I min Faders hus

Tack och lov för ekumeniken!

2/11/2020

På lördag kväll våndades jag: ska jag ta tåget till Helsingfors och gå i den svenska mässan i S:ta Maria trots att coronasiffrorna har stigit eller ska jag bli utan mässa igen? Smärtgränsen för mig går vid fyra veckor utan eukaristi och den sista oktober var det precis fyra veckor sedan den senaste mässan i S:ta Katarina. Lyckligtvis kom jag på söndag morgon på att det ofta är ortodox liturgi i Karis den här tiden på året och kollade Helsingfors ortodoxa församlings kalender på hos.fi - och jodå, det skulle firas liturgi i Karis lutherska församlingshem kl. 10 på söndag morgon. Halleluja!

Liturgin firades av fader Kalevi och fader Harry och Matti var kantor och sjöng episteltexten. Fader Kalevi läste evangeliet på finska och fader Harry läste det på svenska och språket växlade mellan finska och svenska även i bönerna på det naturligaste sättet i världen. Och jag kände mig oändligt tacksam över att vara välkommen i den östkristna gemenskapen, där så många ansikten är bekanta till och med med munskydd och trygga avstånd!

I katolska kyrkan firade vi Alla helgons dag* och evangelietexten skulle ha varit saligprisningarna, men det passade riktigt bra med den rike mannen och Lasaros (Luk 16:19-31) i stället.

Alla helgon, be för oss!

* I den världsvida kyrkan firas Alla helgons dag (omnium Sanctorum) den första november, medan Alla själars dag (omnium fidelium defunctorum) firas andra november. I Helsingfors katolska stift har man ändå anpassat firandet till den finländska kalendern, så den katolska högtiden Alla helgons dag firas den första söndagen i november - alltså i år på "rätt" dag internationellt sett - medan Alla själars dag firas lördagen innan, på den dag som i den finländska (lutherska) kalendern går under namnet Alla helgons dag. Varje år är det lika förbryllande.

Patronatsdag eller tempelfest?

17/8/2020

Den 15 augusti markerar katolska kyrkan Jungfru Marias upptagning i himmelen, vilket också är min församlings patronatsdag. I S:ta Maria markerades festen med radierad högmässa (klicka här för att höra mässan via Yle Arenan) på söndagen (efter lördagens Mariaprocession och festmässa), men jag följde med liturgin via YouTube. Mässan firades av pater Rafal Czernia SCJ, medan Mervi och Matti läste dagens läsningar. Församlingens kör, Capella Sanctae Mariae, leddes av kantor Piero Pollesello och Markku Mäkinen var organist.

I ortodoxt språkbruk används ordet tempelfest i stället för patronatsdag och så katolik jag är föredrar jag det ordet. För det första används "patronatsdag" sällan, så det känns som ett främmande ord, fast det går att härleda helt logiskt ur skyddspatron. En orsak till främlingskapet är säkert att vi i allmänhet säger "skyddshelgon" i stället "skyddsspatron" på svenska nuförtiden (även om de flesta idag kanske förstår ordet redan när de möter det första gången, tack vare engelskans "patron saint" och Harry Potter-böckernas patronus). Den andra orsaken till min preferens är att efterleden fest, som tydligt signalerar att det är en positiv sak, något vi firar. Den tredje orsaken till att jag föredrar ordet tempelfest är förleden tempel.

Häromdagen var jag på guidning i 550-åriga S:ta Katarina kyrka här i Karis (endera dagen ska jag lägga ut de bilderna här också; tillfälle till guidning ges f.ö. igen idag måndag och imorgon tisdag kl. 17) och efteråt stod vi på kyrkbacken och talade en stund, guiden och jag och några andra som deltog i guidningen. Jag uttryckte min glädje över att vi en gång i månaden kan fira katolsk mässa i den medeltida kyrkan och så fick jag frågan om vad skillnaden är mellan en luthersk gudstjänst och en katolsk mässa. Jag sa något om Andra Vatikankonciliet och skillnaden mellan den prekonciliära mässan och dagens gängse mässa och insåg att det inte var rätt svar på den fråga som ställdes. Sen tror jag att jag fick en följdfråga om latinet och om folk förstod något och då tog jag sats på nytt:

Det som folk inte förstår idag är att den katolska mässan är ett offer. Det är en fortsättning på den judiska offerkulten, där man offrade en oxe eller en halv duva, eller vad man nu hade råd med. I mässan offras Kristus. Det är samma offer varje gång, en gång för alla, så man behöver inte ha råd med duvor eller andra offerdjur. Och det fattade människorna, att det var deras offer, och det kräver inte ord. I den lutherska kyrkan blev ordet så viktigt, så det är svårt för oss att föreställa det, men det är inte på ordnivå mässan händer. Jag kan be Fader vår och trosbekännelsen på latin och jag förstår dem på ordnivå, men det betyder inte att jag kan tala latin. Före reformationen lästes mässan på latin, men predikan var på folkspråket, för prästen skulle ju förklara vad dagens läsning handlade om.

