I min Faders hus

"Ju mer jag finner, desto mer söker jag dig"

29/4/2021

Idag, den 29 maj, firar kyrkan ett av sina och Europas riktigt stora helgon: Katarina av Siena, Europas skyddspatron. I en tid som vår känns det speciellt lämpligt att be om förbön av en som själv överlevde pesten när den härjade i vår världsdel. Pater Ingvar Svanteson OSB vittnar vackert om heliga Katarina i sin "kortpredikan" idag när han skriver att "hennes frimodighet inte minskade hennes lydnad", utan att hon på sätt och vis också "'lydde' [...] de fattiga och pestsmittade, genom att vårda dem".

I dagens läsningsgudstjänst är den andra läsningen tagen ur Katarina av Sienas Samtal om Guds försyn. Jag läser stycket om och om igen, för hon fångar något som jag förgäves har försökt formulera: "Du, eviga Treenighet, är som ett djupt hav, där jag finner mer ju mer jag ger mig in i det, och ju mer jag finner, desto mer söker jag dig. På något sätt mättar du själen genom att öka dess hunger."

Heliga Katarina av Sienas grav i basilikan Santa Maria sopra Minerva i Rom.

Precis så är det. Utan att vara hungrig kan man inte förstå mättnad. Utan att längta efter eukaristin kan man inte förstå den.

Du, eviga Treenighet, är som ett djupt hav, där jag finner mer ju mer jag ger mig in i det, och ju mer jag finner, desto mer söker jag dig. På något sätt mättar du själen genom att öka dess hunger.

- Katarina av Siena

Vännen från Siena skriver också: "O avgrund, o eviga Treenighet, o djupa hav, vad mer hade du kunnat ge mig än dig själv?" Och jag tänker på hymnen som finns som alternativ i början av tidegärdens Completorium-bön och som jag ber nästan varje kväll. Där är Herren också ett hav:

Herren är havet dit vattnen längtar,
vilsnaste rännil som största flod.

Ja, jag längtar till Herren, till det djupa hav som är Treenigheten - och vad mer kan han ge än den längtan och det löftet?

När tystnaden talar

20/3/2021

Igår, den 19 mars, firade katolska kyrkan S:t Josef. För två år sedan kunde jag också fira Josef med adoration och mässa. I coronatider är sådant inte möjligt, men i stället finns det mycket att läsa.

Det skrivs mycket om helige Josef just nu, eftersom den nuvarande påven har lyft fram honom på ett speciellt sätt som det finns det god anledning till. Som kardinal Anders Arborelius skriver i sin predikan för S:t Josefs dag kan Josef "i sin person [...] sammanfatta vad det är att vara en vanlig troende människa, som tar emot det uppdrag och den kallelse han får av Gud och i all enkelhet försöker följa Guds vilja. Josef blir i Abrahams efterföljd en rättfärdig man som troget tjänar Gud (jfr Rom 4:3)".

Idag tänker jag på Josef när jag läser responsoriet i Laudes: Herre, jag förtröstar på dig, jag säger: Du är min Gud. Det känns klockrent som S:t Josef, tänker jag.

Herre, jag förtröstar på dig, jag säger: Du är min Gud.
Herre, jag förtröstar på dig, jag säger: Du är min Gud.
Min tid står i dina händer,
jag säger: Du är min Gud.
Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande.
Herre, jag förtröstar på dig, jag säger: Du är min Gud.

Responsoriet i dagens Laudes

Skulpturen av S:t Josef i S:t Henrikskatedralen.

Fast för all del, det där med "jag säger" är ju strikt taget inte helt "josefskt", eftersom vi inte har ett enda direkt citat av honom i Nya testamentet. Det är ett faktum som får mig att tänka på Blixen (Surprise!), närmare bestämt berättelsen "Den blanka sidan" i Sista berättelser. (På engelska heter berättelsen "The Blank Page" och jag tycker personligen att den på svenska hellre kunde heta "Det oskrivna bladet", eftersom den danska titeln är "Det ubeskrevne blad".)

Urglädje i fastan

6/3/2021

Jag vaknar tidigt fast jag hade tänkt ha sovmorgon. Det betyder att Oblatmissionärernas breviar automatiskt erbjuder dagens läsningsgudstjänst i stället för Laudes, så jag börjar dagen där. Jag fastnar för en rad i dagens andra läsning, den av Ambrosius av Milano: Att vila i Gud och se hans härlighet, det är gästabudet och den fulla glädjen och friden.

