I min Faders hus

Vaccinfunderingar

17/9/2021

Jag läser vad Jonas Jungar på Svenska Yle skriver om rundradiobolagets rapportering om coronavaccin och jag tänker på det jag igår läste i New York Times, att delstaten Idaho nu officiellt ger sina sjukhus tillstånd att sålla i vården, eftersom platserna på intensivvårdsavdelningarna där håller på att ta slut. Tidigare i september hette det att fyra av delstatens 400 IVA-platser var lediga. Och sedan dess har deltavarianten fortsatt härja i synnerhet bland de ovaccinerade.

Redan i medlet av januari rapporterade Vatikanen att både påven Franciskus och påven emeritus Benedictus XVI hade vaccinerats mot Covid-19. Det skedde efter att troskongregationen redan i december officiellt hade konstaterat att det inte finns etiska hinder för att låta vaccinera sig (lite längre än så resonerade kongregationen förstås, men det var kontentan). I november hade fader Raimo Goyarrola här i Finland skrivit samma sak, fast med mycket mer detaljer och genomgång av specifika vaccin. (Fader Raimo hade f.ö. utbildat sig till läkare innan han sadlade om och blev präst.)

I katolska sammanhang handlar vaccinetiska frågor ofta om hur vaccinen framställs, det vill säga huruvida celler från aborterade foster används i forskning, tillverkning eller testning. Det är alltså en helt annan frågeställning än den vaccinskepsis som presenteras i t.ex. dokumentärserien Vaccinkrigarna (som jag f.ö. rekommenderar varmt, du kan se den på Yle Arenan i Finland eller SVT Play i Sverige).

En dag för jubel och bön

8/9/2021

Den åttonde september firar kyrkan Jungfru Marias födelsedag. Antifonen inför dagens laudes lyder: Låt oss jubla över Marias födelse och tillbedja Kristus, hennes son. Ett strålande sätt att börja dagen, tycker jag. Och så sammanfattar den på ett enkelt och tydligt sätt att all helgonkult handlar om att tillbedja Kristus, inte helgonen. Helgonen är förebilder, inspirationskällor, glädjeämnen och påminnelser om att det går att välja den smala vägen i alla tider.

Idag tänker jag också på en pojke jag undervisade i församlingen någon gång på 1990-talet. Vi talade om helgon och helgonförklaringsprocessen och jag konstaterade att martyrer är ett specialfall: de som dör för sin tro kan bli helgonförklarade mer eller mindre direkt. Pojken jag tänker på - som i sanningens namn inte brukade höra till de mest gudfruktiga i gruppen - utbrast genast: då ska jag bli martyr, hur kan jag bli det?

Han såg alldeles tydligt martyriet som en räkmacka till himlen, vilket kanske inte är så konstigt eftersom död och lidande inte hade någon plats i hans vardag. Men samtalet tog inte slut där, utan han ville konkret veta hur han skulle fixa till sin martyrdöd. Jag sa att det nog inte är sannolikt i Finland, men att det tyvärr finns länder där kristna utsätts för förföljelse. Bra, när jag blir vuxen ska jag resa till ett av de länderna och bygga en kyrka, sa han.

När man är barn är det förstås just så enkelt. Världen är svartvit.

När man är vuxen tänker man ju att kampen i allmänhet handlar om att välja rätt bland alla schatteringar i grått. Om att orka lite till och få vardagen att gå ihop utan alltför många kompromisser. Man är långt ifrån lika absolut som ett barn.

Men läser man ens några fakta om dagens helgon (på finska kan man t.ex. följa FB-sidan Katolisia pyhiä, som uppdateras varje dag med informationen ur Martyrologium Romanum, vilket innebär att där varje dag i kalenderåret presenteras en kort biografi över 10-20 helgon) så märker man att vi har en enorm sky av vittnen att låta oss inspireras av. Och att vi faktiskt borde ställa siktet lite högre än "inte alltför många kompromisser". Vi är faktiskt kallade till helighet.

Som jag konstaterade i min radioandakt häromdagen är det genom bön vi enklast kan arbeta på att bli heligare. Så jag firar Jungfru Marias födelse med rosenkrans i S:ta Katarina kyrka, för där är det lämpligt bönedag, vilket innebär att kyrkan är öppen från 9 till 17. Deo gratias!

Och så här fint avslutas hymnen i dagens laudesbön:

Till glädjefest församlade
vi firar glatt din födelse,
den dag då ren och strålande
du kom med hopp till fallen värld.

För din skull har vi icke mer
I dödens land vårt enda hem,
ty genom dig har himmelen
med jordens söner slutit fred.

O kyrkans moder, sjung med oss
den ende Gudens tack och lov,
ty han är den Trefaldige
från evighet till evighet. Amen.

