I min Faders hus

Min bägare rinner över

20/9/2021

Idag har jag tänkt på Psalm 23, framför allt raderna ”du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden” (Ps 23:5). För så har det varit för mig de senaste dagarna.

Lördag eftermiddag: Mässa och första kommunion i S:ta Katarina.

Lördag kväll: Helgmålsbön i S:ta Katarina med deltagarna i Lärkkullas Kvinnoweekend, trots att jag inte hade möjlighet att delta i hela weekenden.

Söndag: Mässa och konfirmation i S:t Henrikskatedralen i Helsingfors.

Idag: En intervju om kyrkor i mitt liv som ska ingå i morgondagens nyländska förmiddag på Yle Vega och sedan på Arenan. Gunilla Ginström från Yle föreslog att vi skulle göra intervjun vid S:ta Katarina kyrka, så vi träffades där. Och precis när vi var klara – på minuten, alltså – dök kyrkvärden Camilla upp, så jag fick tillfälle att be en stund inne i kyrkan efteråt.

Och inte nog med det: imorgon, tisdag, blir det en mässa till, för då har vi församlingsrådsmöte i S:ta Maria katolska församling och det mötet är inte på distans, så jag kommer att gå i kvällsmässan före mötet, så där som jag alltid gjorde före coronan!

Tala om att livet återvänder, livet segrar: Christus vincit omnia!

En dag för jubel och bön

8/9/2021

Den åttonde september firar kyrkan Jungfru Marias födelsedag. Antifonen inför dagens laudes lyder: Låt oss jubla över Marias födelse och tillbedja Kristus, hennes son. Ett strålande sätt att börja dagen, tycker jag. Och så sammanfattar den på ett enkelt och tydligt sätt att all helgonkult handlar om att tillbedja Kristus, inte helgonen. Helgonen är förebilder, inspirationskällor, glädjeämnen och påminnelser om att det går att välja den smala vägen i alla tider.

Idag tänker jag också på en pojke jag undervisade i församlingen någon gång på 1990-talet. Vi talade om helgon och helgonförklaringsprocessen och jag konstaterade att martyrer är ett specialfall: de som dör för sin tro kan bli helgonförklarade mer eller mindre direkt. Pojken jag tänker på - som i sanningens namn inte brukade höra till de mest gudfruktiga i gruppen - utbrast genast: då ska jag bli martyr, hur kan jag bli det?

Han såg alldeles tydligt martyriet som en räkmacka till himlen, vilket kanske inte är så konstigt eftersom död och lidande inte hade någon plats i hans vardag. Men samtalet tog inte slut där, utan han ville konkret veta hur han skulle fixa till sin martyrdöd. Jag sa att det nog inte är sannolikt i Finland, men att det tyvärr finns länder där kristna utsätts för förföljelse. Bra, när jag blir vuxen ska jag resa till ett av de länderna och bygga en kyrka, sa han.

När man är barn är det förstås just så enkelt. Världen är svartvit.

När man är vuxen tänker man ju att kampen i allmänhet handlar om att välja rätt bland alla schatteringar i grått. Om att orka lite till och få vardagen att gå ihop utan alltför många kompromisser. Man är långt ifrån lika absolut som ett barn.

Men läser man ens några fakta om dagens helgon (på finska kan man t.ex. följa FB-sidan Katolisia pyhiä, som uppdateras varje dag med informationen ur Martyrologium Romanum, vilket innebär att där varje dag i kalenderåret presenteras en kort biografi över 10-20 helgon) så märker man att vi har en enorm sky av vittnen att låta oss inspireras av. Och att vi faktiskt borde ställa siktet lite högre än "inte alltför många kompromisser". Vi är faktiskt kallade till helighet.

Som jag konstaterade i min radioandakt häromdagen är det genom bön vi enklast kan arbeta på att bli heligare. Så jag firar Jungfru Marias födelse med rosenkrans i S:ta Katarina kyrka, för där är det lämpligt bönedag, vilket innebär att kyrkan är öppen från 9 till 17. Deo gratias!

Och så här fint avslutas hymnen i dagens laudesbön:

Till glädjefest församlade
vi firar glatt din födelse,
den dag då ren och strålande
du kom med hopp till fallen värld.

För din skull har vi icke mer
I dödens land vårt enda hem,
ty genom dig har himmelen
med jordens söner slutit fred.

O kyrkans moder, sjung med oss
den ende Gudens tack och lov,
ty han är den Trefaldige
från evighet till evighet. Amen.

Karmeliterna lämnar Kvarnträsk

24/8/2021

Jag visste att det var på gång, men ändå river det i hjärtat när jag får höra att de sista karmelitsystrarna lämnar klostret i Kvarträsk i Esbo redan i början av september. Det innebär att Finland blir helt utan kontemplativa kloster och det gör ont i mig att tänka på det. Vi behöver deras förbön, oj vad vi behöver deras förbön!

Gudsmoderns karmelitkloster i Esbo i oktober 2019.

Det är inte många gånger jag har haft tillfälle att gå i mässan i systrarnas kapell, men det är ju inte heller det som är poängen med ett kloster. Och mässorna i klostret vid Kvarnträskvägen 3 har dessutom varit viktiga för många katoliker i Esbo, inte minst nu under coronan.

