I min Faders hus

Ekumeniskt på Kristi Kropps och Blods högtid

7/6/2021

I lördags var en av de där tunga dagarna som man tänker att man gärna skulle hoppa över helt och hållet. Motlut och sträva tankar, all glädje kändes fjärran. "Vi firar Corpus Christi imorgon och jag får inte gå till nattvard." Bara den tanken gjorde mig sur. Inte tal om att jag skulle ha haft resurserna (eller förståndet) att förena mitt lidande med Herrens, men under den här långa, sega coronatiden har jag i alla fall lärt mig att be om hjälp. "Herre, jag går inte i land med det här, du måste hjälpa."

Sällan har jag fått så konkret bönesvar så fort. Jag har ett ärende till grannen, som precis läser den lokala gratistidningen och frågar om jag har anmält mig till den ortodox liturgin som ska firas i det lutherska församlingshemmet följande morgon. Nej, det hade jag ju inte, för det visste jag inte om, men plötsligt var livet lätt att leva igen.

Jag insåg att jag redan hade missat anmälningsdeadline, men såg att det var kantor Matti Jyrkinen man skulle anmäla sig till, så jag skickade optimistiskt iväg ett SMS till honom i alla fall. Även om det är fullt kan jag stå utanför och då kan jag få motta eukaristin i alla fall, för så har man ju gjort i de ortodoxa församlingarna de senaste månaderna. Alla mörka moln är som bortblåsta.

Inom kort svarar Matti att det finns plats för mig i församlingssalen. Halleluja! svarar jag, oändligt tacksam och väldigt tydligt bönhörd.

Det visar sig sedan att information om liturgin inte har gått ut i de ortodoxa kanalerna i sedvanlig ordning på grund av något strul, så det är inte så många som har varit medvetna om att det firas liturgi i Karis. Tjugo är det tillåtna antalet enligt de senaste direktiven och det är exakt så många vi blir, fader Harry Fagerlund medräknad.

Om nattvardssyn på skärtorsdagen

1/4/2021

Nej, jag har inte sett fram emot idag. I allmänhet gör jag det, ser fram emot skärtorsdagen, alltså. För den liturgin är så vacker och nattvarden är så central. Utan eukaristi finns inte kyrkan, liksom. Vi blir kyrka i eukaristin. Det som förenar den världsvida katolska kyrkan är Kristi kropp. Vi är ju Kristi kropp. Det är idag vi firar instiftandet av både eukaristins och prästvigningens sakrament. Och nattvardens instiftande inleder påsken, som jag skrev för några år sedan.

Men det är inte lika roligt i år. För det är andra året i rad som jag får fira sakramentens instiftande via skärm. Jag som alltid brukar fira skärtorsdag i S:t Henrik, för jag vill så gärna se biskopen förrätta fottvagningen. Javisst, det är klart att det (fast det var innan jag började med den här bloggen) har funnits år då jag har firat påsk utomlands, i Spanien eller Portugal. Men det är ju verkligen inte ett alternativ i år. I år blir det ingen fottvagning alls, har jag förstått, eftersom det är en närkontakt man kan undvara i coronatider.

Nattvarden, däremot, kan man inte undvara. Inte i katolska kyrkan och inte i den ortodoxa, men det jag tyckte mig märka coronavåren 2020 bekräftas av en studie i nattvardssynen under coronan som Östra Finlands universitet har gjort: en del lutherska församlingar trodde sig kunna undvara nattvardsfirandet.

Skärmdump av början av pressmeddelandet från Östra Finlands universitet. Klicka på bilden för att läsa hela texten.

Många lutherska församlingar lät nämligen helt bli att fira nattvardsgudstjänst under den första coronavågen, visar studien. I ortodoxa kyrkan i Finland fortsatte man att fira liturgin utan kyrkfolket, precis som i katolska kyrkan (även om katolska kyrkan tyvärr inte var med i studien) tills coronaläget tillät en öppning. "Man diskuterade inte ens den frågan," säger Pekka Metso, biträdande professor i ortodox teologi vid Östra Finlands universitet enligt pressmeddelandet om studien. Orsaken till det är teologisk, säger han.

