I min Faders hus

Webbmässa från St. Eugene's i Derry

24/1/2021

Coronaåret fortsätter och det var inte läge att ta tåget till mässan idag heller. Jag började dagen med Laudes, som jag har gjort ganska länge nu. För i tidegärden finns en stor nåd. Det är ju inte lika effektivt som att gå i mässan och fysiskt få den nåd som det innebär att livnära sig med Kristus, men det är mycket bättre än att vara utan.

Vilken effekt mässan har försökte jag tidigare under coronan förklara här. Om jag är ett vattenglas som fylls på av nåd i mässan så ger tidegärdens böner en nåderik isolering runt mig, så den nåd jag har fått i mässan "räcker" längre, hålls i mig bättre, kommer åt att verka bättre.

Uppståndelse- och skapardag!
Från Edens lustgård, Kristi grav
på nytt du stiger. I ditt ljus
vi med apostlarna går ut.

Lätt, snabbt som dagern sprider sig
låt bönen hasta, stark och fri,
och genom dig, o Gud, nå fram
till någon som din frid ej fann.

Ur en hymn i dagens Laudes
i Oblatmissionärernas breviar

Ljus i ändan av tunneln?

18/1/2021

Jag känner ju att coronatröttheten har satt in. Ekumeniska böneveckan för kristen enhet har precis börjat - idag - och det känns konstigt att inte delta i något ekumeniskt program. Eller i något annat program heller, för den delen. Men det finns ljuspunkter också. Vaccinet, först och främst, som lovar att det faktiskt blir ett slut på det här undantagstillståndet i något skede. Promenader i vackert vinterväder - även om det var rysligt kallt under veckoslutet. Podcasten The Bible in a Year med Father Mike Schmitz där han läser hela Bibeln på ett år. Mässan, förstås, när jag då och då har möjlighet att delta. Och dagligen tidegärden, som en trygghet att luta sig mot.

Min själ törstar efter dig,
min kropp längtar efter dig,
i ett torrt land som försmäktar utan vatten.

Ur Psalm 63 i dagens Laudesbön

Häromdagen påpekade pater Rafal något jag inte hade tänkt på förut i samband med tidegärden. Det var efter mässan på trettondagsafton som jag talade med honom (och bl.a. diskuterade det kan tänkas bli mässa igen i Karis). Jag konstaterade att coronan har fört något konkret gott med sig för mig, i och med att den har tvingat mig att i desperation ty mig till tidegärden, kyrkans dagliga bön. Ja, den är ju kyrkans liturgi, sa han. Som om det var en självklarhet.

Venite adoremus!

6/1/2021

Äntligen, äntligen fick jag på trettondagsafton tillbe Kristus igen! Som jag sa till kyrkoherden efter mässan: Nu blev det jul för mig också!

Ont i halsen precis före jul i kombination med att det är omöjligt att få biljetter till en mässa om man inte är ute i god tid gjorde att jag fick leva med bara webb- och tevemässor under juldagarna. Men vid nyår jag var tillräckligt snabb i vändningarna och lyckades boka en biljett till kvällsmässan i S:ta Maria den femte januari, då man redan firar följande dags stora helg, Epifania, Herrens uppenbarelses fest.

Före mässan var det dessutom adoration, tillbedjan av Kristus i altarets sakrament, som det är före alla kvällsmässor på vardagarna i S:ta Maria. Och vilken glädje det var att äntligen få sluta sig till herdarna och de visa männen och få tillbe Sonen som har blivit oss given. Jag är oändligt glad varje gång det är mässa i Karis, men det finns ju inget tabernakel att be inför och adoration brukar det inte heller vara (förra året var ett välkommet undantag), så jag coronan har lärt mig att uppskatta möjligheten till tillbedjan.

Mässan firades av pater Ryszard Mis SCJ på finska och latin tillsammans med kyrkoherde Rafal Czerna SCJ.

Glad Epifania!

Mariamässa från Walsingham

8/12/2020

För tre år sedan firade jag Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet i Reykjavik. Tänk, då kunde man göra sådant som planera en resa med stopover på Island för en mässa. Nu kan jag inte ens fara till Helsingfors för att gå i mässan idag. Men i stället kan jag välja att delta i en mässa på distans från en Mariahelgedom. Anglofil som jag är valde jag the Catholic National Shrine and the Basilica of Our Lady at Walsingham.

Före år 1100 bygges ett kapell och senare ett kloster i Walsingham i dagens Norfolk och i flera hundra år var det en viktig pilgrimsort, tills reformationen gjorde sitt. Idag är Vår Fru av Walsingham populär både inom Church of England och bland katoliker på de brittiska öarna och helgedomen har också gett namn åt Personalordinariatet av Vår Fru av Walsingham som etablerades år 2011 för att ge anglikaner möjlighet att konvertera till katolska kyrkan utan att avstå från vissa anglikanska traditioner.

