I min Faders hus

Ekumeniskt på Kristi Kropps och Blods högtid

7/6/2021

I lördags var en av de där tunga dagarna som man tänker att man gärna skulle hoppa över helt och hållet. Motlut och sträva tankar, all glädje kändes fjärran. "Vi firar Corpus Christi imorgon och jag får inte gå till nattvard." Bara den tanken gjorde mig sur. Inte tal om att jag skulle ha haft resurserna (eller förståndet) att förena mitt lidande med Herrens, men under den här långa, sega coronatiden har jag i alla fall lärt mig att be om hjälp. "Herre, jag går inte i land med det här, du måste hjälpa."

Sällan har jag fått så konkret bönesvar så fort. Jag har ett ärende till grannen, som precis läser den lokala gratistidningen och frågar om jag har anmält mig till den ortodox liturgin som ska firas i det lutherska församlingshemmet följande morgon. Nej, det hade jag ju inte, för det visste jag inte om, men plötsligt var livet lätt att leva igen.

Jag insåg att jag redan hade missat anmälningsdeadline, men såg att det var kantor Matti Jyrkinen man skulle anmäla sig till, så jag skickade optimistiskt iväg ett SMS till honom i alla fall. Även om det är fullt kan jag stå utanför och då kan jag få motta eukaristin i alla fall, för så har man ju gjort i de ortodoxa församlingarna de senaste månaderna. Alla mörka moln är som bortblåsta.

Inom kort svarar Matti att det finns plats för mig i församlingssalen. Halleluja! svarar jag, oändligt tacksam och väldigt tydligt bönhörd.

Det visar sig sedan att information om liturgin inte har gått ut i de ortodoxa kanalerna i sedvanlig ordning på grund av något strul, så det är inte så många som har varit medvetna om att det firas liturgi i Karis. Tjugo är det tillåtna antalet enligt de senaste direktiven och det är exakt så många vi blir, fader Harry Fagerlund medräknad.

Kristen i Finland: Ett i Anden

2/6/2021

I dagens Kristen i Finland-bloggtext tänker jag tillbaka på den ekumeniska bönen för Europa den 21 maj med bl.a. patriark Bartholomeus av Konstantinopel, men reflekterar också över det Mayvor Wärn-Rancken sade häromdagen om sin tid som generalsekreterare för Ekumeniska Rådet i Finland.

”I alla samfund har jag mött en djup andlighet. Man vill arbeta för Guds rike, och det handlar inte om att lyfta sin egen profil, utan om att samarbeta,” sa hon och det gör mig glad.

Läs bloggen Kristen i Finland här:
www.ekumenia.fi/kristen_i_finland

Om majoritet och minoritet

30/4/2021

I dagens Kristen i Finland-bloggtext på Ekumeniska Rådets webbplats funderar jag på frågor kring majoritet och minoritet.

Jag skriver om mitt minne av att de inhemska språken hamnade i minoritet i Helsingfors katolska stift för snart 20 år sedan. Lite statistik presenterar jag också.

Mer funderingar kring minoriteter och majoirteter i det kyrkliga landskapet i Finland blir det i ett ekumeniskt webbinarium den 11 maj. Mer information och anmälningslänken hittar du här.

Läs bloggen Kristen i Finland här:
www.ekumenia.fi/kristen_i_finland

Kristen i Finland: Sannerligen uppstånden!

13/4/2021

Sedan i mars har jag som ordförande för Ekumeniska Rådets sektion för finlandssvensk ekumenik också bloggat på Kristen i Finland-bloggen.

I dagens inlägg Sannerligen uppstånden! skriver jag (bland annat) om en påsk för många år sedan:

"Vi välkomnades vid kyrkdörren av ett glatt leende och hälsningen: 'Kristus är uppstånden!'

Det finns ett svar på det där, det visste jag. Men hur jag än grävde i hjärnan hittade jag det inte.

'Jo.'

Det var inte det man skulle svara, det visste jag också. Men något måste man ju säga."

