I min Faders hus

"Ju mer jag finner, desto mer söker jag dig"

29/4/2021

Idag, den 29 maj, firar kyrkan ett av sina och Europas riktigt stora helgon: Katarina av Siena, Europas skyddspatron. I en tid som vår känns det speciellt lämpligt att be om förbön av en som själv överlevde pesten när den härjade i vår världsdel. Pater Ingvar Svanteson OSB vittnar vackert om heliga Katarina i sin "kortpredikan" idag när han skriver att "hennes frimodighet inte minskade hennes lydnad", utan att hon på sätt och vis också "'lydde' [...] de fattiga och pestsmittade, genom att vårda dem".

I dagens läsningsgudstjänst är den andra läsningen tagen ur Katarina av Sienas Samtal om Guds försyn. Jag läser stycket om och om igen, för hon fångar något som jag förgäves har försökt formulera: "Du, eviga Treenighet, är som ett djupt hav, där jag finner mer ju mer jag ger mig in i det, och ju mer jag finner, desto mer söker jag dig. På något sätt mättar du själen genom att öka dess hunger."

Heliga Katarina av Sienas grav i basilikan Santa Maria sopra Minerva i Rom.

Precis så är det. Utan att vara hungrig kan man inte förstå mättnad. Utan att längta efter eukaristin kan man inte förstå den.

Du, eviga Treenighet, är som ett djupt hav, där jag finner mer ju mer jag ger mig in i det, och ju mer jag finner, desto mer söker jag dig. På något sätt mättar du själen genom att öka dess hunger.

- Katarina av Siena

Vännen från Siena skriver också: "O avgrund, o eviga Treenighet, o djupa hav, vad mer hade du kunnat ge mig än dig själv?" Och jag tänker på hymnen som finns som alternativ i början av tidegärdens Completorium-bön och som jag ber nästan varje kväll. Där är Herren också ett hav:

Herren är havet dit vattnen längtar,
vilsnaste rännil som största flod.

Ja, jag längtar till Herren, till det djupa hav som är Treenigheten - och vad mer kan han ge än den längtan och det löftet?

Herre, kom ihåg att vi är dina barn

4/3/2021

För omväxlings skull drar nedstängningen av samhället åt samma håll som kyrkoåret, skriver Mia Anderssén-Löf om fastan på bloggen Andetag. Men för mig känns alla coronanyheter just nu bara distraherande från den tystnad jag längtar efter.

Responsoriet i förbönen i dagens Laudes känns helt rätt, däremot: Herre, kom ihåg att vi är dina barn. Oj, så jag längtar efter att klättra upp i Guds famn och bara vara trygg.

Herre, kom ihåg att vi är dina barn!

Biskopsmässa i Lateranbasilikan för fem år sedan.

Hela förbönen i dagens laudes

Guds barmhärtighet har blivit synlig i Kristus. Låt oss be med stor tillförsikt:
R. Herre, kom ihåg att vi är dina barn.

Lär oss att djupare förstå kyrkans mysterium
- så att hon för oss och för alla blir frälsningens sakrament.
Du som älskar människan, lär oss att lämna vårt bidrag till den mänskliga gemenskapen
- så att vi främst söker ditt rike.
Låt oss i Kristus finna det som kan släcka vår törst
- han som är den enda källan med levande vatten.
Förlåt oss alla våra missgärningar
- och led våra fötter in på rättfärdighetens och barnaskapets väg.

Slutbönen i dagens Laudes

Allsmäktige Gud, du visar oss i Kristus att den sanna härskaren är den som tjänar dig. Låt oss, på förbön av den helige Kasimir, bli dina tjänare för evigt i helighet och rättfärdighet. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och den helige Ande, lever och råder i evigheters evigheter.

Vårmånad och dags för ett mellanbokslut

1/3/2021

Idag är det första mars och efter att en vän igår skrev på Facebook att hon nu har jobbat hemifrån ett år känns det lite som att det är dags för ett mellanbokslut.

Jag bläddrar tillbaka i mina egna blogginlägg. Coronan dyker upp först om en vecka, så att säga, i ett inlägg med rubriken Söndagsmässa i coronavirusets skugga. Stiftets första coronaanvisningar handlade om handhygien (och -kommunion). Mina följande blogginlägg (här och här) hade också ordet coronavirus i rubriken och den 18 mars skriver jag att mässorna inte längre är öppna för de troende i Finland. Sen öppnades de ju igen, men till något normalliv har vi inte återgått.

Fast på ett år normaliseras det onormala. Även om mässorna inte längre firas utan troende, känns det inte osannolikt att det kan gå därhän igen, så som antalet smittade stiger i synnerhet här i Nyland.

