I min Faders hus

Kristen i Finland: Hoppet är en del av min världsbild

29/9/2021

Mitt senaste inlägg på Kristen i Finland-bloggen tar avstamp i den debatt om klimatkrisen och hur man talar om den som har förts i Hufvudstadsbladet den senaste tiden.

"En överdos av rädsla och otrygghet förvränger vår verklighetsuppfattning och gör oss misstänksamma", skriver Torsten Fagerholm bland annat och jag kontrar med att citera kardinal Anders Arborelius:

”Som kristna har vi alltid ett ansvar för den miljö där vi lever. Skapelsen har Gud anförtrott åt oss för att vi skall vårda den till hans ära. Det innebär både ett helt konkret ansvar att inte missbruka naturen och ett andligt uppdrag, alltså att låta Guds godhet och sanning få genomsyra den miljö där vi lever.”

Ett problem med Fagerholms hållning är att han pekar på apati och cynism, men inte ger något hopp i stället.

Vi är inte ensamma på vägen. Det ger hopp.

Välsignat nog har kristendomen hoppet som en av grundpelarna - de gudomliga dygderna - tro, hopp och kärlek: Vi tackar dig för att du är med oss varje dag.

Här hittar du hela blogginlägget Hoppet är en del av min världsbild.

Du vet att du är katolik när...

28/9/2021

Förra veckan stannade jag inför anslagstavlan vid S:ta Katarina kyrka. Eller egentligen hade jag redan gått förbi den, men stannade sedan upp i mina tankar. Var det inte en knut på anslagstavlan? Men lutheranerna hedrar ju inte Maria som knutlöserskan?! Och den tanken fick mig att tänka på alla de där skämten med "Du vet att du är X när..."

Du vet att du är katolik när du ser en knut och associerar till Maria Knutlöserskan i stället för, typ, knutar.

Men faktum är att alla katoliker säkert inte heller gör det, för det är en ganska ny fromhetsform. Det är de facto först den nuvarande påven Franciskus som har gjort Maria Knutlöserskan till en större grej, fast tanken går tillbaka till 100-talet och kyrkofadern Irenaeus. På Signum.se kan man läsa mer om både Irenaeus och Franciskus roller i sammanhanget.

I verkligheten var knuten på anslagstavlan en reklam för Kyrkans samtalstjänst.

Fromheten kring Maria Knutlöserskan har vuxit till sig sedan 1600-talets Tyskland, där den kändaste Knutlöserskan målades, i och med att en viss Jorge Maria Bergoglio såg målningen under sina studier i Tyskland. Som kardinal bidrog han till att vördnaden spreds i Argentina och Brasilien för att nå hela världen när han blev vald till påve.

För mig visar den utvecklingen att katolska kyrkan i sanning är just katolsk, men det påminner mig också om att det finns moderiktningar även i andaktsformer.

En dag för jubel och bön

8/9/2021

Den åttonde september firar kyrkan Jungfru Marias födelsedag. Antifonen inför dagens laudes lyder: Låt oss jubla över Marias födelse och tillbedja Kristus, hennes son. Ett strålande sätt att börja dagen, tycker jag. Och så sammanfattar den på ett enkelt och tydligt sätt att all helgonkult handlar om att tillbedja Kristus, inte helgonen. Helgonen är förebilder, inspirationskällor, glädjeämnen och påminnelser om att det går att välja den smala vägen i alla tider.

Idag tänker jag också på en pojke jag undervisade i församlingen någon gång på 1990-talet. Vi talade om helgon och helgonförklaringsprocessen och jag konstaterade att martyrer är ett specialfall: de som dör för sin tro kan bli helgonförklarade mer eller mindre direkt. Pojken jag tänker på - som i sanningens namn inte brukade höra till de mest gudfruktiga i gruppen - utbrast genast: då ska jag bli martyr, hur kan jag bli det?

Han såg alldeles tydligt martyriet som en räkmacka till himlen, vilket kanske inte är så konstigt eftersom död och lidande inte hade någon plats i hans vardag. Men samtalet tog inte slut där, utan han ville konkret veta hur han skulle fixa till sin martyrdöd. Jag sa att det nog inte är sannolikt i Finland, men att det tyvärr finns länder där kristna utsätts för förföljelse. Bra, när jag blir vuxen ska jag resa till ett av de länderna och bygga en kyrka, sa han.

