I min Faders hus

Höstens första katolska mässa i Karis

12/9/2020

Tjugofjärde söndagen under året började för mig redan på lördagen när jag fick jag nåden att delta i den mässa som pater Ryszard Mis SCJ firade i 550-åriga S:ta Katarina i Karis. Vi var båda på plats i god tid, så jag hade tillfälle att gå till bikt före mässan också, halleluja! Det finns inga ord att uttrycka min tacksamhet - regnet utanför störde inte mitt humör det minsta vare sig på väg till kyrkan eller under promenaden hem!

Det var också härligt att kunna berätta för de andra församlingsmedlemmar som var på plats om det jag har lärt mig om S:ta Katarina i samband med sommarens 550-årsfirande. Att altaret är det ursprungliga medeltida altaret, att kyrkan aldrig har brunnit, att två av kyrkklockorna också härstammar från katolsk tid...

Äntligen mässa igen

24/5/2020

Efter en dryg månad utan mässa var det dags igen lördagen den 23 maj. Pater Rafal Czernia SCJ kom till Karis och firade mässa i S:ta Katarina. Och å, vad jag är tacksam - i synnerhet som jag fick bikta mig före mässan. Deo gratias!

Båda församlingarna i Helsingfors, S:ta Maria och S:t Henrik, har infört webbanmälningar till mässan och stiftet har fått nya anvisningar för mässgång i coronatider. Världen har förändrats, men sakramenten består.

Symeon och Hanna - och himmelsk dimissionsdag

20/5/2020

Idag firar vi Kristi himmelsfärdsdag, men innan jag skriver några ord om det vill jag återgå till gårdagen. Då fick jag nämligen tillfälle att be rosenkransen i S:ta Katarina kyrka här i Karis.

Häromdagen talade jag i telefon med Marja-Sisko, som är församlingsmästare i Karis-Pojo lutherska församling, och vi uttryckte vår gemensamma sorg över allt det vi inte kan göra på grund av coronan. Hon konstaterade att hon ändå har det lättare än många andra, eftersom hon alltid kan komma till kyrkan för att be. Jag berättade att jag gärna har gått mina promenader så att jag har gått till kyrkan och då sa Marja-Sisko att hon gärna öppnar kyrkan för bön bara man kommer överens om det på förhand.

Igår passade sedan våra tidtabeller ihop och klockan 13 steg jag glädjestrålande in i kyrkan, ganska exakt en månad efter att jag senast gick i mässan där. Mässa var det ju inte den här gången, men som jag skrev häromdagen så saknar man även kyrkorummet i dessa dagar. Därför kändes samtalet med Marja-Sisko som ett bönesvar: Jag må ha långt till S:ta Maria, min församlingskyrka i Helsingfors, men S:ta Katarina finns kvar på promenadavstånd och väntar.

Och väntar.

Det ordet passade speciellt bra igår, för av någon anledning kom jag mig att be den glädjerika rosenkransens hemligheter igår i stället för den ärorika, fast det var onsdag - kanske för att jag var så strålande glad och för att den ärorika ju passar allra bäst idag när det är himmelsfärdsdag.

Hur som helst var det alltså den glädjerika rosenkransen jag bad i S:ta Katarina.

Marja-Sisko hade tänt ljus på altaret för min privata bönestund. Det gjorde mig så glad.

Guds barmhärtighet

19/4/2020

Jag är på plats i god tid. Klockan 13.30 ska fader Rafal Czernia SCJ komma och fira mässa i S:ta Katarina - halleluja! - men jag har lovat vara på plats redan kl. 13, för då blir det inga problem med att kyrkan måste låsas mellan att Jan Hellberg, som är tf. kantor i Hangö församling men bosatt i Karis, övar på orgeln och vår mässa. Efter mässan blir jag också kvar i kyrkan tills den lutherska kyrkoherden Pentti Raunio kommer till kyrkan för att förrätta ett dop kl. 15 i stället för att försöka sätta mig in i hur man låser kyrkan.

Både Jan och Pena verkar glada åt att prata en stund - på väldigt tryggt avstånd. Jan står uppe på orgelläktaren och jag nere i kyrkan medan vi talas vid. Mellan Pena och mig är det också minst fem meter hela tiden. Med båda talar jag om den stora glädjen jag känner över att få gå i mässan igen efter en dryg månads påtvingad coronapaus.

- Då kan du tänka dig hur det känns för mig, säger Pena. Första skärtorsdagen som jag inte kunde fira nattvardsgudstjänt sedan 1974!

I Karis-Pojo svenska församling hade man nämligen valt att inte fira nattvardsgudstjänst för att inte ställas inför valet om vilka sju församlingsmedlemmar som skulle få komma till kyrkan och nattvardsbordet. Att kyrkoherden kände stor sorg över beslutet är uppenbart.

Jan skulle ha spelat orgeln i Hangö under den nattvardsgudstjänst som firades där och streamades, men han var lite snuvig, så det blev en annan organist som fick den möjligheten i stället.

