Jag skrev studenten från Mattliden och har rört mig en del i Hagalund, men dagens två kyrkor var ändå nya bekantskaper. Dagens lokalekumeniska forum i Esbo (programmet finns här i pdf-format) i  Ekumeniska Rådets regi började i Herman av Alaskas ortodoxa kyrka och fortsatte i lutherska Hagalunds kyrka. Den ortodoxa kyrkan i Hagalund är från slutet av 1990-talet, medan den lutherska kyrkan stod klar redan år 1965. Men det skiljde en värld mellan dem, inte bara dryga 30 år.

Herman av Alaskas kyrka är sprängfylld av ikoner och på bild ser det alldeles för mycket ut. Jag hade sett bilder av den tidigare och tänkte att för mycket skämmer allt, men det man inte uppfattar på bild är att det mänskliga ögat väljer vad det fokuserar på: än tittar man på ikonen av Antonios Eremiten (även känd som Antonios den store), än tittar man på Efraim Syriern, än på Maria av Paris - var man än tittar fokuserar man på en eller några heliga. De heliga på kyrkans väggar är nämligen grupperade på fina sätt - Efraim Syriern  finns tillsammans med andra stora diktare, Herman av Alaska med andra munkar från Valamo och så vidare. Och längs takvalven finns scener ur frälsningshistorien och Kristi liv: Där är ängeln Gabriel och på andra sidan altaret tar Jungfru Maria emot hälsningen, där blir Maria trolovad med en betydligt äldre Josef...

Kyrkan har ritats av arkitekten och prästen Paul Hesse och upplägget med församlingssal och kyrksal nästan i ett fungerar underbart väl. Ikonerna på kyrkans väggar har skapats av ikonmålaren Alexander Wikström, som för mig nu är en modern Giotto - den enda andra kyrkan eller kapellet som på samma sätt har gjort mig oändligt förtjust och förundrad är Cappella degli Scrovegni i Padua.

Efter en försmak av himlen i Herman av Alaskas kyrka kom vi ner på jorden med en duns när dagen fortsatte i Hagalunds lutherska kyrka. (För en liknande upplevelse kan man besöka Träskända.) Liksom den lutherska kyrkan i Träskända representerar kyrkan i Hagalund 60-talets betongbrutalism. I motsats till i Träskända finns det i Hagalund inget gigantiskt krucifix som gör det obestridligt att man befinner sig i ett sakralt rum av något slag. I stället finns det ett intressant litet takfönster som med sitt ljus gör att blicken dras uppåt - till absolut ingenting. Arkitektoniskt fascinerande, men kanske inte upplagt för en religiös upplevelse.

Efter en andakt med biskopen i Esbo stift Kaisamari Hintikka bjöds vi på läcker syrisk mat och därefter tog eftermiddagens seminarium vid. Temat var nya finländare och nya kristna. Konferencierer var Mirna Nadra (luth) och pater Marie-Augustin Laurent-Huyghues-Beaufond OP (kat.). I seminariet ingick tre anföranden, av Elina Hellqvist (luth), fader Teemu​ Toivonen (ort) och Samuel Vogel (luth, IEC). Om anförandena kan man läsa mera (på finska) på Ekumeniska Rådets webbplats här.

Idag firar kyrkan heliga korsets upphöjelse och mitt Facebookflöde har fyllts av bilder från den årliga vallfärden till Heliga Korsets kyrka i Hattula. Endera året ska jag också delta, men det blev inte i år (heller), för idag var det mässa i Karis.

För första gången ringde vi faktist i ktyrkklockorna också för att markera att mässan skulle börja. Det var kyrkvaktmästaren Camilla som råkade nämna den möjligheten och jag tackade genast ja, i synnerhet som jag så tycker om tanken på att klockklangen är ett av de få ljud som inte har förändrats på de dryga 500 år som S:ta Katarina kyrka har stått där den står.

Mässan firades av pater Jigger Ganados SCJ, så det mesta gick på engelska. Katarina bidrog med sång och pianospel och i musikvalet förekom finska, svenska och latin. Attila läste första läsningen på engelska och jag den andra på svenska. Efteråt drack vi kyrkkaffe på KW.

Torsdagen den 12 september samlades representanter för Ekumeniska Rådets sektioner till sektionsdag på det ortodoxa kulturcentret Sofia. Jag och fader Pär Silén (ort) representerade sektionen för finlandssvensk ekumenik. Osmo Vartiainen som representerar katolska kyrkan i sektionen för fostran var också på plats (men jag inser nu att jag inte har en enda bild av honom, eftersom vi satt bredvid varandra). Sektionsdagen inleddes vid lunch och fortsatte därefter med en andakt i Heliga vishetens kapell. Sedan följde en eftermiddag av diskussion om vad sektionerna har gjort under den gångna treårsperioden och vad vi har för förhoppningar om nästa treårsperiod. Vi talade om behovet att konkretisera ekumeniken i gemensam bön och möten över samfundsgränserna, men också om positiv religionsfrihet och behovet att påverka attityder. Dagen avslutades med bön.