När man är barn är det förstås just så enkelt. Världen är svartvit.

När man är vuxen tänker man ju att kampen i allmänhet handlar om att välja rätt bland alla schatteringar i grått. Om att orka lite till och få vardagen att gå ihop utan alltför många kompromisser. Man är långt ifrån lika absolut som ett barn.

Men läser man ens några fakta om dagens helgon (på finska kan man t.ex. följa FB-sidan Katolisia pyhiä, som uppdateras varje dag med informationen ur Martyrologium Romanum, vilket innebär att där varje dag i kalenderåret presenteras en kort biografi över 10-20 helgon) så märker man att vi har en enorm sky av vittnen att låta oss inspireras av. Och att vi faktiskt borde ställa siktet lite högre än "inte alltför många kompromisser". Vi är faktiskt kallade till helighet.

Som jag konstaterade i min radioandakt häromdagen är det genom bön vi enklast kan arbeta på att bli heligare. Så jag firar Jungfru Marias födelse med rosenkrans i S:ta Katarina kyrka, för där är det lämpligt bönedag, vilket innebär att kyrkan är öppen från 9 till 17. Deo gratias!

Och så här fint avslutas hymnen i dagens laudesbön:

Till glädjefest församlade
vi firar glatt din födelse,
den dag då ren och strålande
du kom med hopp till fallen värld.

För din skull har vi icke mer
I dödens land vårt enda hem,
ty genom dig har himmelen
med jordens söner slutit fred.

O kyrkans moder, sjung med oss
den ende Gudens tack och lov,
ty han är den Trefaldige
från evighet till evighet. Amen.

Kristen i Finland: Tankar och tangenter

2/9/2021

Mitt senaste inlägg på Kristen i Finland-bloggen handlar om tekniska missöden, vad som gör ett evenemang eller en händelse ekumeniskt samt sammanhang och brist på dem (som i kyrkofadern Augustinus’ kända bön: Ge mig kyskhet och avhållsamhet – men inte ännu!). Och så avslutar jag med ett citat ur Psaltaren (42:2-3):

Som hjorten längtar till bäckens vatten,
så längtar jag till dig, o Gud.
Jag törstar efter Gud,
efter den levande Guden.
När får jag komma,
när får jag träda fram inför Gud?

Hela blogginlägget hittar du här.

Kristen i Finland: Om bönens nödvändighet

23/8/2021

Häromveckan lurade jag mig själv att tro att jag var så trött att jag inte ens orkade be, men till all tur insåg jag hur fel jag hade efter ett par vidriga dagar. Det och mycket annat tar jag upp i min senaste bloggtext i Kristen i Finland-bloggen. Det blev en lite längre bloggtext den här gången, så jag hinner tangera såväl C.S. Lewis som franciskanerna på Kökar, fundera på en kolumn av Ross Douthat i New York Times och på sakramenten som talhandlingar.

Så ta för all del och läs inlägget Om bönens nödvändighet på Ekumeniska Rådets webbplats!

Om sport och tro och bloggande

30/6/2021

Idag publicerades vårens sista blogginlägg på den ekumeniska Kristen i Finland-bloggen. I inlägget Evighetens ord skriver jag om att det i dagens Finland är lättare att tala om sport än om tro.

Vi är mitt uppe i fotbolls-EM och de senaste dagarnas matcher har varit dramatiska, men i min text tar jag avstamp i den sport jag själv följer med aktivt utan att ha vuxit upp med, nämligen cricket.

Bloggen på Ekumeniska Rådets webbplats har alltså sommarpaus i juli, men den här bloggen brukar köra på året om.

Klicka på bilden för att läsa blogginlägget "Evighetens Ord" på bloggen Kristen i Finland på Ekumeniska Rådets webbplats.

De senaste veckorna har det ändå varit ganska tyst här på bloggen. Det har varit för hett för att blogga, jag har vart för trött för att blogga, tiden har gått åt till fotboll vissa dagar och cricket andra dagar. Orsakerna är många eller kanske få.

Men det finns faktiskt mycket jag har tänkt skriva om, mycket jag själv läst eller hört som jag vill rekommendera, så någon längre sommarpaus blir det nog inte här I min Faders hus.

Endera dagen lägger jag t.ex. upp texten till den aftonandakt som man kunde höra i Yle Vega igår och som finns här på Arenan i ett år. Den ingår i en serie andakter om konst och den serien kan man läsa mera om här.