I pausen mellan att Jan lämnar kyrkan och fader Rafal dyker upp hinner jag tacka Gud - och ser plötsligt att det står något i kanten på glasmålningen i altarväggen. Har jag aldrig sett det förut eller har jag bara glömt bort det?

Kommen till mig I alle som arbeten och ären betungade och jag skall vederkvicka eder.

Precis så känns det. Jag var betungad, men jag får komma till Kristus och bli vederkvickt. Halleluja!

En promenad till Lilla Elsas hus

8/4/2020

Igår tog jag en eftermiddagspromenad och tog en solig bild av Lilla Elsas kors (som jag skrev om häromdagen) intill S:ta Katarina kyrka. Det kändes roligt att "hälsa på" när jag vet att hon inte är bortglömd. För bortglömd är hon definitivt inte. Gravkorset vid kyrkan har fått många andra att också undra över henne - och bli glada åt att få veta mer. Jag tror att vi är många som gläder oss över att Lilla Elsa har släktingar i livet som tänder ljus vid mormors systers grav vid jul. Kanske det är speciellt viktigt så här i coronatider att veta att någon som vid första anblicken ser ensam och övergiven ut inte är det.

Undra på att det var soligt och varmt bland gravarna vid kyrkan igår.

Idag tog jag en morgonpromenad i stället för en eftermiddagspromenad. Och jag gick åt helt motsatt håll än vanligt, eftersom jag ville ta en titt på ett hus som jag har gått förbi hur många gånger som helst. Det är ett hus som har fått en annan betydelse för mig nu när jag vet att det är det hus som Viktor och Ida Österlund - Lilla Elsas föräldrar - lät bygga år 1908, samma år som deras äldre dotter dog.

Jag vet inte om Lilla Elsa själv hann bo i det stora huset på Alingsåsgatan eller om hon bara hörde talas om byggplanerna, men i det huset växte hennes lillasyster Doris upp.

Idag kallas det i Karis för Lönngrens hus eftersom Doris (som jag skrev igår) gifte sig med Bertel Lönngren.

Lilla Elsas dödsannons

7/4/2020

Igår skrev jag om Lilla Elsas kors. Idag vet jag lite mer om Lilla Elsa, eftersom ett upprop i en lokal FB-grupp snabbt resulterade i hennes dödsannons i Vestra Nyland (som Västis skrevs på den tiden). Jag är inte den enda som har undrat vem Elsa var.

Nu vet jag att hennes föräldrar hette Ida och Viktor, att hon hade en syster och att familjen hette Österlund i efternamn.

Lilla Elsa hette Elsa Emilia Österlund. Google har hjälpt mig att ta reda på att systern, som i dödsannonsen är anonym, hette Doris Linnea. Hon levde till vuxen ålder och gifte sig med Bertel Valdemar Fritiof Lönngren.

Jag hoppas kunna få veta något mer om Doris Linnea och om hon och Bertel Valdemar eventuellt fick några barn.*

Men eftersom det här är Svenskfinland och världen är sökbar vet jag redan att det finns en annan koppling mellan mig och lilla Elsa än hennes gravkors.

Lilla Elsas kors

6/4/2020

Alldeles intill S:ta Katarina kyrka här i Karis står Lilla Elsas kors. Korset finns på en av de gamla gravarna intill kyrkan och det är först under mina många promenader till kyrkan de senaste veckorna som jag har börjat fundera mer över både Lilla Elsa och korset på hennes grav.

På korset finns inget efternamn, bara orden "Lilla Elsa" och hennes födelse- och dödsdatum. Hon föddes 15 januari 1901 och dog 25 maj 1908, bara sju år gammal.

Lilla Elsas kors intill S:ta Katarina kyrka

Eftersom korset står precis till höger om ingången till kyrkan har jag sett det många gånger och utan större reflektion beundrat själva korset. Det har liksom vagt påmint mig om en avlägsen släktings kors på gamla begravningsplatsen i Ekenäs, så ibland har jag ägnat honom en tanke när jag har sett korset.

Men så häromdagen tog jag ett steg närmare korset för att se vem det var som hade fått sin sista viloplats på ett så idealiskt ställe.

Utan coronaviruset hade jag knappast tagit en närmare titt, men min längtan efter sakramenten för mig nu till S:ta Katarina mycket oftare än förr. Jag har liksom tröstat mig med att ens få röra mig på vigd jord. Så det har blivit några varv runt kyrkan, något jag aldrig har sysslat med förut.

Och ett barns grav berör ju alltid på ett speciellt sätt, så jag började smått undra vem Lilla Elsa var. Vems älskade barn?

In hac lacrimarum valle

25/3/2020

Idag såg jag till att jag var hemma och vid datorn kl. 13 finsk tid för att be Fader vår - eller i det här fallet Pater noster - tillsammans med påven för ett snabbt slut på coronapandemin. Klicka här eller på påvebilden nedan för att delta i bönen i efterhand. Videon från Vatikanen fortsätter med Angelus-bönen, som brukligt klockan 12 (italiensk tid), men eftersom påven hade bett alla kristna delta i bönen bad man vår gemensammaste bön först.

