I min Faders hus

28 år av påskglädje

11/4/2021

På Lärkkullavägen i Karis finns en härlig skylt. "Kyrkan" står det på svenska och finska och så pekar en pil rätt upp i himlen. Och förstås framåt längs Lärkkullavägen också, för att signalera att man ska fortsätta upp för backen i stället för att svänga av till Osmundsbölevägen när man vill ta sig till S:ta Katarina.

Igår var det en speciellt stor glädje att få följa skylten, för det firades katolsk mässa i kyrkan igen. Det hade också gått ofattbara två månader sedan jag senast hade tillfälle att gå i mässan. Men - Deo gratias! - det var inte fullt så länge sedan jag senast fick motta eukaristin i alla fall: jag fick nattvard utanför mässan en gång här emellan (och jag har besökt tabernaklet också).

Vilken glädje att få se kyrktaket sticka fram mellan träden och veta att man får gå in.

Exakt 28 år sedan tidigare gjorde jag den färden på mycket högre nivå. Påsken inföll nämligen en vecka senare år 1993. Lördag 10 april var påskafton och jag var på plats i S:t Henrikskatedralen i god tid. Jag fick beskedet att dopet skulle förrättas på svenska och inte på finska som man hade sagt strax före påsk. Biskop Paul Verschuren hade sett till att Stockholms stift faxade över ordningen för vuxendop på svenska, så medan jag satt där i första bänkraden och väntade fick jag beskedet - om jag minns rätt närmare bestämt av prelat Tuomo Vimpari, fast han var ju inte prästvigd då än - att jag skulle få svara "Ja, jag tror" i stället för "Minä uskon" på dopfrågorna. Jag var nervös. Och otålig.

Tack och lov för ekumeniken!

2/11/2020

På lördag kväll våndades jag: ska jag ta tåget till Helsingfors och gå i den svenska mässan i S:ta Maria trots att coronasiffrorna har stigit eller ska jag bli utan mässa igen? Smärtgränsen för mig går vid fyra veckor utan eukaristi och den sista oktober var det precis fyra veckor sedan den senaste mässan i S:ta Katarina. Lyckligtvis kom jag på söndag morgon på att det ofta är ortodox liturgi i Karis den här tiden på året och kollade Helsingfors ortodoxa församlings kalender på hos.fi - och jodå, det skulle firas liturgi i Karis lutherska församlingshem kl. 10 på söndag morgon. Halleluja!

Liturgin firades av fader Kalevi och fader Harry och Matti var kantor och sjöng episteltexten. Fader Kalevi läste evangeliet på finska och fader Harry läste det på svenska och språket växlade mellan finska och svenska även i bönerna på det naturligaste sättet i världen. Och jag kände mig oändligt tacksam över att vara välkommen i den östkristna gemenskapen, där så många ansikten är bekanta till och med med munskydd och trygga avstånd!

I katolska kyrkan firade vi Alla helgons dag* och evangelietexten skulle ha varit saligprisningarna, men det passade riktigt bra med den rike mannen och Lasaros (Luk 16:19-31) i stället.

Alla helgon, be för oss!

* I den världsvida kyrkan firas Alla helgons dag (omnium Sanctorum) den första november, medan Alla själars dag (omnium fidelium defunctorum) firas andra november. I Helsingfors katolska stift har man ändå anpassat firandet till den finländska kalendern, så den katolska högtiden Alla helgons dag firas den första söndagen i november - alltså i år på "rätt" dag internationellt sett - medan Alla själars dag firas lördagen innan, på den dag som i den finländska (lutherska) kalendern går under namnet Alla helgons dag. Varje år är det lika förbryllande.

Mässa i Karis på Franciskusdagens afton

4/10/2020

Igår, lördag, kom pater Ryszard Mis SCJ och firade mässa med oss i Karis. Underbart med mässa och trösterikt att läsa responsoriepsalmen (längst ner i inlägget) under de medeltida valven. I sin predikan talade pater Mis med hänvisning till dagens läsningar om vingården och ägaren (se här) om att vi ska se till att våra vingårdar - våra liv - ger god frukt.

Före välsignelsen påminde pater Mis dessutom om att det är Franciskus av Assisis minnesdag på söndag, alltså idag. Han rekommenderade programmet Franciskus och jag - historien om Guds fattige som sändes i teve i påskas, men som fortfarande finns på Arenan.

På vägen ut fick jag för mig att ta en bild av den träskulptur som finns närmast utgången. Vilket helgon är det? Vem har klockan som attribut? Nej, det ringer ingen klocka - så jag kollade i den fina boken om Karis Kyrka som gavs ut i somras och fick till min förvåning och glädje veta att det är Antonios Eremiten. Ingen aning hade jag om att han finns som skulptur i S:ta Katarina när jag skrev det här och det här.

