Det är lite mer längtan igen idag. Lite mer "lengsel etter Ham som bor i tabernaklet", som bildtexten på St Olav katolske domkirkemeninghets FB-sida så träffande uttryckte det.
Jag såg den fina bilden precis efter att jag hade deltagit i korsvägsandakten i St Olav kirke, strax före lunchmässan på St Olavs FB-sida. Precis före korsvägen lade jag ut en egen längtan-bild på Instagram med glasmålningsfotot från S:t Henrik som är ingångsbild för det här inlägget också. I Norge är mässorna inte öppna för allmänheten på grund av coronan, så det enda man kan göra är som personen på bilden: falla på knä utanför, så nära man kan komma Honom som bor i tabernaklet. |
Den bilden säger allt om hur smärtsamt det är när kyrkorna är stängda.
I all sorg, bedrövelse och längtan är jag oändligt glad över alla de många församlingar som når de troende på olika sätt. Som i Trondheim, till exempel, där man firade askonsdagsmässan utomhus för att så många som möjligt skulle kunna delta. Heja Norge!
0 Comments
Det jag frapperades av den här gången är att texten på skylten passar så bra in i fastan. Här och nu handlar det ju precis om att skala bort av det där onödiga och fokusera på det som är viktigt. Det som ibland nuförtiden hamnar i skymundan är att alla fredag under året är botdagar, inte bara under fastan. Här i Norden behöver man inte alltid avstå från just köttmat på fredagar, man kan göra bot på något annat sätt. I fastemandatet för Stocholms stift står det så här om fredagarna som botdagar:
På fredagarna under hela året skall alla som fyllt 14 år uppfylla den av kyrkan föreskrivna botgöringen. Detta sker t.ex. Jag hann vänja mig vid att det var vinter på riktigt. När det töade häromdagen kändes det ovant - och otrevligt, för ett lager smältvatten på isiga blir ju vansinnigt halt - och ovälkommet. Nu är det kallare igen och det är om möjligt ännu halare, eftersom smältvattnet frös till en spegelblank yta. Lite spegelblankt känns det annars också. Det är svårare att få grepp om tillvaron, nämligen, när jag inte får den rytm i veckan som jag är van att söndagsmässan ger. Dagarna flyter ihop, precis som vattnet på isen.
Igår var jag i Helsingfors och mitt program tillät precis en snabbvisit i S:t Henrik för bön. Tack gode Gud för det! För böneämnen finns det ju nog gott om i dessa tider. Coronavirusets framfart och alla de som har drabbats av covid eller oroar sig för anhöriga som har covid och som de inte ens kan hälsa på. Att vaccineringen går så långsamt samtidigt som den så kallade brittiska varianten av viruset sprids även här i Nyland. Och vaccinmotståndarna som behöver våra förböner, så att de hittar ut ur sina "kaninhål" (dem kan man lära sig mer om i den uppmärksammade SVT-dokumentären Vaccinkrigarna). Idag läser jag dessutom att miljoner hotas av svält i Tigray i Etiopien på grund av det pågående - och nästan bortglömda - kriget där.
En askonsdag när mycket var annorlunda och allt ändå som förut. Coronan gjorde att påven firade askonsdagsmässan i Peterskyrkan i stället för med dominikanerna i Santa Sabina som han brukar. Coronan (i kombination med påvens ischias?) gjorde - igen - att mässan firades vid altaret bakom högaltaret i stället för under bronsbaldakinen och ovan aposteln Petrus grav. Coronan gjorde att jag satt hemma och följde med mässan via YouTube i stället för att ta tåget till någondera kyrkan i Helsingfors, som jag brukar på askonsdagen. Men askonsdagen var en faste- och abstinensdag som vanligt (vilket innebär att man avhåller sig från köttmat och äter mindre än andra dagar) och jag började fastan med en massa goda föresatser, vilket förstås också hör till. På grund av min köttallergi låter jag bli att äta däggdjurskött eller mjölkprodukter året om, men det återstår att se hur det går med att minska på intaget av marmelad och mörk choklad (dvs. de godsaker som har ersatt min tidigare diet av mjölkchoklad).
Det var något strul med webbsändningen från S:t Henrikskatedralen igår morse, så jag kunde inte "gå" i den mässa jag hade tänkt. Efter en 10-kilometerspromenad i solsken och snö, middag och diverse andra göromål konstaterade jag att det var hög tid att kolla in mässutbudet på mass-online.org kl. 21 finsk tid. Ett av alternativen visade sig vara 11-mässan i Vår Fru av Rosenkransens katedral, Our Lady of the Holy Rosary Cathedral, i Vancouver på den kanadensiska västkusten, så jag valde den, eftersom det är en kyrka jag faktiskt firat mässa i fysiskt också.