Läs resten av blogginlägget på bloggen Kristen i Finland här:
www.ekumenia.fi/kristen_i_finland

Bloggen Kristen i Finland finns på Ekumeniska Rådets webbplats. Bilden har jag skapat av mina egna foton och skärmdumpar från sajten. Klicka på bilden för att komma till bloggsidan.

28 år av påskglädje

11/4/2021

På Lärkkullavägen i Karis finns en härlig skylt. "Kyrkan" står det på svenska och finska och så pekar en pil rätt upp i himlen. Och förstås framåt längs Lärkkullavägen också, för att signalera att man ska fortsätta upp för backen i stället för att svänga av till Osmundsbölevägen när man vill ta sig till S:ta Katarina.

Igår var det en speciellt stor glädje att få följa skylten, för det firades katolsk mässa i kyrkan igen. Det hade också gått ofattbara två månader sedan jag senast hade tillfälle att gå i mässan. Men - Deo gratias! - det var inte fullt så länge sedan jag senast fick motta eukaristin i alla fall: jag fick nattvard utanför mässan en gång här emellan (och jag har besökt tabernaklet också).

Vilken glädje att få se kyrktaket sticka fram mellan träden och veta att man får gå in.

Exakt 28 år sedan tidigare gjorde jag den färden på mycket högre nivå. Påsken inföll nämligen en vecka senare år 1993. Lördag 10 april var påskafton och jag var på plats i S:t Henrikskatedralen i god tid. Jag fick beskedet att dopet skulle förrättas på svenska och inte på finska som man hade sagt strax före påsk. Biskop Paul Verschuren hade sett till att Stockholms stift faxade över ordningen för vuxendop på svenska, så medan jag satt där i första bänkraden och väntade fick jag beskedet - om jag minns rätt närmare bestämt av prelat Tuomo Vimpari, fast han var ju inte prästvigd då än - att jag skulle få svara "Ja, jag tror" i stället för "Minä uskon" på dopfrågorna. Jag var nervös. Och otålig.

Om nattvardssyn på skärtorsdagen

1/4/2021

Nej, jag har inte sett fram emot idag. I allmänhet gör jag det, ser fram emot skärtorsdagen, alltså. För den liturgin är så vacker och nattvarden är så central. Utan eukaristi finns inte kyrkan, liksom. Vi blir kyrka i eukaristin. Det som förenar den världsvida katolska kyrkan är Kristi kropp. Vi är ju Kristi kropp. Det är idag vi firar instiftandet av både eukaristins och prästvigningens sakrament. Och nattvardens instiftande inleder påsken, som jag skrev för några år sedan.

Men det är inte lika roligt i år. För det är andra året i rad som jag får fira sakramentens instiftande via skärm. Jag som alltid brukar fira skärtorsdag i S:t Henrik, för jag vill så gärna se biskopen förrätta fottvagningen. Javisst, det är klart att det (fast det var innan jag började med den här bloggen) har funnits år då jag har firat påsk utomlands, i Spanien eller Portugal. Men det är ju verkligen inte ett alternativ i år. I år blir det ingen fottvagning alls, har jag förstått, eftersom det är en närkontakt man kan undvara i coronatider.

Nattvarden, däremot, kan man inte undvara. Inte i katolska kyrkan och inte i den ortodoxa, men det jag tyckte mig märka coronavåren 2020 bekräftas av en studie i nattvardssynen under coronan som Östra Finlands universitet har gjort: en del lutherska församlingar trodde sig kunna undvara nattvardsfirandet.

Skärmdump av början av pressmeddelandet från Östra Finlands universitet. Klicka på bilden för att läsa hela texten.

Många lutherska församlingar lät nämligen helt bli att fira nattvardsgudstjänst under den första coronavågen, visar studien. I ortodoxa kyrkan i Finland fortsatte man att fira liturgin utan kyrkfolket, precis som i katolska kyrkan (även om katolska kyrkan tyvärr inte var med i studien) tills coronaläget tillät en öppning. "Man diskuterade inte ens den frågan," säger Pekka Metso, biträdande professor i ortodox teologi vid Östra Finlands universitet enligt pressmeddelandet om studien. Orsaken till det är teologisk, säger han.

