I min Faders hus

Pingstmässa på distans

31/5/2020

Vi har kommit till kyrkan idag för att vi är övertygade om att det är det Gud vill, att vi är kallade att vara här, konstaterade pater Rafal Czernia SCJ i sin pingstpredikan i S:ta Maria idag. Tron, det som får oss att komma till kyrkan, är den första av den Helige Andes gåvor.

Så idag tackar jag Gud för trons gåva och glädjer mig åt att jag kan delta i mässan ens på distans, att jag kan höra sången och se ministranterna stiga upp, falla på knä och sätta sig, att jag kan ta del av läsningarna och predikan och att jag kan se pater Rafal höja hostian vid elevationen. Hemma stiger jag upp när evangeliet läses, men jag faller inte på knä inför min dator, jag riktar i stället en bön till Herren i väntan på att igen få falla på knä inför Guds fysiska närvaro i vår värld.

Men idag, när vi firar den Helige Ande och kyrkans födelsedag, då tänker jag lite extra på alla himmelsfärdsdagens coronaskämt om att det var den dagen som Jesus började jobba på distans, för den Helige Ande finns alltid här och nu,

Anden ger var och en av oss någon nådegåva som vi kan bidra med i vår församlingsgemenskap. Det är först när vi delar med oss av våra nådegåvor som vår gemenskap fullständig, sade pater Rafal också i sin predikan idag. Gåvorna är många, men Anden är den samma. Anden har förenat oss - och Anden arbetar alltid också på distans.

Ett speciellt tack till kören i S:ta Maria!
Här är några ljudklipp från webbsändningen av mässan:

15 år av förbön

30/5/2020

Idag är det 15 år sedan min vän Anja dog. Det är 15 år som hon har bett förbön för mig och för sina barn och barnbarn och för alla som har gått förbi hennes grav och bett för henne. På hennes grav står det nämligen "Ohikulkija, olin mikä sinä olet. Tulet siksi mikä minä olen. Rukoilkaamme toistemme puolesta." Alltså: Förbipasserande, jag var vad du är. Du blir vad jag är. Låt oss be för varandra.

Jag lärde känna Anja för cirka 20 år sedan i samband med de katolska mässorna här i Karis. Vi gick hemåt från mässan tillsammans och det visade sig att vi bodde nära varandra. Hon skulle bli upptagen i katolska kyrkan och frågade om jag kunde tänka mig att bli hennes sponsor, alltså bekräftelsefadder. Självklart ville jag det.

Anja berättade att hon hade läst Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset i sin ungdom och sedan dess önskat bli katolik. Den drömmen och kallelsen fick vänta, för på den tiden lät det sig inte göra i lilla Karis, men när barnen var utflugna och hon hade blivit änka fick hon tid att förverkliga sin egen dröm. Jag kände mig hedrad över att få vara med på ett hörn.

Ungefär ett halvår innan Anja dog gav hon mig en bok som hade betytt mycket för henne: Varför jag blev katolik* från 1955, en samling berättelser av svenskar som under första hälften av 1900-talet hade hittat hem till Rom. Boken är redigerad av Sven Stolpe och innehåller texter av bl.a. Anna Lenah Elgström och Gunnel Vallquist.

"Varför jag blev katolik" gavs ut år 1955. Är det dags för en uppföljare?

I stället för att citerar någon av dem bjuder jag på några rader ur Lillie Björnstrands bidrag ”Om hur en ’helt vanlig människa’ kom att bli katolik”. Hon skriver: ”Katolska kyrkan betonar starkt plikten. Den kristnes plikt att be, plikt att gå i kyrkan, plikt att bikta och göra bot. Jag vet, att de flesta skulle säga. ’Hu, så trist! Det har väl inget värde när man inte gör det frivilligt.’ Men tvärtom! Jag underordnar mig ju av fri vilja kyrkan och följer hennes bud, trots att mina flyktiga känslor vill något annat.”

Hon avslutar sin text så här (men understrykningarna är Anjas): "Ju mer jag läser om den katolska kyrkan, desto mer grips jag av beundran, vördnad, ja - kärlek. Jag önskar innerligt, att jag en gång skall kunna bli ett lydigt kyrkans barn. En liten, liten medlem av den väldiga ecclesia militans - Guds stridande kyrka på jorden. Ännu är jag inte mogen att ta steget fullt ut. Oändligt mycket finns kvar att lära, men dagen för mitt upptagande i kyrkan närmar sig dock mer och mer, och jag vet redan nu, att den dagen kommer jag att räkna för den största dagen i mitt liv."

Tack för dina böner, Anja. Fortsätt be för oss som är kvar här i ecclesia militans.

