingvar Svanteson OSB vittnar vackert om heliga Katarina i sin "kortpredikan" idag när han skriver att "hennes frimodighet inte minskade hennes lydnad", utan att hon på sätt och vis också "'lydde' [...] de fattiga och pestsmittade, genom att vårda dem".

I dagens läsningsgudstjänst är den andra läsningen tagen ur Katarina av Sienas Samtal om Guds försyn. Jag läser stycket om och om igen, för hon fångar något som jag förgäves har försökt formulera: "Du, eviga Treenighet, är som ett djupt hav, där jag finner mer ju mer jag ger mig in i det, och ju mer jag finner, desto mer söker jag dig. På något sätt mättar du själen genom att öka dess hunger."

Heliga Katarina av Sienas grav i basilikan Santa Maria sopra Minerva i Rom.

Precis så är det. Utan att vara hungrig kan man inte förstå mättnad. Utan att längta efter eukaristin kan man inte förstå den.

Du, eviga Treenighet, är som ett djupt hav, där jag finner mer ju mer jag ger mig in i det, och ju mer jag finner, desto mer söker jag dig. På något sätt mättar du själen genom att öka dess hunger.

- Katarina av Siena

Vännen från Siena skriver också: "O avgrund, o eviga Treenighet, o djupa hav, vad mer hade du kunnat ge mig än dig själv?" Och jag tänker på hymnen som finns som alternativ i början av tidegärdens Completorium-bön och som jag ber nästan varje kväll. Där är Herren också ett hav:

Herren är havet dit vattnen längtar,
vilsnaste rännil som största flod.

Ja, jag längtar till Herren, till det djupa hav som är Treenigheten - och vad mer kan han ge än den längtan och det löftet?

Nåden flödar ur Guds lamm

26/3/2021

Jag saknar nästan inte mässan idag. Nästan. Så mycket nåd tycker jag att jag har fått redan, fast klockan knappt har slagit åtta.

I dagens läsningsgudstjänst citeras Beda Venerabilis, en engelsk (eller rättare anglosaxisk) benediktinmunk från 700-talet som har lämnat ett väldigt positivt intryck i mig i samband med studierna i fornengelska vid Helsingfors universitet på 1990-talet.

Det var alltså med glädje jag började läsa utdraget ur en predikan av honom idag. Att han dessutom skrev precis det som jag ibland har försökt förklara om mässan blev det ju inte sämre. Mässoffret, det är mässoffret som är hjärtat i det kristna livet!

Så här skrev Beda - på engelska the Venerable Bede - för 1300 (!) år sedan om Guds lamm, Kristus. Han talar tydligt till alla som har svårt att fatta varför Kristus kallas just "Guds lamm".

Kristus "tar i sanning dagligen bort världens synder och han renar oss från våra dagliga synder i sitt blod, då minnet av hans saliga lidande återupprepas vid altaret, då bröd och vin, skapade ting, genom Andens outsägliga helgande förvandlas till hans kropps och blods sakrament."

Beda fortsätter:

Jungfru Marie bebådelse - och sen begränsningar i rörelsefriheten

25/3/2021

Idag firar katolska kyrkan Herrens bebådelse eller Jungfru Marie bebådelsedag - helt logiskt nio månader före jul - och vi gläder oss åt det ofattbara att Gud blev människa. Att den "osynlige gjorde sig synlig", som helige Leo den store skriver. Han konstaterar också att "när alltings Skapare och Herre ville vara en av de dödliga, då avstod han visserligen från allt, men det var inte makten som brast utan barmhärtigheten som böjde sig ner". Och det är den barmhärtigheten vi firar idag.

Påve Leo den store är författaren till dagens andra läsning i läsningsgudstjänsten som jag igen började dagen med. En följd av att det blir ljust så tidigt nu efter vårdagjämning är nämligen att jag vaknar tidigare än jag brukar och då tar jag mig tid att börja dagen rätt, med läsningsgudstjänst och Laudes. Eftersom det är en helgdag fortsatte jag sedan med mässa på engelska via YouTube från en för mig okänd kyrka i Singapore.