Jag gjorde en första vallfärd till Assisi år 1989 (ett foto finns i ett tidigare inlägg) och förutom en livslång kärlek till Giotto tog jag med mig en förundran över den kontinuitet som präglar Assisi. Där, på samma ort, har man vördat den helige Franciskus sedan 1200-talet. Det finns inga avbrott i historien, inga försvunna år att hoppa över, ingen asterisk längst ner som säger att det här är ett helgon som ströks ur helgonlängderna för att man inte längre anser historien trovärdig. Han är lika konkret idag som hans stigmata var år 1224. Vi vet till och med att han ville höra Psalm 142 på sin dödsbädd år 1226.
Häromdagen skrev jag om Thérèse av Lisieux och idag, när kyrkan minns Franciskus av Assisi, vill jag förstås skriva något om mitt eget skyddshelgon. Redan långt innan jag blev döpt och konfirmerad var han "mitt" helgon, precis som Benedikt av Nursia var min storebrors; jag heter Franciska i hans andra namn, han heter Benedict. Jag gjorde en första vallfärd till Assisi år 1989 (ett foto finns i ett tidigare inlägg) och förutom en livslång kärlek till Giotto tog jag med mig en förundran över den kontinuitet som präglar Assisi. Där, på samma ort, har man vördat den helige Franciskus sedan 1200-talet. Det finns inga avbrott i historien, inga försvunna år att hoppa över, ingen asterisk längst ner som säger att det här är ett helgon som ströks ur helgonlängderna för att man inte längre anser historien trovärdig. Han är lika konkret idag som hans stigmata var år 1224. Vi vet till och med att han ville höra Psalm 142 på sin dödsbädd år 1226. För ett par år sedan markerade påven att det hade gått 800 år sedan mötet mellan Franciskus av Assisi och sultanen Al-Malik Al-Kamel. I Italien börjar man redan nu fira 800-årsjubileet av Franciskus' himmelska födelsedag år 2026, läser jag på Signum.se. 800 år är inte fy skam, det ska sägas. För fem år sedan firade dominikanerna 800-årsjubileet av sin ordens grundande och det var också en stor glädje. Det blir intressant att se hurdana former Franciskusfirandet tar sig här - i Finland har vi bara lekmannafranciskaner, men man kan alltid hoppas på en liten boom av intresse för Guds lille fattige.
0 Comments
Igår, lördag, kom pater Ryszard Mis SCJ och firade mässa med oss i Karis. Underbart med mässa och trösterikt att läsa responsoriepsalmen (längst ner i inlägget) under de medeltida valven. I sin predikan talade pater Mis med hänvisning till dagens läsningar om vingården och ägaren (se här) om att vi ska se till att våra vingårdar - våra liv - ger god frukt.
Före välsignelsen påminde pater Mis dessutom om att det är Franciskus av Assisis minnesdag på söndag, alltså idag. Han rekommenderade programmet Franciskus och jag - historien om Guds fattige som sändes i teve i påskas, men som fortfarande finns på Arenan. På vägen ut fick jag för mig att ta en bild av den träskulptur som finns närmast utgången. Vilket helgon är det? Vem har klockan som attribut? Nej, det ringer ingen klocka - så jag kollade i den fina boken om Karis Kyrka som gavs ut i somras och fick till min förvåning och glädje veta att det är Antonios Eremiten. Ingen aning hade jag om att han finns som skulptur i S:ta Katarina när jag skrev det här och det här.
I november förra året var jag där senast. Inte ens ett halvår har gått, men världen har förändrats till oigenkännlighet.