* Boken finns bl.a. i Studium Catholicums bibliotek. För den som är nyfiken på boken rekommenderar jag också artikeln Varför jag blev katolik: Ett femtioårsminne som publicerades i tidskriften Signum år 2005.

Äntligen mässa igen

24/5/2020

Efter en dryg månad utan mässa var det dags igen lördagen den 23 maj. Pater Rafal Czernia SCJ kom till Karis och firade mässa i S:ta Katarina. Och å, vad jag är tacksam - i synnerhet som jag fick bikta mig före mässan. Deo gratias!

Båda församlingarna i Helsingfors, S:ta Maria och S:t Henrik, har infört webbanmälningar till mässan och stiftet har fått nya anvisningar för mässgång i coronatider. Världen har förändrats, men sakramenten består.

Symeon och Hanna - och himmelsk dimissionsdag

20/5/2020

Idag firar vi Kristi himmelsfärdsdag, men innan jag skriver några ord om det vill jag återgå till gårdagen. Då fick jag nämligen tillfälle att be rosenkransen i S:ta Katarina kyrka här i Karis.

Häromdagen talade jag i telefon med Marja-Sisko, som är församlingsmästare i Karis-Pojo lutherska församling, och vi uttryckte vår gemensamma sorg över allt det vi inte kan göra på grund av coronan. Hon konstaterade att hon ändå har det lättare än många andra, eftersom hon alltid kan komma till kyrkan för att be. Jag berättade att jag gärna har gått mina promenader så att jag har gått till kyrkan och då sa Marja-Sisko att hon gärna öppnar kyrkan för bön bara man kommer överens om det på förhand.

Igår passade sedan våra tidtabeller ihop och klockan 13 steg jag glädjestrålande in i kyrkan, ganska exakt en månad efter att jag senast gick i mässan där. Mässa var det ju inte den här gången, men som jag skrev häromdagen så saknar man även kyrkorummet i dessa dagar. Därför kändes samtalet med Marja-Sisko som ett bönesvar: Jag må ha långt till S:ta Maria, min församlingskyrka i Helsingfors, men S:ta Katarina finns kvar på promenadavstånd och väntar.

Och väntar.

Det ordet passade speciellt bra igår, för av någon anledning kom jag mig att be den glädjerika rosenkransens hemligheter igår i stället för den ärorika, fast det var onsdag - kanske för att jag var så strålande glad och för att den ärorika ju passar allra bäst idag när det är himmelsfärdsdag.

Hur som helst var det alltså den glädjerika rosenkransen jag bad i S:ta Katarina.

Marja-Sisko hade tänt ljus på altaret för min privata bönestund. Det gjorde mig så glad.

Pater Stans festmässa

17/5/2020

Idag hade jag tagit lärdom av förra veckans miss, så väckarklockan väckte mig i tid för högmässan i min egen församling. Idag var det nämligen en speciellt festlig mässa för att markera att pater Stanislaw Szymajda SCJ fyllde 70 år den 9 maj. För att fira pater Stan kom pater Peter Gebara SCJ, kyrkoherde i S:ta Birgitta i Åbo, till S:ta Maria för att delta i mässfirandet och predika. Den tredje prästen som var med och firade mässan tillsammans med pater Stan var pater Zenon Strykowski SCJ, tidigare kyrkoherde i Heliga Korsets församling i Tammerfors. (Pater Stan var f.ö. själv i många år kyrkoherde i Heliga Ursulas församling i Kouvola.)

Själva mässan gick på finska, men trosbekännelsen sjöngs på latin och kollektpsalmen på engelska. Även Fader vår sjöngs på latin, vilket alltid gör mig glad.

I anmälningarna i slutet av mässan informerade pater Zenon om församlingens nya system med eventbritebokning till mässorna för att hålla persongränsen på max 10 personer (och från och med första juni 50 personer). Därefter framförde pater Peter sitt tack och sina gratulationer till pater Stan, som är den av våra polska präster som har varit längst i Finland - över hälften av sina 70 år har han bott och verkat här. Pater Peter konstaterade att pater Stan var som en far för honom när han själv i tiden kom till Finland. Pater Stan tackade för de vänliga orden och avslutade mässan med Guds välsignelse.

Samtliga bilder är skärmdumpar från S:ta Maria församlings YouTube-sändning av mässan.

Rosenkrans, Chesterton och Sarah

16/5/2020

Häromdagen dök det upp en livevideo i mitt Facebookflöde precis som jag hade tänkt gå och lägga mig. Det var amerikanska Chesterton-sällskapets rosenkransbön, så jag tänkte att den passar bra som kvällsbön så här i maj.

