I min Faders hus

Karmeliterna lämnar Kvarnträsk

24/8/2021

Jag visste att det var på gång, men ändå river det i hjärtat när jag får höra att de sista karmelitsystrarna lämnar klostret i Kvarträsk i Esbo redan i början av september. Det innebär att Finland blir helt utan kontemplativa kloster och det gör ont i mig att tänka på det. Vi behöver deras förbön, oj vad vi behöver deras förbön!

Gudsmoderns karmelitkloster i Esbo i oktober 2019.

Det är inte många gånger jag har haft tillfälle att gå i mässan i systrarnas kapell, men det är ju inte heller det som är poängen med ett kloster. Och mässorna i klostret vid Kvarnträskvägen 3 har dessutom varit viktiga för många katoliker i Esbo, inte minst nu under coronan.

Ekumeniskt på Kristi Kropps och Blods högtid

7/6/2021

I lördags var en av de där tunga dagarna som man tänker att man gärna skulle hoppa över helt och hållet. Motlut och sträva tankar, all glädje kändes fjärran. "Vi firar Corpus Christi imorgon och jag får inte gå till nattvard." Bara den tanken gjorde mig sur. Inte tal om att jag skulle ha haft resurserna (eller förståndet) att förena mitt lidande med Herrens, men under den här långa, sega coronatiden har jag i alla fall lärt mig att be om hjälp. "Herre, jag går inte i land med det här, du måste hjälpa."

Sällan har jag fått så konkret bönesvar så fort. Jag har ett ärende till grannen, som precis läser den lokala gratistidningen och frågar om jag har anmält mig till den ortodox liturgin som ska firas i det lutherska församlingshemmet följande morgon. Nej, det hade jag ju inte, för det visste jag inte om, men plötsligt var livet lätt att leva igen.

Jag insåg att jag redan hade missat anmälningsdeadline, men såg att det var kantor Matti Jyrkinen man skulle anmäla sig till, så jag skickade optimistiskt iväg ett SMS till honom i alla fall. Även om det är fullt kan jag stå utanför och då kan jag få motta eukaristin i alla fall, för så har man ju gjort i de ortodoxa församlingarna de senaste månaderna. Alla mörka moln är som bortblåsta.

Inom kort svarar Matti att det finns plats för mig i församlingssalen. Halleluja! svarar jag, oändligt tacksam och väldigt tydligt bönhörd.

Det visar sig sedan att information om liturgin inte har gått ut i de ortodoxa kanalerna i sedvanlig ordning på grund av något strul, så det är inte så många som har varit medvetna om att det firas liturgi i Karis. Tjugo är det tillåtna antalet enligt de senaste direktiven och det är exakt så många vi blir, fader Harry Fagerlund medräknad.

Kristen i Finland: Ett i Anden

2/6/2021

I dagens Kristen i Finland-bloggtext tänker jag tillbaka på den ekumeniska bönen för Europa den 21 maj med bl.a. patriark Bartholomeus av Konstantinopel, men reflekterar också över det Mayvor Wärn-Rancken sade häromdagen om sin tid som generalsekreterare för Ekumeniska Rådet i Finland.

”I alla samfund har jag mött en djup andlighet. Man vill arbeta för Guds rike, och det handlar inte om att lyfta sin egen profil, utan om att samarbeta,” sa hon och det gör mig glad.

Läs bloggen Kristen i Finland här:
www.ekumenia.fi/kristen_i_finland

Om nattvardssyn på skärtorsdagen

1/4/2021

Nej, jag har inte sett fram emot idag. I allmänhet gör jag det, ser fram emot skärtorsdagen, alltså. För den liturgin är så vacker och nattvarden är så central. Utan eukaristi finns inte kyrkan, liksom. Vi blir kyrka i eukaristin. Det som förenar den världsvida katolska kyrkan är Kristi kropp. Vi är ju Kristi kropp. Det är idag vi firar instiftandet av både eukaristins och prästvigningens sakrament. Och nattvardens instiftande inleder påsken, som jag skrev för några år sedan.