Så när vi firade Jungfru Marias upptagning i himlen - eller Gudaföderskan Jungfru Marias insomnande, för att fortsätta tala med mina ortodoxa bröder och systrar - tänkte jag tack vare det ortodoxa ordet tempelfest speciellt mycket just på kopplingen till judendomen och templet i Jerusalem. Dagens första läsning var ur Uppenbarelseboken och börjar med orden "Guds tempel i himlen öppnades." Ja, precis. Det är mässan. För kvinnan i den läsningen är ju både Maria och kyrkan, klädd i Guds härlighet men ropande i vånda.

Klicka på bilderna för att förstora dem och få fram bildtexterna.

Samtliga bilder i dagens blogginlägg är skärmdumpar från S:ta Marias YouTube-kanal.
Det svarta "strecket" till höger i bild är ett mikrofonstativ eftersom mässan bandades och sändes i radio.

Ortodox liturgi i kyrkan i Hangö

9/8/2020

Andra veckoslutet i månaden bjuds det på ortodox liturgi i Hangö och i augusti firades de heliga mysterierna igen inomhus efter sommarens utomhusgudstjänster. Jag hade trott att liturgin skulle firas på gården som senast, men fann mig snabbt: På med andningsskyddet och in i kyrkan. Församlingen var liten och handsprit fanns framställt, så det gick ganska enkelt att hålla avstånd och se till att gudstjänsten var coronatrygg för alla inblandade.

Liturgin firades av fader Harry och fader Kalevi, Päivi agerade kantor och Veronika läste dagens episteltext. det var fader Harrys första liturgi sedan han blev prästvigd och det kändes som en stor nåd att få vara med om den. En stor nåd var det att få delta i liturgin inne i kyrkan också, insåg jag allteftersom - jag har saknat Kristi fysiska närvaro så mycket under de här coronamånaderna att min saknad efter det heliga rummet har kommit i skymundan.

I sin predikan tog fader Kalevi upp Kristi förklaring (se ikonen ovan), aposteln Mattias men också Herman av Alaska, som ortodoxa kyrkan firar och jag tänkte med värme på den vackra kyrkan i Hagalund. Under liturgin bad vi också för den person som förolyckades och dem som skakades i båtolyckan i Hangö igår. Herre, förbarma dig!

Men tack gode Gud för ekumeniken i Finland och det specialtillstånd jag har beviljats att gå till nattvard i ortodoxa kyrkan också!

Ortodox prästvigning i Hangö: Axios!

20/7/2020

Den 19 juli firades igen tempelfest i Hangö ortodoxa kyrka, som alltid söndagen mellan minnesdagarna för kyrkans skyddshelgon, apostlalika Maria av Magdala och Vladimir av Kiev. I år stod glädjen speciellt högt i tak - och inte bara för att liturgin igen firades utomhus på grund coronan - utan för att diakon fader Harry Fagerlund blev prästvigd av ärkebiskop Leo i samband med den heliga liturgin. Ärkebiskopen assisterades av Helsingfors ortodoxa församlings kyrkoherde, fader Markku Salminen, fader Kalevi Kasala och överdiakon Andreas Salminen. Kantor var Matti Jyrkinen. Läsningarna lästes på finska och svenska, ärkebiskopen predikade på finska och själva prästvigningen skedde inne i kyrkan, bakom ikonostasen, men vi som stod ute på gården kunde följa med tack vare en kamera inomhus och en teveskärm utanför.

Corpus Christi: Ortodox liturgi utomhus

14/6/2020

Fader Petri Korhonen firade den heliga liturgin på gården utanför Hangö ortodoxa kyrka söndagen den 14 juni och jag är oändligt tacksam över att få fira Corpus Christi med att faktiskt motta Kristi kropp. Fader Petri assisterades av diakon Harry Fagerlund och kören leddes i normal ordning av kantor Matti Jyrkinen. På plats fanns dessutom Helsingfors ortodoxa församlings kyrkoherde Markku Salminen, som efter liturgin konstaterade att beslutet att fira liturgin utomhus på grund av coronaviruset inte orsakar problem i Hangö, med sina många soltimmar och stora gårdsplan.

Det var glädjande att se att alla höll avstånd, även under nattvardsgången - och där har man löst hygienproblemet med engångsskedar i något slags trämassa som bränns upp efter liturgin. Det var å ena sidan ovant, å andra sidan väldigt smidigt - och Kristus är densamme, så huvudsaken att det fungerar.

