Det skrivs mycket om helige Josef just nu, eftersom den nuvarande påven har lyft fram honom på ett speciellt sätt som det finns det god anledning till. Som kardinal Anders Arborelius skriver i sin predikan för S:t Josefs dag kan Josef "i sin person [...] sammanfatta vad det är att vara en vanlig troende människa, som tar emot det uppdrag och den kallelse han får av Gud och i all enkelhet försöker följa Guds vilja. Josef blir i Abrahams efterföljd en rättfärdig man som troget tjänar Gud (jfr Rom 4:3)".
Idag tänker jag på Josef när jag läser responsoriet i Laudes: Herre, jag förtröstar på dig, jag säger: Du är min Gud. Det känns klockrent som S:t Josef, tänker jag. Herre, jag förtröstar på dig, jag säger: Du är min Gud.
Responsoriet i dagens Laudes
|
Igår, den 19 mars, firade katolska kyrkan S:t Josef. För två år sedan kunde jag också fira Josef med adoration och mässa. I coronatider är sådant inte möjligt, men i stället finns det mycket att läsa.
Fast för all del, det där med "jag säger" är ju strikt taget inte helt "josefskt", eftersom vi inte har ett enda direkt citat av honom i Nya testamentet. Det är ett faktum som får mig att tänka på Blixen (Surprise!), närmare bestämt berättelsen "Den blanka sidan" i Sista berättelser. (På engelska heter berättelsen "The Blank Page" och jag tycker personligen att den på svenska hellre kunde heta "Det oskrivna bladet", eftersom den danska titeln är "Det ubeskrevne blad".)
0 Comments
Jag märker tydligt att magen rättar sig efter munnen i den andliga dieten också. Jag är fortfarande hungrig, min själ törstar efter Herren, men när det har gått en månad är jag inte lika desperat som jag var i april förra året. På något sätt vänjer man sig vid smärtan när den är kronisk snarare än akut. Åtminstone märkte jag flera gånger på tisdag kväll och igår att jag stannade upp och undrade vad som var så annorlunda. Jo, förstås det att mitt glas nyligen hade fått påfyllning av nåd.
Jag hann vänja mig vid att det var vinter på riktigt. När det töade häromdagen kändes det ovant - och otrevligt, för ett lager smältvatten på isiga blir ju vansinnigt halt - och ovälkommet. Nu är det kallare igen och det är om möjligt ännu halare, eftersom smältvattnet frös till en spegelblank yta. Lite spegelblankt känns det annars också. Det är svårare att få grepp om tillvaron, nämligen, när jag inte får den rytm i veckan som jag är van att söndagsmässan ger. Dagarna flyter ihop, precis som vattnet på isen.
Ni vet hur Karlsson på taket sprätter med handen och säger "Det är en världslig sak!" och så får Lillebror hantera vad det nu är Karlsson viftar bort bäst han kan. Det var Himlaliv-bandningen häromdagen som fick mig att fundera på ordparen himmelsk/jordisk och andlig/världslig. Och det fick mig förstås att tänka på Karlsson på taket.
Jag minns att jag som barn frågade min mamma varför Astrid Lindgren inte hade fått Nobelpriset (och fram till hennes död hoppades jag att den oförrätten skulle rättas till). Mamma svarade något om att barnboksförfattare inte brukar få det priset, men det tycker jag fortfarande är ett dåligt svar. Är man bra så är man bra oberoende av målgrupp, liksom. (Sen är det en annan sak att jag nu som vuxen kan acceptera att det alltid kommer att finnas oändligt meriterade författare som inte får priset, även om jag fortfarande har svårt att försona mig med att både Astrid Lindgren och Karen Blixen blev utan. Att Kazuo Ishiguro fick priset gav visserligen lite plåster på såren, men bara lite.) Men det jag tänkte skriva om nu är hur vi använder ordet världslig i svenskan. När vi inte citerar Karlsson, alltså. Igår fick jag beskedet att en vän får avlägga sina timliga löften. Han är inte längre postulant och snart är han inte heller lägre novis, utan broder. Kapitlet i det konvent där han har bott den senaste tiden har efter att ha lyssnat till den Helige Ande bestämt att han och några andra noviser får avge sina första löften i år. Det betyder att han får säga sitt Ja till Gud. Han får säga Ske din vilja på ett sätt som får mig att känna en stor glädje för hans skull. Han har hittat sin plats. Han har hört Gud kalla och han har följt den rösten. Han har följt sin kallelse.
Den glädjen. Den känslan. Det svindlande stora i att göra just det. Jag vill uttrycka den glädjen, men har svårt att ens hitta ord för hur stort och rofyllt det känns. Hur fint det är att vi har ett klosterväsende i Europa - för det är ju inte här i Finland min vän har varit postulant och novis den senaste tiden, utan i ett annat europeiskt land. Och jag tänker på att det kvittar. För kyrkan är katolsk och då är det ju ändå precis det samma. Det är inte var det händer utan att det händer.
Fast avsaknaden av den formen av lycka leder för mig ganska lätt till den andra sorten: när jag sitter i mässan på söndag efter en stressig vecka tänker jag ofta att det är härligt att vara precis där jag ska vara.
Det är så skönt att just i den stunden vara helt säker på att jag har prioriterat rätt och är där Gud vill ha mig. |
I min Faders husI min Faders hus är en katolsk och ekumenisk bildblogg om och med kyrkor, gudstjänstliv och tro - i Finland och på andra håll i världen.
Sara TorvaldsJag är en av volontärerna i Ithaka-gruppen som driver sajten Katolinen.net och jag bildbloggar här från de kyrkor jag besöker och gudstjänster jag deltar i. Alla bilderna är mina, om inte annat uppges. På FB-sidan I min Faders hus lägger jag upp bilder och böner. KategorierArkiv
October 2021
Sökord
All
|