I min Faders hus

Ta ett snack med Gud

1/7/2021

Jag lyssnade till en intressant podcast häromdagen. Eller podcast och podcast, det var några intressanta samtal på YouTube i serien Pints with Aquinas, men jag brukar inte titta på Matt Fradd och hans gäst, utan lyssnar på samtalet medan jag diskar eller radar ved eller något annat.

Den senaste veckan har det blivit mer sådana sysslor än vanligt, eftersom jag är stugvakt åt en vän, så först hörde jag ett samtal mellan Matt Fradd och benediktinpater Boniface Hicks OSB och någon dag senare ett där gästen var fader Sean Kilcawley. Både pater Boniface Hicks och fader Sean Kilcawley talade om bön och nu efteråt märker jag att jag inte längre minns exakt vet vem som sa vad, men det gör kanske inte så mycket.

Påskvakan: Ja, jag tror

4/4/2021

Christus resurrexit!
Kristus är uppstånden! Kristus nousi kuolleista! Christ is risen!

Det blev en annorlunda påskvaka - och ändå inte. I stället för en nattlig bilfärd till Helsingfors och en tyst och mörk kyrka som sedan fylls av ljus blev det en tevesoffa och en tyst och mörk kyrka där man sedan hörde rösten förkunna Lumen Christi! och svaret (av så mycket färre stämmor än vanligtvis, men tydligt i alla fall): Deo gratias! En stund senare syntes det älskade påskaljuset äntligen i bild också - S:ta Maria har bara en fast kamera på orgelläktaren, så tändningen av ljuset vid ingången skedde utanför bild - och det började kännas påsk!

Jag hade faktiskt tänkt följa med påskvakan från Peterskyrkan, men påskaftonens promenad blev längre än planerat och sedan tog förberedelserna för dagens påskmiddag sin tid och i Rom hade man redan hunnit tända påskljuset utan mig. Sånt händer nuförtiden, när man har levt med webbsändningar i ett år.

Jag bytte alltså YouTube-kanal och valde då min egen församling, S:ta Maria. Det är jag glad åt. Det gjorde gott att höra bekanta röster läsa och sjunga och att i stället för att höra alla de sju läsningarna på italienska, spanska och engelska eller andra världsspråk höra finska, svenska och engelska.

Jungfru Marie bebådelse - och sen begränsningar i rörelsefriheten

25/3/2021

Idag firar katolska kyrkan Herrens bebådelse eller Jungfru Marie bebådelsedag - helt logiskt nio månader före jul - och vi gläder oss åt det ofattbara att Gud blev människa. Att den "osynlige gjorde sig synlig", som helige Leo den store skriver. Han konstaterar också att "när alltings Skapare och Herre ville vara en av de dödliga, då avstod han visserligen från allt, men det var inte makten som brast utan barmhärtigheten som böjde sig ner". Och det är den barmhärtigheten vi firar idag.

Påve Leo den store är författaren till dagens andra läsning i läsningsgudstjänsten som jag igen började dagen med. En följd av att det blir ljust så tidigt nu efter vårdagjämning är nämligen att jag vaknar tidigare än jag brukar och då tar jag mig tid att börja dagen rätt, med läsningsgudstjänst och Laudes. Eftersom det är en helgdag fortsatte jag sedan med mässa på engelska via YouTube från en för mig okänd kyrka i Singapore.

Under dina vingars skugga

21/3/2021

Tidegärden är fascinerande. Ju mer man ber den, desto mer lever texterna. Så ska det förstås vara, men för mig är det fortfarande relativt sett nytt att regelbundet börja dagen med Laudes. Förra veckan frapperades jag av hymnens ord "Bered ett rum, en rymd för dig i våra hjärtan och vårt liv." Idag fastnar jag redan några rader tidigare - som om jag aldrig hade bett med den här hymnens ord förut! - "Du hör oss nu, du som ser ner i alla djup."

Du som ser ner i alla djup. De orden känns helt klockrena i coronan och påminner mig livligt om alla dem jag av olika orsaker vill be för alldeles speciellt: om familjen där föräldrarna båda kämpar med svåra sjukdomar, om kvinnan som hade ett väldigt tungt år redan före coronan kom och vars liv nu har vänts helt upp och ner, om familjen som så gärna skulle få ett andra barn, om mannen som kämpar med svåra fysiska smärtor, om familjen där ett barns sjukdom gör att coronan känns som ett dagligt damoklessvärd över deras liv, men också om alla dem som inte kan ta avsked av nära och kära annat än online, om alla dem som inte har fått en kram på ett år och alla som inte har kunnat gå i mässan ens så ofta som jag under det gångna året. Herre, du ser oss alla i våra djup, förbarma dig över oss!

Jag fortsätter min morgonbön men stannar strax upp igen, vid psalm 63 genast efter den inledande hymnen:

Ty du är min hjälp,
och under dina vingars skugga jublar jag.
Min själ håller sig intill dig,
din högra hand beskyddar mig.

Under dina vingars skugga jublar jag. Ja, minsann! Och jag hoppas verkligen att min själ håller sig intill dig! Det är besked som tröstar efter tankarna på alla djupen som hymnen väckte.

