Idag firar kyrkan heliga korsets upphöjelse och mitt Facebookflöde har fyllts av bilder från den årliga vallfärden till Heliga Korsets kyrka i Hattula. Endera året ska jag också delta, men det blev inte i år (heller), för idag var det mässa i Karis.

För första gången ringde vi faktist i ktyrkklockorna också för att markera att mässan skulle börja. Det var kyrkvaktmästaren Camilla som råkade nämna den möjligheten och jag tackade genast ja, i synnerhet som jag så tycker om tanken på att klockklangen är ett av de få ljud som inte har förändrats på de dryga 500 år som S:ta Katarina kyrka har stått där den står.

Mässan firades av pater Jigger Ganados SCJ, så det mesta gick på engelska. Katarina bidrog med sång och pianospel och i musikvalet förekom finska, svenska och latin. Attila läste första läsningen på engelska och jag den andra på svenska. Efteråt drack vi kyrkkaffe på KW.

Ett tidigt möte idag gjorde att jag hade möjlighet att gå i morgonmässan i S:t Henrik. Mässan firades på finska av nye kyrkoherden, fader Jean Claude Kabeza. Dagens läsning läste Leo, Marko sjöng responsoriepsalmen och i sin korta predikan talade fader Jean Claude om tacksamhet och om att göra Guds vilja. Mässan avslutades med Ave Maria på latin - och jag känner stor tacksamhet.

Tisdagen den 10 september hölls seminariet Det kristna äktenskapet i ekumenisk belysning i Betelkyrkan i Helsingfors. Arrangör var Ekumeniska Rådets sektion för finlandssvensk ekumenik, som jag sitter med i som representant för Katolska kyrkan, och huvudtalare vad Emma Audas, luthersk präst som precis har lämnat in sin doktorsavhandling om äktenskapsteologi till Åbo Akademi.

Vi hälsades välkomna av vår värd, baptistpastor Jani Edström, och så fick Emma ta till orda. Hon talade insiktsfullt om olika sätt att se på det kristna äktenskapet, men betonade att det inte handlar om att välja det sätt som ger den syn på äktenskapet man själv vill ha, utan att försöka jämka samman de olika synsätten. Frågan om samkönade äktenskap har skapat sprickor i mer än ett samfund och Emma Audas framhöll att det inte är antingen en lärofråga eller en etisk fråga, utan båda två.

Emma konstaterade också att äktenskapet i urkyrkan inte ansågs vara en väldigt viktig fråga, så det fanns väldigt lite av uttalad äktenskapsteologi förrän på 300-talet när kyrkan fick mer inflytande i romarriket. Men det ska vi inte heller tolka som att det är en oviktig sak, eftersom äktenskapet kan och borde vara en väg till helgelse. Det gäller att fråga varför kyrkan välsignar äktenskap. Emma påpekade att man i andra sammanhang välsignas till tjänst, till ett visst uppdrag eller till en särskild kallelse. Vi ska alltså inte se äktenskapet som en färdig form, utan som något som - om vi är kallade till äktenskap - kan hjälpa oss att leva ut vår kallelse och växa som kristna. Äktenskapet ska lära parterna förlåtelse, nåd och tålamod - något som de sedan förhoppningsvis kan sprida bland sina medmänniskor i större skara. Äktenskapet kallar oss nämligen att låta äktenskapets kreativitet skapa något utanför parrelationen, att dela allt med en människa ska göra oss mer beredda att dela med oss med andra.

Efter Emmas anförande följde en längre diskussion bland deltagarna i seminariet, vilket gav tillfälle att lyfta fram olika samfunds syn på äktenskap, kyskhet och samlevnad. Att vi har olika syn, olika åsikter och olika betoningar hindrar oss inte från att mötas i samtal, och det tycker jag är fint.

Efter seminariet styrde jag mina steg till S:ta Maria, där det var eukaristisk tillbedjan före kvällsmässan. Framför mig satt ett äldre par och efter eftermiddagens seminarium kändes det som en perfekt illustration av äktenskapet: man och hustru hade tillsammans kommit till kyrkan för att tillbe Kristus och delta i mässoffret. Det handlar om att hjälpa varandra på vägen till den helgelse som vi alla är kallade till.

Mässan firades på finska av pater Rafal Czernia SCJ och vi avslutade med Ave Maria på latin. Efter kvällsmässan var det församlingsrådsmöte i församlingssalen.

Åttonde september markerar kyrkan Jungfru Marias födelsedag, men eftersom födelsedagen i år inföll på en söndag var det liturgiskt 23e söndagen under året. I S:ta Maria följde mässa på mässa: Högmässa på finska kl. 10, familjemässa på finska kl. 11.30, mässa på engelska kl. 13, mässa på tagalog kl. 14.30, mässa på polska kl. 16, så rosenkrans kl. 17.30 före kvällsmässan på engelska kl. 18. För mig passade en mässa kl. 16 bäst, så det blev polska, fast jag inte kan språket. Men en mässa är en mässa är en mässa - och läsningarna kunde jag ju ta till mig i alla fall. Mässan firades av pater Stanislaw Szymajda SCJ och av predikan förstod jag ett enda ord: eucharystia. Det räckte bra, egentligen. Av anmälningarna förstod jag lite mer - förstakommunionsundervisningen på svenska börjar den tredje november (eller åtminstone tror jag att det var det pater Stan sade när det var något som lät som po szwedzku) och att det ordnas en kurs för lektorer på engelska i S:t Henrik.

Igår fick jag beskedet att en vän får avlägga sina timliga löften. Han är inte längre postulant och snart är han inte heller lägre novis, utan broder. Kapitlet i det konvent där han har bott den senaste tiden har efter att ha lyssnat till den Helige Ande bestämt att han och några andra noviser får avge sina första löften i år. Det betyder att han får säga sitt Ja till Gud. Han får säga Ske din vilja på ett sätt som får mig att känna en stor glädje för hans skull. Han har hittat sin plats. Han har hört Gud kalla och han har följt den rösten. Han har följt sin kallelse.

Den glädjen. Den känslan. Det svindlande stora i att göra just det.

Jag vill uttrycka den glädjen, men har svårt att ens hitta ord för hur stort och rofyllt det känns. Hur fint det är att vi har ett klosterväsende i Europa - för det är ju inte här i Finland min vän har varit postulant och novis den senaste tiden, utan i ett annat europeiskt land. Och jag tänker på att det kvittar. För kyrkan är katolsk och då är det ju ändå precis det samma. Det är inte var det händer utan att det händer.