I min Faders hus

"Lengsel etter Ham som bor i tabernaklet"

26/2/2021

Det är lite mer längtan igen idag. Lite mer "lengsel etter Ham som bor i tabernaklet", som bildtexten på St Olav katolske domkirkemeninghets FB-sida så träffande uttryckte det.

Jag såg den fina bilden precis efter att jag hade deltagit i korsvägsandakten i St Olav kirke, strax före lunchmässan på St Olavs FB-sida. Precis före korsvägen lade jag ut en egen längtan-bild på Instagram med glasmålningsfotot från S:t Henrik som är ingångsbild för det här inlägget också.

I Norge är mässorna inte öppna för allmänheten på grund av coronan, så det enda man kan göra är som personen på bilden: falla på knä utanför, så nära man kan komma Honom som bor i tabernaklet.

Den bilden säger allt om hur smärtsamt det är när kyrkorna är stängda.

I all sorg, bedrövelse och längtan är jag oändligt glad över alla de många församlingar som når de troende på olika sätt. Som i Trondheim, till exempel, där man firade askonsdagsmässan utomhus för att så många som möjligt skulle kunna delta. Heja Norge!

"Lösa föremål får ej tas med under åkturen"

24/2/2021

För flera år sedan besökte jag Gröna Lund i Stockholm med min gudson. I ett ögonblick av bristande självbevarelsedrift föreslog jag att vi skulle åka en tur i Kvasten, en av den där nya typen av berg- och dalbana där du hänger under rälsen i stället för att sitta i en vang (som i Borgbackens berg- och dalbana, som fyller 70 år i år). Mina inneröron tål inte karuseller längre (har inte gjort det på 30 år), men berg- och dalbanor brukar jag tycka att är skoj.

Själva färden minns jag inte längre så noga. Jag minns att vi överlevde (men att gudsonen inte har visat något intresse för Gröna Lund under senare Stockholmsbesök) och att jag tyckte att det gick för fort, både i fråga om fart och i fråga om längd på åket.

Det jag minns bäst så här efteråt är faktiskt skylten på väg till åket: "Lösa föremål för ej tas med under åkturen." Jag tog en bild av skylten - minns inte längre varför, en tid fotade jag ofta skyltar när jag reste i Sverige, bara för att veta hur man där formulerar sig i skyltsammanhang - och då och då ser jag den när jag letar efter något annat foto på datorn. Idag var igen en sådan dag.

Det jag frapperades av den här gången är att texten på skylten passar så bra in i fastan. Här och nu handlar det ju precis om att skala bort av det där onödiga och fokusera på det som är viktigt. Det som ibland nuförtiden hamnar i skymundan är att alla fredag under året är botdagar, inte bara under fastan. Här i Norden behöver man inte alltid avstå från just köttmat på fredagar, man kan göra bot på något annat sätt.

I fastemandatet för Stocholms stift står det så här om fredagarna som botdagar:

På fredagarna under hela året skall alla som fyllt 14 år uppfylla den av kyrkan föreskrivna botgöringen. Detta sker t.ex.

Om att vara där man ska vara

23/2/2021

Jag hann vänja mig vid att det var vinter på riktigt. När det töade häromdagen kändes det ovant - och otrevligt, för ett lager smältvatten på isiga blir ju vansinnigt halt - och ovälkommet. Nu är det kallare igen och det är om möjligt ännu halare, eftersom smältvattnet frös till en spegelblank yta. Lite spegelblankt känns det annars också. Det är svårare att få grepp om tillvaron, nämligen, när jag inte får den rytm i veckan som jag är van att söndagsmässan ger. Dagarna flyter ihop, precis som vattnet på isen.

De senaste coronadirektiven för Helsingfors katolska stift (på finska, svenska och engelska) påminner om att vi fortfarande ska helga vilodagen även om söndagsplikten inte gäller under pandemin. Jag har jobbat de flesta lördagar den senaste tiden, men på söndag håller jag ledigt. Men en webbmässa får det inte att kännas som söndag. Eller just då känns det förstås som söndag, men i efterhand skiljer jag inte den dagen från andra dagar.

Skärmdump från webbsändningen av lovsångsmässan i kyrkan Holy Family i Syracuse, NY, i söndags.