Höstens första katolska mässa i Karis

12/9/2020

Tjugofjärde söndagen under året började för mig redan på lördagen när jag fick jag nåden att delta i den mässa som pater Ryszard Mis SCJ firade i 550-åriga S:ta Katarina i Karis. Vi var båda på plats i god tid, så jag hade tillfälle att gå till bikt före mässan också, halleluja! Det finns inga ord att uttrycka min tacksamhet - regnet utanför störde inte mitt humör det minsta vare sig på väg till kyrkan eller under promenaden hem!

Det var också härligt att kunna berätta för de andra församlingsmedlemmar som var på plats om det jag har lärt mig om S:ta Katarina i samband med sommarens 550-årsfirande. Att altaret är det ursprungliga medeltida altaret, att kyrkan aldrig har brunnit, att två av kyrkklockorna också härstammar från katolsk tid...

Äntligen mässa igen

24/5/2020

Efter en dryg månad utan mässa var det dags igen lördagen den 23 maj. Pater Rafal Czernia SCJ kom till Karis och firade mässa i S:ta Katarina. Och å, vad jag är tacksam - i synnerhet som jag fick bikta mig före mässan. Deo gratias!

Båda församlingarna i Helsingfors, S:ta Maria och S:t Henrik, har infört webbanmälningar till mässan och stiftet har fått nya anvisningar för mässgång i coronatider. Världen har förändrats, men sakramenten består.

Symeon och Hanna - och himmelsk dimissionsdag

20/5/2020

Idag firar vi Kristi himmelsfärdsdag, men innan jag skriver några ord om det vill jag återgå till gårdagen. Då fick jag nämligen tillfälle att be rosenkransen i S:ta Katarina kyrka här i Karis.

Häromdagen talade jag i telefon med Marja-Sisko, som är församlingsmästare i Karis-Pojo lutherska församling, och vi uttryckte vår gemensamma sorg över allt det vi inte kan göra på grund av coronan. Hon konstaterade att hon ändå har det lättare än många andra, eftersom hon alltid kan komma till kyrkan för att be. Jag berättade att jag gärna har gått mina promenader så att jag har gått till kyrkan och då sa Marja-Sisko att hon gärna öppnar kyrkan för bön bara man kommer överens om det på förhand.

Igår passade sedan våra tidtabeller ihop och klockan 13 steg jag glädjestrålande in i kyrkan, ganska exakt en månad efter att jag senast gick i mässan där. Mässa var det ju inte den här gången, men som jag skrev häromdagen så saknar man även kyrkorummet i dessa dagar. Därför kändes samtalet med Marja-Sisko som ett bönesvar: Jag må ha långt till S:ta Maria, min församlingskyrka i Helsingfors, men S:ta Katarina finns kvar på promenadavstånd och väntar.

Och väntar.

Det ordet passade speciellt bra igår, för av någon anledning kom jag mig att be den glädjerika rosenkransens hemligheter igår i stället för den ärorika, fast det var onsdag - kanske för att jag var så strålande glad och för att den ärorika ju passar allra bäst idag när det är himmelsfärdsdag.

Hur som helst var det alltså den glädjerika rosenkransen jag bad i S:ta Katarina.

Marja-Sisko hade tänt ljus på altaret för min privata bönestund. Det gjorde mig så glad.

Guds barmhärtighet

19/4/2020

Jag är på plats i god tid. Klockan 13.30 ska fader Rafal Czernia SCJ komma och fira mässa i S:ta Katarina - halleluja! - men jag har lovat vara på plats redan kl. 13, för då blir det inga problem med att kyrkan måste låsas mellan att Jan Hellberg, som är tf. kantor i Hangö församling men bosatt i Karis, övar på orgeln och vår mässa. Efter mässan blir jag också kvar i kyrkan tills den lutherska kyrkoherden Pentti Raunio kommer till kyrkan för att förrätta ett dop kl. 15 i stället för att försöka sätta mig in i hur man låser kyrkan.

Både Jan och Pena verkar glada åt att prata en stund - på väldigt tryggt avstånd. Jan står uppe på orgelläktaren och jag nere i kyrkan medan vi talas vid. Mellan Pena och mig är det också minst fem meter hela tiden. Med båda talar jag om den stora glädjen jag känner över att få gå i mässan igen efter en dryg månads påtvingad coronapaus.

- Då kan du tänka dig hur det känns för mig, säger Pena. Första skärtorsdagen som jag inte kunde fira nattvardsgudstjänt sedan 1974!

I Karis-Pojo svenska församling hade man nämligen valt att inte fira nattvardsgudstjänst för att inte ställas inför valet om vilka sju församlingsmedlemmar som skulle få komma till kyrkan och nattvardsbordet. Att kyrkoherden kände stor sorg över beslutet är uppenbart.