I sin predikan talade fader Petri vackert om att det är fint att har fått komma samman och fira liturgin tillsammans igen efter den påtvingade pausen på grund av coronan. Men, sade han, vi ska komma ihåg att vi tar Kristus med oss när vi går; vi ska föra ut hans kärlek i vår egen vardag.

Kristi lidandes evangelier

10/4/2020

Jag började lagen med kardinal Arborelius långfredagsbetraktelse, som väckte en önskan att markera långfredagen tydligare här hemma. För mig blev svaret den ortodoxa gudstjänsten från Huskyrkan på Elisabethsgatan i Helsingfors: Stora fredagens morgongudstjänst och Kristi 12 lidandes evangelier - i den ortodoxa traditionen kallas stilla veckan för stora veckan och långfredagen går under namnet "Stora fredagen".

Att det var en bekant diakon och präst, fader Pär Silén (t.v.) och fader Heikki Huttunen, som förmedlade evangelierna till mig skadade verkligen inte. Fader Heikkis konstaterade på slutet att det enligt den kristna tron är mitt i lidandet, i den lägsta punkten som Gud uppenbarar sig. Det är i lidandet och ensamheten som Gud som har blivit människa uppenbarar sig för oss. Det ska vi tänka på och sedan gå vidare och fira Herrens uppståndelse, sade fader Heikki. Och det värmde speciellt mycket just nu - det är en påminnelse jag behöver få om och om igen, verkar det som.

Samma gudstjänst förrättades för övrigt på finska i Uspenskijkatedralen redan på skärtorsdagskvällen.

Ära vare dig, Herre!

Laetare - en söndag med webbmässor

22/3/2020

Laetaresöndagen är det vi uppmanas att glädjas i fastan. Som pater Stanislaw Szymajda SCJ konstaterade i sin predikan i den högmässa som sändes från min egen församling, S:ta Maria, det nu en annorlunda fasta vi är inne i Han berättade också om en webbmässa han följde med från kyrka någonstans i världen. Där firade prästen mässa med bilder av församlingsmedlemmar i bänkarna. Han sa också att vi ska komma ihåg att det ännu kommer den dag då vi igen tillsammans får fira uppståndelsens glädje.

Webbmässor har jag följt med förut. Det som överraskade den här gången var hur ont det gjorde när jag hörde ljudet av hostian som bröts. Det var ett så fysiskt ljud som på något sätt konkretiserade att jag inte har någon aning om när jag kan gå till nattvard nästa gång. Min första tanke när jag vaknade imorse var Kom, Herre! så jag började dagen med andlig kommunion (säkert en bra vana att lägga sig till med, tänkte jag sedan), men jag längtar ju efter att kunna motta eukaristin igen.

Det är glädjande att det finns webbmässor och jag var så innerligt glad för Matti och Joni som var ministranter i dagens mässa, för de fick ju representera oss alla och ta emot Kristus i fysisk form för oss också.

Bilden idag är ett collage med bilder från dagens mässa i S:ta Maria, kompletterad med en bild var från S:t Thomas av Aquino församling i Lund, den ortodoxa liturgin i Herman av Alaskas kyrka i Hagalund och en luthersk webbgudstjänst i Pielavesi. De två senare såg jag en liten stund av via Facebook.
Här hittar ni fler katolska webbsändningar.

Gudsföderskans ekumeniska fest

26/12/2019

Annandag jul firar västkyrkan den första martyren Stefanos, men jag har de senaste åren gått i den ortodoxa liturgin som firas i Ingå kyrka 26.12 och den dagen firar östkyrkan Gudsföderskan. Som fader Kalevi Kasala konstaterade: efter en stor helg brukar kyrkan fira en av bipersonerna och till jul innebär det att man efter Kristi födelses fest firar henne som födde Jesus - inte för att hon är en "biperson", precis - och texterna fokuserar på flykten till Egypten.

Liturgin firades alltså av fader Kalevi Kasala och han assisterades av diakon Harry Fagerlund. Kantor var som vanligt Matti Jyrkinen och han läste också episteltexten och fader Harry läste evangeliet både på finska och på svenska. Minneskortet på telefonen var rätt så fullt, så det fanns inte plats för video, så jag försökte mig på ljudupptagning i stället. Om det lyckades kan ni höra lite böner och sång här, här och här (och kanske en sammanställning av bilder och ett av ljudupptagningarna i FB-videon nedan).

En introduktion till receptiv ekumenik i Joensuu

13/11/2019

Dagen efter Ekumeniska Rådets höstmöte ordnas traditionellt ett seminarium som ingår i höstmötesprogrammet, men också är öppet för andra intresserade på den ort där höstmötet hålls. I Joensuu i år var temat nya vindar inom ekumeniken och receptiv ekumenik. Seminariet hölls i ortodoxa församlingens församlingssal och avslutades med en bön i Nikolaoskyrkan intill.

