I min Faders hus

Du vet att du är katolik när...

28/9/2021

Förra veckan stannade jag inför anslagstavlan vid S:ta Katarina kyrka. Eller egentligen hade jag redan gått förbi den, men stannade sedan upp i mina tankar. Var det inte en knut på anslagstavlan? Men lutheranerna hedrar ju inte Maria som knutlöserskan?! Och den tanken fick mig att tänka på alla de där skämten med "Du vet att du är X när..."

Du vet att du är katolik när du ser en knut och associerar till Maria Knutlöserskan i stället för, typ, knutar.

Men faktum är att alla katoliker säkert inte heller gör det, för det är en ganska ny fromhetsform. Det är de facto först den nuvarande påven Franciskus som har gjort Maria Knutlöserskan till en större grej, fast tanken går tillbaka till 100-talet och kyrkofadern Irenaeus. På Signum.se kan man läsa mer om både Irenaeus och Franciskus roller i sammanhanget.

I verkligheten var knuten på anslagstavlan en reklam för Kyrkans samtalstjänst.

Fromheten kring Maria Knutlöserskan har vuxit till sig sedan 1600-talets Tyskland, där den kändaste Knutlöserskan målades, i och med att en viss Jorge Maria Bergoglio såg målningen under sina studier i Tyskland. Som kardinal bidrog han till att vördnaden spreds i Argentina och Brasilien för att nå hela världen när han blev vald till påve.

För mig visar den utvecklingen att katolska kyrkan i sanning är just katolsk, men det påminner mig också om att det finns moderiktningar även i andaktsformer.

Min bägare rinner över

20/9/2021

Idag har jag tänkt på Psalm 23, framför allt raderna ”du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden” (Ps 23:5). För så har det varit för mig de senaste dagarna.

Lördag eftermiddag: Mässa och första kommunion i S:ta Katarina.

Lördag kväll: Helgmålsbön i S:ta Katarina med deltagarna i Lärkkullas Kvinnoweekend, trots att jag inte hade möjlighet att delta i hela weekenden.

Söndag: Mässa och konfirmation i S:t Henrikskatedralen i Helsingfors.

Idag: En intervju om kyrkor i mitt liv som ska ingå i morgondagens nyländska förmiddag på Yle Vega och sedan på Arenan. Gunilla Ginström från Yle föreslog att vi skulle göra intervjun vid S:ta Katarina kyrka, så vi träffades där. Och precis när vi var klara – på minuten, alltså – dök kyrkvärden Camilla upp, så jag fick tillfälle att be en stund inne i kyrkan efteråt.

Och inte nog med det: imorgon, tisdag, blir det en mässa till, för då har vi församlingsrådsmöte i S:ta Maria katolska församling och det mötet är inte på distans, så jag kommer att gå i kvällsmässan före mötet, så där som jag alltid gjorde före coronan!

Tala om att livet återvänder, livet segrar: Christus vincit omnia!

En dag för jubel och bön

8/9/2021

Den åttonde september firar kyrkan Jungfru Marias födelsedag. Antifonen inför dagens laudes lyder: Låt oss jubla över Marias födelse och tillbedja Kristus, hennes son. Ett strålande sätt att börja dagen, tycker jag. Och så sammanfattar den på ett enkelt och tydligt sätt att all helgonkult handlar om att tillbedja Kristus, inte helgonen. Helgonen är förebilder, inspirationskällor, glädjeämnen och påminnelser om att det går att välja den smala vägen i alla tider.

Idag tänker jag också på en pojke jag undervisade i församlingen någon gång på 1990-talet. Vi talade om helgon och helgonförklaringsprocessen och jag konstaterade att martyrer är ett specialfall: de som dör för sin tro kan bli helgonförklarade mer eller mindre direkt. Pojken jag tänker på - som i sanningens namn inte brukade höra till de mest gudfruktiga i gruppen - utbrast genast: då ska jag bli martyr, hur kan jag bli det?