Det vi firar idag, det som idag är en dogm, läran om Jungfru Marias obefläckade avlelse (som det hette förr) eller fullkomliga renhet, alltså att Gud bevarade henne från all synd redan då hon blev till i S:ta Anna (på naturlig väg tillsammans med S:t Josef, ingen jungfrufödsel där inte) har varit officiell katolsk lära sedan 1854, men det betyder förstås inte att man inte trodde samma sak förut. Som prästen som firade mässan i Walsingham idag konstaterade i sin predikan firade man Conceptio immaculata i England redan före slaget vid Hastings år 1066.

Jag har inte bloggat mycket se senaste veckorna, men nu är min starroperation lyckligen överstånden (Deo gratias!) och jag ser att både läsa och skriva igen. Så jag önskar alla en riktigt glad Mariafest!

Bilderna i dagens inlägg är skärmdumpar från YouTube-sändningen av mässan kl. 12 lokal tid 8.12 från the Basilica of Our Lady at Walsingham.

Sjukas smörjelse som oväntad nåd

18/11/2020

I tisdags hade jag en del att uträtta i Helsingfors och en granne skulle undantagsvis inte distansjobba utan ta sig till jobbet, så jag tog tillfället i akt och åkte med. Det betydde att jag var på plats några timmar tidigare än jag behövde, så jag promenerade från Böle genom Centralparken till S:ta Maria i duggregnet på morgonkvisten. Det var mörkt och tyst i kyrkan, men det var underbart att få be en stund framför altarets allraheligaste sakrament.

Efter en stund dök en annan församlingsmedlem upp. Vi hälsade tyst på varandra, coronatryggt ochpå avstånd, för det visade sig vara pappan till en tidigare förstakommunionselev, och så knäböjde vi i varsin bänk.

Det gick en stund till och man hörde igen någon gå i dörren. En stund därefter tändes lamporna i koret och pater Rafal Czernia SCJ hälsade på oss på väg till sakristian. En församlingsmedlem hade bett om sjukas smörjelse, visade det sig. Hon satte sig på andra sidan mittgången och jag passade på att berätta för pater Rafal att jag väntar på att bli starropererad. Kan jag få sjukas smörjelse (igen) jag också? Jodå, så klart, försäkrade han, och strax inleddes bönerna i samband med sjukas smörjelse utanför mässan. Efter det sakramentet följde eukaristi utanför mässan också, det kändes som att nåden bara flödade över mig.

Jag hade ju tänkt på sjukas smörjelse av och till sedan i fredags, då kirurgen sa att det ska bli operation (bara försäkringsbolaget ger klartecken), men hur det nu var kom jag mig inte för att kontakta kyrkoherden på förhand inför mässan i S:ta Katarina i lördags. Men det gjorde ju ingenting - den Helige Ande planerar bättre än jag någonsin kunde göra själv!

Det här var redan fjärde gången jag har fått sjukas smörjelse och andra gången bara i år. Dessförinnan fick jag sjukas smörjelse år 2017, då jag redan hade fått alfa-galsyndrom, men trodde att jag led av gallstensanfall. Första gången var inför den undersökning som skulle komma att ge mig en nervskada i benet som jag fortfarande dras med.

Trettiotredje söndagen "under året"

15/11/2020

Jag har promenerat i närheten S:ta Katarina kyrka ett antal gånger sedan det senast var mässa här, men att vara på väg ditåt och veta att det blir mässa när jag kommer fram är en stor glädje. Mässan firades av vår kyrkoherde Rafal Czernia SCJ. Jag läste dagens läsningar på svenska – vi brukar ju ha ena läsningen på svenska och andra på finska, men pater Rafal tyckte att det var bättre med två läsningar och responsoriepsalmen på svenska med tanke på att resten av mässan, inklusive evangeliet, skulle gå på finska. Vi avslutade dessutom mässan med Ave Maria på latin.

Mera latin i S:ta Katarina blir det 25 november. Då firar vi heliga Katarina av Alexandrias minnesdag och därmed kyrkans patronatsfest med tridentinsk mässa kl. 19. Sångare kommer från Schola Gregoriana Aboensis i Åbo och scholan i S:t Henriks katedralförsamling i Helsingfors.

Tack och lov för ekumeniken!

