I min Faders hus

Tack och lov för ekumeniken!

2/11/2020

På lördag kväll våndades jag: ska jag ta tåget till Helsingfors och gå i den svenska mässan i S:ta Maria trots att coronasiffrorna har stigit eller ska jag bli utan mässa igen? Smärtgränsen för mig går vid fyra veckor utan eukaristi och den sista oktober var det precis fyra veckor sedan den senaste mässan i S:ta Katarina. Lyckligtvis kom jag på söndag morgon på att det ofta är ortodox liturgi i Karis den här tiden på året och kollade Helsingfors ortodoxa församlings kalender på hos.fi - och jodå, det skulle firas liturgi i Karis lutherska församlingshem kl. 10 på söndag morgon. Halleluja!

Liturgin firades av fader Kalevi och fader Harry och Matti var kantor och sjöng episteltexten. Fader Kalevi läste evangeliet på finska och fader Harry läste det på svenska och språket växlade mellan finska och svenska även i bönerna på det naturligaste sättet i världen. Och jag kände mig oändligt tacksam över att vara välkommen i den östkristna gemenskapen, där så många ansikten är bekanta till och med med munskydd och trygga avstånd!

I katolska kyrkan firade vi Alla helgons dag* och evangelietexten skulle ha varit saligprisningarna, men det passade riktigt bra med den rike mannen och Lasaros (Luk 16:19-31) i stället.

Alla helgon, be för oss!

* I den världsvida kyrkan firas Alla helgons dag (omnium Sanctorum) den första november, medan Alla själars dag (omnium fidelium defunctorum) firas andra november. I Helsingfors katolska stift har man ändå anpassat firandet till den finländska kalendern, så den katolska högtiden Alla helgons dag firas den första söndagen i november - alltså i år på "rätt" dag internationellt sett - medan Alla själars dag firas lördagen innan, på den dag som i den finländska (lutherska) kalendern går under namnet Alla helgons dag. Varje år är det lika förbryllande.

0 Comments

Globala och lokala predikningar

13/10/2020

0 Comments

Råkade få ögonen på ett intressant blogginlägg om lutherska predikningar i en global, coronapräglad värld. Tomas Rays har nämligen lyssnat på predikningar från Bangsar Lutheran Church, en etniskt kinesisk församling som verkar på engelska i Kuala Lumpur i Malaysia. Tomas forskar kring frågor om luthersk identitet och religionsdialog och jag lärde känna honom i samband med ett ekumeniskt seminarium år 2015, så när jag såg att det var han som hade skrivit inlägget klickade jag på länken.

Predikstolen i S:t Mikael och S:ta Gudula-katedralen i Bryssel.

I lutherska kyrkan har förstås predikan en annan roll än i den katolska mässan (där vi i princip ska ha en predikan på söndagar och andra helgdagar, och ibland har det även på vardagar, men där jag också har upplevt att prästen helt enkelt har konstaterat att predikan av någon orsak uteblir den här söndagen - i allmänhet därför att prästen i fråga har ombetts fira mässan på kort varsel och inte är trygg nog på det språket att han kan predika direkt från dagens text utan dess mer förberedelse), men det var ändå intressant att jämföra mina högst icke-vetenskapliga observationer med dem Tomas har gjort i sin kyrka.

Tomas skriver att "hans" församling i Kuala Lumpur "kunde vara placerad var som helst. Den kunde finnas i Hong Kong, Seoul, eller som en kinesisk församling i San Diego. Det finns inget i gudstjänsten som antyder var man befinner sig, inget malaysiskt inslag, eller kinesiskt för den delen heller."

Mässa i San Diego? Nej, det har jag faktiskt inte upplevt, fast jag har varit i San Diego - i stället gjorde jag den gången en avstickare över gränsen (det här var för länge sedan, långt före Trump och allt snack om att bygga en mur) för att gå i mässan i Tijuana i Mexiko. (Före coronan samlade jag på länder jag har gått i mässan i, nämligen, så det gav mig en poäng.) Men i San José gick jag en gång i mässan i vad som visade sig vara en etniskt kinesisk församling. Det är över 20 år sedan dess, så mitt minne är väldigt suddigt, men jag så här i efterhand har jag klassat den mässan som "kalifornisk" snarare än "kinesisk". (Kalifornisk betydde för mig då avsaknad av knäpallar och kalkar i kristall; jag har inte haft något behov att återvända till Kalifornien sedan min bror flyttade därifrån, om jag säger så. Sedan dess har jag dessvärre upplevt katolska kyrkor utan knäpallar på flera håll i Europa också, men då trodde jag först att jag hade gått fel.) Vad predikan handlade om - eller om den eventuellt gick på kinesiska - har jag inget minne av längre.