Jag (översätter och) citerar pressmeddelandet igen: "Ortodoxa kyrkans nattvardslära betonar tanken om att nattvarden på ett verkligt sätt förenar även dem som inte är på plats och firar nattvardsgudstjänsten eller deltar i den. Den lutherska synen däremot betonar att man ska ha möjlighet att samlas för att nattvardsgemenskapen ska uppstå."

Tack och lov för ekumeniken!

2/11/2020

På lördag kväll våndades jag: ska jag ta tåget till Helsingfors och gå i den svenska mässan i S:ta Maria trots att coronasiffrorna har stigit eller ska jag bli utan mässa igen? Smärtgränsen för mig går vid fyra veckor utan eukaristi och den sista oktober var det precis fyra veckor sedan den senaste mässan i S:ta Katarina. Lyckligtvis kom jag på söndag morgon på att det ofta är ortodox liturgi i Karis den här tiden på året och kollade Helsingfors ortodoxa församlings kalender på hos.fi - och jodå, det skulle firas liturgi i Karis lutherska församlingshem kl. 10 på söndag morgon. Halleluja!

Liturgin firades av fader Kalevi och fader Harry och Matti var kantor och sjöng episteltexten. Fader Kalevi läste evangeliet på finska och fader Harry läste det på svenska och språket växlade mellan finska och svenska även i bönerna på det naturligaste sättet i världen. Och jag kände mig oändligt tacksam över att vara välkommen i den östkristna gemenskapen, där så många ansikten är bekanta till och med med munskydd och trygga avstånd!

I katolska kyrkan firade vi Alla helgons dag* och evangelietexten skulle ha varit saligprisningarna, men det passade riktigt bra med den rike mannen och Lasaros (Luk 16:19-31) i stället.

Alla helgon, be för oss!

* I den världsvida kyrkan firas Alla helgons dag (omnium Sanctorum) den första november, medan Alla själars dag (omnium fidelium defunctorum) firas andra november. I Helsingfors katolska stift har man ändå anpassat firandet till den finländska kalendern, så den katolska högtiden Alla helgons dag firas den första söndagen i november - alltså i år på "rätt" dag internationellt sett - medan Alla själars dag firas lördagen innan, på den dag som i den finländska (lutherska) kalendern går under namnet Alla helgons dag. Varje år är det lika förbryllande.

Globala och lokala predikningar

13/10/2020

Råkade få ögonen på ett intressant blogginlägg om lutherska predikningar i en global, coronapräglad värld. Tomas Rays har nämligen lyssnat på predikningar från Bangsar Lutheran Church, en etniskt kinesisk församling som verkar på engelska i Kuala Lumpur i Malaysia. Tomas forskar kring frågor om luthersk identitet och religionsdialog och jag lärde känna honom i samband med ett ekumeniskt seminarium år 2015, så när jag såg att det var han som hade skrivit inlägget klickade jag på länken.

Predikstolen i S:t Mikael och S:ta Gudula-katedralen i Bryssel.

I lutherska kyrkan har förstås predikan en annan roll än i den katolska mässan (där vi i princip ska ha en predikan på söndagar och andra helgdagar, och ibland har det även på vardagar, men där jag också har upplevt att prästen helt enkelt har konstaterat att predikan av någon orsak uteblir den här söndagen - i allmänhet därför att prästen i fråga har ombetts fira mässan på kort varsel och inte är trygg nog på det språket att han kan predika direkt från dagens text utan dess mer förberedelse), men det var ändå intressant att jämföra mina högst icke-vetenskapliga observationer med dem Tomas har gjort i sin kyrka.

Tomas skriver att "hans" församling i Kuala Lumpur "kunde vara placerad var som helst. Den kunde finnas i Hong Kong, Seoul, eller som en kinesisk församling i San Diego. Det finns inget i gudstjänsten som antyder var man befinner sig, inget malaysiskt inslag, eller kinesiskt för den delen heller."