Men det är inte lika roligt i år. För det är andra året i rad som jag får fira sakramentens instiftande via skärm. Jag som alltid brukar fira skärtorsdag i S:t Henrik, för jag vill så gärna se biskopen förrätta fottvagningen. Javisst, det är klart att det (fast det var innan jag började med den här bloggen) har funnits år då jag har firat påsk utomlands, i Spanien eller Portugal. Men det är ju verkligen inte ett alternativ i år. I år blir det ingen fottvagning alls, har jag förstått, eftersom det är en närkontakt man kan undvara i coronatider.

Nattvarden, däremot, kan man inte undvara. Inte i katolska kyrkan och inte i den ortodoxa, men det jag tyckte mig märka coronavåren 2020 bekräftas av en studie i nattvardssynen under coronan som Östra Finlands universitet har gjort: en del lutherska församlingar trodde sig kunna undvara nattvardsfirandet.

Skärmdump av början av pressmeddelandet från Östra Finlands universitet. Klicka på bilden för att läsa hela texten.

Många lutherska församlingar lät nämligen helt bli att fira nattvardsgudstjänst under den första coronavågen, visar studien. I ortodoxa kyrkan i Finland fortsatte man att fira liturgin utan kyrkfolket, precis som i katolska kyrkan (även om katolska kyrkan tyvärr inte var med i studien) tills coronaläget tillät en öppning. "Man diskuterade inte ens den frågan," säger Pekka Metso, biträdande professor i ortodox teologi vid Östra Finlands universitet enligt pressmeddelandet om studien. Orsaken till det är teologisk, säger han.

Jag (översätter och) citerar pressmeddelandet igen: "Ortodoxa kyrkans nattvardslära betonar tanken om att nattvarden på ett verkligt sätt förenar även dem som inte är på plats och firar nattvardsgudstjänsten eller deltar i den. Den lutherska synen däremot betonar att man ska ha möjlighet att samlas för att nattvardsgemenskapen ska uppstå."

Tack och lov för ekumeniken!

2/11/2020

På lördag kväll våndades jag: ska jag ta tåget till Helsingfors och gå i den svenska mässan i S:ta Maria trots att coronasiffrorna har stigit eller ska jag bli utan mässa igen? Smärtgränsen för mig går vid fyra veckor utan eukaristi och den sista oktober var det precis fyra veckor sedan den senaste mässan i S:ta Katarina. Lyckligtvis kom jag på söndag morgon på att det ofta är ortodox liturgi i Karis den här tiden på året och kollade Helsingfors ortodoxa församlings kalender på hos.fi - och jodå, det skulle firas liturgi i Karis lutherska församlingshem kl. 10 på söndag morgon. Halleluja!

Liturgin firades av fader Kalevi och fader Harry och Matti var kantor och sjöng episteltexten. Fader Kalevi läste evangeliet på finska och fader Harry läste det på svenska och språket växlade mellan finska och svenska även i bönerna på det naturligaste sättet i världen. Och jag kände mig oändligt tacksam över att vara välkommen i den östkristna gemenskapen, där så många ansikten är bekanta till och med med munskydd och trygga avstånd!

I katolska kyrkan firade vi Alla helgons dag* och evangelietexten skulle ha varit saligprisningarna, men det passade riktigt bra med den rike mannen och Lasaros (Luk 16:19-31) i stället.

Alla helgon, be för oss!

* I den världsvida kyrkan firas Alla helgons dag (omnium Sanctorum) den första november, medan Alla själars dag (omnium fidelium defunctorum) firas andra november. I Helsingfors katolska stift har man ändå anpassat firandet till den finländska kalendern, så den katolska högtiden Alla helgons dag firas den första söndagen i november - alltså i år på "rätt" dag internationellt sett - medan Alla själars dag firas lördagen innan, på den dag som i den finländska (lutherska) kalendern går under namnet Alla helgons dag. Varje år är det lika förbryllande.

Patronatsdag eller tempelfest?

17/8/2020

Den 15 augusti markerar katolska kyrkan Jungfru Marias upptagning i himmelen, vilket också är min församlings patronatsdag. I S:ta Maria markerades festen med radierad högmässa (klicka här för att höra mässan via Yle Arenan) på söndagen (efter lördagens Mariaprocession och festmässa), men jag följde med liturgin via YouTube. Mässan firades av pater Rafal Czernia SCJ, medan Mervi och Matti läste dagens läsningar. Församlingens kör, Capella Sanctae Mariae, leddes av kantor Piero Pollesello och Markku Mäkinen var organist.