Det som får mig att skriva om det nu är de fina intentionerna som ingick i rosenkransbönen med invävda bibeltexter.

Reklambild för Chesterton-sällskapets gemensamma rosenkransbön. Bild: Chesterton.org

Den första dekadens intentioner var rätt allmänna med ett tillägg om tillväxt i fråga om Chesterton-skolor i USA, men i intentionen för syndares omvändelse i samband med den andra dekaden i Livets och ljusets mysterium, Bröllopet i Kana, bad vi uttryckligen "för var och en av oss, för medlemmarna i våra familjer, för dem som är i kyrkan, för dem som har vandrat från kyrkan, för dem som har separerat från kyrkan och för dem som motsätter sig kyrkan". Det tyckte jag kändes fint.

I samband med det tredje mysteriet, Jesus predikar omvändelse till Guds rike, bad vi för andliga kallelser, "för helighet för präster, seminarister och ordensfolk och dem som utreder som de är kallade till prästerskapet eller ordensliv", men också för sekulära kallelser "för helighet för dem som strävar efter att använda sin litterära och konstnärliga begåvning till Guds ära" och också om "helighet för journalister, utbildare, vetenskapare, vårdgivare, jordbrukare, arbetare, hantverkare, företagare, kontorsarbetare, dem som arbetar med teknologi, serviceyrken och hälsovård och som arbetar med kristen omsorg och mission" samt för "helgelse för alla offentliga tjänstemän och myndighetsanställda".

Wow! Det kändes bra att be så specifikt för så många grupper av människor, men framför allt att be för deras helgelse och helighet. Det är ju helighet vi alla är kallade till.

Be för oss, Vår Fru av Fátima!

13/5/2020

Idag firar kyrkan Vår Fru av Fátima, i åminnelse av att Jungfru Maria för 103 år sedan uppenbarade sig för tre barn i portugisiska Fátima.

Jag har aldrig besökt Fátima, men nog varit i Portugal, där jag köpte kylskåpsmagneten här intill. Idag är det en hälsning från en större värld och en tid då min egen värld fysiskt var större.

Det är också en påminnelse om att jag inte är ensam, när jag idag ber som barnen i Fátima lärde oss: Allraheligaste Treenighet, vi tillber dig! Vår Gud, vi älskar dig i Altarets Allraheligaste Sakrament.

(Här finns en Fátimaandakt man kan be idag.)

Nossa Senhora de Fátima, Vår Fru av Fátima.

Imorse försökte jag börja jag dagen med ett besök i kyrkan. Men hur jag än försökte blev inte bilden från S:ta Maria skarpare än så här. Det kändes på något sätt som en bra illustration av livet i coronatider. Intellektuellt vet man en sak - i det här fallet att ljusförhållandena råkade vara sådana att autofokuseringen på webbkameran inte riktigt fungerade, men hjärtat säger något annat - att jag vill se tabernaklet och den röda lampan som signalerar att Kristus fysiskt finns mitt ibland oss. Att vi har tillgång till Altarets Allraheligaste Sakrament, även om det i mitt fall är på distans.

Det jag skrev förra veckan om S:t Alfons av Liguori är (förstås) fortfarande sant, men jag blir så trött - så oändligt trött - på att inte få ladda om inför tabernaklet. Jag blir ledsen när till och med bilden är suddig, som för att påminna mig om att jag inte får det nu. Tack, den påminnelsen behövde jag verkligen. Inte.

Intellektuellt vet jag att det är klokt att skydda mina medmänniskor mot covid genom att vi håller oss var för sig, men hjärtat skriker att vi inte mår bra av det. Katarina Gäddnäs, luthersk sjukhuspräst i Mariehamn, skriver fint om det i Kyrkpressen.

Femte påsksöndagens webbmässa

11/5/2020

Jag försov mig från högmässan i S:ta Maria, så det blev högmässa i S:t Henrik i stället. Coronan tycks göra sitt åt dygnsrytmen, inte bara allt annat också...

Högmässan i katedralen firades av fader Jean Claude Kabeza, som i slutet av mässan också konstaterade att förstakommunionsundervisningen återupptas i juni. Det gäller dessvärre bara den finska undervisningen. Jag hoppas själv kunna återförenas med mina elever i höst, när det firas mässor på svenska igen. Dagens läsningar lästes av två av ursulinersystrarna i S:t Henrik och det kändes speciellt bra med tanke på att deras de grå ursulinerna firar 100-årsjubileum i år. Viktor var ministrant och Marko organist och kantor.