Innan den första coronamånaden hade gått till ända skrev jag inlägget Å, vad jag saknar mässan! Det känns på något sätt dubbelt allt läsa det idag. Å ena sidan tänker jag "Ja, just så" - men samtidigt känns det å andra sidan avlägset. Oändligt avlägset. Lite som att tänka på hur det är att vara mätt när man är hungrig. Man vet, men man vet ändå inte. Man vet att det känns bra, men det man känner i nuet är bara hungern. Jag minns inte längre hur det känns att vara mätt på mässor. För ett år sedan mindes jag det. På ett år bleknar många minnen.

Idag är det exakt fem år sedan jag och 25 andra pilgrimer flög till Rom för vår jubelårsvallfärd. Fem år. Fem och år och ett hel värld. I blogginlägget Mycket vill ha mer försökte jag för nästan exakt ett år sedan förklara hur totalt den resan lade om min interna kompass.

Vi ska strax landa på Fiumicino-flygfältet i Rom den första mars 2016.

Då skrev jag: "Jag törstar efter Kristus. Och det enda som släcker den törsten är Han själv i mässan."

Ja, så är det. Precis så. Och hur mycket sorg och smärta har inte den törsten orsakat under det år som har gått häremellan. Herre, förbarma dig!

Och ändå. Jag är oändligt hellre törstig än jag återgår till ett liv där jag inte vet att det finns något som släcker den törsten.

Och för att den törsten inte ska bli till navelskåderi avslutar jag med förbönen ur dagens Laudes:

Lovad vare Gud vår Fader, som ger oss denna dag av nåd för att vi skall ge honom lovprisningens offergåva. Vi ber till honom och säger:
R. Fostra oss, Herre, med ditt himmelska ord.

Allsmäktige och barmhärtige Gud, ge oss bönens och botens anda
- och en brinnande kärlek till dig och vår nästa.
Låt oss samverka med dig för att allt skall förnyas i Kristus
- så att rättvisa och fred kan råda på vår jord.
Öppna våra ögon för skapelsens värde och skönhet
- och låt oss så förena den med oss i lovsång till dig.
Förlåt oss, Fader, förlåt oss, ty vi har förbisett Kristi närvaro i behövande och besvärliga människor
- och inte vördat honom i dessa våra bröder.

Askonsdag med påven

18/2/2021

En askonsdag när mycket var annorlunda och allt ändå som förut. Coronan gjorde att påven firade askonsdagsmässan i Peterskyrkan i stället för med dominikanerna i Santa Sabina som han brukar. Coronan (i kombination med påvens ischias?) gjorde - igen - att mässan firades vid altaret bakom högaltaret i stället för under bronsbaldakinen och ovan aposteln Petrus grav. Coronan gjorde att jag satt hemma och följde med mässan via YouTube i stället för att ta tåget till någondera kyrkan i Helsingfors, som jag brukar på askonsdagen.

Men askonsdagen var en faste- och abstinensdag som vanligt (vilket innebär att man avhåller sig från köttmat och äter mindre än andra dagar) och jag började fastan med en massa goda föresatser, vilket förstås också hör till. På grund av min köttallergi låter jag bli att äta däggdjurskött eller mjölkprodukter året om, men det återstår att se hur det går med att minska på intaget av marmelad och mörk choklad (dvs. de godsaker som har ersatt min tidigare diet av mjölkchoklad).

Det var förstås omöjligt att följa med mässan i Peterskyrkan och inte tänka på jubelårsvallfärden för fem år sedan och den botliturgi vi deltog i då.

Då fyllde vi Peterskyrkan och ingen hade en tanke på att det skulle komma en farsot som skulle göra publikstängsel onödiga vid påvliga liturgier. (Franciskus har också åldrats en hel del på fem år, inser jag.)

Botliturgi med påve Franciskus i Peterskyrkan i mars 2016.

Globala och lokala predikningar

13/10/2020

Råkade få ögonen på ett intressant blogginlägg om lutherska predikningar i en global, coronapräglad värld. Tomas Rays har nämligen lyssnat på predikningar från Bangsar Lutheran Church, en etniskt kinesisk församling som verkar på engelska i Kuala Lumpur i Malaysia. Tomas forskar kring frågor om luthersk identitet och religionsdialog och jag lärde känna honom i samband med ett ekumeniskt seminarium år 2015, så när jag såg att det var han som hade skrivit inlägget klickade jag på länken.

Predikstolen i S:t Mikael och S:ta Gudula-katedralen i Bryssel.

I lutherska kyrkan har förstås predikan en annan roll än i den katolska mässan (där vi i princip ska ha en predikan på söndagar och andra helgdagar, och ibland har det även på vardagar, men där jag också har upplevt att prästen helt enkelt har konstaterat att predikan av någon orsak uteblir den här söndagen - i allmänhet därför att prästen i fråga har ombetts fira mässan på kort varsel och inte är trygg nog på det språket att han kan predika direkt från dagens text utan dess mer förberedelse), men det var ändå intressant att jämföra mina högst icke-vetenskapliga observationer med dem Tomas har gjort i sin kyrka.

