I min Faders hus

Om Guds blodgrupp och andra funderingar - en radioandakt

13/10/2021

Under coronan har jag ofta valt att följa med mässan i St Eugene’s Cathedral i Derry i Nordirland på söndag morgon. Den första mässan där firas nämligen klockan 7 lokal tid, vilket är klockan 9 finsk tid, så det passar mig bra. Den där tidiga mässan är det som kallas en stilla mässa, det vill säga en mässa utan krusiduller. Ingen sång, ingen musik, bara en präst som firar mässan rakt upp och ner. Inte ens en predikan, fast det är söndag.

Klicka på bilden för att höra den här andakten på Yle Arenan.

Det påminner mig om vardagsmässorna i S:t Henrikskatedralen i Helsingfors på 1990-talet. Idag är det ofta lite sång till och med i samband med en morgon- eller kvällsmässa, men kanske prästerna var mindre musikaliska då, åren före och efter att jag blev upptagen i katolska kyrkan, eller så var det bara det att församlingen var mindre och därmed hade mindre resurser.

Jag heter Sara Torvalds och du lyssnar till Andrum.

Klicka här för att lyssna till den här texten i Andrum-version
(om du befinner dig i Finland) fram till 13.10.2022.

Skärmdum från en webbmässa från St Eugene's Cathedral i Derry.

Salige Carlo Acutis

12/10/2021

Idag, den 12 oktober, firar vi salige Carlo Acutis, som blev saligförklarad för ett år sedan. Han är ju verkligen inte den första tonåringen som blivit salig- eller helgonförklarad (tänk bara på Jeanne d'Arc), men han är den första som är född på 1990-talet.

Carlo Acutis föddes år 1991 och dog i leukemi vid 15 års ålder år 2006, men hade före sin död skapat en webbplats om eukaristiska mirakel. Hans mamma Antonia Salzano berättade inför saligförkaringen att han var en from pojke som redan som liten tyckte om att gå i kyrkan, be och lära sig mer om sin tro. "Jag var långt från kyrkan; jag växte upp i en sekulariserad familj, precis som miljontals människor gör, antar jag. Så att ha en son som enträget ställde mig frågor om tron tvingade mig att tänka efter."

Helige Johannes XXIII

11/10/2021

Dagens helgon är påven Johannes den tjugotredje. Han blev helgonförklarad år 2014 och jag minns att jag följde med direktsändningen från Petersplatsen. Han och Johannes Paulus II blev helgonförklarade samtidigt av Franciskus.

Johannes Paulus II var den första påven jag själv såg ”live” på Petersplatsen (och senare på en audiens inne i Vatikanen) men Johannes XXIII var min favorit den där helgonförklaringsdagen. Innan farmor dog gav hon mig sin rosenkrans som hade välsignats av Johannes XXIII – eller Johnny Exexajajaj, som det uttalades i en australisk teveserie jag såg för länge sedan.

Min favorithistoria om honom är när han meddelade sina medarbetare i Vatikanen om att det skulle ordnas ett ekumeniskt koncilium år 1963. De protesterade och sa att det är omöjligt med den tidtabellen? Jaså, då gör vi det 1962, svarade påven. Och så blev det, i oktober 1962, precis för 59 år sedan idag, inleddes första sessionen av Andra Vatikankonciliet. Det är därför hans minnesdag är idag och inte på hans himmelska födelsedag följande år.

Det var innan jag föddes, men i kyrkans tideräkning är det ju som igår. Såren har inte läkt än, verkar det som. Traditionis custodes tyder på det i alla fall. Ändå tror jag ju inte alls att det är såren efter konciliet som inte har läkt, utan såren av dålig ledning efteråt.

I biskop Paul Verschuren SCJ hade vi i Finland en biskop som själv hade varit med på ett hörn på Andra Vatikankonciliet och som förstod vad konciliefäderna ville. Mässan i S:t Henrik firades med vördnad och med mycket latin. Hos oss städade man inte bort knäpallar och tog i bruk kalkar som såg ut som (och kanske var) kristallglas. På andra håll var det inte lika väl ställt. Jag minns själv en mässa i Kalifornien mot slutet av 90-talet som fick mig att undra om det faktiskt var en katolsk kyrka jag befann mig i och jag har läst om än värre missförhållanden på andra håll.

