Mera latin i S:ta Katarina blir det 25 november. Då firar vi heliga Katarina av Alexandrias minnesdag och därmed kyrkans patronatsfest med tridentinsk mässa kl. 19. Sångare kommer från Schola Gregoriana Aboensis i Åbo och scholan i S:t Henriks katedralförsamling i Helsingfors.
Jag har promenerat i närheten S:ta Katarina kyrka ett antal gånger sedan det senast var mässa här, men att vara på väg ditåt och veta att det blir mässa när jag kommer fram är en stor glädje. Mässan firades av vår kyrkoherde Rafal Czernia SCJ. Jag läste dagens läsningar på svenska – vi brukar ju ha ena läsningen på svenska och andra på finska, men pater Rafal tyckte att det var bättre med två läsningar och responsoriepsalmen på svenska med tanke på att resten av mässan, inklusive evangeliet, skulle gå på finska. Vi avslutade dessutom mässan med Ave Maria på latin. Mera latin i S:ta Katarina blir det 25 november. Då firar vi heliga Katarina av Alexandrias minnesdag och därmed kyrkans patronatsfest med tridentinsk mässa kl. 19. Sångare kommer från Schola Gregoriana Aboensis i Åbo och scholan i S:t Henriks katedralförsamling i Helsingfors.
0 Comments
På lördag kväll våndades jag: ska jag ta tåget till Helsingfors och gå i den svenska mässan i S:ta Maria trots att coronasiffrorna har stigit eller ska jag bli utan mässa igen? Smärtgränsen för mig går vid fyra veckor utan eukaristi och den sista oktober var det precis fyra veckor sedan den senaste mässan i S:ta Katarina. Lyckligtvis kom jag på söndag morgon på att det ofta är ortodox liturgi i Karis den här tiden på året och kollade Helsingfors ortodoxa församlings kalender på hos.fi - och jodå, det skulle firas liturgi i Karis lutherska församlingshem kl. 10 på söndag morgon. Halleluja! Liturgin firades av fader Kalevi och fader Harry och Matti var kantor och sjöng episteltexten. Fader Kalevi läste evangeliet på finska och fader Harry läste det på svenska och språket växlade mellan finska och svenska även i bönerna på det naturligaste sättet i världen. Och jag kände mig oändligt tacksam över att vara välkommen i den östkristna gemenskapen, där så många ansikten är bekanta till och med med munskydd och trygga avstånd! I katolska kyrkan firade vi Alla helgons dag* och evangelietexten skulle ha varit saligprisningarna, men det passade riktigt bra med den rike mannen och Lasaros (Luk 16:19-31) i stället. Alla helgon, be för oss! * I den världsvida kyrkan firas Alla helgons dag (omnium Sanctorum) den första november, medan Alla själars dag (omnium fidelium defunctorum) firas andra november. I Helsingfors katolska stift har man ändå anpassat firandet till den finländska kalendern, så den katolska högtiden Alla helgons dag firas den första söndagen i november - alltså i år på "rätt" dag internationellt sett - medan Alla själars dag firas lördagen innan, på den dag som i den finländska (lutherska) kalendern går under namnet Alla helgons dag. Varje år är det lika förbryllande.
Här i Helsingfors stift har vi haft sede vacante i över ett år nu, men väntan på att påven utser en ny biskop bara fortsätter. Medan vi väntar kan vi trösta oss med att grannstiftet har en fin biskop i kardinal Anders Arborelius. Igår, när kyrkan i Norden firade Vår Fru av Rosenkransen, publicerades en hälsning från kardinalen till de äldre i Stockholms stift. Den tycker jag att alla ska läsa i sin helhet, oberoende av ålder, men jag passar på att citera ett stycke som gick rakt i hjärtat på mig: "Många av er som har varit isolerade längtar säkert tillbaka till församlingens gudstjänstliv. I vissa församlingar har man ordnat mässor, inte minst på vardagarna, speciellt med tanke på er som måste vara extra försiktiga. Man har också försökt besöka dem som önskar ta emot den heliga kommunionen. Så ring och tag gärna kontakt med er församling för att se vilka möjligheter som finns att delta i mässan eller för att ta emot sakramenten." Precis så tänker jag också, att det gäller att säga till att be prästerna komma och ge sakramenten till dem som inte har möjlighet att ta sig till kyrkan i nuläget. Jag kände mig lite förlägen i våras när jag tog kontakt och bad att en präst skulle komma och fira privat mässa i Karis efter att alla offentliga mässor hade ställts in på grund av pandemin, men kyrkoherden verkade bara glad åt att vi var i behov av sakramenten här i Västnyland också. (Här och här kan du läsa vad jag skrev när det begav sig.)
