I min Faders hus

Min bägare rinner över

20/9/2021

Idag har jag tänkt på Psalm 23, framför allt raderna ”du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden” (Ps 23:5). För så har det varit för mig de senaste dagarna.

Lördag eftermiddag: Mässa och första kommunion i S:ta Katarina.

Lördag kväll: Helgmålsbön i S:ta Katarina med deltagarna i Lärkkullas Kvinnoweekend, trots att jag inte hade möjlighet att delta i hela weekenden.

Söndag: Mässa och konfirmation i S:t Henrikskatedralen i Helsingfors.

Idag: En intervju om kyrkor i mitt liv som ska ingå i morgondagens nyländska förmiddag på Yle Vega och sedan på Arenan. Gunilla Ginström från Yle föreslog att vi skulle göra intervjun vid S:ta Katarina kyrka, så vi träffades där. Och precis när vi var klara – på minuten, alltså – dök kyrkvärden Camilla upp, så jag fick tillfälle att be en stund inne i kyrkan efteråt.

Och inte nog med det: imorgon, tisdag, blir det en mässa till, för då har vi församlingsrådsmöte i S:ta Maria katolska församling och det mötet är inte på distans, så jag kommer att gå i kvällsmässan före mötet, så där som jag alltid gjorde före coronan!

Tala om att livet återvänder, livet segrar: Christus vincit omnia!

En dag för jubel och bön

8/9/2021

Den åttonde september firar kyrkan Jungfru Marias födelsedag. Antifonen inför dagens laudes lyder: Låt oss jubla över Marias födelse och tillbedja Kristus, hennes son. Ett strålande sätt att börja dagen, tycker jag. Och så sammanfattar den på ett enkelt och tydligt sätt att all helgonkult handlar om att tillbedja Kristus, inte helgonen. Helgonen är förebilder, inspirationskällor, glädjeämnen och påminnelser om att det går att välja den smala vägen i alla tider.

Idag tänker jag också på en pojke jag undervisade i församlingen någon gång på 1990-talet. Vi talade om helgon och helgonförklaringsprocessen och jag konstaterade att martyrer är ett specialfall: de som dör för sin tro kan bli helgonförklarade mer eller mindre direkt. Pojken jag tänker på - som i sanningens namn inte brukade höra till de mest gudfruktiga i gruppen - utbrast genast: då ska jag bli martyr, hur kan jag bli det?

Han såg alldeles tydligt martyriet som en räkmacka till himlen, vilket kanske inte är så konstigt eftersom död och lidande inte hade någon plats i hans vardag. Men samtalet tog inte slut där, utan han ville konkret veta hur han skulle fixa till sin martyrdöd. Jag sa att det nog inte är sannolikt i Finland, men att det tyvärr finns länder där kristna utsätts för förföljelse. Bra, när jag blir vuxen ska jag resa till ett av de länderna och bygga en kyrka, sa han.

När man är barn är det förstås just så enkelt. Världen är svartvit.

När man är vuxen tänker man ju att kampen i allmänhet handlar om att välja rätt bland alla schatteringar i grått. Om att orka lite till och få vardagen att gå ihop utan alltför många kompromisser. Man är långt ifrån lika absolut som ett barn.

Men läser man ens några fakta om dagens helgon (på finska kan man t.ex. följa FB-sidan Katolisia pyhiä, som uppdateras varje dag med informationen ur Martyrologium Romanum, vilket innebär att där varje dag i kalenderåret presenteras en kort biografi över 10-20 helgon) så märker man att vi har en enorm sky av vittnen att låta oss inspireras av. Och att vi faktiskt borde ställa siktet lite högre än "inte alltför många kompromisser". Vi är faktiskt kallade till helighet.

Som jag konstaterade i min radioandakt häromdagen är det genom bön vi enklast kan arbeta på att bli heligare. Så jag firar Jungfru Marias födelse med rosenkrans i S:ta Katarina kyrka, för där är det lämpligt bönedag, vilket innebär att kyrkan är öppen från 9 till 17. Deo gratias!

Och så här fint avslutas hymnen i dagens laudesbön:

Till glädjefest församlade
vi firar glatt din födelse,
den dag då ren och strålande
du kom med hopp till fallen värld.

För din skull har vi icke mer
I dödens land vårt enda hem,
ty genom dig har himmelen
med jordens söner slutit fred.