I S:t Henrikskatedralen deltog vår stiftsadministrator Marco Pasinato och kyrkoherden Jean Claude Kabeza i böneuppropet. Den bönen kan man se på Katolsk informationstjänsts FB-sida här och på S:t Henriks livestream. Efter Fader vår - i det här fallet Isä meidän - fortsatte bönen med att fader Marco förnyade tillägnelsen av Finland till Jungfru Maria.

Efter webbönerna gick jag ut på promenad. Eftersom det är Jungfru Marie bebådelsedag - även kallad Herrens bebådelse - idag ville jag be rosenkransen under min motionsrunda och den här gången valde jag att göra det med "sällskap", d.v.s. på latin med gregoriansk sång. Det lät sig göras tack vare en video på YouTube som jag kunde ha med i hörlurarna (jag betalar för YouTube Premium som gör att ljudet i en video inte stängs av även om man släcker skärmen på telefonen).

Promenad och bön

18/3/2020

Idag firas inga mässor offentligt i Finland längre. Coronaepidemin gör att prästerna även här får göra som i många andra länder, fira mässa privat och för de troende på webben. I min församling, S:ta Maria, är kyrkorna öppna kl. 9-16 för bön och själavård - så mässtidtabellen ser likadan ut som förut, men prästerna firar morgon- och kvällsmässorna utan de troendes fysiska närvaro. I S:t Henrik är katedralen öppen, men mässorna firas inte med kyrkfolket. I Heliga Korsets församling i Tammerfors uppmanas de troende att följa med mässor och böner i kyrkan via församlingens livestream. Stiftet har publicerat sina rekommendationer.

Jag är själv sjukledig. Nej, inte på grund av corona, utan av utmattning (du kan läsa mer här) och då är det viktigt för återhämtningen att man motionerar, så jag är glad att vi inte har utegångsförbud som i Spanien.

Jag har snällt gått ut på promenad varje dag. I lördags till S:ta Katarina, för då var det mässa där, och sedan dess ofta med en vända via begravningsplatsen och en väns grav. På hennes grav står nämligen en liten Mariastaty, så jag går gärna just dit och ber.

Idag gick jag ett varv runt spånbanan och tänkte att jag går hem via begravningsplatsen och avslutar promenaden med en stund av bön. Men så kom jag att tänka på att spånbanan här i Karis ju inte ligger långt från kyrkan, så jag gick den vägen i stället.

Kyrkan är knappast öppen, tänkte jag, men jag kan ta min bönestund utanför den lika väl som på begravningsplatsen. Det kändes naturligt med andlig kommunion nära den plats där jag senast fick motta Kristus i eukaristin.

Men när jag gick runt kyrkan (jag kom in genom den nedre porten, den som vetter ner mot sjön) hörde jag någon spela på orgeln. Och visst, kyrkan var öppen, så jag gick in, tog åt mig en knäkudde och bad rosenkransen för ett snabbt slut på den här vidriga epidemin.

Så tacksam för en mässa i coronavirustider

14/3/2020

Idag kom pater Zenon Styrkowski SCJ till Karis för att fira mässa första gången. Det var ju inte helt som vanligt, ett par äldre damer som brukar komma till mässan i S:ta Katarina kyrka hade på förhand meddelat att de inte kunde delta i mässan på grund av coronaviruset och inte hade vi kyrkkaffe efter mässan heller, eftersom stiftets nya coronavirusdirektiv (här på finska och här på engelska) har slagit fast att vi fortsätter fira mässor men att övrig verksamhet dras ner till minimum. I Åbo har Heliga Birgittas församling satt in en mässa till klockan 16 på söndag för att minska trängseln i högmässan. I S:t Henrik och S:ta Maria firas det väl redan så många mässor på söndagarna att det knappast går att öka antalet, så där fortsätter man som förut. Men alla personer som hör till riskgrupperna för viruset eller som har anhöriga som hör till riskgrupperna uppmanas stanna hemma och satsa på andlig kommunion i stället, helt i enlighet med Nordiska biskopskonferensens rekommendationer (som jag skrev om i fredags).

I Norge och Danmark har biskoparna varit tvungna att fatta samma beslut som i Rom, nämligen att man inte firar offentliga mässor under den här virusepidemin. Därför var jag så oändligt tacksam över att kunna gå i mässan idag, över att kunna gå till nattvard (och nej, ingen kontakt mellan mig och prästen vid munkommunion den här gången heller (jfr det jag skrev efter mässan i söndags). Om vi har offentliga mässor i Finland om en vecka kan man inte veta nu, så fort som situationen förändras, så jag tackar och tar emot medan jag kan.

Mässan idag gick på finska, jag läste första läsningen, Attila den andra och pater Zenon förstås evangelietexten. I förbönerna ingick en särskild förbön för alla dem som kämpar med coronaviruset, inklusive och i synnerhet alla de forskare som jobbar med att hitta hjälpmedel i kampen mot viruset.

Herre, hör vår bön.