|
|
 I samband med ett besök i Borgå hade jag tillfälle att sticka mig in i domkyrkan där som hastigast. Där pågick körövning, vilket var trevligt, men det gjorde förstås att jag inte kunde gå omkring och fotografera fritt. En dag hoppas jag kunna besöka Borgå i samband med en katolsk mässa i domkyrkan. Kanske i samband med en Mariahelg - jag vill minnas att kyrkan är tillägnad Guds moder Maria.
0 Comments
 Jag skrev studenten från Mattliden och har rört mig en del i Hagalund, men dagens två kyrkor var ändå nya bekantskaper. Dagens lokalekumeniska forum i Esbo (programmet finns här i pdf-format) i Ekumeniska Rådets regi började i Herman av Alaskas ortodoxa kyrka och fortsatte i lutherska Hagalunds kyrka. Den ortodoxa kyrkan i Hagalund är från slutet av 1990-talet, medan den lutherska kyrkan stod klar redan år 1965. Men det skiljde en värld mellan dem, inte bara dryga 30 år. Herman av Alaskas kyrka är sprängfylld av ikoner och på bild ser det alldeles för mycket ut. Jag hade sett bilder av den tidigare och tänkte att för mycket skämmer allt, men det man inte uppfattar på bild är att det mänskliga ögat väljer vad det fokuserar på: än tittar man på ikonen av Antonios Eremiten (även känd som Antonios den store), än tittar man på Efraim Syriern, än på Maria av Paris - var man än tittar fokuserar man på en eller några heliga. De heliga på kyrkans väggar är nämligen grupperade på fina sätt - Efraim Syriern finns tillsammans med andra stora diktare, Herman av Alaska med andra munkar från Valamo och så vidare. Och längs takvalven finns scener ur frälsningshistorien och Kristi liv: Där är ängeln Gabriel och på andra sidan altaret tar Jungfru Maria emot hälsningen, där blir Maria trolovad med en betydligt äldre Josef... Kyrkan har ritats av arkitekten och prästen Paul Hesse och upplägget med församlingssal och kyrksal nästan i ett fungerar underbart väl. Ikonerna på kyrkans väggar har skapats av ikonmålaren Alexander Wikström, som för mig nu är en modern Giotto - den enda andra kyrkan eller kapellet som på samma sätt har gjort mig oändligt förtjust och förundrad är Cappella degli Scrovegni i Padua. Betongbrutalism och seminariumEfter en försmak av himlen i Herman av Alaskas kyrka kom vi ner på jorden med en duns när dagen fortsatte i Hagalunds lutherska kyrka. (För en liknande upplevelse kan man besöka Träskända.) Liksom den lutherska kyrkan i Träskända representerar kyrkan i Hagalund 60-talets betongbrutalism. I motsats till i Träskända finns det i Hagalund inget gigantiskt krucifix som gör det obestridligt att man befinner sig i ett sakralt rum av något slag. I stället finns det ett intressant litet takfönster som med sitt ljus gör att blicken dras uppåt - till absolut ingenting. Arkitektoniskt fascinerande, men kanske inte upplagt för en religiös upplevelse. Efter en andakt med biskopen i Esbo stift Kaisamari Hintikka bjöds vi på läcker syrisk mat och därefter tog eftermiddagens seminarium vid. Temat var nya finländare och nya kristna. Konferencierer var Mirna Nadra (luth) och pater Marie-Augustin Laurent-Huyghues-Beaufond OP (kat.). I seminariet ingick tre anföranden, av Elina Hellqvist (luth), fader Teemu Toivonen (ort) och Samuel Vogel (luth, IEC). Om anförandena kan man läsa mera (på finska) på Ekumeniska Rådets webbplats här.  Idag hade jag ett möte på Andra linjen i Berghäll i Helsingfors och jag var på plats i så god tid, så jag hann ta mig en titt på den lutherska kyrkan där när jag till min glädje fann att den är öppen. Berghälls kyrka är ritad av Lars Sonck och har stått på sin kulle i dryga 100 år och tittat ned över Helsingfors. Kyrkan är vacker och vilsam, men för mig kändes den inte sakral på samma sätt som t.ex. Agricolakyrkan. På de bilder jag tog ser den ganska ödslig ut, men jag var de facto aldrig ensam i kyrkan - där fanns också andra som tittade på byggnaden och tog bilder, men en kvinna ville uppenbarligen ha mer än ett vackert rum, eftersom hon frågade om jag var präst. Jag svarade: "Nej, jag är katolik." Inte kanske mitt allra klyftigaste svar, men det var ju ärligt i alla fall. Och bara någon sekund senare dök det upp en kvinna med prästkrage, så frågeställaren fick tag på den hon ville ha. Och jag gick iväg till mitt möte.  