Den senaste veckan har det blivit mer sådana sysslor än vanligt, eftersom jag är stugvakt åt en vän, så först hörde jag ett samtal mellan Matt Fradd och benediktinpater Boniface Hicks OSB och någon dag senare ett där gästen var fader Sean Kilcawley. Både pater Boniface Hicks och fader Sean Kilcawley talade om bön och nu efteråt märker jag att jag inte längre minns exakt vet vem som sa vad, men det gör kanske inte så mycket.
Jag lyssnade till en intressant podcast häromdagen. Eller podcast och podcast, det var några intressanta samtal på YouTube i serien Pints with Aquinas, men jag brukar inte titta på Matt Fradd och hans gäst, utan lyssnar på samtalet medan jag diskar eller radar ved eller något annat.
Den senaste veckan har det blivit mer sådana sysslor än vanligt, eftersom jag är stugvakt åt en vän, så först hörde jag ett samtal mellan Matt Fradd och benediktinpater Boniface Hicks OSB och någon dag senare ett där gästen var fader Sean Kilcawley. Både pater Boniface Hicks och fader Sean Kilcawley talade om bön och nu efteråt märker jag att jag inte längre minns exakt vet vem som sa vad, men det gör kanske inte så mycket.
0 Comments
Christus resurrexit! Kristus är uppstånden! Kristus nousi kuolleista! Christ is risen! Det blev en annorlunda påskvaka - och ändå inte. I stället för en nattlig bilfärd till Helsingfors och en tyst och mörk kyrka som sedan fylls av ljus blev det en tevesoffa och en tyst och mörk kyrka där man sedan hörde rösten förkunna Lumen Christi! och svaret (av så mycket färre stämmor än vanligtvis, men tydligt i alla fall): Deo gratias! En stund senare syntes det älskade påskaljuset äntligen i bild också - S:ta Maria har bara en fast kamera på orgelläktaren, så tändningen av ljuset vid ingången skedde utanför bild - och det började kännas påsk!
Jag hade faktiskt tänkt följa med påskvakan från Peterskyrkan, men påskaftonens promenad blev längre än planerat och sedan tog förberedelserna för dagens påskmiddag sin tid och i Rom hade man redan hunnit tända påskljuset utan mig. Sånt händer nuförtiden, när man har levt med webbsändningar i ett år. Jag bytte alltså YouTube-kanal och valde då min egen församling, S:ta Maria. Det är jag glad åt. Det gjorde gott att höra bekanta röster läsa och sjunga och att i stället för att höra alla de sju läsningarna på italienska, spanska och engelska eller andra världsspråk höra finska, svenska och engelska. Idag firar katolska kyrkan Herrens bebådelse eller Jungfru Marie bebådelsedag - helt logiskt nio månader före jul - och vi gläder oss åt det ofattbara att Gud blev människa. Att den "osynlige gjorde sig synlig", som helige Leo den store skriver. Han konstaterar också att "när alltings Skapare och Herre ville vara en av de dödliga, då avstod han visserligen från allt, men det var inte makten som brast utan barmhärtigheten som böjde sig ner". Och det är den barmhärtigheten vi firar idag.
Tidegärden är fascinerande. Ju mer man ber den, desto mer lever texterna. Så ska det förstås vara, men för mig är det fortfarande relativt sett nytt att regelbundet börja dagen med Laudes. Förra veckan frapperades jag av hymnens ord "Bered ett rum, en rymd för dig i våra hjärtan och vårt liv." Idag fastnar jag redan några rader tidigare - som om jag aldrig hade bett med den här hymnens ord förut! - "Du hör oss nu, du som ser ner i alla djup."