Tomas skriver att "hans" församling i Kuala Lumpur "kunde vara placerad var som helst. Den kunde finnas i Hong Kong, Seoul, eller som en kinesisk församling i San Diego. Det finns inget i gudstjänsten som antyder var man befinner sig, inget malaysiskt inslag, eller kinesiskt för den delen heller."

Mässa i San Diego? Nej, det har jag faktiskt inte upplevt, fast jag har varit i San Diego - i stället gjorde jag den gången en avstickare över gränsen (det här var för länge sedan, långt före Trump och allt snack om att bygga en mur) för att gå i mässan i Tijuana i Mexiko. (Före coronan samlade jag på länder jag har gått i mässan i, nämligen, så det gav mig en poäng.) Men i San José gick jag en gång i mässan i vad som visade sig vara en etniskt kinesisk församling. Det är över 20 år sedan dess, så mitt minne är väldigt suddigt, men jag så här i efterhand har jag klassat den mässan som "kalifornisk" snarare än "kinesisk". (Kalifornisk betydde för mig då avsaknad av knäpallar och kalkar i kristall; jag har inte haft något behov att återvända till Kalifornien sedan min bror flyttade därifrån, om jag säger så. Sedan dess har jag dessvärre upplevt katolska kyrkor utan knäpallar på flera håll i Europa också, men då trodde jag först att jag hade gått fel.) Vad predikan handlade om - eller om den eventuellt gick på kinesiska - har jag inget minne av längre.

Bön med påven

27/3/2020

Idag klockan 19 finsk tid samlades den katolska världen - igen - för att be för ett slut på coronavirusepidemin tillsammans med vår påve Franciskus och för att motta hans Urbi et Orbi-välsignelse. Det kändes på något sätt passande att det ösregnade i Rom och på den ödsligt tomma Petersplatsen.

Här finns påvens text i sin helhet på engelska. Anmärkningsvärt är att vi i samband med förbönerna bad Gud att beskydda oss mot falska nyheter, inte bara sjukdom och annat traditionellt. Det kan minsann behövas i dessa tider. I samband med den eukaristiska välsignelsen efter tillbedjan fanns också möjlighet till fullständig avlat, tack för det! Det är en tröst när nyheterna annars är så dystra. Även Stockholms stift har nu tillsvidare förbjudit offentliga mässor från och med söndag 29.3 på grund av pandemin.

Idag var det meningen att jag skulle flyga till Kastrup för att hälsa på släkten i Skåne, besöka dominikansystrarna i Rögle och gå på Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Och naturligtvis gå i mässan varje dag. Så blev det inte, i stället gäller det att hitta en ny växel i bönelivet utan direkt tillgång till sakramenten. Och komma ihåg att tacka Gud för allt det goda jag faktiskt har omkring mig och i mitt liv.

Herre, förbarma dig!

Samtliga bilder i det här blogginlägget är skärmdumpar från Vatikanens YouTube-kanal.

Sorg när coronaviruset stänger kyrkorna i Rom

13/3/2020

Jag skrev senast att prästerna i Italien firar mässorna privat på grund av coronaviruset, men att kyrkorna är öppna för bön. Nu har situationen blivit så allvarlig att man stänger kyrkorna. Redan tidigare stängdes Peterskyrkan och Vatikanens museer, men nu är alla kyrkor i Rom stängda för lekmän.

Det är helt ofattbart.

Förstås förstår jag beslutet på ett sätt. För att bromsa virusets framfart är det helt logiskt och vettigt att stänga alla samlingslokaler där smitta kan överföras i större mängder. Alla icke-nödvändiga samlingslokaler, alltså.

Men kyrkor är ju nödvändiga!

Jag tackar min Skapare för att det imorgon är den lördagen i månaden då det är mässa i Karis. För även i Finland kanske söndagsmässorna blir inställda.

Caravaggios Madonna dei pelligrini. Bilden tog jag i kyrkan Sant'Agostino i samband med min egen vallfärd till Rom 2016. Nu är Sant'Agostino också stängd.

Nordiska biskopskonferensen har nämligen publicerat ett uttalande med anledning av coronaviruset och covid-19. Här finns det på svenska och här på finska. I uttalandet heter det bland annat att den rådande "situationen kan [...] leda till att mässor och andra gudstjänster måste ställas in".

Här hemma rekommenderar Regionförvaltningsverket att alla offentliga tillställningar med över 500 deltagare inställs och det beslutet ska visst officiellt fattas idag, så jag antar att vår stiftsadministrator och våra kyrkoherdar väntar på det beslutet innan de tillkännager hur det blir med söndagsmässorna. Men här i Karis blir vi ju aldrig över 500 i kyrkan, så den mässan torde firas som planerat.