2/11/2020

På lördag kväll våndades jag: ska jag ta tåget till Helsingfors och gå i den svenska mässan i S:ta Maria trots att coronasiffrorna har stigit eller ska jag bli utan mässa igen? Smärtgränsen för mig går vid fyra veckor utan eukaristi och den sista oktober var det precis fyra veckor sedan den senaste mässan i S:ta Katarina. Lyckligtvis kom jag på söndag morgon på att det ofta är ortodox liturgi i Karis den här tiden på året och kollade Helsingfors ortodoxa församlings kalender på hos.fi - och jodå, det skulle firas liturgi i Karis lutherska församlingshem kl. 10 på söndag morgon. Halleluja!

Liturgin firades av fader Kalevi och fader Harry och Matti var kantor och sjöng episteltexten. Fader Kalevi läste evangeliet på finska och fader Harry läste det på svenska och språket växlade mellan finska och svenska även i bönerna på det naturligaste sättet i världen. Och jag kände mig oändligt tacksam över att vara välkommen i den östkristna gemenskapen, där så många ansikten är bekanta till och med med munskydd och trygga avstånd!

I katolska kyrkan firade vi Alla helgons dag* och evangelietexten skulle ha varit saligprisningarna, men det passade riktigt bra med den rike mannen och Lasaros (Luk 16:19-31) i stället.

Alla helgon, be för oss!

* I den världsvida kyrkan firas Alla helgons dag (omnium Sanctorum) den första november, medan Alla själars dag (omnium fidelium defunctorum) firas andra november. I Helsingfors katolska stift har man ändå anpassat firandet till den finländska kalendern, så den katolska högtiden Alla helgons dag firas den första söndagen i november - alltså i år på "rätt" dag internationellt sett - medan Alla själars dag firas lördagen innan, på den dag som i den finländska (lutherska) kalendern går under namnet Alla helgons dag. Varje år är det lika förbryllande.

Be för oss, helige Johannes Paulus II

22/10/2020

Det är mycket påvar på tapeten idag. För det första firar kyrkan idag minnet av helige Johannes Paulus II, som installerades som Petri efterföljare den här dagen för 42 år sedan, den 22 oktober 1978. För det andra gör den nuvarande påven, Franciskus, rubriker med sitt uttalande om civila partnerskap i en intervju i samband med en dokumentärfilm som fick premiär i Rom igår.

Jag blev ganska irriterad på rapporteringen igår. Visserligen ändrade Svenska Yle ordet "äktenskap" i rubriken på sin webbtext till "partnerskap", men att man ens gör den missen är bara en illustration av hur lite man är insatt i hur kyrkan fungerar. New York Times skrev rafflande om en "ändring i kyrkans linje" och Helsingin Sanomat verkar tro att New York Times är en auktoritet på katolska frågor. Tänk om man i stället kunde googla sig till en katolsk sajt och få lite mer bakgrund kring uttalandet. Idag hade The Catholic Herald en analys som tog steget vidare och frågade sig varför Vatikanens presstjänst inte var förberedda på det här.

Men den bästa analysen jag har sett hittills presenterades nog av Mike Lewis på wherepeteris.com. Han kan sin Franciskus och går igenom både själva citatet och vad han har sagt tidigare som påve eller medan han var Jorge Mario Bergoglio. Man önskar att den texten var obligatorisk läsning för alla journalister som i Finland eller på andra håll ska skriva eller säga något alls om påvliga uttalanden, eftersom Lewis också påpekar att kyrkans linje inte ändras vad påven än eventuellt säger i en intervju. Plus får har också i min bok för att han lagt med den här Instagramvideon som diskuterar vad Franciskus faktiskt sa på spanska.

Som jag själv påpekade i min FB-kommentar när jag delade texten på wherepeteris.com så är just den skillnaden som Svenska Yle först missade som är den springande punkten: Franciskus talade om civila partnerskap och inte äktenskapets sakrament, vilket gör att hans uttalanden i första hand handlar om det som Katolska kyrkans Katekes tar upp i avsnitt 2358, där det heter att homosexuella ska tas emot "med respekt, medlidande och finkänslighet" - och alltså inte uteslutas ur sina familjer eller utsättas för diskriminering. Det borde faktiskt inte vara rubrikstoff längre, med tanke på att Katekesen kom ut under helige Johannes Paulus II:s pontifikat.

Sen är det ju, precis som Lewis påpekar, en helt annan femma hur man förverkligar det där med respekt och finkänslighet. Men där tänker jag också på JPII, för han uttryckte sig tydligt och klart - kanske tack vare sina studier i litteratur och filosofi innan han sadlade om och blev präst. Och Franciskus har ju snarare gjort sig känd som påven som uttalar sig luddigt. När journalister igår bad Vatikanen klargöra vad påven hade sagt och vad han hade menat fick de inget svar.

