I min Faders hus

"Vem ska följa dem?"

6/5/2021

Jag letar efter en helt annan bild i Studium Catholicums Flickr-album, men stannar upp framför en rad av dockor i S:t Henriks församlingssal. Bildtexten informerar mig om att bilden är tagen i samband med en utställning om kallelser. Något årtal hittar jag inte, endast beskedet att man hade bett ordenssystrar runt om i Europa att skicka en docka klädd i den dräkt som ordens medlemmar bar och gjort en utställning av dem.

Foto: Studium Catholicums bildarkiv på Flickr

Ovanför raden med dockor hänger en tvåspråkig och uppenbart hemgjord affisch, men bilderna på affischen är så små att jag bara känner igen biskop Paul Verschuren längst till vänster. De övriga bilderna verkar mest vara gruppfoton av systrar från olika ordnar. Jag kan se en birgittasyster här, några karmeliter där. En suddig bild får mig att associera till prästvigning, en annan är alldeles tydligt tagen i det nu rivna kapellet i Stella Maris i Lojo.

Foto: Studium Catholicums bildarkiv på Flickr

Ovanför bilderna finns rubriken med frågan "Kuka seuraa heitä? Vem ska följa dem?"

Det är ingen liten fråga och den är fortfarande aktuell. Att följa "dem", de bröder och systrar som har tjänat och tjänar här, handlar ju i sista hand om att tjäna Honom som de har valt att hörsamma.

Med någon sorts facit på hand vet jag att kallelserna i Finland har fortsatt under åren sedan den utställningen hölls. Vi har flera inhemska präster, vi har några bröder och flera på kommande. Vi har några inhemska systrar också, men jag tänker att vi behöver fler.

Om vårt apostoliska arv

3/5/2021

Idag firar vi apostlarna Filippos och Jakob. I dagens läsningsgudstjänst citeras Tertullianus. Han som är en av våra första stora kristna författare, men som sedan hamnade på avvägar (läs: föll för montanismen) och inte räknas bland de heliga i vare sig väst eller öst. Men vi fortsätter läsa honom (och främst hans tidigare texter) ändå.

I dagens andra läsning i läsningsgudstjänsten skriver han om apostlarna ("det betyder de utsända") att de "mottog den utlovade kraften av den Helige Ande, som uppfyllde dem med gåvan att göra under och att tala. Denna tro på Jesus Kristus betygade de först i Judéen och grundade församlingar. Därefter drog de ut i världen och förkunnade samma lära och tro för folken."

I dagens Laudes läser jag:

Låt, Herre, i din kyrka bo
en enig, apostolisk tro.

Rytmen och rimmen för mina tankar tillbaka till 1990-talet och mina studier i engelsk filologi och nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. Vilken lyx att få ägna sig åt att läsa skickliga skribenters texter dag ut och dag in.

Apostlarna i bokstaven M av Niccolò di Giacomo da Bologna. Bild: Getty Open Content

Idag lever de humanistiska studierna med en stor press (se t.ex. slutet av den här insändaren om professuren i nordisk litteratur), men jag är evigt tacksam över den bildning jag fick. Mycket har jag förstås glömt, somt hade jag inte förstånd att uppskatta när det begav sig, men i synnerhet att (komplettera mina egna studier i Blixen och) under några år beta av en hel del av det bästa den anglosaxiska kulturen hade producerat under ett antal sekel det gav mig en grund att stå på som jag har nytta av hela tiden när jag fortsätter läsa sådant som skrivs på engelska, men också när jag läser på andra språk så fort det är en bildad text.

Det handlar om en medvetenhet om textens nivåer, om att även nya texter bär på avlagringar av gamla texter. I kristna sammanhang handlar det ofta om att urskilja den bibliska texten i hänvisning, att förstå ett sammanhang och en bild som författaren utgår ifrån att läsaren ska förstå.

Om jag inte hade läst Milton, Donne, Keats och alla de andra skulle jag missa vissa hänvisningar i rubriksättningen i The Guardian idag. Men precis som de flesta finlandssvenskar förr kunde stora delar av Fänrik Ståls sägner utantill och det inte längre är fallet för min generation, för att inte tala om dem som är yngre, så byts det gemensamma kulturgodset ut efter hand. Inte allt, förstås, men en hel del.