Tio år efter Utøya och 20 år efter 9/11

22/7/2021

Idag för tio år sedan var jag i London. Jag tillbringade största delen av min tid på Lord's Cricket Ground, där England och Indien möttes i en cricketmatch som pågick i flera dagar. Varje år påminner Facebook mig den 22 juli om den dubbelhet i tillvaron som jag upplevde när jag på hotellrummet fick veta vad som hade hänt i Oslo och på Utøya, medan jag bara tittade på cricket.

Bild: Skärmdump från Facebook.

På kvällen den 22 juli hade omfattningen av det terrordåd som hade drabbat Norge inte gått upp för mig, efter cricketen hade vi gått ut på middag med goda vänner, och följande dag hastade jag tillbaka till Lord's för att fortsätta se på cricket. När jag sedan den kvällen tog mig tid att läsa rapporterna - som i det skedet hade fått betydligt mer detaljer - blev jag förstummad. Jag varken kunde eller ville fatta det jag läste.

Hur kunde något sådant hända i Norden?! Och - kanske lite överraskande - hur kunde jag låta bli att känna av det? Jag insåg att jag väntade mig att jag skulle känna av något slags 'disturbance in the Force'.

Det gjorde jag inte.

Min reaktion bottnade i en dag som då låg strax under 10 år tillbaka i tiden och vars 20-årsdag vi snart kommer att markera, den dag som vi dag bara kallar 9/11. Den elfte september 2001.

Min pappa var i New York den dagen. Som Svenska Yles USA-korrespondent rapporterade Nils Torvalds direkt från ett förändrat land. (Hans minnesbilder nu 20 år senare kan man höra på Arenan här.) Den gången avbröt jag mitt arbete strax efter att det första planet hade träffat World Trade Center för att höra på radionyheterna. Helt opåkallat, för det brukade jag inte göra då och det brukar jag fortfarande aldrig göra. Eftermiddagsnyheterna på radio hör inte till mina rutiner. Men den dagen knäppte jag på radion.

20 år ung

26/5/2021

När ett bekant barn fyllde fyra år protesterade han mot att man sade att han var fyra år gammal. Han var fyra år ung! Jag kom att tänka på det idag, när vi firade att det hade gått 20 år sedan vår kyrkoherde Rafal Czernia SCJ blev prästvigd. Pater Rafal känns definitivt 20 år ung som präst.

Samtidigt känns han tidlös. Det är uppenbart att han inte är en nyvigd präst - på 20 år har han hunnit bli trygg i sin roll - men jag kan bra tänka mig att han kommer att vara ungefär likadan när ytterligare 20 år har gått. Lugn. Glad. Sansad. Underfundig. Trygg. Rolig. Full av uppriktig vilja att sprida evangeliet och sakramental nåd. Och idag också överraskad och rörd över att bli uppvaktad.

Varenda dag under de här tjugo åren har jag varit tacksam, sa han när vi firade honom imorse.

Fysiskt på plats i mässan i S:t Henrik

17/5/2021

Jag formligen studsade fram längs gatan. Jag var på väg från min mammas hem i Hagnäs till den svenska mässan i S:t Henrik. Solen sken, havet glittrade, träden grönskade och min själ dallrade. Vilken ofantlig glädje att inte bara få gå i mässan - det har jag trots allt fått göra ungefär en gång i månaden - utan att också veta att jag får falla på knä inför tabernaklet. Så jag har saknat ett tabernakel i S:ta Katarina. (Kan det ens i teorin finnas någon ekumenisk möjlighet till det? Inte förrän vi har fått en ny biskop i alla fall.)

Eftersom jag inte har gått i söndagsmässan i katedralen under coronatiden var det en överraskning för mig att högmässan hade tagit slut redan vid kl. 12. Med betydligt färre människor i kyrkan tar nattvardsgången inte lika lång tid och inte behöver man ju köa för att komma ut heller, det förstår jag ju, men jag märkte att jag blev förvånad över att det inte var någon folksamling på S:t Henriksplatsen utanför kyrkan. I stället kunde jag i lugn och ro utbyta några ord med några bekanta som hade gått i högmässan och några andra som liksom jag var på väg till den svenska mässan.

Mässan firades av biskop emeritus Teemu Sippo SCJ och två av de elever jag började förbereda för första kommunionen före coronan - och som har fått undervisning av Marko Pitkäniemi i stället eftersom jag under rådande omständigheter inte har rest till Helsingfors - fick gå till första kommunion. Jag satt med dem i första raden, på en av de tre markerade tillåtna platserna, och allt kändes oändligt bekant och samtidigt lika nytt och fräscht som de nyutsprungna löven på träden utanför.

Tack, gode Gud, för kyrkan och mässan!

9/5/2021

Vilken glädje och lättnad igår när det äntligen var mässa i S:ta Katarina kyrka i Karis igen. Pater Zenon Strykowski kom och hörde bikt och firade mässa och livet var nästan som vanligt igen. Fast det är det ju inte. Vi får vara fem församlingsmedlemmar + prästen eller sex församlingsmedlemmar + prästen beroende på om vi följer reglerna i Esbo stift eller i Borgå stift (den lokala finska lutherska församlingen hör till Esbo stift, medan Karis-Pojo svenska församling förstås hör till Borgå stift).

