Efter en stund dök en annan församlingsmedlem upp. Vi hälsade tyst på varandra, coronatryggt ochpå avstånd, för det visade sig vara pappan till en tidigare förstakommunionselev, och så knäböjde vi i varsin bänk.
Det gick en stund till och man hörde igen någon gå i dörren. En stund därefter tändes lamporna i koret och pater Rafal Czernia SCJ hälsade på oss på väg till sakristian. En församlingsmedlem hade bett om sjukas smörjelse, visade det sig. Hon satte sig på andra sidan mittgången och jag passade på att berätta för pater Rafal att jag väntar på att bli starropererad. Kan jag få sjukas smörjelse (igen) jag också? Jodå, så klart, försäkrade han, och strax inleddes bönerna i samband med sjukas smörjelse utanför mässan. Efter det sakramentet följde eukaristi utanför mässan också, det kändes som att nåden bara flödade över mig.
Jag hade ju tänkt på sjukas smörjelse av och till sedan i fredags, då kirurgen sa att det ska bli operation (bara försäkringsbolaget ger klartecken), men hur det nu var kom jag mig inte för att kontakta kyrkoherden på förhand inför mässan i S:ta Katarina i lördags. Men det gjorde ju ingenting - den Helige Ande planerar bättre än jag någonsin kunde göra själv!