Webbmässa med återseende av katedralen i Vancouver

15/2/2021

Det var något strul med webbsändningen från S:t Henrikskatedralen igår morse, så jag kunde inte "gå" i den mässa jag hade tänkt. Efter en 10-kilometerspromenad i solsken och snö, middag och diverse andra göromål konstaterade jag att det var hög tid att kolla in mässutbudet på mass-online.org kl. 21 finsk tid. Ett av alternativen visade sig vara 11-mässan i Vår Fru av Rosenkransens katedral, Our Lady of the Holy Rosary Cathedral, i Vancouver på den kanadensiska västkusten, så jag valde den, eftersom det är en kyrka jag faktiskt firat mässa i fysiskt också.

För nio år sedan tillbringade ett par dagar i Vancouver på vägen hem från Oregon. Med noll förhandskunskap om staden valde jag ett hotell i närheten av stadens katolska katedral för att göra det enkelt att gå i mässan.

Jag tittade nyfiket på bilderna från katedralen under webbmässan, men måste medge att inget utom utsidan av katedralen fick någon klocka att ringa. När predikan började tog jag till och med en titt på Google Maps för att se om mitt minne spelade mig ett spratt, men det gjorde det inte. Katedralen hade rätt namn och hotellet fanns ett stenkast därifrån.

Idag bläddrade jag tillbaka till år 2012 på Facebook, som också bekräftade att jag mindes rätt: "På väg till mässan i Holy Rosary Cathedral ett kvarter från hotellet här i Vancouver," hade jag skrivit, "sen frukost och packning - och så är det dags för dryga 17 timmar på tre flygfält och två flyg innan jag kan ta tåget hem."

På den tiden var det ju inte lika vanligt med bilder på FB och min uppdatering innehöll inte heller någon sådan. (Antar att jag har bilder från den resan någonstans, men ingen aning om var - och eftersom jag inte hade börjat lägga ut bilder från mässor på FB då tog jag knappast några bilder av kyrkan.)

Vingårdsarbetarnas lön

7/2/2021

Idag är det femte söndagen under året och dagens evangelietext handlar om att Jesus botade sjuka (Mark. 1:29-39, se nedan), vilket ju passar bra i coronatider, men av någon anledning går mina tankar idag till vingårdsarbetarna som alla får samma lön, oberoende av om de har arbetat en timme eller har slitit hela dagen i solhettan.

Det är inte så att jag har ett behov att fördjupa mig i tanken om att Guds rättvisa är större än vår, även om det är en vacker tanke som jag har hört ett antal predikningar om den 25 söndagen under året, när vi hör den evangelietexten i mässan. I stället tänker jag idag att liknelsen om vingårdsarbetarna också handlar om att vi ska sköta våra egna uppgifter så väl vi kan, utan att snegla på vad andra gör.

Första gången jag hörde den liknelsen var visserligen mycket mer konkret än så. Jag hörde den av en kompis när jag i tonåren - långt innan jag till slut blev döpt - oroade mig över att jag inte hade haft någon relation till Kristus som liten. Dög jag som kom så sent till kyrkan? Jodå, sa min vän, har du inte hört om vingårdsarbetarna?

Webbmässa från St. Eugene's i Derry

24/1/2021

Coronaåret fortsätter och det var inte läge att ta tåget till mässan idag heller. Jag började dagen med Laudes, som jag har gjort ganska länge nu. För i tidegärden finns en stor nåd. Det är ju inte lika effektivt som att gå i mässan och fysiskt få den nåd som det innebär att livnära sig med Kristus, men det är mycket bättre än att vara utan.

Vilken effekt mässan har försökte jag tidigare under coronan förklara här. Om jag är ett vattenglas som fylls på av nåd i mässan så ger tidegärdens böner en nåderik isolering runt mig, så den nåd jag har fått i mässan "räcker" längre, hålls i mig bättre, kommer åt att verka bättre.

Uppståndelse- och skapardag!
Från Edens lustgård, Kristi grav
på nytt du stiger. I ditt ljus
vi med apostlarna går ut.

Lätt, snabbt som dagern sprider sig
låt bönen hasta, stark och fri,
och genom dig, o Gud, nå fram
till någon som din frid ej fann.

Ur en hymn i dagens Laudes
i Oblatmissionärernas breviar

Mariamässa från Walsingham

8/12/2020

För tre år sedan firade jag Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet i Reykjavik. Tänk, då kunde man göra sådant som planera en resa med stopover på Island för en mässa. Nu kan jag inte ens fara till Helsingfors för att gå i mässan idag. Men i stället kan jag välja att delta i en mässa på distans från en Mariahelgedom. Anglofil som jag är valde jag the Catholic National Shrine and the Basilica of Our Lady at Walsingham.

Före år 1100 bygges ett kapell och senare ett kloster i Walsingham i dagens Norfolk och i flera hundra år var det en viktig pilgrimsort, tills reformationen gjorde sitt. Idag är Vår Fru av Walsingham populär både inom Church of England och bland katoliker på de brittiska öarna och helgedomen har också gett namn åt Personalordinariatet av Vår Fru av Walsingham som etablerades år 2011 för att ge anglikaner möjlighet att konvertera till katolska kyrkan utan att avstå från vissa anglikanska traditioner.