En dag med många böneämnen

20/2/2021

Igår var jag i Helsingfors och mitt program tillät precis en snabbvisit i S:t Henrik för bön. Tack gode Gud för det! För böneämnen finns det ju nog gott om i dessa tider. Coronavirusets framfart och alla de som har drabbats av covid eller oroar sig för anhöriga som har covid och som de inte ens kan hälsa på. Att vaccineringen går så långsamt samtidigt som den så kallade brittiska varianten av viruset sprids även här i Nyland. Och vaccinmotståndarna som behöver våra förböner, så att de hittar ut ur sina "kaninhål" (dem kan man lära sig mer om i den uppmärksammade SVT-dokumentären Vaccinkrigarna). Idag läser jag dessutom att miljoner hotas av svält i Tigray i Etiopien på grund av det pågående - och nästan bortglömda - kriget där.

Häromdagen berättade jag att jag valde en webbmässa i katedralen Vancouver eftersom jag varit i den kyrkan på riktigt. Idag påminner Facebook mig om att jag för två år sedan gick i mässan i den marianska helgedomen The Grotto i Portland, Oregon. Det får mig att ta en titt på The Grottos webbplats, men stormen som har gjort att släktingarna i Portland har varit utan el i flera dagar har förstås drabbat helgedomen också. Mässan streamas från klostret i stället för den helgedomens stora kyrka och parken är stängd på grund av fallna grenar och andra stormskador.

Det finns så mycket att be för, be om, be kring. Det känns - igen - trösterikt att kunna luta sig tillbaka på kyrkans bön, tidegärden, som fortsätter dag ut och dag in, sekel efter sekel, under och mellan katastrofer av olika slag och magnitud.

En annan påminnelse om att kyrkans bön fortsätter i ett annat tidsperspektiv än en människas liv är ett citat ur en katolsk bönbok som gavs ut på finska för över 70 år sedan.

Krucifixet på S:t Henriks sakramentskapells yttervägg vetter mot Fabriksgatan och har markerat Kristi närvaro i världen i hela mitt liv.

Askonsdag med påven

18/2/2021

En askonsdag när mycket var annorlunda och allt ändå som förut. Coronan gjorde att påven firade askonsdagsmässan i Peterskyrkan i stället för med dominikanerna i Santa Sabina som han brukar. Coronan (i kombination med påvens ischias?) gjorde - igen - att mässan firades vid altaret bakom högaltaret i stället för under bronsbaldakinen och ovan aposteln Petrus grav. Coronan gjorde att jag satt hemma och följde med mässan via YouTube i stället för att ta tåget till någondera kyrkan i Helsingfors, som jag brukar på askonsdagen.

Men askonsdagen var en faste- och abstinensdag som vanligt (vilket innebär att man avhåller sig från köttmat och äter mindre än andra dagar) och jag började fastan med en massa goda föresatser, vilket förstås också hör till. På grund av min köttallergi låter jag bli att äta däggdjurskött eller mjölkprodukter året om, men det återstår att se hur det går med att minska på intaget av marmelad och mörk choklad (dvs. de godsaker som har ersatt min tidigare diet av mjölkchoklad).

Det var förstås omöjligt att följa med mässan i Peterskyrkan och inte tänka på jubelårsvallfärden för fem år sedan och den botliturgi vi deltog i då.

Då fyllde vi Peterskyrkan och ingen hade en tanke på att det skulle komma en farsot som skulle göra publikstängsel onödiga vid påvliga liturgier. (Franciskus har också åldrats en hel del på fem år, inser jag.)

Botliturgi med påve Franciskus i Peterskyrkan i mars 2016.

Webbmässa med återseende av katedralen i Vancouver

15/2/2021

Det var något strul med webbsändningen från S:t Henrikskatedralen igår morse, så jag kunde inte "gå" i den mässa jag hade tänkt. Efter en 10-kilometerspromenad i solsken och snö, middag och diverse andra göromål konstaterade jag att det var hög tid att kolla in mässutbudet på mass-online.org kl. 21 finsk tid. Ett av alternativen visade sig vara 11-mässan i Vår Fru av Rosenkransens katedral, Our Lady of the Holy Rosary Cathedral, i Vancouver på den kanadensiska västkusten, så jag valde den, eftersom det är en kyrka jag faktiskt firat mässa i fysiskt också.

