I min Faders hus

Kvällsmässa i hettan

27/7/2019

I den pågående värmeböljan kändes det som en bra idé att gå i kvällsmässan. Promenaden till tåget gick bättre än jag hade vågat hoppas, med tanke på hur svårt jag hade att gå tidigare i veckan, trots hettan, och när jag kom fram till S:ta Maria kändes kyrkan härligt sval. Mot slutet av mässan hade man ändå insett att det egentligen inte var svalt ens inne i kyrkan, bara mycket, mycket mindre hett än utanför.

Mässan gick på finska och firades av pater Stanislaw Szymajda SCJ, tidigare kyrkoherde i S:ta Ursulas församling i Kouvola. Matti läste dagens läsningar och agerade försångare. Vi sjöng Carlos Spoors mässa, fast Gloria och Credo läste vi på finska, eftersom vi inte hade någon organist.

0 Comments

Hör, du som har öron

24/7/2019

0 Comments

Det är en sån där dag idag. När det är svårt att gå och jag får ta till käppen även för korta sträckor. När jag nås av budet att Claes Andersson har dött. När Boris Johnson blir brittisk premiärminister.

Det skulle göra gott att få gå i mässan, men det är inte möjligt för mig idag. Jag läser dagens läsningar i stället. Dagens evangelietext är ur Matteus 13:

”En man gick ut för att så. När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. En del föll på de steniga ställena, där det inte fanns mycket jord, och det kom fort upp eftersom myllan var tunn. Men när solen steg sveddes det och vissnade bort eftersom det var utan rot. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och kvävde det. Men en del föll i den goda jorden och gav skörd, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt. Hör, du som har öron.”

Jag tänker på att Claes Anderson var en man som gav skörd och att Svenskfinland känns tommare utan honom. Och jag tänker att jag inte vet vilken skörd Boris Johnson ger och att jag inte ska döma. Och att jag ska försöka låta bli att vissna bort i hettan som har utlovats till helgen.

Herre, förbarma dig!

0 Comments

Ortodox liturgi och vattenvälsignelse

21/7/2019

0 Comments

Helsingfors' och hela Finlands ärkebiskop Leo firade den gudomliga liturgin i samband med tempelfesten i Hangö ortodoxa kyrka söndagen den 21 juli 2019. Han assisterades bl.a. av fader Kalevi Kasala och fader Harry Fagerlund. Diakon Harry läste episteltexten både på finska och på svenska. I övrigt gick största delen av liturgin på finska. Kantor var som vanligt Matti Jyrkinen.

Ärkebiskopens predikan tog fasta på dagens evangelietext om den förlamade som hans vänner firade ner genom taket på en bår till Jesus för att vännen skulle kunna bli helad. Är vi sådana att vi hjälper våra vänner och bekanta att ta sig till Kristus? Eller hör vi till dem som står i vägen för andra? Kan kyrkans strukturer rent av ibland vara det som står i vägen i stället för att vara välkomnande? Ärkebiskop Leo tog också fasta på att Jesus började med att ta itu med den förlamade mannens andliga tillstånd: ”Min vän, du har fått förlåtelse för dina synder,” säger han. Och det är viktigare än att han också fysiskt blir botad.

Efter liturgin vandrade vi med fader Kalevi till stranden, där vattenvälsignelsen (se videon nedan) ägde rum. Efteråt skulle det ha varit kyrkkaffe och fest på gården, eftersom det var kyrkans tempelfest (som alltid söndagen mellan minnesdagarna för kyrkans apostlalika skyddshelgon, Vladimir av Kiev och Maria av Magdala), men den delen av festligheterna hade jag dessvärre inte möjlighet att delta i den här gången.

0 Comments

Kvällsmässa och VM-final i cricket

14/7/2019

0 Comments

fides.katolinen.fi/laupias-samarialainen/Söndagen den 14 juli är dagen då England blev världsmästare i cricket. Finalmatchen möt Nya Zeeland började på eftermiddagen finsk tid och vinnaren stod klar först efter en super over och en hel del tur för England cirka halv tio på kvällen. Det betyder att jag såg en del av matchen hemma, en del på vägen till tåget, en del på tåget, en del i spårvagnen på väg till kyrkan - och så var det dags att lägga cricketen åt sidan och ta paus för kvällsmässan i S:t Henrik. Mässan firades på finska och latin av fader Tuomas Nyyssölä. Viktor Airava läste dagens läsningar och assisterade vid nattvarden.

I sin predikan talade fader Tuomas om synd och nåd. Med avstamp i liknelsen om den barmhärtiga samariten (eller samariern, som vi nu säger) framhöll han vikten av att säga nej till allvarliga synder och förbli i ett tillstånd av nåd. Det var uppfriskande att höra en sådan konkret predikan. Och på något sätt glädjande med tanke på kön till biktstolen jag hade sett före mässan.

