I dagens inlägg Sannerligen uppstånden! skriver jag (bland annat) om en påsk för många år sedan: "Vi välkomnades vid kyrkdörren av ett glatt leende och hälsningen: 'Kristus är uppstånden!' Det finns ett svar på det där, det visste jag. Men hur jag än grävde i hjärnan hittade jag det inte. 'Jo.' Det var inte det man skulle svara, det visste jag också. Men något måste man ju säga." |
Sedan i mars har jag som ordförande för Ekumeniska Rådets sektion för finlandssvensk ekumenik också bloggat på Kristen i Finland-bloggen.
0 Comments
På Lärkkullavägen i Karis finns en härlig skylt. "Kyrkan" står det på svenska och finska och så pekar en pil rätt upp i himlen. Och förstås framåt längs Lärkkullavägen också, för att signalera att man ska fortsätta upp för backen i stället för att svänga av till Osmundsbölevägen när man vill ta sig till S:ta Katarina. Igår var det en speciellt stor glädje att få följa skylten, för det firades katolsk mässa i kyrkan igen. Det hade också gått ofattbara två månader sedan jag senast hade tillfälle att gå i mässan. Men - Deo gratias! - det var inte fullt så länge sedan jag senast fick motta eukaristin i alla fall: jag fick nattvard utanför mässan en gång här emellan (och jag har besökt tabernaklet också).
Christus resurrexit! Kristus är uppstånden! Kristus nousi kuolleista! Christ is risen! Det blev en annorlunda påskvaka - och ändå inte. I stället för en nattlig bilfärd till Helsingfors och en tyst och mörk kyrka som sedan fylls av ljus blev det en tevesoffa och en tyst och mörk kyrka där man sedan hörde rösten förkunna Lumen Christi! och svaret (av så mycket färre stämmor än vanligtvis, men tydligt i alla fall): Deo gratias! En stund senare syntes det älskade påskaljuset äntligen i bild också - S:ta Maria har bara en fast kamera på orgelläktaren, så tändningen av ljuset vid ingången skedde utanför bild - och det började kännas påsk!
Jag hade faktiskt tänkt följa med påskvakan från Peterskyrkan, men påskaftonens promenad blev längre än planerat och sedan tog förberedelserna för dagens påskmiddag sin tid och i Rom hade man redan hunnit tända påskljuset utan mig. Sånt händer nuförtiden, när man har levt med webbsändningar i ett år. Jag bytte alltså YouTube-kanal och valde då min egen församling, S:ta Maria. Det är jag glad åt. Det gjorde gott att höra bekanta röster läsa och sjunga och att i stället för att höra alla de sju läsningarna på italienska, spanska och engelska eller andra världsspråk höra finska, svenska och engelska. Nej, jag har inte sett fram emot idag. I allmänhet gör jag det, ser fram emot skärtorsdagen, alltså. För den liturgin är så vacker och nattvarden är så central. Utan eukaristi finns inte kyrkan, liksom. Vi blir kyrka i eukaristin. Det som förenar den världsvida katolska kyrkan är Kristi kropp. Vi är ju Kristi kropp. Det är idag vi firar instiftandet av både eukaristins och prästvigningens sakrament. Och nattvardens instiftande inleder påsken, som jag skrev för några år sedan. Men det är inte lika roligt i år. För det är andra året i rad som jag får fira sakramentens instiftande via skärm. Jag som alltid brukar fira skärtorsdag i S:t Henrik, för jag vill så gärna se biskopen förrätta fottvagningen. Javisst, det är klart att det (fast det var innan jag började med den här bloggen) har funnits år då jag har firat påsk utomlands, i Spanien eller Portugal. Men det är ju verkligen inte ett alternativ i år. I år blir det ingen fottvagning alls, har jag förstått, eftersom det är en närkontakt man kan undvara i coronatider. Nattvarden, däremot, kan man inte undvara. Inte i katolska kyrkan och inte i den ortodoxa, men det jag tyckte mig märka coronavåren 2020 bekräftas av en studie i nattvardssynen under coronan som Östra Finlands universitet har gjort: en del lutherska församlingar trodde sig kunna undvara nattvardsfirandet.
