I min Faders hus

Salige Carlo Acutis

12/10/2021

Idag, den 12 oktober, firar vi salige Carlo Acutis, som blev saligförklarad för ett år sedan. Han är ju verkligen inte den första tonåringen som blivit salig- eller helgonförklarad (tänk bara på Jeanne d'Arc), men han är den första som är född på 1990-talet.

Carlo Acutis föddes år 1991 och dog i leukemi vid 15 års ålder år 2006, men hade före sin död skapat en webbplats om eukaristiska mirakel. Hans mamma Antonia Salzano berättade inför saligförkaringen att han var en from pojke som redan som liten tyckte om att gå i kyrkan, be och lära sig mer om sin tro. "Jag var långt från kyrkan; jag växte upp i en sekulariserad familj, precis som miljontals människor gör, antar jag. Så att ha en son som enträget ställde mig frågor om tron tvingade mig att tänka efter."

Två steg fram, ett steg tillbaka - men på väg mot en synod

22/9/2021

I måndags var jag jublande glad efter två mässor på tre dagar och jag såg fram emot ytterligare en mässa, tisdagens kvällsmässa före dagens församlingsrådsmöte. Men igår vaknade jag med rejält ont i halsen och tungt huvud - och därmed tungt hjärta.

Så jag avbokade gårdagens mässbiljett och e-postade kyrkoherden för att - trots allt - delta i mötet på distans.

Skärmdump från Yle Arenan, där du kan höra intervjun som Gunilla Ginström gjorde med "kyrktokiga" Sara för nyländsk förmiddag.

Jag sov alltså bort mest hela dagen igår, men vaknade upp så mycket på förmiddagen att jag hörde den intervju Gunilla Ginström gjorde mig mig för programmet Nyländsk förmiddag i Yle Vega. Temat för sändningen var kyrkor. (Gunilla hade läst ett par inlägg på den här bloggen, bland annat om vackra kyrkor och om min första coronamardröm, berättade hon inför intervjun.) Här kan du höra vad jag hade att säga om kyrkor i måndags.

Sen somnade jag om. Emellanåt vaknade jag och åt lite Fazers Eucalyptus och var glad åt att receptet är så gammalt att det inte innehåller något jag inte tål som köttallergiker.

20 år ung

26/5/2021

När ett bekant barn fyllde fyra år protesterade han mot att man sade att han var fyra år gammal. Han var fyra år ung! Jag kom att tänka på det idag, när vi firade att det hade gått 20 år sedan vår kyrkoherde Rafal Czernia SCJ blev prästvigd. Pater Rafal känns definitivt 20 år ung som präst.

Samtidigt känns han tidlös. Det är uppenbart att han inte är en nyvigd präst - på 20 år har han hunnit bli trygg i sin roll - men jag kan bra tänka mig att han kommer att vara ungefär likadan när ytterligare 20 år har gått. Lugn. Glad. Sansad. Underfundig. Trygg. Rolig. Full av uppriktig vilja att sprida evangeliet och sakramental nåd. Och idag också överraskad och rörd över att bli uppvaktad.

Varenda dag under de här tjugo åren har jag varit tacksam, sa han när vi firade honom imorse.

Om nattvardssyn på skärtorsdagen

1/4/2021

Nej, jag har inte sett fram emot idag. I allmänhet gör jag det, ser fram emot skärtorsdagen, alltså. För den liturgin är så vacker och nattvarden är så central. Utan eukaristi finns inte kyrkan, liksom. Vi blir kyrka i eukaristin. Det som förenar den världsvida katolska kyrkan är Kristi kropp. Vi är ju Kristi kropp. Det är idag vi firar instiftandet av både eukaristins och prästvigningens sakrament. Och nattvardens instiftande inleder påsken, som jag skrev för några år sedan.

Men det är inte lika roligt i år. För det är andra året i rad som jag får fira sakramentens instiftande via skärm. Jag som alltid brukar fira skärtorsdag i S:t Henrik, för jag vill så gärna se biskopen förrätta fottvagningen. Javisst, det är klart att det (fast det var innan jag började med den här bloggen) har funnits år då jag har firat påsk utomlands, i Spanien eller Portugal. Men det är ju verkligen inte ett alternativ i år. I år blir det ingen fottvagning alls, har jag förstått, eftersom det är en närkontakt man kan undvara i coronatider.

Nattvarden, däremot, kan man inte undvara. Inte i katolska kyrkan och inte i den ortodoxa, men det jag tyckte mig märka coronavåren 2020 bekräftas av en studie i nattvardssynen under coronan som Östra Finlands universitet har gjort: en del lutherska församlingar trodde sig kunna undvara nattvardsfirandet.