Seminariedagen började med en andakt som leddes av ortodoxa församlingens kyrkoherde Tuomas Järvelin. Han presenterade också sin församling. Därefter öppnades seminariet formellt av Jari Jolkkonen, luthersk biskop i Kuopio stift. Själva föredragen hölls av Minna Hietamäki (på finska) och Sara Gehlin (på svenska). Därefter följde diskussion med inlägg från publiken och från en panel som bestod av Caritas Finlands generalsekreterare Larissa Franz-Koivisto, Tomi Karttunen från lutherska kyrkostyrelsen och metodistpastor Soile Kasi. Ordet leddes av överdiakon Juha Lampinen från ortodoxa kyrkan.

Intresset för receptiv ekumenik - där fokus ligger på att vara öppen för det som finns i andra kristna traditioner och inte framhäva sin egen tradition - var stort och det var många som uttryckte ett intresse för den femte internationella konferensen i ämnet som ordnas i Sigtuna i sommar.

Efter tacksägelsebönen i Nikolaoskyrkan besökte seminariedeltagarna dessutom Joensuu konstmuseum Onnis samling av religiös konst. De som hann fortsatte därefter till den lutherska kyrkan i andra ändan av Kirkkokatu, men nervskadan i mitt ben kom inte riktigt överens med halkan i Joensuu, så jag kände mig tvungen att gå till station i stället för att vara säker på att inte missa tåget hem.

EDIT: Du kan läsa mer om seminariet på finska på Ekumeniska Rådets webbplats här.

Ekumenisk dag i Hagalund - och två väldigt olika kyrkor

27/9/2019

Jag skrev studenten från Mattliden och har rört mig en del i Hagalund, men dagens två kyrkor var ändå nya bekantskaper. Dagens lokalekumeniska forum i Esbo (programmet finns här i pdf-format) i Ekumeniska Rådets regi började i Herman av Alaskas ortodoxa kyrka och fortsatte i lutherska Hagalunds kyrka. Den ortodoxa kyrkan i Hagalund är från slutet av 1990-talet, medan den lutherska kyrkan stod klar redan år 1965. Men det skiljde en värld mellan dem, inte bara dryga 30 år.

Herman av Alaskas kyrka är sprängfylld av ikoner och på bild ser det alldeles för mycket ut. Jag hade sett bilder av den tidigare och tänkte att för mycket skämmer allt, men det man inte uppfattar på bild är att det mänskliga ögat väljer vad det fokuserar på: än tittar man på ikonen av Antonios Eremiten (även känd som Antonios den store), än tittar man på Efraim Syriern, än på Maria av Paris - var man än tittar fokuserar man på en eller några heliga. De heliga på kyrkans väggar är nämligen grupperade på fina sätt - Efraim Syriern finns tillsammans med andra stora diktare, Herman av Alaska med andra munkar från Valamo och så vidare. Och längs takvalven finns scener ur frälsningshistorien och Kristi liv: Där är ängeln Gabriel och på andra sidan altaret tar Jungfru Maria emot hälsningen, där blir Maria trolovad med en betydligt äldre Josef...

Kyrkan har ritats av arkitekten och prästen Paul Hesse och upplägget med församlingssal och kyrksal nästan i ett fungerar underbart väl. Ikonerna på kyrkans väggar har skapats av ikonmålaren Alexander Wikström, som för mig nu är en modern Giotto - den enda andra kyrkan eller kapellet som på samma sätt har gjort mig oändligt förtjust och förundrad är Cappella degli Scrovegni i Padua.

Betongbrutalism och seminarium

Efter en försmak av himlen i Herman av Alaskas kyrka kom vi ner på jorden med en duns när dagen fortsatte i Hagalunds lutherska kyrka. (För en liknande upplevelse kan man besöka Träskända.) Liksom den lutherska kyrkan i Träskända representerar kyrkan i Hagalund 60-talets betongbrutalism. I motsats till i Träskända finns det i Hagalund inget gigantiskt krucifix som gör det obestridligt att man befinner sig i ett sakralt rum av något slag. I stället finns det ett intressant litet takfönster som med sitt ljus gör att blicken dras uppåt - till absolut ingenting. Arkitektoniskt fascinerande, men kanske inte upplagt för en religiös upplevelse.

Efter en andakt med biskopen i Esbo stift Kaisamari Hintikka bjöds vi på läcker syrisk mat och därefter tog eftermiddagens seminarium vid. Temat var nya finländare och nya kristna. Konferencierer var Mirna Nadra (luth) och pater Marie-Augustin Laurent-Huyghues-Beaufond OP (kat.). I seminariet ingick tre anföranden, av Elina Hellqvist (luth), fader Teemu Toivonen (ort) och Samuel Vogel (luth, IEC). Om anförandena kan man läsa mera (på finska) på Ekumeniska Rådets webbplats här.