Han såg alldeles tydligt martyriet som en räkmacka till himlen, vilket kanske inte är så konstigt eftersom död och lidande inte hade någon plats i hans vardag. Men samtalet tog inte slut där, utan han ville konkret veta hur han skulle fixa till sin martyrdöd. Jag sa att det nog inte är sannolikt i Finland, men att det tyvärr finns länder där kristna utsätts för förföljelse. Bra, när jag blir vuxen ska jag resa till ett av de länderna och bygga en kyrka, sa han.

När man är barn är det förstås just så enkelt. Världen är svartvit.

När man är vuxen tänker man ju att kampen i allmänhet handlar om att välja rätt bland alla schatteringar i grått. Om att orka lite till och få vardagen att gå ihop utan alltför många kompromisser. Man är långt ifrån lika absolut som ett barn.

Men läser man ens några fakta om dagens helgon (på finska kan man t.ex. följa FB-sidan Katolisia pyhiä, som uppdateras varje dag med informationen ur Martyrologium Romanum, vilket innebär att där varje dag i kalenderåret presenteras en kort biografi över 10-20 helgon) så märker man att vi har en enorm sky av vittnen att låta oss inspireras av. Och att vi faktiskt borde ställa siktet lite högre än "inte alltför många kompromisser". Vi är faktiskt kallade till helighet.

Som jag konstaterade i min radioandakt häromdagen är det genom bön vi enklast kan arbeta på att bli heligare. Så jag firar Jungfru Marias födelse med rosenkrans i S:ta Katarina kyrka, för där är det lämpligt bönedag, vilket innebär att kyrkan är öppen från 9 till 17. Deo gratias!

Och så här fint avslutas hymnen i dagens laudesbön:

Till glädjefest församlade
vi firar glatt din födelse,
den dag då ren och strålande
du kom med hopp till fallen värld.

För din skull har vi icke mer
I dödens land vårt enda hem,
ty genom dig har himmelen
med jordens söner slutit fred.

O kyrkans moder, sjung med oss
den ende Gudens tack och lov,
ty han är den Trefaldige
från evighet till evighet. Amen.

Tack, gode Gud, för kyrkan och mässan!

9/5/2021

Vilken glädje och lättnad igår när det äntligen var mässa i S:ta Katarina kyrka i Karis igen. Pater Zenon Strykowski kom och hörde bikt och firade mässa och livet var nästan som vanligt igen. Fast det är det ju inte. Vi får vara fem församlingsmedlemmar + prästen eller sex församlingsmedlemmar + prästen beroende på om vi följer reglerna i Esbo stift eller i Borgå stift (den lokala finska lutherska församlingen hör till Esbo stift, medan Karis-Pojo svenska församling förstås hör till Borgå stift).

Men för den lilla grupp som var med var det en stor glädje att få delta i mässan igen. Och pater Zenon försäkrade att det var en glädje för honom också. Med tanke på att han i höstas vårdades på sjukhus för covid var det speciellt glädjande att höra honom sjunga mässan - mest på latin, eftersom ingen av oss församlingsmedlemmar hade finska som modersmål. Samtalet före och efter mässan gick på svenska, finska och engelska, men alla hade minst ett gemensamt språk med varandra, och det räcker ju bra.

Jag läste dagens läsningar på svenska för att min förstakommunionselev skulle förstå texterna.

Jag råkade aktivera fel kamera när jag skulle ta en bild av läsningarna, före mässan men det var kanske bara bra.

Höstens första katolska mässa i Karis

12/9/2020

Tjugofjärde söndagen under året började för mig redan på lördagen när jag fick jag nåden att delta i den mässa som pater Ryszard Mis SCJ firade i 550-åriga S:ta Katarina i Karis. Vi var båda på plats i god tid, så jag hade tillfälle att gå till bikt före mässan också, halleluja! Det finns inga ord att uttrycka min tacksamhet - regnet utanför störde inte mitt humör det minsta vare sig på väg till kyrkan eller under promenaden hem!