Jan skulle ha spelat orgeln i Hangö under den nattvardsgudstjänst som firades där och streamades, men han var lite snuvig, så det blev en annan organist som fick den möjligheten i stället.

I pausen mellan att Jan lämnar kyrkan och fader Rafal dyker upp hinner jag tacka Gud - och ser plötsligt att det står något i kanten på glasmålningen i altarväggen. Har jag aldrig sett det förut eller har jag bara glömt bort det?

Kommen till mig I alle som arbeten och ären betungade och jag skall vederkvicka eder.

Precis så känns det. Jag var betungad, men jag får komma till Kristus och bli vederkvickt. Halleluja!

En promenad till Lilla Elsas hus

8/4/2020

Igår tog jag en eftermiddagspromenad och tog en solig bild av Lilla Elsas kors (som jag skrev om häromdagen) intill S:ta Katarina kyrka. Det kändes roligt att "hälsa på" när jag vet att hon inte är bortglömd. För bortglömd är hon definitivt inte. Gravkorset vid kyrkan har fått många andra att också undra över henne - och bli glada åt att få veta mer. Jag tror att vi är många som gläder oss över att Lilla Elsa har släktingar i livet som tänder ljus vid mormors systers grav vid jul. Kanske det är speciellt viktigt så här i coronatider att veta att någon som vid första anblicken ser ensam och övergiven ut inte är det.

Undra på att det var soligt och varmt bland gravarna vid kyrkan igår.

Idag tog jag en morgonpromenad i stället för en eftermiddagspromenad. Och jag gick åt helt motsatt håll än vanligt, eftersom jag ville ta en titt på ett hus som jag har gått förbi hur många gånger som helst. Det är ett hus som har fått en annan betydelse för mig nu när jag vet att det är det hus som Viktor och Ida Österlund - Lilla Elsas föräldrar - lät bygga år 1908, samma år som deras äldre dotter dog.

Jag vet inte om Lilla Elsa själv hann bo i det stora huset på Alingsåsgatan eller om hon bara hörde talas om byggplanerna, men i det huset växte hennes lillasyster Doris upp.

Idag kallas det i Karis för Lönngrens hus eftersom Doris (som jag skrev igår) gifte sig med Bertel Lönngren.

Lilla Elsas dödsannons

7/4/2020

Igår skrev jag om Lilla Elsas kors. Idag vet jag lite mer om Lilla Elsa, eftersom ett upprop i en lokal FB-grupp snabbt resulterade i hennes dödsannons i Vestra Nyland (som Västis skrevs på den tiden). Jag är inte den enda som har undrat vem Elsa var.

Nu vet jag att hennes föräldrar hette Ida och Viktor, att hon hade en syster och att familjen hette Österlund i efternamn.

Lilla Elsa hette Elsa Emilia Österlund. Google har hjälpt mig att ta reda på att systern, som i dödsannonsen är anonym, hette Doris Linnea. Hon levde till vuxen ålder och gifte sig med Bertel Valdemar Fritiof Lönngren.

Jag hoppas kunna få veta något mer om Doris Linnea och om hon och Bertel Valdemar eventuellt fick några barn.*

Men eftersom det här är Svenskfinland och världen är sökbar vet jag redan att det finns en annan koppling mellan mig och lilla Elsa än hennes gravkors.

Lilla Elsas kors

6/4/2020

Alldeles intill S:ta Katarina kyrka här i Karis står Lilla Elsas kors. Korset finns på en av de gamla gravarna intill kyrkan och det är först under mina många promenader till kyrkan de senaste veckorna som jag har börjat fundera mer över både Lilla Elsa och korset på hennes grav.

På korset finns inget efternamn, bara orden "Lilla Elsa" och hennes födelse- och dödsdatum. Hon föddes 15 januari 1901 och dog 25 maj 1908, bara sju år gammal.

Lilla Elsas kors intill S:ta Katarina kyrka

Eftersom korset står precis till höger om ingången till kyrkan har jag sett det många gånger och utan större reflektion beundrat själva korset. Det har liksom vagt påmint mig om en avlägsen släktings kors på gamla begravningsplatsen i Ekenäs, så ibland har jag ägnat honom en tanke när jag har sett korset.

Men så häromdagen tog jag ett steg närmare korset för att se vem det var som hade fått sin sista viloplats på ett så idealiskt ställe.

Utan coronaviruset hade jag knappast tagit en närmare titt, men min längtan efter sakramenten för mig nu till S:ta Katarina mycket oftare än förr. Jag har liksom tröstat mig med att ens få röra mig på vigd jord. Så det har blivit några varv runt kyrkan, något jag aldrig har sysslat med förut.

Och ett barns grav berör ju alltid på ett speciellt sätt, så jag började smått undra vem Lilla Elsa var. Vems älskade barn?