Om vårt apostoliska arv

3/5/2021

Idag firar vi apostlarna Filippos och Jakob. I dagens läsningsgudstjänst citeras Tertullianus. Han som är en av våra första stora kristna författare, men som sedan hamnade på avvägar (läs: föll för montanismen) och inte räknas bland de heliga i vare sig väst eller öst. Men vi fortsätter läsa honom (och främst hans tidigare texter) ändå.

I dagens andra läsning i läsningsgudstjänsten skriver han om apostlarna ("det betyder de utsända") att de "mottog den utlovade kraften av den Helige Ande, som uppfyllde dem med gåvan att göra under och att tala. Denna tro på Jesus Kristus betygade de först i Judéen och grundade församlingar. Därefter drog de ut i världen och förkunnade samma lära och tro för folken."

I dagens Laudes läser jag:

Låt, Herre, i din kyrka bo
en enig, apostolisk tro.

Rytmen och rimmen för mina tankar tillbaka till 1990-talet och mina studier i engelsk filologi och nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. Vilken lyx att få ägna sig åt att läsa skickliga skribenters texter dag ut och dag in.

Apostlarna i bokstaven M av Niccolò di Giacomo da Bologna. Bild: Getty Open Content

Idag lever de humanistiska studierna med en stor press (se t.ex. slutet av den här insändaren om professuren i nordisk litteratur), men jag är evigt tacksam över den bildning jag fick. Mycket har jag förstås glömt, somt hade jag inte förstånd att uppskatta när det begav sig, men i synnerhet att (komplettera mina egna studier i Blixen och) under några år beta av en hel del av det bästa den anglosaxiska kulturen hade producerat under ett antal sekel det gav mig en grund att stå på som jag har nytta av hela tiden när jag fortsätter läsa sådant som skrivs på engelska, men också när jag läser på andra språk så fort det är en bildad text.

Det handlar om en medvetenhet om textens nivåer, om att även nya texter bär på avlagringar av gamla texter. I kristna sammanhang handlar det ofta om att urskilja den bibliska texten i hänvisning, att förstå ett sammanhang och en bild som författaren utgår ifrån att läsaren ska förstå.

Om jag inte hade läst Milton, Donne, Keats och alla de andra skulle jag missa vissa hänvisningar i rubriksättningen i The Guardian idag. Men precis som de flesta finlandssvenskar förr kunde stora delar av Fänrik Ståls sägner utantill och det inte längre är fallet för min generation, för att inte tala om dem som är yngre, så byts det gemensamma kulturgodset ut efter hand. Inte allt, förstås, men en hel del.

Och det är där jag undrar hur det går för det kristna budskapet. Förs det faktiskt vidare tillräckligt effektivt?

Om nattvardssyn på skärtorsdagen

1/4/2021

Nej, jag har inte sett fram emot idag. I allmänhet gör jag det, ser fram emot skärtorsdagen, alltså. För den liturgin är så vacker och nattvarden är så central. Utan eukaristi finns inte kyrkan, liksom. Vi blir kyrka i eukaristin. Det som förenar den världsvida katolska kyrkan är Kristi kropp. Vi är ju Kristi kropp. Det är idag vi firar instiftandet av både eukaristins och prästvigningens sakrament. Och nattvardens instiftande inleder påsken, som jag skrev för några år sedan.

Men det är inte lika roligt i år. För det är andra året i rad som jag får fira sakramentens instiftande via skärm. Jag som alltid brukar fira skärtorsdag i S:t Henrik, för jag vill så gärna se biskopen förrätta fottvagningen. Javisst, det är klart att det (fast det var innan jag började med den här bloggen) har funnits år då jag har firat påsk utomlands, i Spanien eller Portugal. Men det är ju verkligen inte ett alternativ i år. I år blir det ingen fottvagning alls, har jag förstått, eftersom det är en närkontakt man kan undvara i coronatider.

Nattvarden, däremot, kan man inte undvara. Inte i katolska kyrkan och inte i den ortodoxa, men det jag tyckte mig märka coronavåren 2020 bekräftas av en studie i nattvardssynen under coronan som Östra Finlands universitet har gjort: en del lutherska församlingar trodde sig kunna undvara nattvardsfirandet.

Skärmdump av början av pressmeddelandet från Östra Finlands universitet. Klicka på bilden för att läsa hela texten.

Många lutherska församlingar lät nämligen helt bli att fira nattvardsgudstjänst under den första coronavågen, visar studien. I ortodoxa kyrkan i Finland fortsatte man att fira liturgin utan kyrkfolket, precis som i katolska kyrkan (även om katolska kyrkan tyvärr inte var med i studien) tills coronaläget tillät en öppning. "Man diskuterade inte ens den frågan," säger Pekka Metso, biträdande professor i ortodox teologi vid Östra Finlands universitet enligt pressmeddelandet om studien. Orsaken till det är teologisk, säger han.