Ekumeniskt på Kristi Kropps och Blods högtid

7/6/2021

I lördags var en av de där tunga dagarna som man tänker att man gärna skulle hoppa över helt och hållet. Motlut och sträva tankar, all glädje kändes fjärran. "Vi firar Corpus Christi imorgon och jag får inte gå till nattvard." Bara den tanken gjorde mig sur. Inte tal om att jag skulle ha haft resurserna (eller förståndet) att förena mitt lidande med Herrens, men under den här långa, sega coronatiden har jag i alla fall lärt mig att be om hjälp. "Herre, jag går inte i land med det här, du måste hjälpa."

Sällan har jag fått så konkret bönesvar så fort. Jag har ett ärende till grannen, som precis läser den lokala gratistidningen och frågar om jag har anmält mig till den ortodox liturgin som ska firas i det lutherska församlingshemmet följande morgon. Nej, det hade jag ju inte, för det visste jag inte om, men plötsligt var livet lätt att leva igen.

Jag insåg att jag redan hade missat anmälningsdeadline, men såg att det var kantor Matti Jyrkinen man skulle anmäla sig till, så jag skickade optimistiskt iväg ett SMS till honom i alla fall. Även om det är fullt kan jag stå utanför och då kan jag få motta eukaristin i alla fall, för så har man ju gjort i de ortodoxa församlingarna de senaste månaderna. Alla mörka moln är som bortblåsta.

Inom kort svarar Matti att det finns plats för mig i församlingssalen. Halleluja! svarar jag, oändligt tacksam och väldigt tydligt bönhörd.

Det visar sig sedan att information om liturgin inte har gått ut i de ortodoxa kanalerna i sedvanlig ordning på grund av något strul, så det är inte så många som har varit medvetna om att det firas liturgi i Karis. Tjugo är det tillåtna antalet enligt de senaste direktiven och det är exakt så många vi blir, fader Harry Fagerlund medräknad.

Kristen i Finland: Ett i Anden

2/6/2021

I dagens Kristen i Finland-bloggtext tänker jag tillbaka på den ekumeniska bönen för Europa den 21 maj med bl.a. patriark Bartholomeus av Konstantinopel, men reflekterar också över det Mayvor Wärn-Rancken sade häromdagen om sin tid som generalsekreterare för Ekumeniska Rådet i Finland.

”I alla samfund har jag mött en djup andlighet. Man vill arbeta för Guds rike, och det handlar inte om att lyfta sin egen profil, utan om att samarbeta,” sa hon och det gör mig glad.

Läs bloggen Kristen i Finland här:
www.ekumenia.fi/kristen_i_finland

Om majoritet och minoritet

30/4/2021

I dagens Kristen i Finland-bloggtext på Ekumeniska Rådets webbplats funderar jag på frågor kring majoritet och minoritet.

Jag skriver om mitt minne av att de inhemska språken hamnade i minoritet i Helsingfors katolska stift för snart 20 år sedan. Lite statistik presenterar jag också.

Mer funderingar kring minoriteter och majoirteter i det kyrkliga landskapet i Finland blir det i ett ekumeniskt webbinarium den 11 maj. Mer information och anmälningslänken hittar du här.

Läs bloggen Kristen i Finland här:
www.ekumenia.fi/kristen_i_finland

Kristen i Finland: Sannerligen uppstånden!

13/4/2021

Sedan i mars har jag som ordförande för Ekumeniska Rådets sektion för finlandssvensk ekumenik också bloggat på Kristen i Finland-bloggen.

I dagens inlägg Sannerligen uppstånden! skriver jag (bland annat) om en påsk för många år sedan:

"Vi välkomnades vid kyrkdörren av ett glatt leende och hälsningen: 'Kristus är uppstånden!'

Det finns ett svar på det där, det visste jag. Men hur jag än grävde i hjärnan hittade jag det inte.

'Jo.'

Det var inte det man skulle svara, det visste jag också. Men något måste man ju säga."

Läs resten av blogginlägget på bloggen Kristen i Finland här:
www.ekumenia.fi/kristen_i_finland

Bloggen Kristen i Finland finns på Ekumeniska Rådets webbplats. Bilden har jag skapat av mina egna foton och skärmdumpar från sajten. Klicka på bilden för att komma till bloggsidan.