Idag bläddrade jag tillbaka till år 2012 på Facebook, som också bekräftade att jag mindes rätt: "På väg till mässan i Holy Rosary Cathedral ett kvarter från hotellet här i Vancouver," hade jag skrivit, "sen frukost och packning - och så är det dags för dryga 17 timmar på tre flygfält och två flyg innan jag kan ta tåget hem."
Ni vet hur Karlsson på taket sprätter med handen och säger "Det är en världslig sak!" och så får Lillebror hantera vad det nu är Karlsson viftar bort bäst han kan. Det var Himlaliv-bandningen häromdagen som fick mig att fundera på ordparen himmelsk/jordisk och andlig/världslig. Och det fick mig förstås att tänka på Karlsson på taket.
Jag minns att jag som barn frågade min mamma varför Astrid Lindgren inte hade fått Nobelpriset (och fram till hennes död hoppades jag att den oförrätten skulle rättas till). Mamma svarade något om att barnboksförfattare inte brukar få det priset, men det tycker jag fortfarande är ett dåligt svar. Är man bra så är man bra oberoende av målgrupp, liksom. (Sen är det en annan sak att jag nu som vuxen kan acceptera att det alltid kommer att finnas oändligt meriterade författare som inte får priset, även om jag fortfarande har svårt att försona mig med att både Astrid Lindgren och Karen Blixen blev utan. Att Kazuo Ishiguro fick priset gav visserligen lite plåster på såren, men bara lite.) Men det jag tänkte skriva om nu är hur vi använder ordet världslig i svenskan. När vi inte citerar Karlsson, alltså. Igår tillbringade jag nästan hela dagen i kyrkan. Det var oändligt skönt, men lite stressigt också. Orsaken var att jag inte bara äntligen fick gå i mässan igen, utan att det var filmning också. Jag intervjuades för programmet Himlaliv (på finska Taivaallista menoa) i församlingssalen på dagen, så hade vi matpaus och så fortsatte filmandet på kvällen när det var adoration och kvällsmässa med sjukas smörjelse.
"Non possumus"
Idag är det femte söndagen under året och dagens evangelietext handlar om att Jesus botade sjuka (Mark. 1:29-39, se nedan), vilket ju passar bra i coronatider, men av någon anledning går mina tankar idag till vingårdsarbetarna som alla får samma lön, oberoende av om de har arbetat en timme eller har slitit hela dagen i solhettan.
Det är inte så att jag har ett behov att fördjupa mig i tanken om att Guds rättvisa är större än vår, även om det är en vacker tanke som jag har hört ett antal predikningar om den 25 söndagen under året, när vi hör den evangelietexten i mässan. I stället tänker jag idag att liknelsen om vingårdsarbetarna också handlar om att vi ska sköta våra egna uppgifter så väl vi kan, utan att snegla på vad andra gör. Första gången jag hörde den liknelsen var visserligen mycket mer konkret än så. Jag hörde den av en kompis när jag i tonåren - långt innan jag till slut blev döpt - oroade mig över att jag inte hade haft någon relation till Kristus som liten. Dög jag som kom så sent till kyrkan? Jodå, sa min vän, har du inte hört om vingårdsarbetarna? Så är det igen en dag när det känns lite tyngre att vänta ut coronan och inte gå i mässan. Men i stället för att fira Herrens frambärande i templet med en mässa i S:ta Maria ikväll får jag vara glad åt att gårdagens coronatest var negativt och att den förkylning som drabbade mig under veckoslutet håller på att lätta.
Hanna var 84 år gammal när Messias äntligen bars fram i templet, heter det i Lukasevangeliet. "Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön" (Luk 2.37b). Det låter inte som att det bara var roligt. Hon kanske led av själens dunkla natt fast hon fortsatte att tjäna Gud dag och natt. Det är uthållighet. Det är trofasthet. Kanske en gnutta envishet. Sisu, helt enkelt.
Klart att vi klarar det här, hur trötta vi än känner oss. För för oss handlar det ju om ett återseende. Vi har Kristus fysiskt närvarande i mässan. Vi kanske inte får gå i mässan så ofta som vi skulle vilja. Jag får det åtminstone inte. Men vi vet att han finns där för oss i mässan. I varje mässa. Han väntar på oss minst lika mycket som vi väntar på honom. Glad kyndelsmässodag! |
I min Faders husI min Faders hus är en katolsk och ekumenisk bildblogg om och med kyrkor, gudstjänstliv och tro - i Finland och på andra håll i världen.
Sara TorvaldsJag är en av volontärerna i Ithaka-gruppen som driver sajten Katolinen.net och jag bildbloggar här från de kyrkor jag besöker och gudstjänster jag deltar i. Alla bilderna är mina, om inte annat uppges. På FB-sidan I min Faders hus lägger jag upp bilder och böner. KategorierArkiv
October 2021
Sökord
All
|