Torsdagen den 12 september samlades representanter för Ekumeniska Rådets sektioner till sektionsdag på det ortodoxa kulturcentret Sofia. Jag och fader Pär Silén (ort) representerade sektionen för finlandssvensk ekumenik. Osmo Vartiainen som representerar katolska kyrkan i sektionen för fostran var också på plats (men jag inser nu att jag inte har en enda bild av honom, eftersom vi satt bredvid varandra). Sektionsdagen inleddes vid lunch och fortsatte därefter med en andakt i Heliga vishetens kapell. Sedan följde en eftermiddag av diskussion om vad sektionerna har gjort under den gångna treårsperioden och vad vi har för förhoppningar om nästa treårsperiod. Vi talade om behovet att konkretisera ekumeniken i gemensam bön och möten över samfundsgränserna, men också om positiv religionsfrihet och behovet att påverka attityder. Dagen avslutades med bön.  Lördag gick jag i mässan två gånger: lördagens mässa på morgonen i biskopsgården och så söndagens mässa på kvällen i S:t Henrik. Helt vanligt är det ju inte att det blir så, men jag gjorde t.ex. samma sak i samband med pastoralrådsmötet på våren förra året. Vi talade om det på mötet också, faktiskt. När jag sa att jag tänker gå i kvällsmässan för att slippa komma in till Helsingfors igen på söndag opponerade sig Helmut (som representerar Heliga Ursulas församling i Kouvola) och sa att man ska tänka sig det som att man får gå i mässan på söndag. Och det kunde jag inte annat än hålla med om, men jag föredrar ändå att sitta två timmar på tåget under veckoslutet framom att sitta fyra timmar på tåget. Men jodå, jag märker att jag allt oftare tänker på att det är lättare att gå i mässan i Helsingfors än här i Karis. Syster Leila (som representerar ordenssystrarna i stiftet i pastoralrådet) konstaterade på mötet att det är väldigt bra att det finns webbmässor för dem som inte har möjlighet att ta sig till mässan. Det har jag ju tröstat mig med själv, inte bara en söndag när jag låg på sjukhus utan också en alldeles vanlig vardag nyligen. Men sakramenten går inte sköta online. Och inte heller ersätter webbsidor, Facebook eller Whatsapp den kontakt man får när man träffar någon.
 Igår var samlades Ekumeniska Rådet i Finland till seminarium och vårmöte i Alphyddans kyrkas församlingssal i Helsingfors. Efter många år som ekumeniskt aktiv är det alltid roligt med Ekumeniska Rådets vår- och höstmöten: Varje gång är det glada återseenden och så lär jag känna några människor till från olika samfund. Årets seminarium hade rubriken Vi talar gott om andra och handlade om hatprat och hur vi som kyrkor och samfund kan bidra till ett sundare debattklimat. Dagens inleddes - efter att vi hade välkomnats av den lokala kyrkoherden Riikka Reina och seminariets bakgrund presenterats av Risto Pontela - av Jorma Vuorio, avdelningschef på inrikesministeriets migrationsavdelning, som talade om hatprat och säkerhet. Han konstaterade bland annat att mörkertalet för hatprat är stort och så talade han vackert om inrikesministeriets ambitioner om att Finland ska vara världens tryggaste land. I mina öron lät det dessvärre som tomma ord. Han framhöll ändå att det gäller att göra skillnad mellan vihapuhe (hatprat) och vihainen puhe (argt prat), eftersom en persons vrede kan vara berättigad och konstruktiv. Etnisk profilering urholkar rättsstaten |
I min Faders hus
I min Faders hus är en katolsk och ekumenisk bildblogg om och med kyrkor, gudstjänstliv och tro - i Finland och på andra håll i världen.
Sara TorvaldsJag är en av volontärerna i Ithaka-gruppen som driver sajten Katolinen.net och jag bildbloggar här från de kyrkor jag besöker och gudstjänster jag deltar i. Alla bilderna är mina, om inte annat uppges. 
Arkiv
November 2019
Sökord
All
|
|
Katolinen.net
Suomen katolilaisia yhdistävä verkkosivusto Webbplatsen som förenar katolikerna i FInland A website that unites Finland's Catholics |
|
RSS Feed