Idag skärptes coronabestämmelserna igen: i Österbotten förbjuds sammankomster på över 10 personer, vilket även kommer att påverka mässorna i det katolska kapellet i Vasa. Även i Raseborg påverkas vi av studerande som kommer hem från Vasa och bär viruset med sig. Så när det mörknar igen gäller det att ha blicken klar i frågan om sakramenten. En annan sak som kardinalen skrev slog också an en sträng hos mig. Det där med att den här tiden - hur tung den än har varit och är och kommer att bli - har varit bra för bönelivet. Så här skriver kardinal Arborelius: Igår, lördag, kom pater Ryszard Mis SCJ och firade mässa med oss i Karis. Underbart med mässa och trösterikt att läsa responsoriepsalmen (längst ner i inlägget) under de medeltida valven. I sin predikan talade pater Mis med hänvisning till dagens läsningar om vingården och ägaren (se här) om att vi ska se till att våra vingårdar - våra liv - ger god frukt.
Före välsignelsen påminde pater Mis dessutom om att det är Franciskus av Assisis minnesdag på söndag, alltså idag. Han rekommenderade programmet Franciskus och jag - historien om Guds fattige som sändes i teve i påskas, men som fortfarande finns på Arenan. På vägen ut fick jag för mig att ta en bild av den träskulptur som finns närmast utgången. Vilket helgon är det? Vem har klockan som attribut? Nej, det ringer ingen klocka - så jag kollade i den fina boken om Karis Kyrka som gavs ut i somras och fick till min förvåning och glädje veta att det är Antonios Eremiten. Ingen aning hade jag om att han finns som skulptur i S:ta Katarina när jag skrev det här och det här. Tjugofjärde söndagen under året började för mig redan på lördagen när jag fick jag nåden att delta i den mässa som pater Ryszard Mis SCJ firade i 550-åriga S:ta Katarina i Karis. Vi var båda på plats i god tid, så jag hade tillfälle att gå till bikt före mässan också, halleluja! Det finns inga ord att uttrycka min tacksamhet - regnet utanför störde inte mitt humör det minsta vare sig på väg till kyrkan eller under promenaden hem!
Det var också härligt att kunna berätta för de andra församlingsmedlemmar som var på plats om det jag har lärt mig om S:ta Katarina i samband med sommarens 550-årsfirande. Att altaret är det ursprungliga medeltida altaret, att kyrkan aldrig har brunnit, att två av kyrkklockorna också härstammar från katolsk tid... Idag firar kyrkan de heliga apostlarna Petrus och Paulus. I kyrkans martyrologium heter det att de båda förkunnade Kristi evangelium i tro och kärlek i staden Rom och gick martyrdöden till mötes under kejsar Nero. Enligt traditionen korsfästes Petrus upp och ner och begravdes i Vatikanen, medan Paulus dödades med svärd vid Via Ostiensis. Som jag skrev igår gör coronan att jag har svårare att gestalta dagar och veckor - före coronan hade jag någonstans i bakhuvudet en vetskap om hur många dagar det var sedan senaste söndagsmässa och därmed hur många dagar det (högst) var kvar till nästa mässa. Webbmässor kanske är lite festligare på söndagen och så är det två läsningar i stället för en före evangeliet, men i verkligheten smälter de samman för mig och jag tappar räkningen. Jag vet liksom inte längre när det har gått en vecka.
Idag är det 15 år sedan min vän Anja dog. Det är 15 år som hon har bett förbön för mig och för sina barn och barnbarn och för alla som har gått förbi hennes grav och bett för henne. På hennes grav står det nämligen "Ohikulkija, olin mikä sinä olet. Tulet siksi mikä minä olen. Rukoilkaamme toistemme puolesta." Alltså: Förbipasserande, jag var vad du är. Du blir vad jag är. Låt oss be för varandra.