Skärmdump av början av pressmeddelandet från Östra Finlands universitet. Klicka på bilden för att läsa hela texten.

Många lutherska församlingar lät nämligen helt bli att fira nattvardsgudstjänst under den första coronavågen, visar studien. I ortodoxa kyrkan i Finland fortsatte man att fira liturgin utan kyrkfolket, precis som i katolska kyrkan (även om katolska kyrkan tyvärr inte var med i studien) tills coronaläget tillät en öppning. "Man diskuterade inte ens den frågan," säger Pekka Metso, biträdande professor i ortodox teologi vid Östra Finlands universitet enligt pressmeddelandet om studien. Orsaken till det är teologisk, säger han.

Jag (översätter och) citerar pressmeddelandet igen: "Ortodoxa kyrkans nattvardslära betonar tanken om att nattvarden på ett verkligt sätt förenar även dem som inte är på plats och firar nattvardsgudstjänsten eller deltar i den. Den lutherska synen däremot betonar att man ska ha möjlighet att samlas för att nattvardsgemenskapen ska uppstå."

Under dina vingars skugga

21/3/2021

Tidegärden är fascinerande. Ju mer man ber den, desto mer lever texterna. Så ska det förstås vara, men för mig är det fortfarande relativt sett nytt att regelbundet börja dagen med Laudes. Förra veckan frapperades jag av hymnens ord "Bered ett rum, en rymd för dig i våra hjärtan och vårt liv." Idag fastnar jag redan några rader tidigare - som om jag aldrig hade bett med den här hymnens ord förut! - "Du hör oss nu, du som ser ner i alla djup."

Du som ser ner i alla djup. De orden känns helt klockrena i coronan och påminner mig livligt om alla dem jag av olika orsaker vill be för alldeles speciellt: om familjen där föräldrarna båda kämpar med svåra sjukdomar, om kvinnan som hade ett väldigt tungt år redan före coronan kom och vars liv nu har vänts helt upp och ner, om familjen som så gärna skulle få ett andra barn, om mannen som kämpar med svåra fysiska smärtor, om familjen där ett barns sjukdom gör att coronan känns som ett dagligt damoklessvärd över deras liv, men också om alla dem som inte kan ta avsked av nära och kära annat än online, om alla dem som inte har fått en kram på ett år och alla som inte har kunnat gå i mässan ens så ofta som jag under det gångna året. Herre, du ser oss alla i våra djup, förbarma dig över oss!

Jag fortsätter min morgonbön men stannar strax upp igen, vid psalm 63 genast efter den inledande hymnen:

Ty du är min hjälp,
och under dina vingars skugga jublar jag.
Min själ håller sig intill dig,
din högra hand beskyddar mig.

Under dina vingars skugga jublar jag. Ja, minsann! Och jag hoppas verkligen att min själ håller sig intill dig! Det är besked som tröstar efter tankarna på alla djupen som hymnen väckte.

"Lengsel etter Ham som bor i tabernaklet"

26/2/2021

Det är lite mer längtan igen idag. Lite mer "lengsel etter Ham som bor i tabernaklet", som bildtexten på St Olav katolske domkirkemeninghets FB-sida så träffande uttryckte det.

Jag såg den fina bilden precis efter att jag hade deltagit i korsvägsandakten i St Olav kirke, strax före lunchmässan på St Olavs FB-sida. Precis före korsvägen lade jag ut en egen längtan-bild på Instagram med glasmålningsfotot från S:t Henrik som är ingångsbild för det här inlägget också.

I Norge är mässorna inte öppna för allmänheten på grund av coronan, så det enda man kan göra är som personen på bilden: falla på knä utanför, så nära man kan komma Honom som bor i tabernaklet.

Den bilden säger allt om hur smärtsamt det är när kyrkorna är stängda.

I all sorg, bedrövelse och längtan är jag oändligt glad över alla de många församlingar som når de troende på olika sätt. Som i Trondheim, till exempel, där man firade askonsdagsmässan utomhus för att så många som möjligt skulle kunna delta. Heja Norge!

Askonsdag med påven

18/2/2021

En askonsdag när mycket var annorlunda och allt ändå som förut. Coronan gjorde att påven firade askonsdagsmässan i Peterskyrkan i stället för med dominikanerna i Santa Sabina som han brukar. Coronan (i kombination med påvens ischias?) gjorde - igen - att mässan firades vid altaret bakom högaltaret i stället för under bronsbaldakinen och ovan aposteln Petrus grav. Coronan gjorde att jag satt hemma och följde med mässan via YouTube i stället för att ta tåget till någondera kyrkan i Helsingfors, som jag brukar på askonsdagen.