Och det är där jag undrar hur det går för det kristna budskapet. Förs det faktiskt vidare tillräckligt effektivt?

"Ju mer jag finner, desto mer söker jag dig"

29/4/2021

Idag, den 29 maj, firar kyrkan ett av sina och Europas riktigt stora helgon: Katarina av Siena, Europas skyddspatron. I en tid som vår känns det speciellt lämpligt att be om förbön av en som själv överlevde pesten när den härjade i vår världsdel. Pater Ingvar Svanteson OSB vittnar vackert om heliga Katarina i sin "kortpredikan" idag när han skriver att "hennes frimodighet inte minskade hennes lydnad", utan att hon på sätt och vis också "'lydde' [...] de fattiga och pestsmittade, genom att vårda dem".

I dagens läsningsgudstjänst är den andra läsningen tagen ur Katarina av Sienas Samtal om Guds försyn. Jag läser stycket om och om igen, för hon fångar något som jag förgäves har försökt formulera: "Du, eviga Treenighet, är som ett djupt hav, där jag finner mer ju mer jag ger mig in i det, och ju mer jag finner, desto mer söker jag dig. På något sätt mättar du själen genom att öka dess hunger."

Heliga Katarina av Sienas grav i basilikan Santa Maria sopra Minerva i Rom.

Precis så är det. Utan att vara hungrig kan man inte förstå mättnad. Utan att längta efter eukaristin kan man inte förstå den.

Du, eviga Treenighet, är som ett djupt hav, där jag finner mer ju mer jag ger mig in i det, och ju mer jag finner, desto mer söker jag dig. På något sätt mättar du själen genom att öka dess hunger.

- Katarina av Siena

Vännen från Siena skriver också: "O avgrund, o eviga Treenighet, o djupa hav, vad mer hade du kunnat ge mig än dig själv?" Och jag tänker på hymnen som finns som alternativ i början av tidegärdens Completorium-bön och som jag ber nästan varje kväll. Där är Herren också ett hav:

Herren är havet dit vattnen längtar,
vilsnaste rännil som största flod.

Ja, jag längtar till Herren, till det djupa hav som är Treenigheten - och vad mer kan han ge än den längtan och det löftet?

Nåden flödar ur Guds lamm

26/3/2021

Jag saknar nästan inte mässan idag. Nästan. Så mycket nåd tycker jag att jag har fått redan, fast klockan knappt har slagit åtta.

I dagens läsningsgudstjänst citeras Beda Venerabilis, en engelsk (eller rättare anglosaxisk) benediktinmunk från 700-talet som har lämnat ett väldigt positivt intryck i mig i samband med studierna i fornengelska vid Helsingfors universitet på 1990-talet.

Det var alltså med glädje jag började läsa utdraget ur en predikan av honom idag. Att han dessutom skrev precis det som jag ibland har försökt förklara om mässan blev det ju inte sämre. Mässoffret, det är mässoffret som är hjärtat i det kristna livet!

Så här skrev Beda - på engelska the Venerable Bede - för 1300 (!) år sedan om Guds lamm, Kristus. Han talar tydligt till alla som har svårt att fatta varför Kristus kallas just "Guds lamm".

Kristus "tar i sanning dagligen bort världens synder och han renar oss från våra dagliga synder i sitt blod, då minnet av hans saliga lidande återupprepas vid altaret, då bröd och vin, skapade ting, genom Andens outsägliga helgande förvandlas till hans kropps och blods sakrament."

Beda fortsätter:

Jungfru Marie bebådelse - och sen begränsningar i rörelsefriheten

25/3/2021

Idag firar katolska kyrkan Herrens bebådelse eller Jungfru Marie bebådelsedag - helt logiskt nio månader före jul - och vi gläder oss åt det ofattbara att Gud blev människa. Att den "osynlige gjorde sig synlig", som helige Leo den store skriver. Han konstaterar också att "när alltings Skapare och Herre ville vara en av de dödliga, då avstod han visserligen från allt, men det var inte makten som brast utan barmhärtigheten som böjde sig ner". Och det är den barmhärtigheten vi firar idag.