I ortodoxt språkbruk används ordet tempelfest i stället för patronatsdag och så katolik jag är föredrar jag det ordet. För det första används "patronatsdag" sällan, så det känns som ett främmande ord, fast det går att härleda helt logiskt ur skyddspatron. En orsak till främlingskapet är säkert att vi i allmänhet säger "skyddshelgon" i stället "skyddsspatron" på svenska nuförtiden (även om de flesta idag kanske förstår ordet redan när de möter det första gången, tack vare engelskans "patron saint" och Harry Potter-böckernas patronus). Den andra orsaken till min preferens är att efterleden fest, som tydligt signalerar att det är en positiv sak, något vi firar. Den tredje orsaken till att jag föredrar ordet tempelfest är förleden tempel.

Häromdagen var jag på guidning i 550-åriga S:ta Katarina kyrka här i Karis (endera dagen ska jag lägga ut de bilderna här också; tillfälle till guidning ges f.ö. igen idag måndag och imorgon tisdag kl. 17) och efteråt stod vi på kyrkbacken och talade en stund, guiden och jag och några andra som deltog i guidningen. Jag uttryckte min glädje över att vi en gång i månaden kan fira katolsk mässa i den medeltida kyrkan och så fick jag frågan om vad skillnaden är mellan en luthersk gudstjänst och en katolsk mässa. Jag sa något om Andra Vatikankonciliet och skillnaden mellan den prekonciliära mässan och dagens gängse mässa och insåg att det inte var rätt svar på den fråga som ställdes. Sen tror jag att jag fick en följdfråga om latinet och om folk förstod något och då tog jag sats på nytt:

Det som folk inte förstår idag är att den katolska mässan är ett offer. Det är en fortsättning på den judiska offerkulten, där man offrade en oxe eller en halv duva, eller vad man nu hade råd med. I mässan offras Kristus. Det är samma offer varje gång, en gång för alla, så man behöver inte ha råd med duvor eller andra offerdjur. Och det fattade människorna, att det var deras offer, och det kräver inte ord. I den lutherska kyrkan blev ordet så viktigt, så det är svårt för oss att föreställa det, men det är inte på ordnivå mässan händer. Jag kan be Fader vår och trosbekännelsen på latin och jag förstår dem på ordnivå, men det betyder inte att jag kan tala latin. Före reformationen lästes mässan på latin, men predikan var på folkspråket, för prästen skulle ju förklara vad dagens läsning handlade om.

Så när vi firade Jungfru Marias upptagning i himlen - eller Gudaföderskan Jungfru Marias insomnande, för att fortsätta tala med mina ortodoxa bröder och systrar - tänkte jag tack vare det ortodoxa ordet tempelfest speciellt mycket just på kopplingen till judendomen och templet i Jerusalem. Dagens första läsning var ur Uppenbarelseboken och börjar med orden "Guds tempel i himlen öppnades." Ja, precis. Det är mässan. För kvinnan i den läsningen är ju både Maria och kyrkan, klädd i Guds härlighet men ropande i vånda.

Klicka på bilderna för att förstora dem och få fram bildtexterna.

Samtliga bilder i dagens blogginlägg är skärmdumpar från S:ta Marias YouTube-kanal.
Det svarta "strecket" till höger i bild är ett mikrofonstativ eftersom mässan bandades och sändes i radio.

Ortodox liturgi i kyrkan i Hangö

9/8/2020

Andra veckoslutet i månaden bjuds det på ortodox liturgi i Hangö och i augusti firades de heliga mysterierna igen inomhus efter sommarens utomhusgudstjänster. Jag hade trott att liturgin skulle firas på gården som senast, men fann mig snabbt: På med andningsskyddet och in i kyrkan. Församlingen var liten och handsprit fanns framställt, så det gick ganska enkelt att hålla avstånd och se till att gudstjänsten var coronatrygg för alla inblandade.

Liturgin firades av fader Harry och fader Kalevi, Päivi agerade kantor och Veronika läste dagens episteltext. det var fader Harrys första liturgi sedan han blev prästvigd och det kändes som en stor nåd att få vara med om den. En stor nåd var det att få delta i liturgin inne i kyrkan också, insåg jag allteftersom - jag har saknat Kristi fysiska närvaro så mycket under de här coronamånaderna att min saknad efter det heliga rummet har kommit i skymundan.