Förra året inföll påskdagen på dagens datum. Facebook påminner mig om det i form av bilden ovan, en bild av ljusen som väntade vid ingången till S:t Henrik inför påsknattens liturgi. (Här finns mitt blogginlägg från den mässan.) Den mässan känns förstås mycket mer avlägsen än ett år. Det är också ett år sedan terrorattackerna mot kyrkor i Sri Lanka. Det känns på något underligt sätt mindre avlägset, kanske just för att det var fysiskt avlägset den gången, medan det fortfarande är ovant att det finns ett avstånd till katedralen i Helsingfors. (Dessvärre innebär coronakrisen inte att attackerna mot kyrkor är över; senast igår läste jag om en kyrka i Sydafrika som hade blivit utsatt för vanhelgande och stöld.) Jag är inte heller den enda som funderar på det där med tid och hur konstigt den beter sig just nu. Anita Goldberg skrev häromdagen i Sydsvenskan att tiden under coronakrisen har "blivit extremt påtaglig":
Jag är på plats i god tid. Klockan 13.30 ska fader Rafal Czernia SCJ komma och fira mässa i S:ta Katarina - halleluja! - men jag har lovat vara på plats redan kl. 13, för då blir det inga problem med att kyrkan måste låsas mellan att Jan Hellberg, som är tf. kantor i Hangö församling men bosatt i Karis, övar på orgeln och vår mässa. Efter mässan blir jag också kvar i kyrkan tills den lutherska kyrkoherden Pentti Raunio kommer till kyrkan för att förrätta ett dop kl. 15 i stället för att försöka sätta mig in i hur man låser kyrkan. Både Jan och Pena verkar glada åt att prata en stund - på väldigt tryggt avstånd. Jan står uppe på orgelläktaren och jag nere i kyrkan medan vi talas vid. Mellan Pena och mig är det också minst fem meter hela tiden. Med båda talar jag om den stora glädjen jag känner över att få gå i mässan igen efter en dryg månads påtvingad coronapaus. - Då kan du tänka dig hur det känns för mig, säger Pena. Första skärtorsdagen som jag inte kunde fira nattvardsgudstjänt sedan 1974! I Karis-Pojo svenska församling hade man nämligen valt att inte fira nattvardsgudstjänst för att inte ställas inför valet om vilka sju församlingsmedlemmar som skulle få komma till kyrkan och nattvardsbordet. Att kyrkoherden kände stor sorg över beslutet är uppenbart.
Verklig glädje är en nåd och en gåva av den Helige Ande, en av Andens frukter, sa påven när han firade sin morgonmässa i Santa Marta idag. Sen läser jag att en präst i Rom firade påskdagens mässa på sin kyrkas tak för att ge människorna som bor i grannhusen tillfälle att delta i mässan via fönster och på balkonger. Jag känner mer avund än glädje. Inte missunnsamhet, men nog avund. Jag vill också känna påskglädje och ha en kyrka jag kan se från min balkong!
Jag såg mer av flera påsknattsgudstjänster än någonsin förr, men jag måste medge att jag inte var riktigt lika påskglad som jag brukar.
Nåväl, allt jag kan göra är be för dem och för oss alla.
Kristus är - trots allt - sannerligen uppstånden! Påsknattens vigilia gäller det att komma till i god tid om man vill sitta i första bänkraden. Vi var på plats en dryg timme före liturgin började, så vi fick precis de platser vi ville ha. Det är en speciell stämning i kyrkan den kvällen, förväntansfull men eftertänksam. Jag passaade på att bikta mig under den där timmen. Strax innan klockan var slagen kom kyrkoherde Marco Pasinato fram och sa att liturgin börjar ute på torget, där den nya elden redan hade tänts. Där markerade biskop Teemu Sippo SCJ påskljuset som sedan tändes ur den nya elden innan det bars in i procession i kyrkan.
Mässan firades på finska, svenska och latin - mest finska och en hel del latin och bara lite svenska. För svenskan stod närmast organisten Marko Pitkäniemi, som både sjöng en läsning på svenska och en av psaltarpsalmerna. I övrigt assisterades biskopen av kyrkoherden. De koncelebrerrande prästerna var fader Tuomas Nyyssölä, fader Maricio Bravo, pater Gabriel Salmela OP, pater Marie-Augustin Laurent-Huyghues-Beaufond OP, fader Leonard Wobilla Shwei och fader Nguyen Toan Tri. Predikade gjorde biskopen själv. Christus är uppstånden! - Sannerligen uppstånden! Andra påsksöndagen - den gudomliga barmhärtighetens söndag - firade vi i Karis redan på lördag, då fader Ryszard Mis SCJ kom från S:ta Maria för att fira diasporamässa här. Attila läste dagens första läsning och responsoriet på finska, medan jag läste den andra läsningen ur Första Johannesbrevet på svenska. Fader Mis läste evangeliet om Tomas tvivlaren, en apostel som jag tycker väldigt mycket om. I predikan var det tydligt att fader Mis också gör det: "Didymos betyder tvilling och vi kan alla se Tomas som vår tvillingbror, i tvivel men också i tro. Det är han som först bekänner Jesus Kristus som Min Herre och min Gud." |
I min Faders husI min Faders hus är en katolsk och ekumenisk bildblogg om och med kyrkor, gudstjänstliv och tro - i Finland och på andra håll i världen.
Sara TorvaldsJag är en av volontärerna i Ithaka-gruppen som driver sajten Katolinen.net och jag bildbloggar här från de kyrkor jag besöker och gudstjänster jag deltar i. Alla bilderna är mina, om inte annat uppges. På FB-sidan I min Faders hus lägger jag upp bilder och böner. KategorierArkiv
October 2021
Sökord
All
|