Det var också härligt att kunna berätta för de andra församlingsmedlemmar som var på plats om det jag har lärt mig om S:ta Katarina i samband med sommarens 550-årsfirande. Att altaret är det ursprungliga medeltida altaret, att kyrkan aldrig har brunnit, att två av kyrkklockorna också härstammar från katolsk tid...

Äntligen mässa igen

24/5/2020

Efter en dryg månad utan mässa var det dags igen lördagen den 23 maj. Pater Rafal Czernia SCJ kom till Karis och firade mässa i S:ta Katarina. Och å, vad jag är tacksam - i synnerhet som jag fick bikta mig före mässan. Deo gratias!

Båda församlingarna i Helsingfors, S:ta Maria och S:t Henrik, har infört webbanmälningar till mässan och stiftet har fått nya anvisningar för mässgång i coronatider. Världen har förändrats, men sakramenten består.

Symeon och Hanna - och himmelsk dimissionsdag

20/5/2020

Idag firar vi Kristi himmelsfärdsdag, men innan jag skriver några ord om det vill jag återgå till gårdagen. Då fick jag nämligen tillfälle att be rosenkransen i S:ta Katarina kyrka här i Karis.

Häromdagen talade jag i telefon med Marja-Sisko, som är församlingsmästare i Karis-Pojo lutherska församling, och vi uttryckte vår gemensamma sorg över allt det vi inte kan göra på grund av coronan. Hon konstaterade att hon ändå har det lättare än många andra, eftersom hon alltid kan komma till kyrkan för att be. Jag berättade att jag gärna har gått mina promenader så att jag har gått till kyrkan och då sa Marja-Sisko att hon gärna öppnar kyrkan för bön bara man kommer överens om det på förhand.

Igår passade sedan våra tidtabeller ihop och klockan 13 steg jag glädjestrålande in i kyrkan, ganska exakt en månad efter att jag senast gick i mässan där. Mässa var det ju inte den här gången, men som jag skrev häromdagen så saknar man även kyrkorummet i dessa dagar. Därför kändes samtalet med Marja-Sisko som ett bönesvar: Jag må ha långt till S:ta Maria, min församlingskyrka i Helsingfors, men S:ta Katarina finns kvar på promenadavstånd och väntar.

Och väntar.

Det ordet passade speciellt bra igår, för av någon anledning kom jag mig att be den glädjerika rosenkransens hemligheter igår i stället för den ärorika, fast det var onsdag - kanske för att jag var så strålande glad och för att den ärorika ju passar allra bäst idag när det är himmelsfärdsdag.

Hur som helst var det alltså den glädjerika rosenkransen jag bad i S:ta Katarina.

Marja-Sisko hade tänt ljus på altaret för min privata bönestund. Det gjorde mig så glad.

Guds barmhärtighet

19/4/2020

Jag är på plats i god tid. Klockan 13.30 ska fader Rafal Czernia SCJ komma och fira mässa i S:ta Katarina - halleluja! - men jag har lovat vara på plats redan kl. 13, för då blir det inga problem med att kyrkan måste låsas mellan att Jan Hellberg, som är tf. kantor i Hangö församling men bosatt i Karis, övar på orgeln och vår mässa. Efter mässan blir jag också kvar i kyrkan tills den lutherska kyrkoherden Pentti Raunio kommer till kyrkan för att förrätta ett dop kl. 15 i stället för att försöka sätta mig in i hur man låser kyrkan.

Både Jan och Pena verkar glada åt att prata en stund - på väldigt tryggt avstånd. Jan står uppe på orgelläktaren och jag nere i kyrkan medan vi talas vid. Mellan Pena och mig är det också minst fem meter hela tiden. Med båda talar jag om den stora glädjen jag känner över att få gå i mässan igen efter en dryg månads påtvingad coronapaus.