I sin predikan tog fader Kalevi upp Kristi förklaring (se ikonen ovan), aposteln Mattias men också Herman av Alaska, som ortodoxa kyrkan firar och jag tänkte med värme på den vackra kyrkan i Hagalund. Under liturgin bad vi också för den person som förolyckades och dem som skakades i båtolyckan i Hangö igår. Herre, förbarma dig!

Men tack gode Gud för ekumeniken i Finland och det specialtillstånd jag har beviljats att gå till nattvard i ortodoxa kyrkan också!

Ortodox prästvigning i Hangö: Axios!

20/7/2020

Den 19 juli firades igen tempelfest i Hangö ortodoxa kyrka, som alltid söndagen mellan minnesdagarna för kyrkans skyddshelgon, apostlalika Maria av Magdala och Vladimir av Kiev. I år stod glädjen speciellt högt i tak - och inte bara för att liturgin igen firades utomhus på grund coronan - utan för att diakon fader Harry Fagerlund blev prästvigd av ärkebiskop Leo i samband med den heliga liturgin. Ärkebiskopen assisterades av Helsingfors ortodoxa församlings kyrkoherde, fader Markku Salminen, fader Kalevi Kasala och överdiakon Andreas Salminen. Kantor var Matti Jyrkinen. Läsningarna lästes på finska och svenska, ärkebiskopen predikade på finska och själva prästvigningen skedde inne i kyrkan, bakom ikonostasen, men vi som stod ute på gården kunde följa med tack vare en kamera inomhus och en teveskärm utanför.

Corpus Christi: Ortodox liturgi utomhus

14/6/2020

Fader Petri Korhonen firade den heliga liturgin på gården utanför Hangö ortodoxa kyrka söndagen den 14 juni och jag är oändligt tacksam över att få fira Corpus Christi med att faktiskt motta Kristi kropp. Fader Petri assisterades av diakon Harry Fagerlund och kören leddes i normal ordning av kantor Matti Jyrkinen. På plats fanns dessutom Helsingfors ortodoxa församlings kyrkoherde Markku Salminen, som efter liturgin konstaterade att beslutet att fira liturgin utomhus på grund av coronaviruset inte orsakar problem i Hangö, med sina många soltimmar och stora gårdsplan.

Det var glädjande att se att alla höll avstånd, även under nattvardsgången - och där har man löst hygienproblemet med engångsskedar i något slags trämassa som bränns upp efter liturgin. Det var å ena sidan ovant, å andra sidan väldigt smidigt - och Kristus är densamme, så huvudsaken att det fungerar.

I sin predikan talade fader Petri vackert om att det är fint att har fått komma samman och fira liturgin tillsammans igen efter den påtvingade pausen på grund av coronan. Men, sade han, vi ska komma ihåg att vi tar Kristus med oss när vi går; vi ska föra ut hans kärlek i vår egen vardag.

Kristi lidandes evangelier

10/4/2020

Jag började lagen med kardinal Arborelius långfredagsbetraktelse, som väckte en önskan att markera långfredagen tydligare här hemma. För mig blev svaret den ortodoxa gudstjänsten från Huskyrkan på Elisabethsgatan i Helsingfors: Stora fredagens morgongudstjänst och Kristi 12 lidandes evangelier - i den ortodoxa traditionen kallas stilla veckan för stora veckan och långfredagen går under namnet "Stora fredagen".

Att det var en bekant diakon och präst, fader Pär Silén (t.v.) och fader Heikki Huttunen, som förmedlade evangelierna till mig skadade verkligen inte. Fader Heikkis konstaterade på slutet att det enligt den kristna tron är mitt i lidandet, i den lägsta punkten som Gud uppenbarar sig. Det är i lidandet och ensamheten som Gud som har blivit människa uppenbarar sig för oss. Det ska vi tänka på och sedan gå vidare och fira Herrens uppståndelse, sade fader Heikki. Och det värmde speciellt mycket just nu - det är en påminnelse jag behöver få om och om igen, verkar det som.

Samma gudstjänst förrättades för övrigt på finska i Uspenskijkatedralen redan på skärtorsdagskvällen.

Ära vare dig, Herre!