Mässa i San Diego? Nej, det har jag faktiskt inte upplevt, fast jag har varit i San Diego - i stället gjorde jag den gången en avstickare över gränsen (det här var för länge sedan, långt före Trump och allt snack om att bygga en mur) för att gå i mässan i Tijuana i Mexiko. (Före coronan samlade jag på länder jag har gått i mässan i, nämligen, så det gav mig en poäng.) Men i San José gick jag en gång i mässan i vad som visade sig vara en etniskt kinesisk församling. Det är över 20 år sedan dess, så mitt minne är väldigt suddigt, men jag så här i efterhand har jag klassat den mässan som "kalifornisk" snarare än "kinesisk". (Kalifornisk betydde för mig då avsaknad av knäpallar och kalkar i kristall; jag har inte haft något behov att återvända till Kalifornien sedan min bror flyttade därifrån, om jag säger så. Sedan dess har jag dessvärre upplevt katolska kyrkor utan knäpallar på flera håll i Europa också, men då trodde jag först att jag hade gått fel.) Vad predikan handlade om - eller om den eventuellt gick på kinesiska - har jag inget minne av längre.

Katolsk mässa i Esbo domkyrka

22/9/2020

Idag firades katolsk mässa i Esbo domkyrka. För mig var det den första mässan i just den kyrkan, men det var inte första gången sedan reformationen och inte ens första gången sedan det blev en luthersk biskopskyrka år 2004. År 2007 firades nämligen en mässa i Esbo medeltida kyrka i samband med en vallfärd, har jag hört, fast jag inte var med den gången själv.

Den här gången var det fader Tuomas Nyyssölä, kyrkoherde i Heliga Ursulas församling i Kouvola, som hade tagit initiativ till mässan. Han gillar våra gamla medeltida kyrkor och firar gärna mässor i dem. (Det kanske blir en "extramässa" i S:ta Katarina igen i november!) Att det blev just Esbo och just idag har att göra med att kyrkan i tiden enligt vissa uppgifter var tillägnad aposteln Matteus, vars minnesdag vi firade igår. En katolsk mässa på själva minnesdagen lät sig inte göras den här gången, eftersom Esbo domkyrka är stängd på måndagar, så det blev en kvällsmässa idag, tisdag i stället.

Mässan firades på finska och latin och Marko, organist i S:t Henriks katedralförsamling, var med som organist. Antti Kruus, ekumeniskt aktiv luthersk präst, var också på plats och sände en del av mässan via Facebook, så början av den kan ni se och höra här.

Esbo kyrka var inte ursprungligen en korskyrka, utan den byggdes om till en korskyrka först på 1820-talet och på 1930-talet tog man fram kalkmålningarna från medeltiden. De äldsta delarna av kyrkan är från 1480-talet, så den är yngre än S:ta Katarina i Karis, men målningarna har klarat sig bättre - utom förstås de delar som revs när den byggdes om till korskyrka.

Patronatsdag eller tempelfest?

17/8/2020

Den 15 augusti markerar katolska kyrkan Jungfru Marias upptagning i himmelen, vilket också är min församlings patronatsdag. I S:ta Maria markerades festen med radierad högmässa (klicka här för att höra mässan via Yle Arenan) på söndagen (efter lördagens Mariaprocession och festmässa), men jag följde med liturgin via YouTube. Mässan firades av pater Rafal Czernia SCJ, medan Mervi och Matti läste dagens läsningar. Församlingens kör, Capella Sanctae Mariae, leddes av kantor Piero Pollesello och Markku Mäkinen var organist.

