I min Faders hus

Höstens första katolska mässa i Karis

12/9/2020

Tjugofjärde söndagen under året började för mig redan på lördagen när jag fick jag nåden att delta i den mässa som pater Ryszard Mis SCJ firade i 550-åriga S:ta Katarina i Karis. Vi var båda på plats i god tid, så jag hade tillfälle att gå till bikt före mässan också, halleluja! Det finns inga ord att uttrycka min tacksamhet - regnet utanför störde inte mitt humör det minsta vare sig på väg till kyrkan eller under promenaden hem!

Det var också härligt att kunna berätta för de andra församlingsmedlemmar som var på plats om det jag har lärt mig om S:ta Katarina i samband med sommarens 550-årsfirande. Att altaret är det ursprungliga medeltida altaret, att kyrkan aldrig har brunnit, att två av kyrkklockorna också härstammar från katolsk tid...

1 Comment

Petrus och Paulus, be för oss

29/6/2020

0 Comments

Idag firar kyrkan de heliga apostlarna Petrus och Paulus. I kyrkans martyrologium heter det att de båda förkunnade Kristi evangelium i tro och kärlek i staden Rom och gick martyrdöden till mötes under kejsar Nero. Enligt traditionen korsfästes Petrus upp och ner och begravdes i Vatikanen, medan Paulus dödades med svärd vid Via Ostiensis.

Som jag skrev igår gör coronan att jag har svårare att gestalta dagar och veckor - före coronan hade jag någonstans i bakhuvudet en vetskap om hur många dagar det var sedan senaste söndagsmässa och därmed hur många dagar det (högst) var kvar till nästa mässa. Webbmässor kanske är lite festligare på söndagen och så är det två läsningar i stället för en före evangeliet, men i verkligheten smälter de samman för mig och jag tappar räkningen. Jag vet liksom inte längre när det har gått en vecka.

Imorgon har det gått en vecka sedan jag senast fick motta Kristi kropp. Det var en tisdag, men det var en högtidsdag och ett ljus i mörkret.

Alla större helgons dagar har också fått en ny innebörd och vikt i coronaåret, har jag märkt. Förra veckan var det Johannes Döparens dag och idag är det Petrus och Paulus vi firar.

Den nya dimensionen i min relation till helgonen handlar om att coronan har konkretiserat deras lidande. Det låter kanske förmätet, men min poäng är faktiskt den motsatta. När jag vaknar till ytterligare en dag då jag inte obekymrat kan ta tåget eller bussen till närmaste katolska kyrka (eller flyget till någon av de många som ligger längre borta) och får för mig att mitt lidande nu är oerhört stort så gör det gott att påminnas om diverse martyrer och andra helgon, vars lidande faktiskt har varit av en annan storleksordning. Och som trots det har hållit fast vid sin tro. Som trots det har uthärdat och framhärdat och avgått med segern i en kamp som har varit betydligt värre än min.

Statyn av Johannes Döparen i S:ta Katarina kyrka i Karis.

0 Comments

15 år av förbön

30/5/2020

0 Comments

Idag är det 15 år sedan min vän Anja dog. Det är 15 år som hon har bett förbön för mig och för sina barn och barnbarn och för alla som har gått förbi hennes grav och bett för henne. På hennes grav står det nämligen "Ohikulkija, olin mikä sinä olet. Tulet siksi mikä minä olen. Rukoilkaamme toistemme puolesta." Alltså: Förbipasserande, jag var vad du är. Du blir vad jag är. Låt oss be för varandra.

Jag lärde känna Anja för cirka 20 år sedan i samband med de katolska mässorna här i Karis. Vi gick hemåt från mässan tillsammans och det visade sig att vi bodde nära varandra. Hon skulle bli upptagen i katolska kyrkan och frågade om jag kunde tänka mig att bli hennes sponsor, alltså bekräftelsefadder. Självklart ville jag det.

Anja berättade att hon hade läst Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset i sin ungdom och sedan dess önskat bli katolik. Den drömmen och kallelsen fick vänta, för på den tiden lät det sig inte göra i lilla Karis, men när barnen var utflugna och hon hade blivit änka fick hon tid att förverkliga sin egen dröm. Jag kände mig hedrad över att få vara med på ett hörn.

Ungefär ett halvår innan Anja dog gav hon mig en bok som hade betytt mycket för henne: Varför jag blev katolik* från 1955, en samling berättelser av svenskar som under första hälften av 1900-talet hade hittat hem till Rom. Boken är redigerad av Sven Stolpe och innehåller texter av bl.a. Anna Lenah Elgström och Gunnel Vallquist.

"Varför jag blev katolik" gavs ut år 1955. Är det dags för en uppföljare?

I stället för att citerar någon av dem bjuder jag på några rader ur Lillie Björnstrands bidrag ”Om hur en ’helt vanlig människa’ kom att bli katolik”. Hon skriver: ”Katolska kyrkan betonar starkt plikten. Den kristnes plikt att be, plikt att gå i kyrkan, plikt att bikta och göra bot. Jag vet, att de flesta skulle säga. ’Hu, så trist! Det har väl inget värde när man inte gör det frivilligt.’ Men tvärtom! Jag underordnar mig ju av fri vilja kyrkan och följer hennes bud, trots att mina flyktiga känslor vill något annat.”

Hon avslutar sin text så här (men understrykningarna är Anjas): "Ju mer jag läser om den katolska kyrkan, desto mer grips jag av beundran, vördnad, ja - kärlek. Jag önskar innerligt, att jag en gång skall kunna bli ett lydigt kyrkans barn. En liten, liten medlem av den väldiga ecclesia militans - Guds stridande kyrka på jorden. Ännu är jag inte mogen att ta steget fullt ut. Oändligt mycket finns kvar att lära, men dagen för mitt upptagande i kyrkan närmar sig dock mer och mer, och jag vet redan nu, att den dagen kommer jag att räkna för den största dagen i mitt liv."