Bild: Skärmdump från Ruptlys sändning från Nasiriyah i Irak inför påvens ankomst 6.3.2021.

Jag kollar hur det går för England i cricketmatchen mot Indien (svar: uselt) och fortsätter med Laudes. Dagens hymn förkunnar:

Kristus, vår lykta, livets goda källa,
du har för världen öppnat väg till glädjen,
du som med blodet räddat oss ur dödens
eviga mörker.

Där är det där ordet "glädje" igen. Och samma tema fortsätter i Psalm 92 (jag citerar ur Bibel 2000, Oblatmissionärerna använder en äldre översättning):

Det är gott att tacka Herren
och att lovsjunga ditt namn, du den Högste,
att var morgon förkunna din nåd
och var natt din trofasthet
till toner av tiosträngad harpa,
till lyrans klang.
Dina gärningar, Herre, ger mig glädje,
jag jublar över vad du har gjort.
Herre, vilken storhet i ditt verk,
vilket djup i dina planer! (Ps 92:2-6)

Bild: Skärmdump från Yle Arenan.

Ora pro nobis, Sancte Henrice!

19/1/2021

Så här på Henriksdagen tänker jag på oxarna som drog S:t Henriks kvarlevor från Kjulo till Nousis. Jag tror det var i Emil Antons förträffliga bok Katolisempi kuin luulit som jag läste om hur minnet om var oxarna vilade i sekel efter sekel lokalt hade bevarats i åminnelse av vårt lands apostel, S:t Henrik, biskop och martyr. Minnet lever också kvar i kvädet Biskop Henriks bane (fi. Piispa Henrikin surma) i Lönnrots samling Kanteletar. "Där som denna oxen tröttnar", som det heter i Thomas Warburtons översättning av finskans "Kussa härkä uupunevi". Så här i oxveckorna är vi kanske alla trötta, men med Hindersmäss är vi igen ett steg närmare våren, påsken och uppståndelsens glädje.

Det är förstås tråkigt att inte fira S:t Henrik med en fysisk mässa idag - eller på söndag, när det är patronatsfest i katedralen - men jag tröstar mig med att hans arv lever vidare och har hälsan i vårt land. Och nästa gång jag är i S:t Henrikskatedralen ska jag glad i hågen hälsa på reliken i högaltaret igen.

Sänd ditt ljus och din sanning, må de leda mig,
må de föra mig till ditt heliga berg och till din boning,
så att jag får gå in till Guds altare,
till Gud, som är min glädje och fröjd,
och tacka dig på harpa, Gud, min Gud.

Ur Psalm 43 i dagens Laudes

Be för oss, helige Johannes Paulus II

22/10/2020

Det är mycket påvar på tapeten idag. För det första firar kyrkan idag minnet av helige Johannes Paulus II, som installerades som Petri efterföljare den här dagen för 42 år sedan, den 22 oktober 1978. För det andra gör den nuvarande påven, Franciskus, rubriker med sitt uttalande om civila partnerskap i en intervju i samband med en dokumentärfilm som fick premiär i Rom igår.

Jag blev ganska irriterad på rapporteringen igår. Visserligen ändrade Svenska Yle ordet "äktenskap" i rubriken på sin webbtext till "partnerskap", men att man ens gör den missen är bara en illustration av hur lite man är insatt i hur kyrkan fungerar. New York Times skrev rafflande om en "ändring i kyrkans linje" och Helsingin Sanomat verkar tro att New York Times är en auktoritet på katolska frågor. Tänk om man i stället kunde googla sig till en katolsk sajt och få lite mer bakgrund kring uttalandet. Idag hade The Catholic Herald en analys som tog steget vidare och frågade sig varför Vatikanens presstjänst inte var förberedda på det här.

Men den bästa analysen jag har sett hittills presenterades nog av Mike Lewis på wherepeteris.com. Han kan sin Franciskus och går igenom både själva citatet och vad han har sagt tidigare som påve eller medan han var Jorge Mario Bergoglio. Man önskar att den texten var obligatorisk läsning för alla journalister som i Finland eller på andra håll ska skriva eller säga något alls om påvliga uttalanden, eftersom Lewis också påpekar att kyrkans linje inte ändras vad påven än eventuellt säger i en intervju. Plus får har också i min bok för att han lagt med den här Instagramvideon som diskuterar vad Franciskus faktiskt sa på spanska.