Mässan i S:t Henrik är så bekant - och så fjärran just nu.

Jag är glad att det från och med idag, måndagen den 11 maj, igen är tillåtet att fira offentliga mässor i Finland. Det gäller ändå bara vardagar. Från och med den första juli höjer myndigheterna gränsen för offentliga sammankomster till 50 personer och då blir också offentliga söndagsmässor tillåtna igen, men söndagsplikten återinförs inte i första taget, eftersom 50 personer per mässa inte på långt när räcker för att täcka behovet och våra kyrkor inte så stora att de enkelt tillåter trygga avstånd.

Sankt Alfons i mina tankar

5/5/2020

Häromdagen vaknade jag tidigt, men hade förstånd att be om nåden att få sova ostört, så jag vaknade på nytt först efter kl. 9 - med orden "St Alphonsus Liguori" i huvudet. S:t Alfons? Inga klockor ringde, utom att jag visste att det fanns ett helgon som hette så. Jag googlade honom på telefonen och fick veta att han var kyrkolärare. Inget light-helgon, med andra ord, utan någon som har något att komma med.

En snabbtitt på en biografi: Jaha, helige Alfonso dei Liguori var ett italienskt helgon som levde största delen av sitt liv på 1700-talet. Han var präst och biskop och grundare av Redemptoristorden. Lite klokare blev jag alltså, men jag var fortfarande undrande. Jag insåg ändå att jag hade sett namnet i skrift nyligen, men hade ingen förnimmelse av att han mer än nämndes. Det kändes vagt som att jag visste att jag borde veta mer, men jag hade ingen aning ändå. Så jag googlade vidare och hittade det här citatet hos församlingen St Alphonsus Liguori i amerikanska Illinois:

"Vår Frälsare säger: Om du inte har mottagit de nådegåvor som du efterlängtar ska du inte klaga till mig, utan inse att felet ligger i dig själv, eftersom du inte bett mig om dem."

"Our Savior says, if you have not received the graces that you desire, do not complain to me, but blame yourself, because you have neglected to seek them from me."

-St Alphonsus Liguori

Den satt.

Följande citat träffade också mitt i prick:

"Inse att du kan få ut mer av en halv timme av bön framför det Allraheligaste Sakramentet än av allt annat du gör under dagen."

Så som jag har längtat efter att kunna be inför tabernaklet igen kan jag ju inte annat än hålla med den gode S:t Alfons på den punkten.

I Oslo finns planer på "mässbiljetter"

4/5/2020

Jag hade inte tänkt skriva något inlägg om dagens webbmässa - hade de facto tänkt satsa på rosenkrans i stället för mässa idag, när det nu är maj och Jungfru Marias månad, även om det ena inte utesluter det andra - men delar några bilder från St. Josephs kirke i Oslo i alla fall eftersom det som kyrkoherden (eller sognepresten, som det heter på norska) sa i slutet av mässan var intressant. I mässan som sändes via Facebook sa fader Pål Bratbak sa att man nu arbetar med att ta fram ett system som innebär "biljetter" (han ritade citationstecknen i luften) till mässorna för att se till att det inte blir för många på plats samtidigt.

I Oslo kommer det också att bli ändringar i mässtidtabellerna på söndagarna för att se till att de människor som går i en mässa hinner ut innan kyrkfolket börjar anlända till följande mässa. Programmet torde kunna offentliggöras imorgon och biljettsystemet - som ska bygga på mobilteknologi, men också ge möjlighet för dem som inte är tekniskt lagda att enkelt få en biljett - ska klart i god tid före söndag, sa fader Pål.

Jag tycker det låter synnerligen vettigt. Till påvemässor ska man också alltid ha biljett, så det finns ju precedens för det här i kyrkan, och förutsatt att Oslo stift tar fram ett vettigt system kanske vi kan anpassa det efter våra förhållanden när det i sinom tid blir dags att lätta på restriktionerna här.

I Oslo är förstås St. Olav domkyrka betydligt större än vår katedral i Helsingfors, men så är antalet katoliker större också. Men norrmännen har också behändigt St Joseph precis intill St. Olav, vilket redan tidigare har gett mer flexibilitet i fråga om mässtidtabellen på söndag. Och det är förstås inte de enda katolska kyrkorna i Oslo heller - och ju fler kyrkor, desto lättare också med coronan.

Hur som helst är jag glad att man nu ser sig om efter lösningar i stället för att bara vänta och be. Inte för att bön är något jag fnyser åt, tvärtom. (Det är ju en orsak till att jag saknar mässan så väldigt mycket: det är den överlägset bästa bönen.) Ora et labora är det som gäller.