För nio år sedan tillbringade ett par dagar i Vancouver på vägen hem från Oregon. Med noll förhandskunskap om staden valde jag ett hotell i närheten av stadens katolska katedral för att göra det enkelt att gå i mässan.

Jag tittade nyfiket på bilderna från katedralen under webbmässan, men måste medge att inget utom utsidan av katedralen fick någon klocka att ringa. När predikan började tog jag till och med en titt på Google Maps för att se om mitt minne spelade mig ett spratt, men det gjorde det inte. Katedralen hade rätt namn och hotellet fanns ett stenkast därifrån.

Idag bläddrade jag tillbaka till år 2012 på Facebook, som också bekräftade att jag mindes rätt: "På väg till mässan i Holy Rosary Cathedral ett kvarter från hotellet här i Vancouver," hade jag skrivit, "sen frukost och packning - och så är det dags för dryga 17 timmar på tre flygfält och två flyg innan jag kan ta tåget hem."

På den tiden var det ju inte lika vanligt med bilder på FB och min uppdatering innehöll inte heller någon sådan. (Antar att jag har bilder från den resan någonstans, men ingen aning om var - och eftersom jag inte hade börjat lägga ut bilder från mässor på FB då tog jag knappast några bilder av kyrkan.)

"Det är en världslig sak!"

13/2/2021

Ni vet hur Karlsson på taket sprätter med handen och säger "Det är en världslig sak!" och så får Lillebror hantera vad det nu är Karlsson viftar bort bäst han kan. Det var Himlaliv-bandningen häromdagen som fick mig att fundera på ordparen himmelsk/jordisk och andlig/världslig. Och det fick mig förstås att tänka på Karlsson på taket.

Jag minns att jag som barn frågade min mamma varför Astrid Lindgren inte hade fått Nobelpriset (och fram till hennes död hoppades jag att den oförrätten skulle rättas till). Mamma svarade något om att barnboksförfattare inte brukar få det priset, men det tycker jag fortfarande är ett dåligt svar. Är man bra så är man bra oberoende av målgrupp, liksom. (Sen är det en annan sak att jag nu som vuxen kan acceptera att det alltid kommer att finnas oändligt meriterade författare som inte får priset, även om jag fortfarande har svårt att försona mig med att både Astrid Lindgren och Karen Blixen blev utan. Att Kazuo Ishiguro fick priset gav visserligen lite plåster på såren, men bara lite.)

Men det jag tänkte skriva om nu är hur vi använder ordet världslig i svenskan. När vi inte citerar Karlsson, alltså.

Himlaliv och sakramentalt liv

12/2/2021

Igår tillbringade jag nästan hela dagen i kyrkan. Det var oändligt skönt, men lite stressigt också. Orsaken var att jag inte bara äntligen fick gå i mässan igen, utan att det var filmning också. Jag intervjuades för programmet Himlaliv (på finska Taivaallista menoa) i församlingssalen på dagen, så hade vi matpaus och så fortsatte filmandet på kvällen när det var adoration och kvällsmässa med sjukas smörjelse.

Bild: Nina Granvik

Om jag sade något vettigt och/eller intressant i intervjun får ni avgöra i höst när programmet visas i TV och syns på Arenan. Tidigare har redaktören Nina Granvik bl.a. talat med fader Anders Hamberg och gjort ett Himlaliv-avsnitt om Franciskusfesten på Kökar.

Efteråt kom jag förstås på en massa saker som jag kunde ha sagt och som jag önskar att jag hade sagt, men det är ju till sådant som jag har funderingarna i den här bloggen - så att jag på något sätt kan försöka uttrycka min kärlek till eukaristin. "Munnen säger vad hjärtat är fullt av," heter det i Matteus (12:34b) och Lukas håller med: "Hennes mun säger vad hjärtat är fullt av" (6:43-45). Och igår var mitt hjärta fullt av tacksamhet över att få be inför tabernaklet igen. Inte sedan trettondagsafton har jag varit i mässan. Det känns helt omöjligt att ha det så här, men ändå gäller et att bara orka vidare, att hålla ut.

"Non possumus"

Vingårdsarbetarnas lön

7/2/2021

Idag är det femte söndagen under året och dagens evangelietext handlar om att Jesus botade sjuka (Mark. 1:29-39, se nedan), vilket ju passar bra i coronatider, men av någon anledning går mina tankar idag till vingårdsarbetarna som alla får samma lön, oberoende av om de har arbetat en timme eller har slitit hela dagen i solhettan.