- Då kan du tänka dig hur det känns för mig, säger Pena. Första skärtorsdagen som jag inte kunde fira nattvardsgudstjänt sedan 1974!

I Karis-Pojo svenska församling hade man nämligen valt att inte fira nattvardsgudstjänst för att inte ställas inför valet om vilka sju församlingsmedlemmar som skulle få komma till kyrkan och nattvardsbordet. Att kyrkoherden kände stor sorg över beslutet är uppenbart.

Jan skulle ha spelat orgeln i Hangö under den nattvardsgudstjänst som firades där och streamades, men han var lite snuvig, så det blev en annan organist som fick den möjligheten i stället.

I pausen mellan att Jan lämnar kyrkan och fader Rafal dyker upp hinner jag tacka Gud - och ser plötsligt att det står något i kanten på glasmålningen i altarväggen. Har jag aldrig sett det förut eller har jag bara glömt bort det?

Kommen till mig I alle som arbeten och ären betungade och jag skall vederkvicka eder.

Precis så känns det. Jag var betungad, men jag får komma till Kristus och bli vederkvickt. Halleluja!

En promenad till Lilla Elsas hus

8/4/2020

Igår tog jag en eftermiddagspromenad och tog en solig bild av Lilla Elsas kors (som jag skrev om häromdagen) intill S:ta Katarina kyrka. Det kändes roligt att "hälsa på" när jag vet att hon inte är bortglömd. För bortglömd är hon definitivt inte. Gravkorset vid kyrkan har fått många andra att också undra över henne - och bli glada åt att få veta mer. Jag tror att vi är många som gläder oss över att Lilla Elsa har släktingar i livet som tänder ljus vid mormors systers grav vid jul. Kanske det är speciellt viktigt så här i coronatider att veta att någon som vid första anblicken ser ensam och övergiven ut inte är det.

Undra på att det var soligt och varmt bland gravarna vid kyrkan igår.

Idag tog jag en morgonpromenad i stället för en eftermiddagspromenad. Och jag gick åt helt motsatt håll än vanligt, eftersom jag ville ta en titt på ett hus som jag har gått förbi hur många gånger som helst. Det är ett hus som har fått en annan betydelse för mig nu när jag vet att det är det hus som Viktor och Ida Österlund - Lilla Elsas föräldrar - lät bygga år 1908, samma år som deras äldre dotter dog.

Jag vet inte om Lilla Elsa själv hann bo i det stora huset på Alingsåsgatan eller om hon bara hörde talas om byggplanerna, men i det huset växte hennes lillasyster Doris upp.

Idag kallas det i Karis för Lönngrens hus eftersom Doris (som jag skrev igår) gifte sig med Bertel Lönngren.

Lilla Elsas dödsannons

7/4/2020

Igår skrev jag om Lilla Elsas kors. Idag vet jag lite mer om Lilla Elsa, eftersom ett upprop i en lokal FB-grupp snabbt resulterade i hennes dödsannons i Vestra Nyland (som Västis skrevs på den tiden). Jag är inte den enda som har undrat vem Elsa var.

Nu vet jag att hennes föräldrar hette Ida och Viktor, att hon hade en syster och att familjen hette Österlund i efternamn.

Lilla Elsa hette Elsa Emilia Österlund. Google har hjälpt mig att ta reda på att systern, som i dödsannonsen är anonym, hette Doris Linnea. Hon levde till vuxen ålder och gifte sig med Bertel Valdemar Fritiof Lönngren.

Jag hoppas kunna få veta något mer om Doris Linnea och om hon och Bertel Valdemar eventuellt fick några barn.*

Men eftersom det här är Svenskfinland och världen är sökbar vet jag redan att det finns en annan koppling mellan mig och lilla Elsa än hennes gravkors.