Men askonsdagen var en faste- och abstinensdag som vanligt (vilket innebär att man avhåller sig från köttmat och äter mindre än andra dagar) och jag började fastan med en massa goda föresatser, vilket förstås också hör till. På grund av min köttallergi låter jag bli att äta däggdjurskött eller mjölkprodukter året om, men det återstår att se hur det går med att minska på intaget av marmelad och mörk choklad (dvs. de godsaker som har ersatt min tidigare diet av mjölkchoklad).

Det var förstås omöjligt att följa med mässan i Peterskyrkan och inte tänka på jubelårsvallfärden för fem år sedan och den botliturgi vi deltog i då.

Då fyllde vi Peterskyrkan och ingen hade en tanke på att det skulle komma en farsot som skulle göra publikstängsel onödiga vid påvliga liturgier. (Franciskus har också åldrats en hel del på fem år, inser jag.)

Botliturgi med påve Franciskus i Peterskyrkan i mars 2016.

Webbmässa med återseende av katedralen i Vancouver

15/2/2021

Det var något strul med webbsändningen från S:t Henrikskatedralen igår morse, så jag kunde inte "gå" i den mässa jag hade tänkt. Efter en 10-kilometerspromenad i solsken och snö, middag och diverse andra göromål konstaterade jag att det var hög tid att kolla in mässutbudet på mass-online.org kl. 21 finsk tid. Ett av alternativen visade sig vara 11-mässan i Vår Fru av Rosenkransens katedral, Our Lady of the Holy Rosary Cathedral, i Vancouver på den kanadensiska västkusten, så jag valde den, eftersom det är en kyrka jag faktiskt firat mässa i fysiskt också.

För nio år sedan tillbringade ett par dagar i Vancouver på vägen hem från Oregon. Med noll förhandskunskap om staden valde jag ett hotell i närheten av stadens katolska katedral för att göra det enkelt att gå i mässan.

Jag tittade nyfiket på bilderna från katedralen under webbmässan, men måste medge att inget utom utsidan av katedralen fick någon klocka att ringa. När predikan började tog jag till och med en titt på Google Maps för att se om mitt minne spelade mig ett spratt, men det gjorde det inte. Katedralen hade rätt namn och hotellet fanns ett stenkast därifrån.

Idag bläddrade jag tillbaka till år 2012 på Facebook, som också bekräftade att jag mindes rätt: "På väg till mässan i Holy Rosary Cathedral ett kvarter från hotellet här i Vancouver," hade jag skrivit, "sen frukost och packning - och så är det dags för dryga 17 timmar på tre flygfält och två flyg innan jag kan ta tåget hem."

På den tiden var det ju inte lika vanligt med bilder på FB och min uppdatering innehöll inte heller någon sådan. (Antar att jag har bilder från den resan någonstans, men ingen aning om var - och eftersom jag inte hade börjat lägga ut bilder från mässor på FB då tog jag knappast några bilder av kyrkan.)

Webbmässa från St. Eugene's i Derry

24/1/2021

Coronaåret fortsätter och det var inte läge att ta tåget till mässan idag heller. Jag började dagen med Laudes, som jag har gjort ganska länge nu. För i tidegärden finns en stor nåd. Det är ju inte lika effektivt som att gå i mässan och fysiskt få den nåd som det innebär att livnära sig med Kristus, men det är mycket bättre än att vara utan.

Vilken effekt mässan har försökte jag tidigare under coronan förklara här. Om jag är ett vattenglas som fylls på av nåd i mässan så ger tidegärdens böner en nåderik isolering runt mig, så den nåd jag har fått i mässan "räcker" längre, hålls i mig bättre, kommer åt att verka bättre.

Uppståndelse- och skapardag!
Från Edens lustgård, Kristi grav
på nytt du stiger. I ditt ljus
vi med apostlarna går ut.

Lätt, snabbt som dagern sprider sig
låt bönen hasta, stark och fri,
och genom dig, o Gud, nå fram
till någon som din frid ej fann.

Ur en hymn i dagens Laudes
i Oblatmissionärernas breviar

Adoration på distans går inte, men bönen bär

23/1/2021

Idag blir det bara det jag delade via Instagram:

Visa det hÃ¤r inlÃ¤gget pÃ¥ Instagram

Ett inlÃ¤gg delat av Sara Torvalds (@saratorvalds)

Domine, tu omnia nosti. Herre, du vet allting.