I stället för att citerar någon av dem bjuder jag på några rader ur Lillie Björnstrands bidrag ”Om hur en ’helt vanlig människa’ kom att bli katolik”. Hon skriver: ”Katolska kyrkan betonar starkt plikten. Den kristnes plikt att be, plikt att gå i kyrkan, plikt att bikta och göra bot. Jag vet, att de flesta skulle säga. ’Hu, så trist! Det har väl inget värde när man inte gör det frivilligt.’ Men tvärtom! Jag underordnar mig ju av fri vilja kyrkan och följer hennes bud, trots att mina flyktiga känslor vill något annat.” Hon avslutar sin text så här (men understrykningarna är Anjas): "Ju mer jag läser om den katolska kyrkan, desto mer grips jag av beundran, vördnad, ja - kärlek. Jag önskar innerligt, att jag en gång skall kunna bli ett lydigt kyrkans barn. En liten, liten medlem av den väldiga ecclesia militans - Guds stridande kyrka på jorden. Ännu är jag inte mogen att ta steget fullt ut. Oändligt mycket finns kvar att lära, men dagen för mitt upptagande i kyrkan närmar sig dock mer och mer, och jag vet redan nu, att den dagen kommer jag att räkna för den största dagen i mitt liv." Tack för dina böner, Anja. Fortsätt be för oss som är kvar här i ecclesia militans.
Efter en dryg månad utan mässa var det dags igen lördagen den 23 maj. Pater Rafal Czernia SCJ kom till Karis och firade mässa i S:ta Katarina. Och å, vad jag är tacksam - i synnerhet som jag fick bikta mig före mässan. Deo gratias!
Båda församlingarna i Helsingfors, S:ta Maria och S:t Henrik, har infört webbanmälningar till mässan och stiftet har fått nya anvisningar för mässgång i coronatider. Världen har förändrats, men sakramenten består. Idag firar vi Kristi himmelsfärdsdag, men innan jag skriver några ord om det vill jag återgå till gårdagen. Då fick jag nämligen tillfälle att be rosenkransen i S:ta Katarina kyrka här i Karis. Häromdagen talade jag i telefon med Marja-Sisko, som är församlingsmästare i Karis-Pojo lutherska församling, och vi uttryckte vår gemensamma sorg över allt det vi inte kan göra på grund av coronan. Hon konstaterade att hon ändå har det lättare än många andra, eftersom hon alltid kan komma till kyrkan för att be. Jag berättade att jag gärna har gått mina promenader så att jag har gått till kyrkan och då sa Marja-Sisko att hon gärna öppnar kyrkan för bön bara man kommer överens om det på förhand.
Jag är på plats i god tid. Klockan 13.30 ska fader Rafal Czernia SCJ komma och fira mässa i S:ta Katarina - halleluja! - men jag har lovat vara på plats redan kl. 13, för då blir det inga problem med att kyrkan måste låsas mellan att Jan Hellberg, som är tf. kantor i Hangö församling men bosatt i Karis, övar på orgeln och vår mässa. Efter mässan blir jag också kvar i kyrkan tills den lutherska kyrkoherden Pentti Raunio kommer till kyrkan för att förrätta ett dop kl. 15 i stället för att försöka sätta mig in i hur man låser kyrkan. Både Jan och Pena verkar glada åt att prata en stund - på väldigt tryggt avstånd. Jan står uppe på orgelläktaren och jag nere i kyrkan medan vi talas vid. Mellan Pena och mig är det också minst fem meter hela tiden. Med båda talar jag om den stora glädjen jag känner över att få gå i mässan igen efter en dryg månads påtvingad coronapaus. - Då kan du tänka dig hur det känns för mig, säger Pena. Första skärtorsdagen som jag inte kunde fira nattvardsgudstjänt sedan 1974! I Karis-Pojo svenska församling hade man nämligen valt att inte fira nattvardsgudstjänst för att inte ställas inför valet om vilka sju församlingsmedlemmar som skulle få komma till kyrkan och nattvardsbordet. Att kyrkoherden kände stor sorg över beslutet är uppenbart.
|
I min Faders husI min Faders hus är en katolsk och ekumenisk bildblogg om och med kyrkor, gudstjänstliv och tro - i Finland och på andra håll i världen.
Sara TorvaldsJag är en av volontärerna i Ithaka-gruppen som driver sajten Katolinen.net och jag bildbloggar här från de kyrkor jag besöker och gudstjänster jag deltar i. Alla bilderna är mina, om inte annat uppges. På FB-sidan I min Faders hus lägger jag upp bilder och böner. KategorierArkiv
March 2021
Sökord
All
|