Tisdagen den 10 september hölls seminariet Det kristna äktenskapet i ekumenisk belysning i Betelkyrkan i Helsingfors. Arrangör var Ekumeniska Rådets sektion för finlandssvensk ekumenik, som jag sitter med i som representant för Katolska kyrkan, och huvudtalare vad Emma Audas, luthersk präst som precis har lämnat in sin doktorsavhandling om äktenskapsteologi till Åbo Akademi.

Vi hälsades välkomna av vår värd, baptistpastor Jani Edström, och så fick Emma ta till orda. Hon talade insiktsfullt om olika sätt att se på det kristna äktenskapet, men betonade att det inte handlar om att välja det sätt som ger den syn på äktenskapet man själv vill ha, utan att försöka jämka samman de olika synsätten. Frågan om samkönade äktenskap har skapat sprickor i mer än ett samfund och Emma Audas framhöll att det inte är antingen en lärofråga eller en etisk fråga, utan båda två.

Emma konstaterade också att äktenskapet i urkyrkan inte ansågs vara en väldigt viktig fråga, så det fanns väldigt lite av uttalad äktenskapsteologi förrän på 300-talet när kyrkan fick mer inflytande i romarriket. Men det ska vi inte heller tolka som att det är en oviktig sak, eftersom äktenskapet kan och borde vara en väg till helgelse. Det gäller att fråga varför kyrkan välsignar äktenskap. Emma påpekade att man i andra sammanhang välsignas till tjänst, till ett visst uppdrag eller till en särskild kallelse. Vi ska alltså inte se äktenskapet som en färdig form, utan som något som - om vi är kallade till äktenskap - kan hjälpa oss att leva ut vår kallelse och växa som kristna. Äktenskapet ska lära parterna förlåtelse, nåd och tålamod - något som de sedan förhoppningsvis kan sprida bland sina medmänniskor i större skara. Äktenskapet kallar oss nämligen att låta äktenskapets kreativitet skapa något utanför parrelationen, att dela allt med en människa ska göra oss mer beredda att dela med oss med andra.

Efter Emmas anförande följde en längre diskussion bland deltagarna i seminariet, vilket gav tillfälle att lyfta fram olika samfunds syn på äktenskap, kyskhet och samlevnad. Att vi har olika syn, olika åsikter och olika betoningar hindrar oss inte från att mötas i samtal, och det tycker jag är fint.

Efter seminariet styrde jag mina steg till S:ta Maria, där det var eukaristisk tillbedjan före kvällsmässan. Framför mig satt ett äldre par och efter eftermiddagens seminarium kändes det som en perfekt illustration av äktenskapet: man och hustru hade tillsammans kommit till kyrkan för att tillbe Kristus och delta i mässoffret. Det handlar om att hjälpa varandra på vägen till den helgelse som vi alla är kallade till.

Mässan firades på finska av pater Rafal Czernia SCJ och vi avslutade med Ave Maria på latin. Efter kvällsmässan var det församlingsrådsmöte i församlingssalen.

Helsingfors' och hela Finlands ärkebiskop Leo firade den gudomliga liturgin i samband med tempelfesten i Hangö ortodoxa kyrka söndagen den 21 juli 2019. Han assisterades bl.a. av fader Kalevi Kasala och fader Harry Fagerholm. Diakon Harry läste episteltexten både på finska och på svenska. I övrigt gick största delen av liturgin på finska. Kantor var som vanligt Matti Jyrkinen.

​Ärkebiskopens predikan tog fasta på dagens evangelietext om den förlamade som hans vänner firade ner genom taket på en bår till Jesus för att vännen skulle kunna bli helad. Är vi sådana att vi hjälper våra vänner och bekanta att ta sig till Kristus? Eller hör vi till dem som står i vägen för andra? Kan kyrkans strukturer rent av ibland vara det som står i vägen i stället för att vara välkomnande? Ärkebiskop Leo tog också fasta på att Jesus började med att ta itu med den förlamade mannens andliga tillstånd: ”Min vän, du har fått förlåtelse för dina synder,” säger han. Och det är viktigare än att han också fysiskt blir botad. 

Efter liturgin vandrade vi med fader Kalevi till stranden, där vattenvälsignelsen (se videon nedan) ägde rum. Efteråt skulle det ha varit kyrkkaffe och fest på gården, eftersom det var kyrkans tempelfest (som alltid söndagen mellan minnesdagarna för kyrkans apostlalika skyddshelgon, Vladimir av Kiev och Maria av Magdala), men den delen av festligheterna hade jag dessvärre inte möjlighet att delta i den här gången.