Efter mässan läser jag Olle Brandt på Signum.se, som berättar om martyrer från 300-talet: "Den som trotsat förbuden och tagit emot andra kristna i sitt hem för att fira dominicum [eukaristin] med sina trossyskon säger att han inte kunde förbjuda dem att komma, 'för utan dominicum kan vi inte (leva)'." Utan dominicum kan vi inte leva. Nej, utan eukaristin går det inte att leva, det är precis så jag känner det. Den 17 september firar kyrkan stigmatiseringen av den helige Franciskus. Inte i alla kyrkor, visserligen, men nog i de kyrkor som följer franciskanernas ordo. Och en av dem råkade jag välja för min kvällsmässa i Prag, nämligen Panny Marie Sněžné eller Vår Fru av Snön. Till Prag har jag rest för att delta i ett Caritas Europa-möte. I Panny Marie Sněžné var det egentligen fotograferingsförbud, men skam den som ger sig. Jag frågade först en församlingsmedlem och sedan franciskanerpatern som firade mässan om jag fick fota och det gick hur bra som helst, bara jag inte delade bilder av församlingsmedlemmar på bloggen. Mässan gick på tjeckiska från början till slut, och föregicks av rosenkransbön. I rosenkransen kunde jag ju delta, tyst för mig själv, eftersom bönerna i sig är bekanta, och mässan gick också bra - det första patern sa var att vi firar Franciskus stigmatisering idag (vilket förklarade hans vita mässhake i stället för kyrkoårets vanliga gröna), men predikan (som nog också handlade om stigmata, men av vilket slag?) förstod jag inte. Dagens läsningar visade sig också vara andra än i min norska app (Norge inte är franciskanskt), men barocken i kyrkan talade högljutt till mig. Och för nattvardsgången behövs bara ett Amen. Efter dagens Caritas Europa-möte hann jag till Franciskus-kapellets kvällsmässa. Precis som gårdagens kvällsmässa (och den jag deltog i här i samma kapell i höstas) gick den här på franska. Jag tror bestämt jag måste ta och lära mig Fader vår på franska - det räcker ju inte med svenska, finska, engelska och latin - i synnerhet som Franciskuskapellet i Woluve-St-Pierre inte har en enda mässbok framme för turister och andra okunniga att låna (så jag bläddrade fram mässordningen på franska i mobilen i stället). Predikan var kort, det var ju en vanlig vardagskvällsmässa, men poängen var inte dålig: Hur ofta tänker vi efter på att det är Guds ord vi hör i dagens läsningar? Bekänner vi faktiskt på allvar Jesus som Kristus? På bilden ovan är det tomt i kapellet, men prästen predikade definitivt inte för en tom kyrka. Jag tog bilden när jag anlände och efter att jag hade bänkat mig långt fram kom det en hel del människor, för vi var minst 50 som gick till nattvard den här onsdagskvällen. Jag flög till Bryssel redan igår kväll, eftersom det var billigare än att flyga idag, inför morgondagens Caritas Europa-möte. Det betydde att jag idag kunde gå i kvällsmässan i lokala Église Notre-Dame des Grâces, en franciskanerkyrka. Kvällsmässan firas i ett sidokapell och den här gången blev det inga bilder från kyrkosalen där söndagsmässorna firas, men i stället bjöds det på vesper efter mässan - båda på franska. Vi firade helige Kyrillos och Methodios idag, inte helige Valentinus - men glad Valentin önskar jag i alla fall! (För den som är nyfiken på resten av kyrkan har jag lagt upp bilder från Franciskusdagsmässan jag deltog i 2015 här.) Under ett kort besök i Bryssel för att representera Caritas Finland på ett Caritas Europa-möte hinner jag till kvällsmässan i Franciskuskapellet i stadsdelen Woluve-St-Pierre. Mässan firades på franska. Glad Franciskusdag! Eftersom kyrkan Notre-Dame des Grâces här i Bryssel hör ihop med ett franciskankonvent (Couvent du Chant d'Oiseau, om jag inte missminner mig) firas den fjärde oktober med besked. Så stort, faktiskt, att den flamländska 9.45-mässan som jag hade tänkt delta i föll bort, så jag fick återvända kl 11 och gå i högmässan i stället. Det blev ingen besvikelse, för högmässan var idag - dagen till ära - flerspråkig med läsningar på både flamländska och franska och det andra språkets text på skärmen framme till vänster om altaret. Beklagar att en del av bilderna är suddiga - kyrkan är stor och jag hade bara mobilen att fota med. |
I min Faders husI min Faders hus är en katolsk och ekumenisk bildblogg om och med kyrkor, gudstjänstliv och tro - i Finland och på andra håll i världen.
Sara TorvaldsJag är en av volontärerna i Ithaka-gruppen som driver sajten Katolinen.net och jag bildbloggar här från de kyrkor jag besöker och gudstjänster jag deltar i. Alla bilderna är mina, om inte annat uppges. På FB-sidan I min Faders hus lägger jag upp bilder och böner. KategorierArkiv
October 2021
Sökord
All
|