O kyrkans moder, sjung med oss
den ende Gudens tack och lov,
ty han är den Trefaldige
från evighet till evighet. Amen.

Ekumeniskt på Kristi Kropps och Blods högtid

7/6/2021

I lördags var en av de där tunga dagarna som man tänker att man gärna skulle hoppa över helt och hållet. Motlut och sträva tankar, all glädje kändes fjärran. "Vi firar Corpus Christi imorgon och jag får inte gå till nattvard." Bara den tanken gjorde mig sur. Inte tal om att jag skulle ha haft resurserna (eller förståndet) att förena mitt lidande med Herrens, men under den här långa, sega coronatiden har jag i alla fall lärt mig att be om hjälp. "Herre, jag går inte i land med det här, du måste hjälpa."

Sällan har jag fått så konkret bönesvar så fort. Jag har ett ärende till grannen, som precis läser den lokala gratistidningen och frågar om jag har anmält mig till den ortodox liturgin som ska firas i det lutherska församlingshemmet följande morgon. Nej, det hade jag ju inte, för det visste jag inte om, men plötsligt var livet lätt att leva igen.

Jag insåg att jag redan hade missat anmälningsdeadline, men såg att det var kantor Matti Jyrkinen man skulle anmäla sig till, så jag skickade optimistiskt iväg ett SMS till honom i alla fall. Även om det är fullt kan jag stå utanför och då kan jag få motta eukaristin i alla fall, för så har man ju gjort i de ortodoxa församlingarna de senaste månaderna. Alla mörka moln är som bortblåsta.

Inom kort svarar Matti att det finns plats för mig i församlingssalen. Halleluja! svarar jag, oändligt tacksam och väldigt tydligt bönhörd.

Det visar sig sedan att information om liturgin inte har gått ut i de ortodoxa kanalerna i sedvanlig ordning på grund av något strul, så det är inte så många som har varit medvetna om att det firas liturgi i Karis. Tjugo är det tillåtna antalet enligt de senaste direktiven och det är exakt så många vi blir, fader Harry Fagerlund medräknad.

28 år av påskglädje

11/4/2021

På Lärkkullavägen i Karis finns en härlig skylt. "Kyrkan" står det på svenska och finska och så pekar en pil rätt upp i himlen. Och förstås framåt längs Lärkkullavägen också, för att signalera att man ska fortsätta upp för backen i stället för att svänga av till Osmundsbölevägen när man vill ta sig till S:ta Katarina.

Igår var det en speciellt stor glädje att få följa skylten, för det firades katolsk mässa i kyrkan igen. Det hade också gått ofattbara två månader sedan jag senast hade tillfälle att gå i mässan. Men - Deo gratias! - det var inte fullt så länge sedan jag senast fick motta eukaristin i alla fall: jag fick nattvard utanför mässan en gång här emellan (och jag har besökt tabernaklet också).

Vilken glädje att få se kyrktaket sticka fram mellan träden och veta att man får gå in.

Exakt 28 år sedan tidigare gjorde jag den färden på mycket högre nivå. Påsken inföll nämligen en vecka senare år 1993. Lördag 10 april var påskafton och jag var på plats i S:t Henrikskatedralen i god tid. Jag fick beskedet att dopet skulle förrättas på svenska och inte på finska som man hade sagt strax före påsk. Biskop Paul Verschuren hade sett till att Stockholms stift faxade över ordningen för vuxendop på svenska, så medan jag satt där i första bänkraden och väntade fick jag beskedet - om jag minns rätt närmare bestämt av prelat Tuomo Vimpari, fast han var ju inte prästvigd då än - att jag skulle få svara "Ja, jag tror" i stället för "Minä uskon" på dopfrågorna. Jag var nervös. Och otålig.

Trettiotredje söndagen "under året"

15/11/2020

Jag har promenerat i närheten S:ta Katarina kyrka ett antal gånger sedan det senast var mässa här, men att vara på väg ditåt och veta att det blir mässa när jag kommer fram är en stor glädje. Mässan firades av vår kyrkoherde Rafal Czernia SCJ. Jag läste dagens läsningar på svenska – vi brukar ju ha ena läsningen på svenska och andra på finska, men pater Rafal tyckte att det var bättre med två läsningar och responsoriepsalmen på svenska med tanke på att resten av mässan, inklusive evangeliet, skulle gå på finska. Vi avslutade dessutom mässan med Ave Maria på latin.