Det är inte så att jag har ett behov att fördjupa mig i tanken om att Guds rättvisa är större än vår, även om det är en vacker tanke som jag har hört ett antal predikningar om den 25 söndagen under året, när vi hör den evangelietexten i mässan. I stället tänker jag idag att liknelsen om vingårdsarbetarna också handlar om att vi ska sköta våra egna uppgifter så väl vi kan, utan att snegla på vad andra gör.

Första gången jag hörde den liknelsen var visserligen mycket mer konkret än så. Jag hörde den av en kompis när jag i tonåren - långt innan jag till slut blev döpt - oroade mig över att jag inte hade haft någon relation till Kristus som liten. Dög jag som kom så sent till kyrkan? Jodå, sa min vän, har du inte hört om vingårdsarbetarna?

Kyndelsmässodag, trötthet och väntan

2/2/2021

Kyndelsmäss med fader Anders i S:ta Maria 2020.

Så är det igen en dag när det känns lite tyngre att vänta ut coronan och inte gå i mässan. Men i stället för att fira Herrens frambärande i templet med en mässa i S:ta Maria ikväll får jag vara glad åt att gårdagens coronatest var negativt och att den förkylning som drabbade mig under veckoslutet håller på att lätta.

Men jag kan inte låta bli att bläddra i gamla bilder. Förra året firade jag Herrens frambärande i templet i S:ta Maria, året innan i S:t Henrik. År 2017 fick jag fira kyndelsmässodag två gånger, först på rätt dag - den andra februari - med biskop Bernt I Eidsvig i S:t Olavs domkyrka i Oslo i samband med ett nordiskt Caritas-möte, och sedan på söndagen i Helsingfors. Om det inte vore för coronan kanske jag kunde göra det i år också: idag i S:ta Maria och på söndag i S:t Henrik.

Men det är ju corona. Och i vart och vart annat samtal jag för tycker jag nu att ordet coronatrötthet dyker upp.

För visst är vi trötta. Oändligt trötta.

Ljusen väntar på välsignelse i S:t Henrikskatedralen kyndelsmässodagen 2019.

Och ändå. Ändå.

För mitt i all coronatrötthet känns kyndelsmässodagen helt rätt. Till och med på distans. Om jag tidigare år har fokuserat på den glädje som Symeon och Hanna fick uppleva när de äntligen, äntligen fick se Frälsaren, så kan man det här året helt naturligt lägga fokus på den långa väntan som föregick den glädjen.

Luk 2:29-32:
»Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel.«

Kyndelsmäss med biskopen av Oslo i S:t Olavs domkyrka 2017.

Jag tänker mig att jag efter det här coronaåret - eller coronaåren, för vi vet ju inte hur länge det här kommer att pågå än - har en större förståelse för all den väntan som finns i Bibeln. Det är väntan på Kristus, förstås, men det är så mycket annat också. Det är 40 år här och 40 dagar där. Av väntan och tjänande. Av tålamod och i många fall lidande.

I amerikanska filmer brukar det heta att mod är något man kan uppvisa först när man är rädd men ändå vågar. Enligt samma logik är det inte heller tålamod som krävs av oss just nu, för vi kan inte välja bort coronan. Det är kanske lika så bra, för tålamod har aldrig hört till mina starkaste sidor.

Men det som vi nu ska visa är uthållighet.

Hanna var 84 år gammal när Messias äntligen bars fram i templet, heter det i Lukasevangeliet. "Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön" (Luk 2.37b). Det låter inte som att det bara var roligt. Hon kanske led av själens dunkla natt fast hon fortsatte att tjäna Gud dag och natt. Det är uthållighet. Det är trofasthet. Kanske en gnutta envishet. Sisu, helt enkelt.

Klart att vi klarar det här, hur trötta vi än känner oss. För för oss handlar det ju om ett återseende.

Vi har Kristus fysiskt närvarande i mässan. Vi kanske inte får gå i mässan så ofta som vi skulle vilja. Jag får det åtminstone inte. Men vi vet att han finns där för oss i mässan. I varje mässa. Han väntar på oss minst lika mycket som vi väntar på honom.

Glad kyndelsmässodag!