På kvällen den 22 juli hade omfattningen av det terrordåd som hade drabbat Norge inte gått upp för mig, efter cricketen hade vi gått ut på middag med goda vänner, och följande dag hastade jag tillbaka till Lord's för att fortsätta se på cricket. När jag sedan den kvällen tog mig tid att läsa rapporterna - som i det skedet hade fått betydligt mer detaljer - blev jag förstummad. Jag varken kunde eller ville fatta det jag läste.
|
Det gjorde jag inte.
Min reaktion bottnade i en dag som då låg strax under 10 år tillbaka i tiden och vars 20-årsdag vi snart kommer att markera, den dag som vi dag bara kallar 9/11. Den elfte september 2001.
Min pappa var i New York den dagen. Som Svenska Yles USA-korrespondent rapporterade Nils Torvalds direkt från ett förändrat land. (Hans minnesbilder nu 20 år senare kan man höra på Arenan här.) Den gången avbröt jag mitt arbete strax efter att det första planet hade träffat World Trade Center för att höra på radionyheterna. Helt opåkallat, för det brukade jag inte göra då och det brukar jag fortfarande aldrig göra. Eftermiddagsnyheterna på radio hör inte till mina rutiner. Men den dagen knäppte jag på radion.