I ortodoxt språkbruk används ordet tempelfest i stället för patronatsdag och så katolik jag är föredrar jag det ordet. För det första används "patronatsdag" sällan, så det känns som ett främmande ord, fast det går att härleda helt logiskt ur skyddspatron. En orsak till främlingskapet är säkert att vi i allmänhet säger "skyddshelgon" i stället "skyddsspatron" på svenska nuförtiden (även om de flesta idag kanske förstår ordet redan när de möter det första gången, tack vare engelskans "patron saint" och Harry Potter-böckernas patronus). Den andra orsaken till min preferens är att efterleden fest, som tydligt signalerar att det är en positiv sak, något vi firar. Den tredje orsaken till att jag föredrar ordet tempelfest är förleden tempel.

Häromdagen var jag på guidning i 550-åriga S:ta Katarina kyrka här i Karis (endera dagen ska jag lägga ut de bilderna här också; tillfälle till guidning ges f.ö. igen idag måndag och imorgon tisdag kl. 17) och efteråt stod vi på kyrkbacken och talade en stund, guiden och jag och några andra som deltog i guidningen. Jag uttryckte min glädje över att vi en gång i månaden kan fira katolsk mässa i den medeltida kyrkan och så fick jag frågan om vad skillnaden är mellan en luthersk gudstjänst och en katolsk mässa. Jag sa något om Andra Vatikankonciliet och skillnaden mellan den prekonciliära mässan och dagens gängse mässa och insåg att det inte var rätt svar på den fråga som ställdes. Sen tror jag att jag fick en följdfråga om latinet och om folk förstod något och då tog jag sats på nytt:

Det som folk inte förstår idag är att den katolska mässan är ett offer. Det är en fortsättning på den judiska offerkulten, där man offrade en oxe eller en halv duva, eller vad man nu hade råd med. I mässan offras Kristus. Det är samma offer varje gång, en gång för alla, så man behöver inte ha råd med duvor eller andra offerdjur. Och det fattade människorna, att det var deras offer, och det kräver inte ord. I den lutherska kyrkan blev ordet så viktigt, så det är svårt för oss att föreställa det, men det är inte på ordnivå mässan händer. Jag kan be Fader vår och trosbekännelsen på latin och jag förstår dem på ordnivå, men det betyder inte att jag kan tala latin. Före reformationen lästes mässan på latin, men predikan var på folkspråket, för prästen skulle ju förklara vad dagens läsning handlade om.

Så när vi firade Jungfru Marias upptagning i himlen - eller Gudaföderskan Jungfru Marias insomnande, för att fortsätta tala med mina ortodoxa bröder och systrar - tänkte jag tack vare det ortodoxa ordet tempelfest speciellt mycket just på kopplingen till judendomen och templet i Jerusalem. Dagens första läsning var ur Uppenbarelseboken och börjar med orden "Guds tempel i himlen öppnades." Ja, precis. Det är mässan. För kvinnan i den läsningen är ju både Maria och kyrkan, klädd i Guds härlighet men ropande i vånda.

Klicka på bilderna för att förstora dem och få fram bildtexterna.

Samtliga bilder i dagens blogginlägg är skärmdumpar från S:ta Marias YouTube-kanal.
Det svarta "strecket" till höger i bild är ett mikrofonstativ eftersom mässan bandades och sändes i radio.

Laetare - en söndag med webbmässor

22/3/2020

Laetaresöndagen är det vi uppmanas att glädjas i fastan. Som pater Stanislaw Szymajda SCJ konstaterade i sin predikan i den högmässa som sändes från min egen församling, S:ta Maria, det nu en annorlunda fasta vi är inne i Han berättade också om en webbmässa han följde med från kyrka någonstans i världen. Där firade prästen mässa med bilder av församlingsmedlemmar i bänkarna. Han sa också att vi ska komma ihåg att det ännu kommer den dag då vi igen tillsammans får fira uppståndelsens glädje.

Webbmässor har jag följt med förut. Det som överraskade den här gången var hur ont det gjorde när jag hörde ljudet av hostian som bröts. Det var ett så fysiskt ljud som på något sätt konkretiserade att jag inte har någon aning om när jag kan gå till nattvard nästa gång. Min första tanke när jag vaknade imorse var Kom, Herre! så jag började dagen med andlig kommunion (säkert en bra vana att lägga sig till med, tänkte jag sedan), men jag längtar ju efter att kunna motta eukaristin igen.