Påve Leo den store är författaren till dagens andra läsning i läsningsgudstjänsten som jag igen började dagen med. En följd av att det blir ljust så tidigt nu efter vårdagjämning är nämligen att jag vaknar tidigare än jag brukar och då tar jag mig tid att börja dagen rätt, med läsningsgudstjänst och Laudes. Eftersom det är en helgdag fortsatte jag sedan med mässa på engelska via YouTube från en för mig okänd kyrka i Singapore.

Allt som är av nöden

22/3/2021

Jag vaknar tidigt och börjar dagen med läsningsgudstjänsten i Oblatmissionärernas breviar. Dagens andra läsning, den som inte är ur Bibeln, är av helige John Henry Newman. Han skriver om Kristi korsfästelse, eller som han uttrycker det, "det eviga Ordets outsägliga lidanden", vilket förstås passar bra så här i fastan, när vi gör oss redo för påsken. Kardinal Newman skriver att korsfästelsen blir till "en källa av blod" för allt det vi behöver, allt det som är av nöden, i våra liv. Och jag fastnar för att han i sin lista över det som verkligen behövs i livet, för våra själars liv, kopplar samman hopp och ljus - som för mina tankar till att vi precis har passerat vårdagjämning - med andlig frihet och impulser till ett heligt liv.

En bild från stranden i Lappvik, där jag tog min söndagspromenad igår.

Allt som är av nöden för denna syndfulla värld, för våra själars liv, vår naturs pånyttfödelse, allt det mest glädjefulla och ärorika, hopp, ljus, frid, andlig frihet, impulser till ett heligt liv, religiös kunskap och kraft, allt detta flyter alltså på det mest hemlighetsfulla sätt fram ur en källa av blod. Vår frälsning är ett verk av blod, och vi måste, om vi vill bli frälsta, komma nära och betrakta detta med tro och ta emot detta såsom vägen till himlen. Vi måste ta honom som led på detta sätt till vår vägvisare. Vi måste omfamna hans heliga fötter och följa honom.

- helige John Henry Newman

Jag märker till min förvåning att jag mentalt placerar andlig frihet och impulser till ett heligt liv i kategorin "konkret", medan hopp och ljus - det senare trots associationen till de längre dagarna - på något sätt blir abstrakta i sammanhanget.

Kanske jag på något sätt tänker att hoppet är ett en Andens gåva, medan jag tänker mig att den andliga friheten och de goda impulserna är något vi dagligen borde arbeta för. Kanske förföljelse av kristna eller coronans begränsningar gör att just den där andliga friheten känns väldigt fysisk idag.

Under dina vingars skugga

21/3/2021

Tidegärden är fascinerande. Ju mer man ber den, desto mer lever texterna. Så ska det förstås vara, men för mig är det fortfarande relativt sett nytt att regelbundet börja dagen med Laudes. Förra veckan frapperades jag av hymnens ord "Bered ett rum, en rymd för dig i våra hjärtan och vårt liv." Idag fastnar jag redan några rader tidigare - som om jag aldrig hade bett med den här hymnens ord förut! - "Du hör oss nu, du som ser ner i alla djup."

Du som ser ner i alla djup. De orden känns helt klockrena i coronan och påminner mig livligt om alla dem jag av olika orsaker vill be för alldeles speciellt: om familjen där föräldrarna båda kämpar med svåra sjukdomar, om kvinnan som hade ett väldigt tungt år redan före coronan kom och vars liv nu har vänts helt upp och ner, om familjen som så gärna skulle få ett andra barn, om mannen som kämpar med svåra fysiska smärtor, om familjen där ett barns sjukdom gör att coronan känns som ett dagligt damoklessvärd över deras liv, men också om alla dem som inte kan ta avsked av nära och kära annat än online, om alla dem som inte har fått en kram på ett år och alla som inte har kunnat gå i mässan ens så ofta som jag under det gångna året. Herre, du ser oss alla i våra djup, förbarma dig över oss!

Jag fortsätter min morgonbön men stannar strax upp igen, vid psalm 63 genast efter den inledande hymnen:

Ty du är min hjälp,
och under dina vingars skugga jublar jag.
Min själ håller sig intill dig,
din högra hand beskyddar mig.

Under dina vingars skugga jublar jag. Ja, minsann! Och jag hoppas verkligen att min själ håller sig intill dig! Det är besked som tröstar efter tankarna på alla djupen som hymnen väckte.