Du som ser ner i alla djup. De orden känns helt klockrena i coronan och påminner mig livligt om alla dem jag av olika orsaker vill be för alldeles speciellt: om familjen där föräldrarna båda kämpar med svåra sjukdomar, om kvinnan som hade ett väldigt tungt år redan före coronan kom och vars liv nu har vänts helt upp och ner, om familjen som så gärna skulle få ett andra barn, om mannen som kämpar med svåra fysiska smärtor, om familjen där ett barns sjukdom gör att coronan känns som ett dagligt damoklessvärd över deras liv, men också om alla dem som inte kan ta avsked av nära och kära annat än online, om alla dem som inte har fått en kram på ett år och alla som inte har kunnat gå i mässan ens så ofta som jag under det gångna året. Herre, du ser oss alla i våra djup, förbarma dig över oss! Jag fortsätter min morgonbön men stannar strax upp igen, vid psalm 63 genast efter den inledande hymnen: Ty du är min hjälp, och under dina vingars skugga jublar jag. Min själ håller sig intill dig, din högra hand beskyddar mig. Under dina vingars skugga jublar jag. Ja, minsann! Och jag hoppas verkligen att min själ håller sig intill dig! Det är besked som tröstar efter tankarna på alla djupen som hymnen väckte. Det var något strul med webbsändningen från S:t Henrikskatedralen igår morse, så jag kunde inte "gå" i den mässa jag hade tänkt. Efter en 10-kilometerspromenad i solsken och snö, middag och diverse andra göromål konstaterade jag att det var hög tid att kolla in mässutbudet på mass-online.org kl. 21 finsk tid. Ett av alternativen visade sig vara 11-mässan i Vår Fru av Rosenkransens katedral, Our Lady of the Holy Rosary Cathedral, i Vancouver på den kanadensiska västkusten, så jag valde den, eftersom det är en kyrka jag faktiskt firat mässa i fysiskt också.
Idag bläddrade jag tillbaka till år 2012 på Facebook, som också bekräftade att jag mindes rätt: "På väg till mässan i Holy Rosary Cathedral ett kvarter från hotellet här i Vancouver," hade jag skrivit, "sen frukost och packning - och så är det dags för dryga 17 timmar på tre flygfält och två flyg innan jag kan ta tåget hem."
Idag är det femte söndagen under året och dagens evangelietext handlar om att Jesus botade sjuka (Mark. 1:29-39, se nedan), vilket ju passar bra i coronatider, men av någon anledning går mina tankar idag till vingårdsarbetarna som alla får samma lön, oberoende av om de har arbetat en timme eller har slitit hela dagen i solhettan.
Det är inte så att jag har ett behov att fördjupa mig i tanken om att Guds rättvisa är större än vår, även om det är en vacker tanke som jag har hört ett antal predikningar om den 25 söndagen under året, när vi hör den evangelietexten i mässan. I stället tänker jag idag att liknelsen om vingårdsarbetarna också handlar om att vi ska sköta våra egna uppgifter så väl vi kan, utan att snegla på vad andra gör. Första gången jag hörde den liknelsen var visserligen mycket mer konkret än så. Jag hörde den av en kompis när jag i tonåren - långt innan jag till slut blev döpt - oroade mig över att jag inte hade haft någon relation till Kristus som liten. Dög jag som kom så sent till kyrkan? Jodå, sa min vän, har du inte hört om vingårdsarbetarna?
Coronaåret fortsätter och det var inte läge att ta tåget till mässan idag heller. Jag började dagen med Laudes, som jag har gjort ganska länge nu. För i tidegärden finns en stor nåd. Det är ju inte lika effektivt som att gå i mässan och fysiskt få den nåd som det innebär att livnära sig med Kristus, men det är mycket bättre än att vara utan.
Vilken effekt mässan har försökte jag tidigare under coronan förklara här. Om jag är ett vattenglas som fylls på av nåd i mässan så ger tidegärdens böner en nåderik isolering runt mig, så den nåd jag har fått i mässan "räcker" längre, hålls i mig bättre, kommer åt att verka bättre.