Som jag själv påpekade i min FB-kommentar när jag delade texten på wherepeteris.com så är just den skillnaden som Svenska Yle först missade som är den springande punkten: Franciskus talade om civila partnerskap och inte äktenskapets sakrament, vilket gör att hans uttalanden i första hand handlar om det som Katolska kyrkans Katekes tar upp i avsnitt 2358, där det heter att homosexuella ska tas emot "med respekt, medlidande och finkänslighet" - och alltså inte uteslutas ur sina familjer eller utsättas för diskriminering. Det borde faktiskt inte vara rubrikstoff längre, med tanke på att Katekesen kom ut under helige Johannes Paulus II:s pontifikat.

Sen är det ju, precis som Lewis påpekar, en helt annan femma hur man förverkligar det där med respekt och finkänslighet. Men där tänker jag också på JPII, för han uttryckte sig tydligt och klart - kanske tack vare sina studier i litteratur och filosofi innan han sadlade om och blev präst. Och Franciskus har ju snarare gjort sig känd som påven som uttalar sig luddigt. När journalister igår bad Vatikanen klargöra vad påven hade sagt och vad han hade menat fick de inget svar.

Men jag tröstar mig med tanken på att JPII nog ber för oss i alla fall. Inte bara idag, utan alla dagar. Och så bläddrar jag i tidigare blogginlägg och minns min första påvemässa och den gången vi firade mässa vid hans grav i Peterskyrkan, för att inte tala om den där dagen för nästan exakt 16 år sedan när jag i samband med Första världskongressen för kyrkliga organisationer som arbetar för rättvisa och fred deltog i en audiens med JPII.

Ja verkligen: Be för oss, helige Johannes Paulus II!

PS. Jag rekommenderar en länk till: fader Oskari Juurikkalas utredning
på bloggen Hapatusta.net av vad påven sa och inte sa.

Bilden i dagens inlägg är ett kollage jag har gjort av skärmdumpar från en del av de nyhetskällor jag hänvisar till i texten.

Heliga Teresa av Ávilas minnesdag

15/10/2020

Idag firar kyrkan minnet av heliga Teresa av Ávila, jungfru och kyrkolärare.

Jag börjar dagen med Laudes och dagens läsningsgudstjänst. Den andra läsningen är ur heliga Teresas Boken om mitt liv. Översättningen är gammaldags och det stör mig emellanåt, men nåden lyser igenom orden. Jag citerar:

"När vi tänker på Kristus bör vi alltid minnas med vilken kärlek han har förlänat oss så stora nådegåvor och vilken underpant Gud har skänkt som bevis på den kärlek han hyser för oss; ty kärlek föder kärlek. Och även om vi bara är i början och alltjämt fulla av mycket ont, må vi vinnlägga oss om att begrunda detta och väcka upp vår egen kärlek; ty om Herren en enda gång ger oss nåden att trycka in denna kärlek i våra hjärtan, blir allt lätt och vi kan åstadkomma mycket på kort tid och med ringa möda."

Be för oss, heliga Teresa.

Dagens helgon: Thérèse av Jesusbarnet

1/10/2020

Den första oktober firar kyrkan Thérèse av Jesusbarnet, det lilla stora helgonet från Lisieux. Förra året markerade jag hennes minnesdag med en mässa hos karmeliterna i Esbo, men det som för ett år sen bara innebar ett beslut och lite tåg och buss kräver i år en coronaanalys, som i mitt fall resulterade i en sorgsen suck och konstaterandet att det känns för riskfyllt nu när sjukdomssiffrorna igen ökar.

Strax före början på biskopsmässan med karmelierna i Kvarnträsk på Lilla Thérèses minnesdag 2019.

Jag tröstar mig med kyrkans dagliga bön, som jag har gjort mer och mer konsekvent den här hösten. Tack gode Gud för Oblatmissionärernas breviar, som ger mig rätt bön närhelst jag tar mig tid att be.

Dagens läsningsgudstjänst citerar några stycken ur Thérèse av Jesusbarnets självbiografi (klistrar in citatet nedan), där hon hänvisar till Paulus brev till de kristna i Korinth.

Kyrkan Notre Dame des Graces i Bryssel. Där gick jag i mässan på Thérèse av Lisieux' minnesdag för fem år sedan.

Jag bläddrar fram Första korinthierbrevet och läser:

Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt. Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta. Den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet, den andre kan med samma Andes hjälp meddela kunskap. En får tron genom Anden, en annan genom samma Ande gåvan att bota, en annan får kraft att göra under. En får förmågan att tala profetiskt, en annan att skilja mellan olika andar. En kan tala olika slags tungotal, en annan kan tolka tungotal. Allt detta åstadkommer en och samma Ande genom att fördela sina gåvor på var och en så som den själv vill.

Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka. Kroppen består inte av en enda del utan av många.

1 Kor 12:4-14

Det känns trösterikt. Jag blir utan mässa idag, men Herren ger mig andra nådegåvor i stället.

Sankt Alfons i mina tankar

5/5/2020

Häromdagen vaknade jag tidigt, men hade förstånd att be om nåden att få sova ostört, så jag vaknade på nytt först efter kl. 9 - med orden "St Alphonsus Liguori" i huvudet. S:t Alfons? Inga klockor ringde, utom att jag visste att det fanns ett helgon som hette så. Jag googlade honom på telefonen och fick veta att han var kyrkolärare. Inget light-helgon, med andra ord, utan någon som har något att komma med.

En snabbtitt på en biografi: Jaha, helige Alfonso dei Liguori var ett italienskt helgon som levde största delen av sitt liv på 1700-talet. Han var präst och biskop och grundare av Redemptoristorden. Lite klokare blev jag alltså, men jag var fortfarande undrande. Jag insåg ändå att jag hade sett namnet i skrift nyligen, men hade ingen förnimmelse av att han mer än nämndes. Det kändes vagt som att jag visste att jag borde veta mer, men jag hade ingen aning ändå. Så jag googlade vidare och hittade det här citatet hos församlingen St Alphonsus Liguori i amerikanska Illinois:

"Vår Frälsare säger: Om du inte har mottagit de nådegåvor som du efterlängtar ska du inte klaga till mig, utan inse att felet ligger i dig själv, eftersom du inte bett mig om dem."

"Our Savior says, if you have not received the graces that you desire, do not complain to me, but blame yourself, because you have neglected to seek them from me."

-St Alphonsus Liguori

Den satt.

Följande citat träffade också mitt i prick:

"Inse att du kan få ut mer av en halv timme av bön framför det Allraheligaste Sakramentet än av allt annat du gör under dagen."

Så som jag har längtat efter att kunna be inför tabernaklet igen kan jag ju inte annat än hålla med den gode S:t Alfons på den punkten.

En promenad till Lilla Elsas hus

8/4/2020

Igår tog jag en eftermiddagspromenad och tog en solig bild av Lilla Elsas kors (som jag skrev om häromdagen) intill S:ta Katarina kyrka. Det kändes roligt att "hälsa på" när jag vet att hon inte är bortglömd. För bortglömd är hon definitivt inte. Gravkorset vid kyrkan har fått många andra att också undra över henne - och bli glada åt att få veta mer. Jag tror att vi är många som gläder oss över att Lilla Elsa har släktingar i livet som tänder ljus vid mormors systers grav vid jul. Kanske det är speciellt viktigt så här i coronatider att veta att någon som vid första anblicken ser ensam och övergiven ut inte är det.

Undra på att det var soligt och varmt bland gravarna vid kyrkan igår.

Idag tog jag en morgonpromenad i stället för en eftermiddagspromenad. Och jag gick åt helt motsatt håll än vanligt, eftersom jag ville ta en titt på ett hus som jag har gått förbi hur många gånger som helst. Det är ett hus som har fått en annan betydelse för mig nu när jag vet att det är det hus som Viktor och Ida Österlund - Lilla Elsas föräldrar - lät bygga år 1908, samma år som deras äldre dotter dog.

Jag vet inte om Lilla Elsa själv hann bo i det stora huset på Alingsåsgatan eller om hon bara hörde talas om byggplanerna, men i det huset växte hennes lillasyster Doris upp.

Idag kallas det i Karis för Lönngrens hus eftersom Doris (som jag skrev igår) gifte sig med Bertel Lönngren.

S:t Henriksdag på svenska

19/1/2020

Fader Anders Hamberg firade den svenska mässan i S:t Henrikskatedralen på S:t Henriks dag. Jan-Peter läste dagens första läsning och jag läste den andra. Och så trodde jag att mässan skulle avslutas med Ramus virens olivarum som vanligt, men tji fick jag. Den hade organisten Marko redan sjungit med kyrkfolket i högmässan, så han valde Stjärna över haven i 12.30-mässan i stället. Högmässan hade firats av biskop emeritus Teemu Sippo SCJ så innan vår mässa började hann jag se till att mina förstakommunionselever fick skaka hand med honom. Och så var det ju nästan precis ettårsdagen av min guddotters dop. Det kändes fint att sitta i samma kyrkbänk med henne igen.