Birgitta och jag

7/10/2021

Hon är Sveriges och hela Europas skyddshelgon, hon har påverkat Norden mer än jag tror att de flesta inser och idag är det 630 år sedan hon blev helgonförklarad. (Och jag har skrivit om henne tidigare, t.ex. här och här och lite här också.) Heliga Birgitta, be för oss.

Jag försöker komma på när jag blev medveten om helgonet Birgitta. Jag hade en kompis och en kusin som hette Birgitta, men ingendera associerade jag till helgonet. Långt senare berättade min farmor om ett sent missfall och sade att barnet skulle ha hetat Birgitta om det var en flicka. Då associerade jag tydligt till helgonet Birgitta. Men vad hände där emellan?

Farfar besökte Vadstena i något skede under min uppväxt och gav mig en liten birgittin som souvenir. Farfar talade gärna om munkar och nunnor, om dominikanerna i Åbo och birgittinerna i Nådendal. Vi gjorde en vallfärd till Nådendal med honom. Fast det kallades inte för vallfärd, det var bara ett besök, för han var ju protestant. Så vi ”besökte” domkyrkan i Åbo när vi var hos farfar. Men det var med vördnad vi gjorde besöken, med vördnad vi ställde oss vid salige Hemmings relikvarium och påmindes om att han var vän med heliga Birgitta. Någonstans där såddes väl fröna till min Birgittarelation.

En birgittaskulptur från cirka 1470, snidad i Brabant i dagens Nederländerna. Bild: Metropolitan Museum of Art, New York.

Den relationen fördjupades i början av 90-talet när jag studerade vid Helsingfors universitet. Jag läste nordiska språk och engelska, med nordisk litteratur som ett mindre biämne. Sveriges litteratur var indelad i två kurser, Sveriges äldre och Sveriges yngre. Gränsen mellan de två gick vid 1809, så att man enkelt kunde ha en skild kurs i finlandssvensk litteratur. Gösta Kjellin, som hade ansvar för de svenska kurserna, sa att han alltid hade en fråga om heliga Birgitta i tentamen. Det andra varierade, men heliga Birgitta var given. Han ville väl se till att vi säkert läste vår Birgitta.

Franciskus av Assisi

4/10/2021

Häromdagen skrev jag om Thérèse av Lisieux och idag, när kyrkan minns Franciskus av Assisi, vill jag förstås skriva något om mitt eget skyddshelgon. Redan långt innan jag blev döpt och konfirmerad var han "mitt" helgon, precis som Benedikt av Nursia var min storebrors; jag heter Franciska i hans andra namn, han heter Benedict.

Jag gjorde en första vallfärd till Assisi år 1989 (ett foto finns i ett tidigare inlägg) och förutom en livslång kärlek till Giotto tog jag med mig en förundran över den kontinuitet som präglar Assisi. Där, på samma ort, har man vördat den helige Franciskus sedan 1200-talet. Det finns inga avbrott i historien, inga försvunna år att hoppa över, ingen asterisk längst ner som säger att det här är ett helgon som ströks ur helgonlängderna för att man inte längre anser historien trovärdig. Han är lika konkret idag som hans stigmata var år 1224. Vi vet till och med att han ville höra Psalm 142 på sin dödsbädd år 1226.

Franciskus mottar sina stigmata på ett verk av en okänd konstnär från 1330-talet. Bild: Getty Open Content

För ett par år sedan markerade påven att det hade gått 800 år sedan mötet mellan Franciskus av Assisi och sultanen Al-Malik Al-Kamel. I Italien börjar man redan nu fira 800-årsjubileet av Franciskus' himmelska födelsedag år 2026, läser jag på Signum.se. 800 år är inte fy skam, det ska sägas. För fem år sedan firade dominikanerna 800-årsjubileet av sin ordens grundande och det var också en stor glädje. Det blir intressant att se hurdana former Franciskusfirandet tar sig här - i Finland har vi bara lekmannafranciskaner, men man kan alltid hoppas på en liten boom av intresse för Guds lille fattige.

”Jag väljer allt!”

1/10/2021

”Jag väljer allt!” är ett klassiskt citat från Thérèse av Jesusbarnet. Hennes storasyster Léonie kom till sina yngre systrar med sin docka och en korg med dockkläder och tyger. Léonie tyckte att hon hade vuxit ur docklekarna, så hennes systrar kunde få välja åt sig vad de ville ha av hennes avlagda saker. Céline, som var lite äldre än Thérèse, valde en bunt silkesband. Thérèse själv var smart nog att välja allt och tog hela korgen, inklusive dockan som låg överst.