För tre år sedan firade jag Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet i Reykjavik. Tänk, då kunde man göra sådant som planera en resa med stopover på Island för en mässa. Nu kan jag inte ens fara till Helsingfors för att gå i mässan idag. Men i stället kan jag välja att delta i en mässa på distans från en Mariahelgedom. Anglofil som jag är valde jag the Catholic National Shrine and the Basilica of Our Lady at Walsingham. Före år 1100 bygges ett kapell och senare ett kloster i Walsingham i dagens Norfolk och i flera hundra år var det en viktig pilgrimsort, tills reformationen gjorde sitt. Idag är Vår Fru av Walsingham populär både inom Church of England och bland katoliker på de brittiska öarna och helgedomen har också gett namn åt Personalordinariatet av Vår Fru av Walsingham som etablerades år 2011 för att ge anglikaner möjlighet att konvertera till katolska kyrkan utan att avstå från vissa anglikanska traditioner. Det vi firar idag, det som idag är en dogm, läran om Jungfru Marias obefläckade avlelse (som det hette förr) eller fullkomliga renhet, alltså att Gud bevarade henne från all synd redan då hon blev till i S:ta Anna (på naturlig väg tillsammans med S:t Josef, ingen jungfrufödsel där inte) har varit officiell katolsk lära sedan 1854, men det betyder förstås inte att man inte trodde samma sak förut. Som prästen som firade mässan i Walsingham idag konstaterade i sin predikan firade man Conceptio immaculata i England redan före slaget vid Hastings år 1066. Jag har inte bloggat mycket se senaste veckorna, men nu är min starroperation lyckligen överstånden (Deo gratias!) och jag ser att både läsa och skriva igen. Så jag önskar alla en riktigt glad Mariafest! Bilderna i dagens inlägg är skärmdumpar från YouTube-sändningen av mässan kl. 12 lokal tid 8.12 från the Basilica of Our Lady at Walsingham.
Det är fascinerande hur olika vi kan uppleva sådant som upprepas ofta. Hur många gånger har jag inte börjat dagen med invitatoriet före Laudes i Oblatmissionärernas breviarium och läst raden "Uppmuntra varandra varje dag, så länge man kan säga idag" ur Hebréerbrevet? Och så plötsligt idag ser jag det med nya ögon. Jag ser det plötsligt som en uppmaning till vår tid, till en kyrka i coronatider, till en mänsklighet i akut behov av uppmuntran. Och inte bara uppmuntran, utan uppmuntran som vi ska ge varandra. Den raden blir motsatsen till allt det negativa vi ser idag, till så mycket av det som Facebook och andra sociala medier lockar fram i oss, till och med till coronan.
Råkade få ögonen på ett intressant blogginlägg om lutherska predikningar i en global, coronapräglad värld. Tomas Rays har nämligen lyssnat på predikningar från Bangsar Lutheran Church, en etniskt kinesisk församling som verkar på engelska i Kuala Lumpur i Malaysia. Tomas forskar kring frågor om luthersk identitet och religionsdialog och jag lärde känna honom i samband med ett ekumeniskt seminarium år 2015, så när jag såg att det var han som hade skrivit inlägget klickade jag på länken.
Tomas skriver att "hans" församling i Kuala Lumpur "kunde vara placerad var som helst. Den kunde finnas i Hong Kong, Seoul, eller som en kinesisk församling i San Diego. Det finns inget i gudstjänsten som antyder var man befinner sig, inget malaysiskt inslag, eller kinesiskt för den delen heller."
Mässa i San Diego? Nej, det har jag faktiskt inte upplevt, fast jag har varit i San Diego - i stället gjorde jag den gången en avstickare över gränsen (det här var för länge sedan, långt före Trump och allt snack om att bygga en mur) för att gå i mässan i Tijuana i Mexiko. (Före coronan samlade jag på länder jag har gått i mässan i, nämligen, så det gav mig en poäng.) Men i San José gick jag en gång i mässan i vad som visade sig vara en etniskt kinesisk församling. Det är över 20 år sedan dess, så mitt minne är väldigt suddigt, men jag så här i efterhand har jag klassat den mässan som "kalifornisk" snarare än "kinesisk". (Kalifornisk betydde för mig då avsaknad av knäpallar och kalkar i kristall; jag har inte haft något behov att återvända till Kalifornien sedan min bror flyttade därifrån, om jag säger så. Sedan dess har jag dessvärre upplevt katolska kyrkor utan knäpallar på flera håll i Europa också, men då trodde jag först att jag hade gått fel.) Vad predikan handlade om - eller om den eventuellt gick på kinesiska - har jag inget minne av längre. |
I min Faders husI min Faders hus är en katolsk och ekumenisk bildblogg om och med kyrkor, gudstjänstliv och tro - i Finland och på andra håll i världen.
Sara TorvaldsJag är en av volontärerna i Ithaka-gruppen som driver sajten Katolinen.net och jag bildbloggar här från de kyrkor jag besöker och gudstjänster jag deltar i. Alla bilderna är mina, om inte annat uppges. På FB-sidan I min Faders hus lägger jag upp bilder och böner. KategorierArkiv
October 2021
Sökord
All
|