Men jag tröstar mig med tanken på att JPII nog ber för oss i alla fall. Inte bara idag, utan alla dagar. Och så bläddrar jag i tidigare blogginlägg och minns min första påvemässa och den gången vi firade mässa vid hans grav i Peterskyrkan, för att inte tala om den där dagen för nästan exakt 16 år sedan när jag i samband med Första världskongressen för kyrkliga organisationer som arbetar för rättvisa och fred deltog i en audiens med JPII.

Ja verkligen: Be för oss, helige Johannes Paulus II!

PS. Jag rekommenderar en länk till: fader Oskari Juurikkalas utredning
på bloggen Hapatusta.net av vad påven sa och inte sa.

Bilden i dagens inlägg är ett kollage jag har gjort av skärmdumpar från en del av de nyhetskällor jag hänvisar till i texten.

Uppmuntra varandra!

21/10/2020

Det är fascinerande hur olika vi kan uppleva sådant som upprepas ofta. Hur många gånger har jag inte börjat dagen med invitatoriet före Laudes i Oblatmissionärernas breviarium och läst raden "Uppmuntra varandra varje dag, så länge man kan säga idag" ur Hebréerbrevet? Och så plötsligt idag ser jag det med nya ögon. Jag ser det plötsligt som en uppmaning till vår tid, till en kyrka i coronatider, till en mänsklighet i akut behov av uppmuntran. Och inte bara uppmuntran, utan uppmuntran som vi ska ge varandra.

Den raden blir motsatsen till allt det negativa vi ser idag, till så mycket av det som Facebook och andra sociala medier lockar fram i oss, till och med till coronan.

För uppmuntran behöver vi nog. I söndags firades det mässa på svenska i S:t Henrik och jag var inte där. Det är långt mellan mässorna här i Karis nu (senast var det mässa i S:ta Katarina 3.10 och nästa gång blir det först 14.11) och jag hade tänkt att jag för att överleva måste få mig en mässa här emellan och då hade ju den svenska mässan varit ett väldigt naturligt val.

Globala och lokala predikningar

13/10/2020

Råkade få ögonen på ett intressant blogginlägg om lutherska predikningar i en global, coronapräglad värld. Tomas Rays har nämligen lyssnat på predikningar från Bangsar Lutheran Church, en etniskt kinesisk församling som verkar på engelska i Kuala Lumpur i Malaysia. Tomas forskar kring frågor om luthersk identitet och religionsdialog och jag lärde känna honom i samband med ett ekumeniskt seminarium år 2015, så när jag såg att det var han som hade skrivit inlägget klickade jag på länken.

Predikstolen i S:t Mikael och S:ta Gudula-katedralen i Bryssel.

I lutherska kyrkan har förstås predikan en annan roll än i den katolska mässan (där vi i princip ska ha en predikan på söndagar och andra helgdagar, och ibland har det även på vardagar, men där jag också har upplevt att prästen helt enkelt har konstaterat att predikan av någon orsak uteblir den här söndagen - i allmänhet därför att prästen i fråga har ombetts fira mässan på kort varsel och inte är trygg nog på det språket att han kan predika direkt från dagens text utan dess mer förberedelse), men det var ändå intressant att jämföra mina högst icke-vetenskapliga observationer med dem Tomas har gjort i sin kyrka.

Tomas skriver att "hans" församling i Kuala Lumpur "kunde vara placerad var som helst. Den kunde finnas i Hong Kong, Seoul, eller som en kinesisk församling i San Diego. Det finns inget i gudstjänsten som antyder var man befinner sig, inget malaysiskt inslag, eller kinesiskt för den delen heller."

Mässa i San Diego? Nej, det har jag faktiskt inte upplevt, fast jag har varit i San Diego - i stället gjorde jag den gången en avstickare över gränsen (det här var för länge sedan, långt före Trump och allt snack om att bygga en mur) för att gå i mässan i Tijuana i Mexiko. (Före coronan samlade jag på länder jag har gått i mässan i, nämligen, så det gav mig en poäng.) Men i San José gick jag en gång i mässan i vad som visade sig vara en etniskt kinesisk församling. Det är över 20 år sedan dess, så mitt minne är väldigt suddigt, men jag så här i efterhand har jag klassat den mässan som "kalifornisk" snarare än "kinesisk". (Kalifornisk betydde för mig då avsaknad av knäpallar och kalkar i kristall; jag har inte haft något behov att återvända till Kalifornien sedan min bror flyttade därifrån, om jag säger så. Sedan dess har jag dessvärre upplevt katolska kyrkor utan knäpallar på flera håll i Europa också, men då trodde jag först att jag hade gått fel.) Vad predikan handlade om - eller om den eventuellt gick på kinesiska - har jag inget minne av längre.