Jag (översätter och) citerar pressmeddelandet igen: "Ortodoxa kyrkans nattvardslära betonar tanken om att nattvarden på ett verkligt sätt förenar även dem som inte är på plats och firar nattvardsgudstjänsten eller deltar i den. Den lutherska synen däremot betonar att man ska ha möjlighet att samlas för att nattvardsgemenskapen ska uppstå."

Kristen i Finland: Tillsammans blir vi mera

29/3/2021

I början av mars blev jag vald till ordförande för Ekumeniska Rådets sektion för finlandssvensk ekumenik. En av mina första uppgifter blev att få liv i den blogg vi i sektionen hade talat länge om. Nu finns de första inläggen att läsa på webbsidan www.ekumenia.fi/kristen_i_finland.

I dagens inlägg citerar jag både kardinal Anders Arborelius och biskop Paul Verschuren, som i tiden döpte mig. Han sa i en predikan i Åbo domkyrka år 1976 så här: "En katolik som blir en bättre katolik finner inte i sista hand påven, utan närmar sig Kristus, och en lutheran som fördjupar sig mer i sin tro finner inte Luther utan Kristus. Och på så sätt kommer de i Kristus närmare varandra." (Hela predikan finns på finska i boken In Christo omnes (1984), på svenska finns ett längre citat på bloggen.)

Själv konstaterar jag bland annat det här: "Vi ska se Kristus i våra medmänniskor, men vi ska också själva sträva efter att bli mer Kristus-lika. Och i båda delarna tror jag alltså att vi ska dra nytta av varandra och varandras insikter, inte bara på individnivå, utan också på kyrko- och traditionsnivå."

Bloggen Kristen i Finland finns på Ekumeniska Rådets webbplats. Bilden har jag skapat av mina egna foton och skärmdumpar från sajten. Klicka på bilden för att komma till bloggsidan.

Läs bloggen Kristen i Finland här:
www.ekumenia.fi/kristen_i_finland

Trettiotredje söndagen "under året"

15/11/2020

Jag har promenerat i närheten S:ta Katarina kyrka ett antal gånger sedan det senast var mässa här, men att vara på väg ditåt och veta att det blir mässa när jag kommer fram är en stor glädje. Mässan firades av vår kyrkoherde Rafal Czernia SCJ. Jag läste dagens läsningar på svenska – vi brukar ju ha ena läsningen på svenska och andra på finska, men pater Rafal tyckte att det var bättre med två läsningar och responsoriepsalmen på svenska med tanke på att resten av mässan, inklusive evangeliet, skulle gå på finska. Vi avslutade dessutom mässan med Ave Maria på latin.

Mera latin i S:ta Katarina blir det 25 november. Då firar vi heliga Katarina av Alexandrias minnesdag och därmed kyrkans patronatsfest med tridentinsk mässa kl. 19. Sångare kommer från Schola Gregoriana Aboensis i Åbo och scholan i S:t Henriks katedralförsamling i Helsingfors.

Tack och lov för ekumeniken!

2/11/2020

På lördag kväll våndades jag: ska jag ta tåget till Helsingfors och gå i den svenska mässan i S:ta Maria trots att coronasiffrorna har stigit eller ska jag bli utan mässa igen? Smärtgränsen för mig går vid fyra veckor utan eukaristi och den sista oktober var det precis fyra veckor sedan den senaste mässan i S:ta Katarina. Lyckligtvis kom jag på söndag morgon på att det ofta är ortodox liturgi i Karis den här tiden på året och kollade Helsingfors ortodoxa församlings kalender på hos.fi - och jodå, det skulle firas liturgi i Karis lutherska församlingshem kl. 10 på söndag morgon. Halleluja!

