I min Faders hus

Tio år efter Utøya och 20 år efter 9/11

22/7/2021

Idag för tio år sedan var jag i London. Jag tillbringade största delen av min tid på Lord's Cricket Ground, där England och Indien möttes i en cricketmatch som pågick i flera dagar. Varje år påminner Facebook mig den 22 juli om den dubbelhet i tillvaron som jag upplevde när jag på hotellrummet fick veta vad som hade hänt i Oslo och på Utøya, medan jag bara tittade på cricket.

Bild: Skärmdump från Facebook.

På kvällen den 22 juli hade omfattningen av det terrordåd som hade drabbat Norge inte gått upp för mig, efter cricketen hade vi gått ut på middag med goda vänner, och följande dag hastade jag tillbaka till Lord's för att fortsätta se på cricket. När jag sedan den kvällen tog mig tid att läsa rapporterna - som i det skedet hade fått betydligt mer detaljer - blev jag förstummad. Jag varken kunde eller ville fatta det jag läste.

Hur kunde något sådant hända i Norden?! Och - kanske lite överraskande - hur kunde jag låta bli att känna av det? Jag insåg att jag väntade mig att jag skulle känna av något slags 'disturbance in the Force'.

Det gjorde jag inte.

Min reaktion bottnade i en dag som då låg strax under 10 år tillbaka i tiden och vars 20-årsdag vi snart kommer att markera, den dag som vi dag bara kallar 9/11. Den elfte september 2001.

Min pappa var i New York den dagen. Som Svenska Yles USA-korrespondent rapporterade Nils Torvalds direkt från ett förändrat land. (Hans minnesbilder nu 20 år senare kan man höra på Arenan här.) Den gången avbröt jag mitt arbete strax efter att det första planet hade träffat World Trade Center för att höra på radionyheterna. Helt opåkallat, för det brukade jag inte göra då och det brukar jag fortfarande aldrig göra. Eftermiddagsnyheterna på radio hör inte till mina rutiner. Men den dagen knäppte jag på radion.

Min första coronamardröm

15/4/2021

I natt var det dags för min första coronamardröm. I mitt FB-flöde har jag kunnat se att många andras drömmar i ett tidigt skede påverkades av coronan, men för mig tog det tills i natt. Och föga överraskande handlade det då om att försöka ta sig till mässan - det är ju det som har förändrats mest i mitt liv på grund av coronan, att jag inte enkelt kan ta tåget till Helsingfors och gå i mässan bara för att jag vill det.

I drömmen vandrade jag omkring på vad jag hade för mig var ett stort hotell. I nästan alla rum pågick livesändning av en mässa från ett rum jag desperat försökte hitta. Suddiga, svartvita monitorer varvades med högupplösta färgbilder (alla det gångna årets många webbmässor?) och mässan fortskred enligt sin ordning medan jag gick upp och ner - mest ner - i trappor och genom rum efter rum för att hitta det där hemliga rummet med fotpallar i rött läder (dem såg jag ju på skärmarna).

Jag kom äntligen fram till rummet precis vid instiftelsen och elevationen, men jag fick bara falla på knä intill dörren, för man skulle ju ha rätt biljett för att komma in och där var det stopp.

Sen vaknade jag.

Men jag vaknade faktiskt glad, trots mardrömskänslan av att gå och gå och leta och leta, för jag var road av vad hjärnan hittar på när vi sover och tacksam över att ett ögonblick ha fått knäfalla inför Herren, ens i en dröm.

Bilden ovan, en skärmdump från St. Olav katolske domkirkemenighets webbsändning av sakramentstillbedjan via Facebook, är exakt ett år gammal.

"Lengsel etter Ham som bor i tabernaklet"

26/2/2021

Det är lite mer längtan igen idag. Lite mer "lengsel etter Ham som bor i tabernaklet", som bildtexten på St Olav katolske domkirkemeninghets FB-sida så träffande uttryckte det.

Jag såg den fina bilden precis efter att jag hade deltagit i korsvägsandakten i St Olav kirke, strax före lunchmässan på St Olavs FB-sida. Precis före korsvägen lade jag ut en egen längtan-bild på Instagram med glasmålningsfotot från S:t Henrik som är ingångsbild för det här inlägget också.

I Norge är mässorna inte öppna för allmänheten på grund av coronan, så det enda man kan göra är som personen på bilden: falla på knä utanför, så nära man kan komma Honom som bor i tabernaklet.

Den bilden säger allt om hur smärtsamt det är när kyrkorna är stängda.