0 Comments

Katolsk mässa i Esbo domkyrka

22/9/2020

0 Comments

Idag firades katolsk mässa i Esbo domkyrka. För mig var det den första mässan i just den kyrkan, men det var inte första gången sedan reformationen och inte ens första gången sedan det blev en luthersk biskopskyrka år 2004. År 2007 firades nämligen en mässa i Esbo medeltida kyrka i samband med en vallfärd, har jag hört, fast jag inte var med den gången själv.

Den här gången var det fader Tuomas Nyyssölä, kyrkoherde i Heliga Ursulas församling i Kouvola, som hade tagit initiativ till mässan. Han gillar våra gamla medeltida kyrkor och firar gärna mässor i dem. (Det kanske blir en "extramässa" i S:ta Katarina igen i november!) Att det blev just Esbo och just idag har att göra med att kyrkan i tiden enligt vissa uppgifter var tillägnad aposteln Matteus, vars minnesdag vi firade igår. En katolsk mässa på själva minnesdagen lät sig inte göras den här gången, eftersom Esbo domkyrka är stängd på måndagar, så det blev en kvällsmässa idag, tisdag i stället.

Mässan firades på finska och latin och Marko, organist i S:t Henriks katedralförsamling, var med som organist. Antti Kruus, ekumeniskt aktiv luthersk präst, var också på plats och sände en del av mässan via Facebook, så början av den kan ni se och höra här.

Esbo kyrka var inte ursprungligen en korskyrka, utan den byggdes om till en korskyrka först på 1820-talet och på 1930-talet tog man fram kalkmålningarna från medeltiden. De äldsta delarna av kyrkan är från 1480-talet, så den är yngre än S:ta Katarina i Karis, men målningarna har klarat sig bättre - utom förstås de delar som revs när den byggdes om till korskyrka.

0 Comments

Patronatsdag eller tempelfest?

17/8/2020

0 Comments

Den 15 augusti markerar katolska kyrkan Jungfru Marias upptagning i himmelen, vilket också är min församlings patronatsdag. I S:ta Maria markerades festen med radierad högmässa (klicka här för att höra mässan via Yle Arenan) på söndagen (efter lördagens Mariaprocession och festmässa), men jag följde med liturgin via YouTube. Mässan firades av pater Rafal Czernia SCJ, medan Mervi och Matti läste dagens läsningar. Församlingens kör, Capella Sanctae Mariae, leddes av kantor Piero Pollesello och Markku Mäkinen var organist.

I ortodoxt språkbruk används ordet tempelfest i stället för patronatsdag och så katolik jag är föredrar jag det ordet. För det första används "patronatsdag" sällan, så det känns som ett främmande ord, fast det går att härleda helt logiskt ur skyddspatron. En orsak till främlingskapet är säkert att vi i allmänhet säger "skyddshelgon" i stället "skyddsspatron" på svenska nuförtiden (även om de flesta idag kanske förstår ordet redan när de möter det första gången, tack vare engelskans "patron saint" och Harry Potter-böckernas patronus). Den andra orsaken till min preferens är att efterleden fest, som tydligt signalerar att det är en positiv sak, något vi firar. Den tredje orsaken till att jag föredrar ordet tempelfest är förleden tempel.

Häromdagen var jag på guidning i 550-åriga S:ta Katarina kyrka här i Karis (endera dagen ska jag lägga ut de bilderna här också; tillfälle till guidning ges f.ö. igen idag måndag och imorgon tisdag kl. 17) och efteråt stod vi på kyrkbacken och talade en stund, guiden och jag och några andra som deltog i guidningen. Jag uttryckte min glädje över att vi en gång i månaden kan fira katolsk mässa i den medeltida kyrkan och så fick jag frågan om vad skillnaden är mellan en luthersk gudstjänst och en katolsk mässa. Jag sa något om Andra Vatikankonciliet och skillnaden mellan den prekonciliära mässan och dagens gängse mässa och insåg att det inte var rätt svar på den fråga som ställdes. Sen tror jag att jag fick en följdfråga om latinet och om folk förstod något och då tog jag sats på nytt:

Det som folk inte förstår idag är att den katolska mässan är ett offer. Det är en fortsättning på den judiska offerkulten, där man offrade en oxe eller en halv duva, eller vad man nu hade råd med. I mässan offras Kristus. Det är samma offer varje gång, en gång för alla, så man behöver inte ha råd med duvor eller andra offerdjur. Och det fattade människorna, att det var deras offer, och det kräver inte ord. I den lutherska kyrkan blev ordet så viktigt, så det är svårt för oss att föreställa det, men det är inte på ordnivå mässan händer. Jag kan be Fader vår och trosbekännelsen på latin och jag förstår dem på ordnivå, men det betyder inte att jag kan tala latin. Före reformationen lästes mässan på latin, men predikan var på folkspråket, för prästen skulle ju förklara vad dagens läsning handlade om.