Liturgin firades av fader Kalevi och fader Harry och Matti var kantor och sjöng episteltexten. Fader Kalevi läste evangeliet på finska och fader Harry läste det på svenska och språket växlade mellan finska och svenska även i bönerna på det naturligaste sättet i världen. Och jag kände mig oändligt tacksam över att vara välkommen i den östkristna gemenskapen, där så många ansikten är bekanta till och med med munskydd och trygga avstånd!

I katolska kyrkan firade vi Alla helgons dag* och evangelietexten skulle ha varit saligprisningarna, men det passade riktigt bra med den rike mannen och Lasaros (Luk 16:19-31) i stället.

Alla helgon, be för oss!

* I den världsvida kyrkan firas Alla helgons dag (omnium Sanctorum) den första november, medan Alla själars dag (omnium fidelium defunctorum) firas andra november. I Helsingfors katolska stift har man ändå anpassat firandet till den finländska kalendern, så den katolska högtiden Alla helgons dag firas den första söndagen i november - alltså i år på "rätt" dag internationellt sett - medan Alla själars dag firas lördagen innan, på den dag som i den finländska (lutherska) kalendern går under namnet Alla helgons dag. Varje år är det lika förbryllande.

Globala och lokala predikningar

13/10/2020

Råkade få ögonen på ett intressant blogginlägg om lutherska predikningar i en global, coronapräglad värld. Tomas Rays har nämligen lyssnat på predikningar från Bangsar Lutheran Church, en etniskt kinesisk församling som verkar på engelska i Kuala Lumpur i Malaysia. Tomas forskar kring frågor om luthersk identitet och religionsdialog och jag lärde känna honom i samband med ett ekumeniskt seminarium år 2015, så när jag såg att det var han som hade skrivit inlägget klickade jag på länken.

Predikstolen i S:t Mikael och S:ta Gudula-katedralen i Bryssel.

I lutherska kyrkan har förstås predikan en annan roll än i den katolska mässan (där vi i princip ska ha en predikan på söndagar och andra helgdagar, och ibland har det även på vardagar, men där jag också har upplevt att prästen helt enkelt har konstaterat att predikan av någon orsak uteblir den här söndagen - i allmänhet därför att prästen i fråga har ombetts fira mässan på kort varsel och inte är trygg nog på det språket att han kan predika direkt från dagens text utan dess mer förberedelse), men det var ändå intressant att jämföra mina högst icke-vetenskapliga observationer med dem Tomas har gjort i sin kyrka.

Tomas skriver att "hans" församling i Kuala Lumpur "kunde vara placerad var som helst. Den kunde finnas i Hong Kong, Seoul, eller som en kinesisk församling i San Diego. Det finns inget i gudstjänsten som antyder var man befinner sig, inget malaysiskt inslag, eller kinesiskt för den delen heller."

Mässa i San Diego? Nej, det har jag faktiskt inte upplevt, fast jag har varit i San Diego - i stället gjorde jag den gången en avstickare över gränsen (det här var för länge sedan, långt före Trump och allt snack om att bygga en mur) för att gå i mässan i Tijuana i Mexiko. (Före coronan samlade jag på länder jag har gått i mässan i, nämligen, så det gav mig en poäng.) Men i San José gick jag en gång i mässan i vad som visade sig vara en etniskt kinesisk församling. Det är över 20 år sedan dess, så mitt minne är väldigt suddigt, men jag så här i efterhand har jag klassat den mässan som "kalifornisk" snarare än "kinesisk". (Kalifornisk betydde för mig då avsaknad av knäpallar och kalkar i kristall; jag har inte haft något behov att återvända till Kalifornien sedan min bror flyttade därifrån, om jag säger så. Sedan dess har jag dessvärre upplevt katolska kyrkor utan knäpallar på flera håll i Europa också, men då trodde jag först att jag hade gått fel.) Vad predikan handlade om - eller om den eventuellt gick på kinesiska - har jag inget minne av längre.