Det är glädjande att det finns webbmässor och jag var så innerligt glad för Matti och Joni som var ministranter i dagens mässa, för de fick ju representera oss alla och ta emot Kristus i fysisk form för oss också.

Bilden idag är ett collage med bilder från dagens mässa i S:ta Maria, kompletterad med en bild var från S:t Thomas av Aquino församling i Lund, den ortodoxa liturgin i Herman av Alaskas kyrka i Hagalund och en luthersk webbgudstjänst i Pielavesi. De två senare såg jag en liten stund av via Facebook.
Här hittar ni fler katolska webbsändningar.

Kvinnokraft i klimakteriet

3/2/2020

Idag var det igen dags för en Kvinnokraft-träff i Stora Prästgården i Karis. Temat för februariträffen var klimakteriet och gästtalare var läkaren Åsa A. Westerlund. Som alltid under Kvinnokraftkvällarna ingick också bön, sång och gemensam måltid i programmet. Efter den goda grönsakssoppan (lagad med kokosmjölk, så jag kunde äta det samma som alla andra trots min allergi - tusen tack för det!) följde anförandet om klimakteriebesvär och så som vi skrattade kunde man ju tro att det är världens roligaste ämne! För den som vill lära sig mera - och skratta mera - rekommenderade Åsa A. boken Hormonernas svall - en klimakteriememoar av Francine Oomen (det är den boken hon viftar med på bilden ovan). En av poängerna under kvällen - som drog fullt hus och lockade med många nya ansikten - var att vi behöver bli bättre på att tala om klimakteriebesvär, vare sig det gäller vallningar eller humörsvängningar eller behovet av fläktar och bekvämare kläder. Och då är det vi kvinnor "i en viss ålder" som måste göra det själva, för ingen annan kommer att göra det för oss - eller kan göra det.

Blev du intresserad? Nästa gång är det Kvinnokraft i Ekenäs 3.3 och i Karis 15.4.

Ekumenisk trettondag i Karis

7/1/2020

Igår tog jag inte tåget till Helsingfors, utan gick ekumeniskt i den lutherska högmässan i S:ta Katarina. Yvonne Terlinden var liturg och det var mycket musik i mässan tack vare medverkan av kören Katarina Singers, under ledning av kantor Åsa Westerlund. Kören sjöng satser ur Benjamin Brittens A Ceremony of Carols med härliga texter, ibland på latin och ibland på gammal engelska. Vid nattvardsgången assisterades Yvonne av sin man Klaus som nuförtiden är omsorgspräst i Borgå stift men som tidigare var kaplan i den svenskspråkiga lutherska församlingen här i Karis.

Gudsföderskans ekumeniska fest

26/12/2019

Annandag jul firar västkyrkan den första martyren Stefanos, men jag har de senaste åren gått i den ortodoxa liturgin som firas i Ingå kyrka 26.12 och den dagen firar östkyrkan Gudsföderskan. Som fader Kalevi Kasala konstaterade: efter en stor helg brukar kyrkan fira en av bipersonerna och till jul innebär det att man efter Kristi födelses fest firar henne som födde Jesus - inte för att hon är en "biperson", precis - och texterna fokuserar på flykten till Egypten.

Liturgin firades alltså av fader Kalevi Kasala och han assisterades av diakon Harry Fagerlund. Kantor var som vanligt Matti Jyrkinen och han läste också episteltexten och fader Harry läste evangeliet både på finska och på svenska. Minneskortet på telefonen var rätt så fullt, så det fanns inte plats för video, så jag försökte mig på ljudupptagning i stället. Om det lyckades kan ni höra lite böner och sång här, här och här (och kanske en sammanställning av bilder och ett av ljudupptagningarna i FB-videon nedan).