I all sorg, bedrövelse och längtan är jag oändligt glad över alla de många församlingar som når de troende på olika sätt. Som i Trondheim, till exempel, där man firade askonsdagsmässan utomhus för att så många som möjligt skulle kunna delta. Heja Norge!

Olsok - Olav den heliges minnesdag

29/7/2020

Idag är det Olav den heliges minnesdag - en dag som i min släkt förknippas med farfar Ole och firades med tårta - men som förstås är störst i Norge, där man firar Olsok idag. Ordet kommer från fornnordiskans ólafsvaka och betydde därför ursprungligen aftonen före S:t Olavsdagen, men i modern norska används ordet också om själva dagen den 29 juli, då S:t Olav firas i åminnelse av hans död samma datum år 1030. För att markera dagen delar jag redan på förhand länken till St Olavs domkirkemenighets YouTube-sända mässa från katolska domkyrkan i Oslo - den firas nämligen idag kl. 19 finsk tid. (I S:t Olavs församling i Jyväskylä firas dagens festmässa redan kl. 18.)

Uppdatering: Sen fick jag ju tag på länken till biskopsmässan i Nidarosdomen, så i stället för domkirkemeningheten sällade jag mig till dem (i år förstås en mindre skara) som hade gjort den traditionella pilgrimsvandringen till Nidaros i dagens Trondheim.

Be för oss, Olav den helige!

Samtliga bilder i det här inlägget är skärmdumpar från Oslo katolske bispedømmes YouTube-kanal. Mer Olsok-material finns också på katolsk.no.

Petrus och Paulus, be för oss

29/6/2020

Idag firar kyrkan de heliga apostlarna Petrus och Paulus. I kyrkans martyrologium heter det att de båda förkunnade Kristi evangelium i tro och kärlek i staden Rom och gick martyrdöden till mötes under kejsar Nero. Enligt traditionen korsfästes Petrus upp och ner och begravdes i Vatikanen, medan Paulus dödades med svärd vid Via Ostiensis.

Som jag skrev igår gör coronan att jag har svårare att gestalta dagar och veckor - före coronan hade jag någonstans i bakhuvudet en vetskap om hur många dagar det var sedan senaste söndagsmässa och därmed hur många dagar det (högst) var kvar till nästa mässa. Webbmässor kanske är lite festligare på söndagen och så är det två läsningar i stället för en före evangeliet, men i verkligheten smälter de samman för mig och jag tappar räkningen. Jag vet liksom inte längre när det har gått en vecka.

Imorgon har det gått en vecka sedan jag senast fick motta Kristi kropp. Det var en tisdag, men det var en högtidsdag och ett ljus i mörkret.

Alla större helgons dagar har också fått en ny innebörd och vikt i coronaåret, har jag märkt. Förra veckan var det Johannes Döparens dag och idag är det Petrus och Paulus vi firar.

Den nya dimensionen i min relation till helgonen handlar om att coronan har konkretiserat deras lidande. Det låter kanske förmätet, men min poäng är faktiskt den motsatta. När jag vaknar till ytterligare en dag då jag inte obekymrat kan ta tåget eller bussen till närmaste katolska kyrka (eller flyget till någon av de många som ligger längre borta) och får för mig att mitt lidande nu är oerhört stort så gör det gott att påminnas om diverse martyrer och andra helgon, vars lidande faktiskt har varit av en annan storleksordning. Och som trots det har hållit fast vid sin tro. Som trots det har uthärdat och framhärdat och avgått med segern i en kamp som har varit betydligt värre än min.

Statyn av Johannes Döparen i S:ta Katarina kyrka i Karis.

Jonsmesse på Johannes Döparens dag

24/6/2020

Idag hade jag tänkt ta en promenad till S:ta Katarina kyrka för att markera att det idag är precis 550 år sedan invigningen på Johannes döparens dag år 1470, men det passade inte ihop med kyrkvaktmästarens program, så jag tar det besöket imorgon i stället. Idag blev det i stället lunchmässa med församlingen i St Olav i Oslo via Facebook, och det passade ju strålande med Jonsmesse på norska när det dessutom visade sig att dagens celebrant fader Josef Ottersen hade firat sin första mässa efter prästvigningen den 23.6.2018 just på Johannes Döparens dag för två år sedan. Grattis och tack, fader Josef!

Bilderna i dagens inlägg är skärmdumpar från St Olavs domkirkemenighets webbsändning från katolska domkyrkan i Oslo.