Tack för dina böner, Anja. Fortsätt be för oss som är kvar här i ecclesia militans.

* Boken finns bl.a. i Studium Catholicums bibliotek. För den som är nyfiken på boken rekommenderar jag också artikeln Varför jag blev katolik: Ett femtioårsminne som publicerades i tidskriften Signum år 2005.

0 Comments

Äntligen mässa igen

24/5/2020

0 Comments

Efter en dryg månad utan mässa var det dags igen lördagen den 23 maj. Pater Rafal Czernia SCJ kom till Karis och firade mässa i S:ta Katarina. Och å, vad jag är tacksam - i synnerhet som jag fick bikta mig före mässan. Deo gratias!

Båda församlingarna i Helsingfors, S:ta Maria och S:t Henrik, har infört webbanmälningar till mässan och stiftet har fått nya anvisningar för mässgång i coronatider. Världen har förändrats, men sakramenten består.

0 Comments

Symeon och Hanna - och himmelsk dimissionsdag

20/5/2020

0 Comments

Idag firar vi Kristi himmelsfärdsdag, men innan jag skriver några ord om det vill jag återgå till gårdagen. Då fick jag nämligen tillfälle att be rosenkransen i S:ta Katarina kyrka här i Karis.

Häromdagen talade jag i telefon med Marja-Sisko, som är församlingsmästare i Karis-Pojo lutherska församling, och vi uttryckte vår gemensamma sorg över allt det vi inte kan göra på grund av coronan. Hon konstaterade att hon ändå har det lättare än många andra, eftersom hon alltid kan komma till kyrkan för att be. Jag berättade att jag gärna har gått mina promenader så att jag har gått till kyrkan och då sa Marja-Sisko att hon gärna öppnar kyrkan för bön bara man kommer överens om det på förhand.

Igår passade sedan våra tidtabeller ihop och klockan 13 steg jag glädjestrålande in i kyrkan, ganska exakt en månad efter att jag senast gick i mässan där. Mässa var det ju inte den här gången, men som jag skrev häromdagen så saknar man även kyrkorummet i dessa dagar. Därför kändes samtalet med Marja-Sisko som ett bönesvar: Jag må ha långt till S:ta Maria, min församlingskyrka i Helsingfors, men S:ta Katarina finns kvar på promenadavstånd och väntar.

Och väntar.

Det ordet passade speciellt bra igår, för av någon anledning kom jag mig att be den glädjerika rosenkransens hemligheter igår i stället för den ärorika, fast det var onsdag - kanske för att jag var så strålande glad och för att den ärorika ju passar allra bäst idag när det är himmelsfärdsdag.

Hur som helst var det alltså den glädjerika rosenkransen jag bad i S:ta Katarina.

Marja-Sisko hade tänt ljus på altaret för min privata bönestund. Det gjorde mig så glad.

0 Comments

Guds barmhärtighet

19/4/2020

0 Comments

Jag är på plats i god tid. Klockan 13.30 ska fader Rafal Czernia SCJ komma och fira mässa i S:ta Katarina - halleluja! - men jag har lovat vara på plats redan kl. 13, för då blir det inga problem med att kyrkan måste låsas mellan att Jan Hellberg, som är tf. kantor i Hangö församling men bosatt i Karis, övar på orgeln och vår mässa. Efter mässan blir jag också kvar i kyrkan tills den lutherska kyrkoherden Pentti Raunio kommer till kyrkan för att förrätta ett dop kl. 15 i stället för att försöka sätta mig in i hur man låser kyrkan.

Både Jan och Pena verkar glada åt att prata en stund - på väldigt tryggt avstånd. Jan står uppe på orgelläktaren och jag nere i kyrkan medan vi talas vid. Mellan Pena och mig är det också minst fem meter hela tiden. Med båda talar jag om den stora glädjen jag känner över att få gå i mässan igen efter en dryg månads påtvingad coronapaus.

- Då kan du tänka dig hur det känns för mig, säger Pena. Första skärtorsdagen som jag inte kunde fira nattvardsgudstjänt sedan 1974!

I Karis-Pojo svenska församling hade man nämligen valt att inte fira nattvardsgudstjänst för att inte ställas inför valet om vilka sju församlingsmedlemmar som skulle få komma till kyrkan och nattvardsbordet. Att kyrkoherden kände stor sorg över beslutet är uppenbart.

Jan skulle ha spelat orgeln i Hangö under den nattvardsgudstjänst som firades där och streamades, men han var lite snuvig, så det blev en annan organist som fick den möjligheten i stället.

I pausen mellan att Jan lämnar kyrkan och fader Rafal dyker upp hinner jag tacka Gud - och ser plötsligt att det står något i kanten på glasmålningen i altarväggen. Har jag aldrig sett det förut eller har jag bara glömt bort det?

Kommen till mig I alle som arbeten och ären betungade och jag skall vederkvicka eder.

Precis så känns det. Jag var betungad, men jag får komma till Kristus och bli vederkvickt. Halleluja!

0 Comments

<<Previous

Höstens första katolska mässa i Karis

Petrus och Paulus, be för oss

15 år av förbön

Äntligen mässa igen

Symeon och Hanna - och himmelsk dimissionsdag

Guds barmhärtighet

I min Faders hus

Sara Torvalds

Kategorier

Arkiv

Sökord