I Stockholms stift avråder man från munkommunion. Får se hur det blir här...

Tills dess - och alltid annars också, förstås - är det andlig kommunion som gäller.

En bön av Padre Pio som kan användas vid andlig kommunion:

Min Jesus, jag tror att du är närvarande
i altarets allraheligaste sakrament.
Jag älskar dig över allt,
och min själ längtar efter dig.
När jag nu inte kan inte ta emot dig i altarets sakrament,
så kom ändå på ett andligt sätt till mig.
Jag tar emot dig som om du redan vore här hos mig,
jag förenar mig med dig.
Jag tillber dig i djupaste vördnad.
Tillåt inte att jag någonsin blir skild från dig. Amen.

Ur Nordiska Biskopskonferensens uttalande 12.3.2019

PS. Här finns kardinal Arborelius bön om beskydd och hjälp mot coronaviruset och här (på finska) Marjatta Jaanu-Schröders bön för drabbade och vårdpersonal.

15 år senare

26/10/2019

Såhär i slutet av oktober är det 15 år sedan jag representerade Helsingfors katolska stift på First World Congress of Ecclesial Organizations Working for Justice and Peace (Första världskongressen för kyrkliga organisationer som arbetar för rättvisa och fred) i Rom. När det begav sig skrev jag en Fides-artikel om kongressen (s. 12-13), men jag märker att jag nu fäster uppmärksamhet vid olika saker varje gång jag läser om den texten.

Efter avslöjandena om den tidigare kardinalen McCarrick (se blogginlägget McCarrick och jag? från förra året) kollade jag bishopaccountability.org för att ta reda på om någon av biskoparna och kardinalerna jag hade att göra med i Rom den gången har gjort sig skyldiga till övergrepp, men idag kom jag att tänka på att man nuförtiden kan gå till källorna på webben. Och visst, det lilla talet påven Johannes Paulus II höll i samband med vår audiens idag för 15 år sedan finns på Vatikanens webbplats, liksom också kardinal Angelo Sodanos öppningsanförande. En liten notis om kongressen finns dessutom på nyhetssajten Zenit.

Men jag tänker också på allt det jag inte skrev. På min förvåning över att de mässor som ingick i programmet på konferenshotellet firades på franska och engelska, inte på latin. På hur mycket tid som gick åt till audiensen i Vatikanen. Men också på hur stort intryck upplevelsen gjorde på mig, hur tacksam jag fortfarande är över att jag fick vara med om något sådant.

Kardinal Newman helgonförklarad

13/10/2019

Idag fick kyrkan fem nya helgon när påve Franciskus i samband med en mässa på Petersplatsen helgonförklarade inte bara den brittiske teologen och kardinalen John Henry Newman utan också fyra andra: indiska Mariam Thresia (eller María Teresa) Chiramel Mankidiyan, italienska Giuseppina Vannini, brasilianska Dulce Lopes Pontes och schweiziska Marguerite (eller Margarita) Bays. Här kan man läsa mer om de fyra nya kvinnliga helgonen och här finns information om Newman.

Jag följde med kanoniseringen och mässan via Vatikanens YouTube-kanal (så bilderna idag är skärmdumpar varvade med några bilder av teven med mässan). Här finns en länk till mässan med engelska kommentarer, fast jag valde att se den utan kommentarer och knäppte bara på översättningen under påvens predikan. EDIT: Nu finns predikan att läsa på svenska här.

Den som är nyfiken på kardinal Newman (ja ja, jag ska lära mig att säga helige John Henry i stället, men sånt tar tid att nöta in) kan passa på den 25 oktober, då Studium Catholicum bjuder på en föreläsning (på engelska) för att markera kanoniseringen.

Puer natus est: God jul!

25/12/2018

Julafton välsignades vi med vackert väder. Sol över gnistrande snö. Jag gick bara ut en liten sväng för att mata fåglarna och gladde mig åt solskenet. Strax efter kl. 14 hörde jag fader Ryszard Mis läsa julevangeliet, som alltid påminner mig om talkörerna på barndomens skoljulfester.

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien...

Luk 2

Efter middag och klappar var det - alltid förvånansvärt tidigt nuförtiden - dags att bänka sig framför teven och följa med julnattsmässan från Peterskyrkan. Den sändes direkt på SVT2, så jag såg den med svenska kommentarer i stället för med pater Gabriel Salmela OP på finska på YLE, fast det hade varit trevligare att följa med en textad sändning än en överpratad dito.

Efter julnattsmässan från Peterskyrkan orkade jag ännu ta en liten titt på midnattsmässan i S.ta Maria.

Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.

Jes 9:6

Jag önskar alla en riktigt god jul och Guds välsignelse!