Det vi firar idag, det som idag är en dogm, läran om Jungfru Marias obefläckade avlelse (som det hette förr) eller fullkomliga renhet, alltså att Gud bevarade henne från all synd redan då hon blev till i S:ta Anna (på naturlig väg tillsammans med S:t Josef, ingen jungfrufödsel där inte) har varit officiell katolsk lära sedan 1854, men det betyder förstås inte att man inte trodde samma sak förut. Som prästen som firade mässan i Walsingham idag konstaterade i sin predikan firade man Conceptio immaculata i England redan före slaget vid Hastings år 1066.

Jag har inte bloggat mycket se senaste veckorna, men nu är min starroperation lyckligen överstånden (Deo gratias!) och jag ser att både läsa och skriva igen. Så jag önskar alla en riktigt glad Mariafest!

Bilderna i dagens inlägg är skärmdumpar från YouTube-sändningen av mässan kl. 12 lokal tid 8.12 från the Basilica of Our Lady at Walsingham.

Uppmuntra varandra!

21/10/2020

Det är fascinerande hur olika vi kan uppleva sådant som upprepas ofta. Hur många gånger har jag inte börjat dagen med invitatoriet före Laudes i Oblatmissionärernas breviarium och läst raden "Uppmuntra varandra varje dag, så länge man kan säga idag" ur Hebréerbrevet? Och så plötsligt idag ser jag det med nya ögon. Jag ser det plötsligt som en uppmaning till vår tid, till en kyrka i coronatider, till en mänsklighet i akut behov av uppmuntran. Och inte bara uppmuntran, utan uppmuntran som vi ska ge varandra.

Den raden blir motsatsen till allt det negativa vi ser idag, till så mycket av det som Facebook och andra sociala medier lockar fram i oss, till och med till coronan.

För uppmuntran behöver vi nog. I söndags firades det mässa på svenska i S:t Henrik och jag var inte där. Det är långt mellan mässorna här i Karis nu (senast var det mässa i S:ta Katarina 3.10 och nästa gång blir det först 14.11) och jag hade tänkt att jag för att överleva måste få mig en mässa här emellan och då hade ju den svenska mässan varit ett väldigt naturligt val.

Globala och lokala predikningar

13/10/2020

Råkade få ögonen på ett intressant blogginlägg om lutherska predikningar i en global, coronapräglad värld. Tomas Rays har nämligen lyssnat på predikningar från Bangsar Lutheran Church, en etniskt kinesisk församling som verkar på engelska i Kuala Lumpur i Malaysia. Tomas forskar kring frågor om luthersk identitet och religionsdialog och jag lärde känna honom i samband med ett ekumeniskt seminarium år 2015, så när jag såg att det var han som hade skrivit inlägget klickade jag på länken.

Predikstolen i S:t Mikael och S:ta Gudula-katedralen i Bryssel.

I lutherska kyrkan har förstås predikan en annan roll än i den katolska mässan (där vi i princip ska ha en predikan på söndagar och andra helgdagar, och ibland har det även på vardagar, men där jag också har upplevt att prästen helt enkelt har konstaterat att predikan av någon orsak uteblir den här söndagen - i allmänhet därför att prästen i fråga har ombetts fira mässan på kort varsel och inte är trygg nog på det språket att han kan predika direkt från dagens text utan dess mer förberedelse), men det var ändå intressant att jämföra mina högst icke-vetenskapliga observationer med dem Tomas har gjort i sin kyrka.

Tomas skriver att "hans" församling i Kuala Lumpur "kunde vara placerad var som helst. Den kunde finnas i Hong Kong, Seoul, eller som en kinesisk församling i San Diego. Det finns inget i gudstjänsten som antyder var man befinner sig, inget malaysiskt inslag, eller kinesiskt för den delen heller."

Mässa i San Diego? Nej, det har jag faktiskt inte upplevt, fast jag har varit i San Diego - i stället gjorde jag den gången en avstickare över gränsen (det här var för länge sedan, långt före Trump och allt snack om att bygga en mur) för att gå i mässan i Tijuana i Mexiko. (Före coronan samlade jag på länder jag har gått i mässan i, nämligen, så det gav mig en poäng.) Men i San José gick jag en gång i mässan i vad som visade sig vara en etniskt kinesisk församling. Det är över 20 år sedan dess, så mitt minne är väldigt suddigt, men jag så här i efterhand har jag klassat den mässan som "kalifornisk" snarare än "kinesisk". (Kalifornisk betydde för mig då avsaknad av knäpallar och kalkar i kristall; jag har inte haft något behov att återvända till Kalifornien sedan min bror flyttade därifrån, om jag säger så. Sedan dess har jag dessvärre upplevt katolska kyrkor utan knäpallar på flera håll i Europa också, men då trodde jag först att jag hade gått fel.) Vad predikan handlade om - eller om den eventuellt gick på kinesiska - har jag inget minne av längre.