Så när vi firade Jungfru Marias upptagning i himlen - eller Gudaföderskan Jungfru Marias insomnande, för att fortsätta tala med mina ortodoxa bröder och systrar - tänkte jag tack vare det ortodoxa ordet tempelfest speciellt mycket just på kopplingen till judendomen och templet i Jerusalem. Dagens första läsning var ur Uppenbarelseboken och börjar med orden "Guds tempel i himlen öppnades." Ja, precis. Det är mässan. För kvinnan i den läsningen är ju både Maria och kyrkan, klädd i Guds härlighet men ropande i vånda.

Klicka på bilderna för att förstora dem och få fram bildtexterna.

Samtliga bilder i dagens blogginlägg är skärmdumpar från S:ta Marias YouTube-kanal.
Det svarta "strecket" till höger i bild är ett mikrofonstativ eftersom mässan bandades och sändes i radio.

0 Comments

Laetare - en söndag med webbmässor

22/3/2020

0 Comments

Laetaresöndagen är det vi uppmanas att glädjas i fastan. Som pater Stanislaw Szymajda SCJ konstaterade i sin predikan i den högmässa som sändes från min egen församling, S:ta Maria, det nu en annorlunda fasta vi är inne i Han berättade också om en webbmässa han följde med från kyrka någonstans i världen. Där firade prästen mässa med bilder av församlingsmedlemmar i bänkarna. Han sa också att vi ska komma ihåg att det ännu kommer den dag då vi igen tillsammans får fira uppståndelsens glädje.

Webbmässor har jag följt med förut. Det som överraskade den här gången var hur ont det gjorde när jag hörde ljudet av hostian som bröts. Det var ett så fysiskt ljud som på något sätt konkretiserade att jag inte har någon aning om när jag kan gå till nattvard nästa gång. Min första tanke när jag vaknade imorse var Kom, Herre! så jag började dagen med andlig kommunion (säkert en bra vana att lägga sig till med, tänkte jag sedan), men jag längtar ju efter att kunna motta eukaristin igen.

Det är glädjande att det finns webbmässor och jag var så innerligt glad för Matti och Joni som var ministranter i dagens mässa, för de fick ju representera oss alla och ta emot Kristus i fysisk form för oss också.

Bilden idag är ett collage med bilder från dagens mässa i S:ta Maria, kompletterad med en bild var från S:t Thomas av Aquino församling i Lund, den ortodoxa liturgin i Herman av Alaskas kyrka i Hagalund och en luthersk webbgudstjänst i Pielavesi. De två senare såg jag en liten stund av via Facebook.
Här hittar ni fler katolska webbsändningar.

0 Comments

Kvinnokraft i klimakteriet

3/2/2020

0 Comments

Idag var det igen dags för en Kvinnokraft-träff i Stora Prästgården i Karis. Temat för februariträffen var klimakteriet och gästtalare var läkaren Åsa A. Westerlund. Som alltid under Kvinnokraftkvällarna ingick också bön, sång och gemensam måltid i programmet. Efter den goda grönsakssoppan (lagad med kokosmjölk, så jag kunde äta det samma som alla andra trots min allergi - tusen tack för det!) följde anförandet om klimakteriebesvär och så som vi skrattade kunde man ju tro att det är världens roligaste ämne! För den som vill lära sig mera - och skratta mera - rekommenderade Åsa A. boken Hormonernas svall - en klimakteriememoar av Francine Oomen (det är den boken hon viftar med på bilden ovan). En av poängerna under kvällen - som drog fullt hus och lockade med många nya ansikten - var att vi behöver bli bättre på att tala om klimakteriebesvär, vare sig det gäller vallningar eller humörsvängningar eller behovet av fläktar och bekvämare kläder. Och då är det vi kvinnor "i en viss ålder" som måste göra det själva, för ingen annan kommer att göra det för oss - eller kan göra det.