Dagens helgon är påven Johannes den tjugotredje. Han blev helgonförklarad år 2014 och jag minns att jag följde med direktsändningen från Petersplatsen. Han och Johannes Paulus II blev helgonförklarade samtidigt av Franciskus.
Johannes Paulus II var den första påven jag själv såg ”live” på Petersplatsen (och senare på en audiens inne i Vatikanen) men Johannes XXIII var min favorit den där helgonförklaringsdagen. Innan farmor dog gav hon mig sin rosenkrans som hade välsignats av Johannes XXIII – eller Johnny Exexajajaj, som det uttalades i en australisk teveserie jag såg för länge sedan.
Min favorithistoria om honom är när han meddelade sina medarbetare i Vatikanen om att det skulle ordnas ett ekumeniskt koncilium år 1963. De protesterade och sa att det är omöjligt med den tidtabellen? Jaså, då gör vi det 1962, svarade påven. Och så blev det, i oktober 1962, precis för 59 år sedan idag, inleddes första sessionen av Andra Vatikankonciliet. Det är därför hans minnesdag är idag och inte på hans himmelska födelsedag följande år.
Det var innan jag föddes, men i kyrkans tideräkning är det ju som igår. Såren har inte läkt än, verkar det som. Traditionis custodes tyder på det i alla fall. Ändå tror jag ju inte alls att det är såren efter konciliet som inte har läkt, utan såren av dålig ledning efteråt.
I biskop Paul Verschuren SCJ hade vi i Finland en biskop som själv hade varit med på ett hörn på Andra Vatikankonciliet och som förstod vad konciliefäderna ville. Mässan i S:t Henrik firades med vördnad och med mycket latin. Hos oss städade man inte bort knäpallar och tog i bruk kalkar som såg ut som (och kanske var) kristallglas. På andra håll var det inte lika väl ställt. Jag minns själv en mässa i Kalifornien mot slutet av 90-talet som fick mig att undra om det faktiskt var en katolsk kyrka jag befann mig i och jag har läst om än värre missförhållanden på andra håll.
Johannes Paulus II var den första påven jag själv såg ”live” på Petersplatsen (och senare på en audiens inne i Vatikanen) men Johannes XXIII var min favorit den där helgonförklaringsdagen. Innan farmor dog gav hon mig sin rosenkrans som hade välsignats av Johannes XXIII – eller Johnny Exexajajaj, som det uttalades i en australisk teveserie jag såg för länge sedan.
Min favorithistoria om honom är när han meddelade sina medarbetare i Vatikanen om att det skulle ordnas ett ekumeniskt koncilium år 1963. De protesterade och sa att det är omöjligt med den tidtabellen? Jaså, då gör vi det 1962, svarade påven. Och så blev det, i oktober 1962, precis för 59 år sedan idag, inleddes första sessionen av Andra Vatikankonciliet. Det är därför hans minnesdag är idag och inte på hans himmelska födelsedag följande år.
Det var innan jag föddes, men i kyrkans tideräkning är det ju som igår. Såren har inte läkt än, verkar det som. Traditionis custodes tyder på det i alla fall. Ändå tror jag ju inte alls att det är såren efter konciliet som inte har läkt, utan såren av dålig ledning efteråt.
I biskop Paul Verschuren SCJ hade vi i Finland en biskop som själv hade varit med på ett hörn på Andra Vatikankonciliet och som förstod vad konciliefäderna ville. Mässan i S:t Henrik firades med vördnad och med mycket latin. Hos oss städade man inte bort knäpallar och tog i bruk kalkar som såg ut som (och kanske var) kristallglas. På andra håll var det inte lika väl ställt. Jag minns själv en mässa i Kalifornien mot slutet av 90-talet som fick mig att undra om det faktiskt var en katolsk kyrka jag befann mig i och jag har läst om än värre missförhållanden på andra håll.
RSS Feed