Mera latin i S:ta Katarina blir det 25 november. Då firar vi heliga Katarina av Alexandrias minnesdag och därmed kyrkans patronatsfest med tridentinsk mässa kl. 19. Sångare kommer från Schola Gregoriana Aboensis i Åbo och scholan i S:t Henriks katedralförsamling i Helsingfors.

Tack och lov för ekumeniken!

2/11/2020

På lördag kväll våndades jag: ska jag ta tåget till Helsingfors och gå i den svenska mässan i S:ta Maria trots att coronasiffrorna har stigit eller ska jag bli utan mässa igen? Smärtgränsen för mig går vid fyra veckor utan eukaristi och den sista oktober var det precis fyra veckor sedan den senaste mässan i S:ta Katarina. Lyckligtvis kom jag på söndag morgon på att det ofta är ortodox liturgi i Karis den här tiden på året och kollade Helsingfors ortodoxa församlings kalender på hos.fi - och jodå, det skulle firas liturgi i Karis lutherska församlingshem kl. 10 på söndag morgon. Halleluja!

Liturgin firades av fader Kalevi och fader Harry och Matti var kantor och sjöng episteltexten. Fader Kalevi läste evangeliet på finska och fader Harry läste det på svenska och språket växlade mellan finska och svenska även i bönerna på det naturligaste sättet i världen. Och jag kände mig oändligt tacksam över att vara välkommen i den östkristna gemenskapen, där så många ansikten är bekanta till och med med munskydd och trygga avstånd!

I katolska kyrkan firade vi Alla helgons dag* och evangelietexten skulle ha varit saligprisningarna, men det passade riktigt bra med den rike mannen och Lasaros (Luk 16:19-31) i stället.

Alla helgon, be för oss!

* I den världsvida kyrkan firas Alla helgons dag (omnium Sanctorum) den första november, medan Alla själars dag (omnium fidelium defunctorum) firas andra november. I Helsingfors katolska stift har man ändå anpassat firandet till den finländska kalendern, så den katolska högtiden Alla helgons dag firas den första söndagen i november - alltså i år på "rätt" dag internationellt sett - medan Alla själars dag firas lördagen innan, på den dag som i den finländska (lutherska) kalendern går under namnet Alla helgons dag. Varje år är det lika förbryllande.

Kloka ord från kardinalen

9/10/2020

Här i Helsingfors stift har vi haft sede vacante i över ett år nu, men väntan på att påven utser en ny biskop bara fortsätter. Medan vi väntar kan vi trösta oss med att grannstiftet har en fin biskop i kardinal Anders Arborelius. Igår, när kyrkan i Norden firade Vår Fru av Rosenkransen, publicerades en hälsning från kardinalen till de äldre i Stockholms stift. Den tycker jag att alla ska läsa i sin helhet, oberoende av ålder, men jag passar på att citera ett stycke som gick rakt i hjärtat på mig:

"Många av er som har varit isolerade längtar säkert tillbaka till församlingens gudstjänstliv. I vissa församlingar har man ordnat mässor, inte minst på vardagarna, speciellt med tanke på er som måste vara extra försiktiga. Man har också försökt besöka dem som önskar ta emot den heliga kommunionen. Så ring och tag gärna kontakt med er församling för att se vilka möjligheter som finns att delta i mässan eller för att ta emot sakramenten."

Precis så tänker jag också, att det gäller att säga till att be prästerna komma och ge sakramenten till dem som inte har möjlighet att ta sig till kyrkan i nuläget. Jag kände mig lite förlägen i våras när jag tog kontakt och bad att en präst skulle komma och fira privat mässa i Karis efter att alla offentliga mässor hade ställts in på grund av pandemin, men kyrkoherden verkade bara glad åt att vi var i behov av sakramenten här i Västnyland också. (Här och här kan du läsa vad jag skrev när det begav sig.)

Idag skärptes coronabestämmelserna igen: i Österbotten förbjuds sammankomster på över 10 personer, vilket även kommer att påverka mässorna i det katolska kapellet i Vasa. Även i Raseborg påverkas vi av studerande som kommer hem från Vasa och bär viruset med sig. Så när det mörknar igen gäller det att ha blicken klar i frågan om sakramenten.