Men för den lilla grupp som var med var det en stor glädje att få delta i mässan igen. Och pater Zenon försäkrade att det var en glädje för honom också. Med tanke på att han i höstas vårdades på sjukhus för covid var det speciellt glädjande att höra honom sjunga mässan - mest på latin, eftersom ingen av oss församlingsmedlemmar hade finska som modersmål. Samtalet före och efter mässan gick på svenska, finska och engelska, men alla hade minst ett gemensamt språk med varandra, och det räcker ju bra.

Jag läste dagens läsningar på svenska för att min förstakommunionselev skulle förstå texterna.

Jag råkade aktivera fel kamera när jag skulle ta en bild av läsningarna, före mässan men det var kanske bara bra.

28 år av påskglädje

11/4/2021

På Lärkkullavägen i Karis finns en härlig skylt. "Kyrkan" står det på svenska och finska och så pekar en pil rätt upp i himlen. Och förstås framåt längs Lärkkullavägen också, för att signalera att man ska fortsätta upp för backen i stället för att svänga av till Osmundsbölevägen när man vill ta sig till S:ta Katarina.

Igår var det en speciellt stor glädje att få följa skylten, för det firades katolsk mässa i kyrkan igen. Det hade också gått ofattbara två månader sedan jag senast hade tillfälle att gå i mässan. Men - Deo gratias! - det var inte fullt så länge sedan jag senast fick motta eukaristin i alla fall: jag fick nattvard utanför mässan en gång här emellan (och jag har besökt tabernaklet också).

Vilken glädje att få se kyrktaket sticka fram mellan träden och veta att man får gå in.

Exakt 28 år sedan tidigare gjorde jag den färden på mycket högre nivå. Påsken inföll nämligen en vecka senare år 1993. Lördag 10 april var påskafton och jag var på plats i S:t Henrikskatedralen i god tid. Jag fick beskedet att dopet skulle förrättas på svenska och inte på finska som man hade sagt strax före påsk. Biskop Paul Verschuren hade sett till att Stockholms stift faxade över ordningen för vuxendop på svenska, så medan jag satt där i första bänkraden och väntade fick jag beskedet - om jag minns rätt närmare bestämt av prelat Tuomo Vimpari, fast han var ju inte prästvigd då än - att jag skulle få svara "Ja, jag tror" i stället för "Minä uskon" på dopfrågorna. Jag var nervös. Och otålig.

Påskvakan: Ja, jag tror

4/4/2021

Christus resurrexit!
Kristus är uppstånden! Kristus nousi kuolleista! Christ is risen!

Det blev en annorlunda påskvaka - och ändå inte. I stället för en nattlig bilfärd till Helsingfors och en tyst och mörk kyrka som sedan fylls av ljus blev det en tevesoffa och en tyst och mörk kyrka där man sedan hörde rösten förkunna Lumen Christi! och svaret (av så mycket färre stämmor än vanligtvis, men tydligt i alla fall): Deo gratias! En stund senare syntes det älskade påskaljuset äntligen i bild också - S:ta Maria har bara en fast kamera på orgelläktaren, så tändningen av ljuset vid ingången skedde utanför bild - och det började kännas påsk!

Jag hade faktiskt tänkt följa med påskvakan från Peterskyrkan, men påskaftonens promenad blev längre än planerat och sedan tog förberedelserna för dagens påskmiddag sin tid och i Rom hade man redan hunnit tända påskljuset utan mig. Sånt händer nuförtiden, när man har levt med webbsändningar i ett år.

Jag bytte alltså YouTube-kanal och valde då min egen församling, S:ta Maria. Det är jag glad åt. Det gjorde gott att höra bekanta röster läsa och sjunga och att i stället för att höra alla de sju läsningarna på italienska, spanska och engelska eller andra världsspråk höra finska, svenska och engelska.

Jungfru Marie bebådelse - och sen begränsningar i rörelsefriheten

25/3/2021

Idag firar katolska kyrkan Herrens bebådelse eller Jungfru Marie bebådelsedag - helt logiskt nio månader före jul - och vi gläder oss åt det ofattbara att Gud blev människa. Att den "osynlige gjorde sig synlig", som helige Leo den store skriver. Han konstaterar också att "när alltings Skapare och Herre ville vara en av de dödliga, då avstod han visserligen från allt, men det var inte makten som brast utan barmhärtigheten som böjde sig ner". Och det är den barmhärtigheten vi firar idag.

Påve Leo den store är författaren till dagens andra läsning i läsningsgudstjänsten som jag igen började dagen med. En följd av att det blir ljust så tidigt nu efter vårdagjämning är nämligen att jag vaknar tidigare än jag brukar och då tar jag mig tid att börja dagen rätt, med läsningsgudstjänst och Laudes. Eftersom det är en helgdag fortsatte jag sedan med mässa på engelska via YouTube från en för mig okänd kyrka i Singapore.