Jag (översätter och) citerar pressmeddelandet igen: "Ortodoxa kyrkans nattvardslära betonar tanken om att nattvarden på ett verkligt sätt förenar även dem som inte är på plats och firar nattvardsgudstjänsten eller deltar i den. Den lutherska synen däremot betonar att man ska ha möjlighet att samlas för att nattvardsgemenskapen ska uppstå."

Jungfru Marie bebådelse - och sen begränsningar i rörelsefriheten

25/3/2021

Idag firar katolska kyrkan Herrens bebådelse eller Jungfru Marie bebådelsedag - helt logiskt nio månader före jul - och vi gläder oss åt det ofattbara att Gud blev människa. Att den "osynlige gjorde sig synlig", som helige Leo den store skriver. Han konstaterar också att "när alltings Skapare och Herre ville vara en av de dödliga, då avstod han visserligen från allt, men det var inte makten som brast utan barmhärtigheten som böjde sig ner". Och det är den barmhärtigheten vi firar idag.

Påve Leo den store är författaren till dagens andra läsning i läsningsgudstjänsten som jag igen började dagen med. En följd av att det blir ljust så tidigt nu efter vårdagjämning är nämligen att jag vaknar tidigare än jag brukar och då tar jag mig tid att börja dagen rätt, med läsningsgudstjänst och Laudes. Eftersom det är en helgdag fortsatte jag sedan med mässa på engelska via YouTube från en för mig okänd kyrka i Singapore.

Allt som är av nöden

22/3/2021

Jag vaknar tidigt och börjar dagen med läsningsgudstjänsten i Oblatmissionärernas breviar. Dagens andra läsning, den som inte är ur Bibeln, är av helige John Henry Newman. Han skriver om Kristi korsfästelse, eller som han uttrycker det, "det eviga Ordets outsägliga lidanden", vilket förstås passar bra så här i fastan, när vi gör oss redo för påsken. Kardinal Newman skriver att korsfästelsen blir till "en källa av blod" för allt det vi behöver, allt det som är av nöden, i våra liv. Och jag fastnar för att han i sin lista över det som verkligen behövs i livet, för våra själars liv, kopplar samman hopp och ljus - som för mina tankar till att vi precis har passerat vårdagjämning - med andlig frihet och impulser till ett heligt liv.

En bild från stranden i Lappvik, där jag tog min söndagspromenad igår.

Allt som är av nöden för denna syndfulla värld, för våra själars liv, vår naturs pånyttfödelse, allt det mest glädjefulla och ärorika, hopp, ljus, frid, andlig frihet, impulser till ett heligt liv, religiös kunskap och kraft, allt detta flyter alltså på det mest hemlighetsfulla sätt fram ur en källa av blod. Vår frälsning är ett verk av blod, och vi måste, om vi vill bli frälsta, komma nära och betrakta detta med tro och ta emot detta såsom vägen till himlen. Vi måste ta honom som led på detta sätt till vår vägvisare. Vi måste omfamna hans heliga fötter och följa honom.

- helige John Henry Newman

Jag märker till min förvåning att jag mentalt placerar andlig frihet och impulser till ett heligt liv i kategorin "konkret", medan hopp och ljus - det senare trots associationen till de längre dagarna - på något sätt blir abstrakta i sammanhanget.

Kanske jag på något sätt tänker att hoppet är ett en Andens gåva, medan jag tänker mig att den andliga friheten och de goda impulserna är något vi dagligen borde arbeta för. Kanske förföljelse av kristna eller coronans begränsningar gör att just den där andliga friheten känns väldigt fysisk idag.

När tystnaden talar

20/3/2021

Igår, den 19 mars, firade katolska kyrkan S:t Josef. För två år sedan kunde jag också fira Josef med adoration och mässa. I coronatider är sådant inte möjligt, men i stället finns det mycket att läsa.

Det skrivs mycket om helige Josef just nu, eftersom den nuvarande påven har lyft fram honom på ett speciellt sätt som det finns det god anledning till. Som kardinal Anders Arborelius skriver i sin predikan för S:t Josefs dag kan Josef "i sin person [...] sammanfatta vad det är att vara en vanlig troende människa, som tar emot det uppdrag och den kallelse han får av Gud och i all enkelhet försöker följa Guds vilja. Josef blir i Abrahams efterföljd en rättfärdig man som troget tjänar Gud (jfr Rom 4:3)".

Idag tänker jag på Josef när jag läser responsoriet i Laudes: Herre, jag förtröstar på dig, jag säger: Du är min Gud. Det känns klockrent som S:t Josef, tänker jag.

Herre, jag förtröstar på dig, jag säger: Du är min Gud.
Herre, jag förtröstar på dig, jag säger: Du är min Gud.
Min tid står i dina händer,
jag säger: Du är min Gud.
Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande.
Herre, jag förtröstar på dig, jag säger: Du är min Gud.