Efter mässan tog hann jag äta mig en bit mat på den enda krogen i Helsingfors jag med säkerhet visste att visade cricket-VM. När jag steg ut ur kyrkan såg det dystert ut för England, så några andra cricketfans på krogen konstaterade att jag hade tagit paus från matchen i ett kritiskt läge - England hade ju förlorat tre viktiga wickets under mässan - men sedan spekulerade den ena av dem att England kanske hade misslyckats totalt utan mina förböner. Det tror jag ju inte, i synnerhet som Nya Zeeland var min andrahandsfavorit, men det var en osannolik match som båda lagen verkligen hade förtjänat att vinna.

0 Comments

Nej, jag är inte en ängel!

9/7/2019

0 Comments

Varje söndag bekänner jag min tro tillsammans med de andra i mässan. I vardagsmässor faller trosbekännelsen bort, men på söndagen är den med.

Vissa bitar är svårare än andra, men svårast av allt - för mig - är nog det där med kroppens uppståndelse. I söndags läste vi den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen på finska. Den versionen är alltid lite lättare än den apostoliska. Då säger vi att vi väntar på de dödas uppståndelse (fast i jag-form, förstås: odotan kuolleiden ylösnousemusta). Det blir ett steg längre bort från kroppens uppståndelse på det sättet. Då är det ju andras kött som uppstår, inte mitt eget.

I kyrkans vanliga Credo, den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen, säger vi att vi tror på:

... en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka.
Jag bekänner ett enda dop till syndernas förlåtelse
och väntar på de dödas uppståndelse
och den kommande världens liv.

Den apostoliska versionen avslutar vi med orden:

Jag tror på den helige Ande,
den heliga, katolska kyrkan,
de heligas gemenskap,
syndernas förlåtelse,
köttets uppståndelse
och det eviga livet.

De "dödas uppståndelse" eller "köttets uppståndelse". Det går på ett ut. Det handlar ändå om att jag - om allt går som jag ber och hoppas - ska ha med mig en kropp i någon form på andra sidan.

0 Comments

Biskopsmässa a capella

7/7/2019

0 Comments

Tåget var i tid och spårvagnen kom lämpligt, så jag var på plats i S:t Henrik i god tid före mässan började. Jag hann till och med be i sakramentskapellet en stund. På altaret stod sju ljus, så jag visste att biskop emeritus Teemu Sippo SCJ skulle fira mässan. Koncelebrant var fader Federico Spanó och en av samtalet i sakristian att döma italiensk präst som var på besök i Finland. Bland ministranterna såg jag både Viktor och Joel. Mässan gick på finska och latin och speciellt var att vi var utan organist, eftersom Marko är på kurs i Osnabrück och inte hade fått tag på en vikarie. Kaarina och Terhi agerade försångare och församlingen kan ju Missa de Angelis från förut, så det gick hur fint som helst att sjunga en biskopsmässa a capella. Dagens läsningar lästes av Juho och Terhi. Fader Federico läste evangelietexten och biskopen predikade. Efter mässan passade på att fråga om jag fick ta bilder av predikan och det gav biskopen sitt tillstånd till - det var en av de där predikningarna som var precis det det jag behövde höra.

0 Comments

Farväl till fader Robert

1/7/2019

0 Comments

Den sista juni 2019 var också fader Robert Galla SCJs sista dag som kaplan i S:ta Maria katolska församling. Han avtackades i samband med högmässan och på kyrkkaffet efteråt. Eftersom tågen går som de går från Västnyland kunde jag inte delta i högmässan (så bättre bilder hittar ni här) och tillsammans med övriga medlemmar i församlingsrådet tacka honom i slutet av mässan, utan följde med det hela via YouTube. Leo Virtanen höll församlingsrådets tal och han gjorde det väl. Efteråt fick jag höra att jag inte var den enda som följde med sändningen med en klump i halsen - och när fader Robert skulle hålla sitt tal var det en lättnad när kyrkfolket med ett nytt varv applåder gav honom lite mer tid att samla sig. Idag, måndag, reser fader Robert tillbaka till Polen för att fortsätta som Jesu Hjärta-präst där. Grattis, Polen - och tack!

Jag fick framföra mitt eget tack till fader Robert på kyrkkaffet efter mässan och hade också tillfälle att utbyta några ord med kyrkoherden Rafal Czernia SCJ (som också reser till Polen idag, men bara på semester) och fader Jan Aarts SCJ. som hälsade på i Finland i en vecka på grund av ett bröllop.

Efteråt gick jag i den engelska mässan kl. 13. Den firades av fader Mauricio Bravo. Det var de facto första gången jag hörde honom predika - jag har sett honom som koncelebrant i S:t Henrik flera gånger, men det här råkade vara den första mässan jag har deltagit i som han har varit huvudcelebrant. Mässan präglades ändå främst av den afrikanska kören som sjöng med inlevelse. En busslast turister deltog också i mässan, så det var bra att några kyrkvärdar hjälpte folk hitta lediga platser där sådana fanns, och jag undrar om inte en del av dem blev förvånaden över de afrikanska tongångarna här högt upp i nord - men kyrkan är ju uttryckligen katolsk.