Under dina vingars skugga

Tidegärden är fascinerande. Ju mer man ber den, desto mer lever texterna. Så ska det förstås vara, men för mig är det fortfarande relativt sett nytt att regelbundet börja dagen med Laudes. Förra veckan frapperades jag av hymnens ord "Bered ett rum, en rymd för dig i våra hjärtan och vårt liv." Idag fastnar jag redan några rader tidigare - som om jag aldrig hade bett med den här hymnens ord förut! - "Du hör oss nu, du som ser ner i alla djup."

Du som ser ner i alla djup. De orden känns helt klockrena i coronan och påminner mig livligt om alla dem jag av olika orsaker vill be för alldeles speciellt: om familjen där föräldrarna båda kämpar med svåra sjukdomar, om kvinnan som hade ett väldigt tungt år redan före coronan kom och vars liv nu har vänts helt upp och ner, om familjen som så gärna skulle få ett andra barn, om mannen som kämpar med svåra fysiska smärtor, om familjen där ett barns sjukdom gör att coronan känns som ett dagligt damoklessvärd över deras liv, men också om alla dem som inte kan ta avsked av nära och kära annat än online, om alla dem som inte har fått en kram på ett år och alla som inte har kunnat gå i mässan ens så ofta som jag under det gångna året. Herre, du ser oss alla i våra djup, förbarma dig över oss!

Jag fortsätter min morgonbön men stannar strax upp igen, vid psalm 63 genast efter den inledande hymnen:

Ty du är min hjälp,
och under dina vingars skugga jublar jag.
Min själ håller sig intill dig,
din högra hand beskyddar mig.

​Under dina vingars skugga jublar jag. Ja, minsann! Och jag hoppas verkligen att min själ håller sig intill dig! Det är besked som tröstar efter tankarna på alla djupen som hymnen väckte.

När jag har bett Laudes är klockan nästan 8.30. Var det inte då mässan hos oratoriebröderna i Port Elizabeth skulle börja? Jodå, bara att vänta på att sändningen från Parish of Saint Bernadette börjar. En stund får jag titta på en stillbild från utsidan av kyrkan, men sen får jag streamen att fungera (och konstaterar att kameravinkeln har bytt sedan jag deltog i en distansmässa i den här kyrkan senast).

Och igen är jag väldigt tacksam över att få delta i en mässa som firas många tusen kilometer härifrån, nästan på andra sidan jordklotet, för jag får höra en predikan jag inte skulle ha hört om det inte var för att coronan gör att jag missar dagens svenska mässa i S:t Henrik. 

​Prästen (eller diakonen) som gör det klart för mig att coronabegränsningarna är lättare i Sydafrika än de har varit tidigare. Han säger (jag citerar så gott jag kan ur minnet):

"Under lockdown, när ni inte kunde vara på plats i kyrkan, var jag så tacksam över att jag fick vara här och fira mässan vid altarna här, att jag fick bära fram era böner också. Vi kan be så innerligt, men oftast gör vi det inte. Vi klagar och protesterar. I stället för att be om nåden att bära vårt kors försöker vi i bön övertala Gud om att vi egentligen borde få ett annat kors eller helst inget alls."

Ojdå. Det är minsann sant för mig också ibland. Jag försöker ju mest be Ske din vilja, men titt som tätt föreslår jag ju ändå för Gud hur han kunde ordna saker och ting i stället. Det är lite "Men tänk nu hur bra det skulle vara om..." över det hela ibland. Som om inte Gud hade koll på precis allting.

Men predikan tog inte slut där. Prästen (eller diakonen) kopplade också samman dagens evangelietext (Joh 12:20-33 där  det bl.a. står "Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.") till helige Josef (och nu citerar jag igen ur minnet, så det är inte helt exakt):

"Josef får veta att hans hustru är med barn och han hade själv ingenting med det att göra. Men inte ska han gå sin väg heller, utan ta hand om familjen. Sen blir de förföljda av mäktiga män, så de får ta sitt pick och pack och fly till Egypten. Där måste han hux flux få tag på ett jobb, så att han kan försörja familjen, samtidigt som han håller ögonen öppna med tanke på Herodes. Tala om att ett liv påminner om vetekornet. Det liv Josef hade tänkt sig fick han se dö - och i stället ge rik skörd."​

Prästen (eller diakonen) konstaterade att det möte som grekerna i läsningen ur Johannesevangeliet var ute efter - ett samtal, en konversation - med Jesus, det fick Josef uppleva i sitt liv. Och om vi vill ha det mötet, vi också, då gäller det för oss att ta det där korset och bära det i Kristi efterföljd.

Och för att lyckas med det, resonerar jag, behöver vi verkligen hålla oss under Guds vingars skugga, där Herren är vår hjälp.

Psalm 63 om Längtan efter Gud i dagens Laudes:

Gud, du är min Gud,
i gryningen söker jag dig.
 Min själ törstar efter dig,
 min kropp längtar efter dig,
 i ett torrt land som försmäktar utan vatten.
Så skådar jag nu efter dig i templet,
för att få se din makt och din ära.
 Ty din nåd är bättre än liv,
 mina läppar skall prisa dig.
Så skall jag då lova dig, så länge jag lever,
i ditt namn skall jag lyfta mina händer.

 Min själ blir mättad som av märg och fett,
 och med jublande läppar lovsjunger min mun,
när jag kommer ihåg dig på min bädd
och tänker på dig under nattens timmar.
 Ty du är min hjälp,
 och under dina vingars skugga jublar jag.
Min själ håller sig intill dig,
din högra hand beskyddar mig.
 Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande,
 nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

(Psalm 63:2-9)

Laudesbönen idag och alla dagar hittar du i Oblatmissionärernas breviar.

---

Bilderna i dagens inlägg är skärmdumpar från YouTube-sändningen av morgonmässan i Saint Bernadette i Port Elizabeth i Sydafrika.