Responsoriet i dagens Laudes

Skulpturen av S:t Josef i S:t Henrikskatedralen.

Fast för all del, det där med "jag säger" är ju strikt taget inte helt "josefskt", eftersom vi inte har ett enda direkt citat av honom i Nya testamentet. Det är ett faktum som får mig att tänka på Blixen (Surprise!), närmare bestämt berättelsen "Den blanka sidan" i Sista berättelser. (På engelska heter berättelsen "The Blank Page" och jag tycker personligen att den på svenska hellre kunde heta "Det oskrivna bladet", eftersom den danska titeln är "Det ubeskrevne blad".)

En rymd för dig

14/3/2021

I dagens Laudes fastnar jag för de här raderna i hymnen:

Bered ett rum, en rymd för dig
i våra hjärtan och vårt liv.
Bered det själv i fastans tid,
att Kristi påsk vår påsk kan bli.

Jag vet inte om det är coronan som gör att jag stirrar på ordet rymd så länge. För det känns ju att det har förändrats på något sätt under det senaste året, där med hur mycket plats vi har. Finland är glest befolkat och coronan sprider sig där vi bor som tätats. Här i Karis har vi rymd, minsann. Vilket förstås inte betyder att vi alla har berett ett rum och en rymd för Gud i våra hjärtan, för att inte tala om våra liv.

(Fast hymnen ber ju om att Gud ska fixa det rummet och den rymden själv. Det tror jag är en bön alla med en gudsrelation kan enas i: det skulle ju vara lättare om Han fixade allt själv, utan att vi ska säga ja och hjälpa till. Tänk John Donne.)

Herre, kom ihåg att vi är dina barn

4/3/2021

För omväxlings skull drar nedstängningen av samhället åt samma håll som kyrkoåret, skriver Mia Anderssén-Löf om fastan på bloggen Andetag. Men för mig känns alla coronanyheter just nu bara distraherande från den tystnad jag längtar efter.

Responsoriet i förbönen i dagens Laudes känns helt rätt, däremot: Herre, kom ihåg att vi är dina barn. Oj, så jag längtar efter att klättra upp i Guds famn och bara vara trygg.

Herre, kom ihåg att vi är dina barn!

Biskopsmässa i Lateranbasilikan för fem år sedan.

Hela förbönen i dagens laudes

Guds barmhärtighet har blivit synlig i Kristus. Låt oss be med stor tillförsikt:
R. Herre, kom ihåg att vi är dina barn.

Lär oss att djupare förstå kyrkans mysterium
- så att hon för oss och för alla blir frälsningens sakrament.
Du som älskar människan, lär oss att lämna vårt bidrag till den mänskliga gemenskapen
- så att vi främst söker ditt rike.
Låt oss i Kristus finna det som kan släcka vår törst
- han som är den enda källan med levande vatten.
Förlåt oss alla våra missgärningar
- och led våra fötter in på rättfärdighetens och barnaskapets väg.

Slutbönen i dagens Laudes

Allsmäktige Gud, du visar oss i Kristus att den sanna härskaren är den som tjänar dig. Låt oss, på förbön av den helige Kasimir, bli dina tjänare för evigt i helighet och rättfärdighet. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och den helige Ande, lever och råder i evigheters evigheter.

Vardagens enkla uppgifter

3/3/2021

Jag läser dagens Laudes och frapperas av en rad i förbönen: "Lär oss sträva efter kärleken, inte blott i stora ting, utan främst i vardagens enkla uppgifter."

Wow!

Så enkelt och så svårt. Så litet och så stort. Det är ju i vardagen vi ska leva ut vår tro, det är där vi ska vara Kristus för våra medmänniskor och se Kristus i dem. Det är där kärleken kommer till liv eller blir en död bokstav.

Bilden i dagens inlägg är en Hilma af Klint som jag såg på Guggenheimmuseet i New York för ett par år sedan. Den är också enkel men tål att titta på länge. (Det finns f.ö. en dokumentär om Hilma af Klint på Arenan som bäst.)

Förbönen ur dagens Laudes:

Vi tackar vår himmelske Fader. Må vi ta emot den helige Ande, låta honom verka i oss och rena vårt hjärta och vår kärlek. Därför ber vi:
R. Ge oss, Herre, din helige Ande.

Låt oss leva och mättas av varje ord
- som utgår ur din mun.
Lär oss sträva efter kärleken, inte blott i stora ting
- utan främst i vardagens enkla uppgifter.
Lär oss avstå från allt överflöd
- för att hjälpa dem som lider brist.
Låt oss i vår dödliga kropp bära med oss den död som Jesus fick lida
- han som ger oss liv genom sin kropp och sitt blod.