När tystnaden talar

20/3/2021

Igår, den 19 mars, firade katolska kyrkan S:t Josef. För två år sedan kunde jag också fira Josef med adoration och mässa. I coronatider är sådant inte möjligt, men i stället finns det mycket att läsa.

Det skrivs mycket om helige Josef just nu, eftersom den nuvarande påven har lyft fram honom på ett speciellt sätt som det finns det god anledning till. Som kardinal Anders Arborelius skriver i sin predikan för S:t Josefs dag kan Josef "i sin person [...] sammanfatta vad det är att vara en vanlig troende människa, som tar emot det uppdrag och den kallelse han får av Gud och i all enkelhet försöker följa Guds vilja. Josef blir i Abrahams efterföljd en rättfärdig man som troget tjänar Gud (jfr Rom 4:3)".

Idag tänker jag på Josef när jag läser responsoriet i Laudes: Herre, jag förtröstar på dig, jag säger: Du är min Gud. Det känns klockrent som S:t Josef, tänker jag.

Herre, jag förtröstar på dig, jag säger: Du är min Gud.
Herre, jag förtröstar på dig, jag säger: Du är min Gud.
Min tid står i dina händer,
jag säger: Du är min Gud.
Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande.
Herre, jag förtröstar på dig, jag säger: Du är min Gud.

Responsoriet i dagens Laudes

Skulpturen av S:t Josef i S:t Henrikskatedralen.

Fast för all del, det där med "jag säger" är ju strikt taget inte helt "josefskt", eftersom vi inte har ett enda direkt citat av honom i Nya testamentet. Det är ett faktum som får mig att tänka på Blixen (Surprise!), närmare bestämt berättelsen "Den blanka sidan" i Sista berättelser. (På engelska heter berättelsen "The Blank Page" och jag tycker personligen att den på svenska hellre kunde heta "Det oskrivna bladet", eftersom den danska titeln är "Det ubeskrevne blad".)

"Var ärliga mot varandra"

18/3/2021

Eftersom det hade gått en dryg månad sen jag senast gick i mässan var det med stor lättnad jag i måndags e-postade fader Jean Claude Kabeza, kyrkoherde i S:t Henrik, och kom överens om att få bikta mig och ta emot eukaristin utanför nattvarden i samband med ett Helsingforsbesök följande dag.

Idag för ett år sedan skrev jag man hade slutat fira offentliga mässor i Finland på grund av coronan. Sen öppnades mässorna igen, men endast för ett begränsat antal deltagare och med förhandsbokning. Sammanlagt har jag kunnat motta Kristus i eukaristin färre än 20 gånger de senaste 12 månaderna, och ungefär hälften de gångerna var mellan juni och september, när coronatalen var lägre och ortodoxa kyrkan firade utomhusliturgi i Hangö en gång i månaden. Resten av året har det mest blivit som nu: en nattvardsgång per månad.

Det är för lite, men det är så att jag överlever.

Jag märker tydligt att magen rättar sig efter munnen i den andliga dieten också. Jag är fortfarande hungrig, min själ törstar efter Herren, men när det har gått en månad är jag inte lika desperat som jag var i april förra året. På något sätt vänjer man sig vid smärtan när den är kronisk snarare än akut. Åtminstone märkte jag flera gånger på tisdag kväll och igår att jag stannade upp och undrade vad som var så annorlunda. Jo, förstås det att mitt glas nyligen hade fått påfyllning av nåd.

En rymd för dig

14/3/2021

I dagens Laudes fastnar jag för de här raderna i hymnen:

Bered ett rum, en rymd för dig
i våra hjärtan och vårt liv.
Bered det själv i fastans tid,
att Kristi påsk vår påsk kan bli.

Jag vet inte om det är coronan som gör att jag stirrar på ordet rymd så länge. För det känns ju att det har förändrats på något sätt under det senaste året, där med hur mycket plats vi har. Finland är glest befolkat och coronan sprider sig där vi bor som tätats. Här i Karis har vi rymd, minsann. Vilket förstås inte betyder att vi alla har berett ett rum och en rymd för Gud i våra hjärtan, för att inte tala om våra liv.

(Fast hymnen ber ju om att Gud ska fixa det rummet och den rymden själv. Det tror jag är en bön alla med en gudsrelation kan enas i: det skulle ju vara lättare om Han fixade allt själv, utan att vi ska säga ja och hjälpa till. Tänk John Donne.)