Söndagen den 24 november - dagen före heliga Katarina av Alexandrias minnesdag - gick en dröm i uppfyllelse för mig. Vi hade eukaristisk tillbedjan och firade tridentinsk mässa i S:ta Katarina i Karis. Akolyten Alpo Penttinen kom med sakramentet från Helsingfors och hade hand om sakramentstillbedjan tillsammans med ministranten An Nguyen. Sedan kom fader Tuomas Nyyssölä från S:ta Ursulas församling i Kouvola och firade mässan med sångstöd av kören Schola Gregoriana Aboensis från S:ta Birgitta och salige Hemmings församling i Åbo och kantorerna Markus Mäkelä och Marko Näätänen från S:t Henriks katedralförsamling i Helsingfors. Mässhäftena med dagens läsningar - som ju lästes på latin, så det var bra att texterna fanns tillhanda både på finska och på svenska - hade An fixat, med gregorianska noter och allt. Och alltihop - inklusive kyrkkaffet - koordinerades av S:ta Maria församling genom mig som diasporaansvarig i vårt församlingsråd.

EDIT: Videosnuttar från sakramentstillbedjan och mässan hittar ni här.

Tisdagen den 10 september hölls seminariet Det kristna äktenskapet i ekumenisk belysning i Betelkyrkan i Helsingfors. Arrangör var Ekumeniska Rådets sektion för finlandssvensk ekumenik, som jag sitter med i som representant för Katolska kyrkan, och huvudtalare vad Emma Audas, luthersk präst som precis har lämnat in sin doktorsavhandling om äktenskapsteologi till Åbo Akademi.

Vi hälsades välkomna av vår värd, baptistpastor Jani Edström, och så fick Emma ta till orda. Hon talade insiktsfullt om olika sätt att se på det kristna äktenskapet, men betonade att det inte handlar om att välja det sätt som ger den syn på äktenskapet man själv vill ha, utan att försöka jämka samman de olika synsätten. Frågan om samkönade äktenskap har skapat sprickor i mer än ett samfund och Emma Audas framhöll att det inte är antingen en lärofråga eller en etisk fråga, utan båda två.

Emma konstaterade också att äktenskapet i urkyrkan inte ansågs vara en väldigt viktig fråga, så det fanns väldigt lite av uttalad äktenskapsteologi förrän på 300-talet när kyrkan fick mer inflytande i romarriket. Men det ska vi inte heller tolka som att det är en oviktig sak, eftersom äktenskapet kan och borde vara en väg till helgelse. Det gäller att fråga varför kyrkan välsignar äktenskap. Emma påpekade att man i andra sammanhang välsignas till tjänst, till ett visst uppdrag eller till en särskild kallelse. Vi ska alltså inte se äktenskapet som en färdig form, utan som något som - om vi är kallade till äktenskap - kan hjälpa oss att leva ut vår kallelse och växa som kristna. Äktenskapet ska lära parterna förlåtelse, nåd och tålamod - något som de sedan förhoppningsvis kan sprida bland sina medmänniskor i större skara. Äktenskapet kallar oss nämligen att låta äktenskapets kreativitet skapa något utanför parrelationen, att dela allt med en människa ska göra oss mer beredda att dela med oss med andra.

Efter Emmas anförande följde en längre diskussion bland deltagarna i seminariet, vilket gav tillfälle att lyfta fram olika samfunds syn på äktenskap, kyskhet och samlevnad. Att vi har olika syn, olika åsikter och olika betoningar hindrar oss inte från att mötas i samtal, och det tycker jag är fint.

Efter seminariet styrde jag mina steg till S:ta Maria, där det var eukaristisk tillbedjan före kvällsmässan. Framför mig satt ett äldre par och efter eftermiddagens seminarium kändes det som en perfekt illustration av äktenskapet: man och hustru hade tillsammans kommit till kyrkan för att tillbe Kristus och delta i mässoffret. Det handlar om att hjälpa varandra på vägen till den helgelse som vi alla är kallade till.

Mässan firades på finska av pater Rafal Czernia SCJ och vi avslutade med Ave Maria på latin. Efter kvällsmässan var det församlingsrådsmöte i församlingssalen.

Adventsreträtten Therefore glorify God in your body på Studium Catholicum fortsatte under ledning av syster Sofie Hamring OP och vi fick gå djupare in på Kroppens teologi. Under förmiddagssessionen låg fokus på skapelsen och hur vi egentligen borde se våra kroppar. Den andra skapelseberättelsen i Första Moseboks tredje kapitel visar att skammen inte kommer från Gud: den kom med i bilden först efter fallet. Efter att människan valde att äta av kunskapens träd, valde att själv bestämma vad som är rätt och fel, i stället för att acceptera de gränser Gud hade satt för oss - som en god förälder inte heller låter sitt barn vara gränslöst.

Efter rosenkransbön på fyra språk (roligt om än överraskande av Tea att byta till latin i sista dekaden, men visst klarade gruppen det också med bravur!) och lunch fortsatte vi med människans tillstånd efter syndafallet. Syster Sofie konstaterade att vi inte längre direkt ser det som står i första skapelseberättelsen: att vi är skapta till Guds avbild. Det första vi tänker när vi ser våra medmänniskor är inte Gud.

Dagen avslutades med tillbedjan av Kristus i altarets sakrament och mässa på engelska. Mässan firades av pater Marie-Augustin Laurent-Huyghues-Beaufond OP. Jag läste dagens läsning och mässan avslutades med Salve Regina, så det blev lite latin på slutet också.

Efter morgonens lutherska mässa i Uppsala domkyrka fortsatte dagen med seminarium. Vi i Nordisk Ekumenisk Kvinnokommitté (NEKK) var tillsammans med Svenska kyrkans nationella kansli arrangörer för seminariet Kvinnor som förebilder. Esther Kazen, generalsekreterare för Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd och pastor i Equmeniakyrkan talade om kvinnliga förebilder i Bibeln, medan  Karin Sarja presenterade kvinnliga missionärer i södra Afrika. Efter lunch fick vi höra Lisbeth Gustafsson berätta om Emilia Fogelklou. Sen var det de övriga nordiska ländernas tur och Saija Kainulainen presenterade Aurora Karamzin, som grundade Diakonissanstalten, och Arndís Linn berättade om Auður Eir Vilhjálmsdóttir, idag biskop, men också den första kvinnan som blev prästvigd i lutherska kyrkan på Island. Kirsten Almås hade i sin tur valt en fiktiv förebild från Norge: Nora i Ibsens Dockhemmet.

Efter en lång men givande seminariedag var det dags för kvällsmässa i S:t Lars. Mässan firades på svenska av pater Fredrik Heiding SJ. Före mässan var det adoration - eller tillbedjan, som man säger här i Sverige.