En annan sak som kardinalen skrev slog också an en sträng hos mig. Det där med att den här tiden - hur tung den än har varit och är och kommer att bli - har varit bra för bönelivet. Så här skriver kardinal Arborelius:

Mässa i Karis på Franciskusdagens afton

4/10/2020

Igår, lördag, kom pater Ryszard Mis SCJ och firade mässa med oss i Karis. Underbart med mässa och trösterikt att läsa responsoriepsalmen (längst ner i inlägget) under de medeltida valven. I sin predikan talade pater Mis med hänvisning till dagens läsningar om vingården och ägaren (se här) om att vi ska se till att våra vingårdar - våra liv - ger god frukt.

Före välsignelsen påminde pater Mis dessutom om att det är Franciskus av Assisis minnesdag på söndag, alltså idag. Han rekommenderade programmet Franciskus och jag - historien om Guds fattige som sändes i teve i påskas, men som fortfarande finns på Arenan.

På vägen ut fick jag för mig att ta en bild av den träskulptur som finns närmast utgången. Vilket helgon är det? Vem har klockan som attribut? Nej, det ringer ingen klocka - så jag kollade i den fina boken om Karis Kyrka som gavs ut i somras och fick till min förvåning och glädje veta att det är Antonios Eremiten. Ingen aning hade jag om att han finns som skulptur i S:ta Katarina när jag skrev det här och det här.

Höstens första katolska mässa i Karis

12/9/2020

Tjugofjärde söndagen under året började för mig redan på lördagen när jag fick jag nåden att delta i den mässa som pater Ryszard Mis SCJ firade i 550-åriga S:ta Katarina i Karis. Vi var båda på plats i god tid, så jag hade tillfälle att gå till bikt före mässan också, halleluja! Det finns inga ord att uttrycka min tacksamhet - regnet utanför störde inte mitt humör det minsta vare sig på väg till kyrkan eller under promenaden hem!

Det var också härligt att kunna berätta för de andra församlingsmedlemmar som var på plats om det jag har lärt mig om S:ta Katarina i samband med sommarens 550-årsfirande. Att altaret är det ursprungliga medeltida altaret, att kyrkan aldrig har brunnit, att två av kyrkklockorna också härstammar från katolsk tid...

Petrus och Paulus, be för oss

29/6/2020

Idag firar kyrkan de heliga apostlarna Petrus och Paulus. I kyrkans martyrologium heter det att de båda förkunnade Kristi evangelium i tro och kärlek i staden Rom och gick martyrdöden till mötes under kejsar Nero. Enligt traditionen korsfästes Petrus upp och ner och begravdes i Vatikanen, medan Paulus dödades med svärd vid Via Ostiensis.

Som jag skrev igår gör coronan att jag har svårare att gestalta dagar och veckor - före coronan hade jag någonstans i bakhuvudet en vetskap om hur många dagar det var sedan senaste söndagsmässa och därmed hur många dagar det (högst) var kvar till nästa mässa. Webbmässor kanske är lite festligare på söndagen och så är det två läsningar i stället för en före evangeliet, men i verkligheten smälter de samman för mig och jag tappar räkningen. Jag vet liksom inte längre när det har gått en vecka.

Imorgon har det gått en vecka sedan jag senast fick motta Kristi kropp. Det var en tisdag, men det var en högtidsdag och ett ljus i mörkret.

Alla större helgons dagar har också fått en ny innebörd och vikt i coronaåret, har jag märkt. Förra veckan var det Johannes Döparens dag och idag är det Petrus och Paulus vi firar.

Den nya dimensionen i min relation till helgonen handlar om att coronan har konkretiserat deras lidande. Det låter kanske förmätet, men min poäng är faktiskt den motsatta. När jag vaknar till ytterligare en dag då jag inte obekymrat kan ta tåget eller bussen till närmaste katolska kyrka (eller flyget till någon av de många som ligger längre borta) och får för mig att mitt lidande nu är oerhört stort så gör det gott att påminnas om diverse martyrer och andra helgon, vars lidande faktiskt har varit av en annan storleksordning. Och som trots det har hållit fast vid sin tro. Som trots det har uthärdat och framhärdat och avgått med segern i en kamp som har varit betydligt värre än min.

Statyn av Johannes Döparen i S:ta Katarina kyrka i Karis.