I Oslo finns planer på "mässbiljetter"

4/5/2020

Jag hade inte tänkt skriva något inlägg om dagens webbmässa - hade de facto tänkt satsa på rosenkrans i stället för mässa idag, när det nu är maj och Jungfru Marias månad, även om det ena inte utesluter det andra - men delar några bilder från St. Josephs kirke i Oslo i alla fall eftersom det som kyrkoherden (eller sognepresten, som det heter på norska) sa i slutet av mässan var intressant. I mässan som sändes via Facebook sa fader Pål Bratbak sa att man nu arbetar med att ta fram ett system som innebär "biljetter" (han ritade citationstecknen i luften) till mässorna för att se till att det inte blir för många på plats samtidigt.

I Oslo kommer det också att bli ändringar i mässtidtabellerna på söndagarna för att se till att de människor som går i en mässa hinner ut innan kyrkfolket börjar anlända till följande mässa. Programmet torde kunna offentliggöras imorgon och biljettsystemet - som ska bygga på mobilteknologi, men också ge möjlighet för dem som inte är tekniskt lagda att enkelt få en biljett - ska klart i god tid före söndag, sa fader Pål.

Jag tycker det låter synnerligen vettigt. Till påvemässor ska man också alltid ha biljett, så det finns ju precedens för det här i kyrkan, och förutsatt att Oslo stift tar fram ett vettigt system kanske vi kan anpassa det efter våra förhållanden när det i sinom tid blir dags att lätta på restriktionerna här.

I Oslo är förstås St. Olav domkyrka betydligt större än vår katedral i Helsingfors, men så är antalet katoliker större också. Men norrmännen har också behändigt St Joseph precis intill St. Olav, vilket redan tidigare har gett mer flexibilitet i fråga om mässtidtabellen på söndag. Och det är förstås inte de enda katolska kyrkorna i Oslo heller - och ju fler kyrkor, desto lättare också med coronan.

Hur som helst är jag glad att man nu ser sig om efter lösningar i stället för att bara vänta och be. Inte för att bön är något jag fnyser åt, tvärtom. (Det är ju en orsak till att jag saknar mässan så väldigt mycket: det är den överlägset bästa bönen.) Ora et labora är det som gäller.

Annandag påsk - 30 dagar sedan eukaristin

13/4/2020

Det finns fler webbmässor än någonsin att välja mellan. Jag märker ibland att jag står som åsnan mellan hötapparna - eller grässtråna, snarare, för någon riktig måltid kan man ju inte välja. Idag hade jag inte valt på förhand alls, utan tänkte håglöst att jag kanske väljer någon kvällsmässa eller en amerikansk högmässa sent på kvällen finsk tid. Men vid 12-snåret bläddrade igenom Facebookflödet och möttes av beskedet att högmässan i St Olavs domkirke i Oslo precis skulle böra på församlingens FB-sida. Så jag blev sittande och fick följa med mässan i en bekant kyrka.

I november förra året var jag där senast. Inte ens ett halvår har gått, men världen har förändrats till oigenkännlighet.

Efter mässan läser jag Olle Brandt på Signum.se, som berättar om martyrer från 300-talet: "Den som trotsat förbuden och tagit emot andra kristna i sitt hem för att fira dominicum [eukaristin] med sina trossyskon säger att han inte kunde förbjuda dem att komma, 'för utan dominicum kan vi inte (leva)'."

Utan dominicum kan vi inte leva.

Nej, utan eukaristin går det inte att leva, det är precis så jag känner det.

Dominikansystrarna på Sankta Katarinahjemmet i Oslo

11/12/2019

I slutet av november bodde jag några nätter på Sankta Katarinahjemmet, ett gästhem som drivs av dominikansystrarna i Oslo, vars kloster ligger vägg i vägg med gästhemmet. Jag lade ut några bilder under resan, men eftersom jag inte kom ihåg att be priorinnan, syster Anne Bente Hadland OP, om lov att publicera bilder på systrarna när jag talade med henne på ort och ställe fick den här uppdateringen vänta. Nu har jag ändå fått tillstånd per e-post, så här kommer de bilder som uteblev när det begav sig.

Morgonmässa i domkyrkan i Oslo

29/11/2019

Tiden verkar inte räcka till för att uppdatera bloggen just nu, så jag nöjer mig igen med att klistra in en FB-uppdatering: Jag började dagen med bön i Sta Katarinahjemmets kapell, fortsatte med mässa på norska i St. Olav domkirke och sedan fortsatte Nordisk Ekumenisk Kvinnokommitté (NEKK) sitt möte.