Det får mig att tänka på Karlsson på taket (det gör jag ibland, t.ex. här), för det känns som en lösning som han direkt skulle ha kommit på. Looking out for number one, liksom. Men jag tror inte att Karlsson på taket finns på någons lista över litteraturens nästan-helgon, där placerar man ju snarare Jonatan Lejonhjärta. Det är helt enkelt inte en karlssonsk attityd som brukar prägla stora helgon.

Thérèse i karmelitklostret i Lisieux.

Thérèse av Jesusbarnets fall är en del av förklaringen till att hon faktiskt blev ett stort helgon - och till och med kyrkolärare, fast hon gick i kloster vid 15 och dog långt innan hon fyllde 30 - att hon medvetet ville bli det. En del av förklaringen, skriver jag, för den stora biten är förstås alltid Guds överflödande nåd. Hon var bara – igen – smart nog att säga ja tack till alltihop.

Thérèse skrev faktiskt att hon redan när hon var tre år gammal ”började säga till Gud att jag aldrig ville neka honom något”. I sina Självbiografiska skrifter förklarar hon kopplingen till händelsen med dockkläderna i hennes barndom (kursiveringarna är mina):

Kalla mig Lilla Thérèse.
Så sa Thérèse av Jesusbarnet (1873 - 1897).
Hon föddes Marie-Françoise-Thérèse Martin och är också känd som Thérèse av Lisieux.
Även hennes föräldrar är helgon.

"Senare, då jag fått en inblick i fullkomligheten, förstod jag att om man eftersträvar att bli ett helgon måste man lida mycket, alltid söka det fullkomliga och glömma sig själv; jag förstod att det finns åtskilliga grader av fullkomlighet och att varje själ är fri att besvara Herrens maningar, att göra litet eller mycket för honom, det gäller kort sagt att välja mellan de offer han begär. Då utbrast jag liksom i barndomen: 'Min Gud, jag väljer allt!' Jag vill inte vara helgon bara till hälften, jag är inte rädd för att lida för dig, det enda jag fruktar är att behålla min vilja – tag den, ty 'jag väljer allt' vad du vill!"

I vågor med Maria

15/9/2021

När man är katolik är det inte riktigt comme il faut att man har en relation med Jungfru Maria som går upp och ner, men samtidigt är det väl naturligt att den är som relationer mest.

Marjatta Jaanu-Schröder, som jag lärde känna när hon var chef för Helsingfors katolska stifts kateketiska center, har på sin blogg och i sin Mariabok skrivit så här:

"Vi ber om Jungfru Marias förbön eftersom hon är Jesu moder och vår moder. På korset sade Jesus till aposteln Johannes: 'Där är din mor!' Kyrkan lär att Johannes inte stod vid foten av korset bara som en av lärjungarna, utan som representant för kyrkan. Han uttryckte den tro, det hopp och den kärlek som är kännetecknande för kyrkan. När Jesus visade på sin mamma som mamma till Johannes gjorde han det på samma gång för hela kyrkan."

Mammor kan gå en på nerverna mer än någon annan, tror jag. Men har man en någorlunda normal mammarelation kan man ändå lita på att hon ställer upp för en och vill ens bästa. När jag var liten och blev ledsen, sur eller besviken i någon situation brukade jag gå och gömma mig för att tjura, lugn i förvissningen att mamma om en stund kommer att hitta mig i min gömma, vare sig det är under sängen eller bakom soffan eller var det nu kunde vara.

Med Jungfru Maria kan jag inte bara dra täcket över huvudet, kanske det är det som anstränger vår relation ibland. Eller så är det helt enkelt det att jag inte har vuxit upp med henne, utan precis som Johannes fått lära känna henne som vuxen.

Är abort som vänster/höger eller som öster/väster?

13/9/2021

Ni skall vara heliga för mig, ty jag, Herren, är helig,
och jag har avskilt er från andra folk, för att ni skall tillhöra mig.
(3 Mos 20:26)

Den korta läsningen ur Tredje Mosebok i dagens Ters träffar mig som alltid med kraft: ”Ni ska vara heliga.” Vi är kallade till helighet, det är något jag tycks återkomma till väldigt ofta nuförtiden (t.ex. här). Och eftersom vi lever i det Nya testamentets tid gäller det inte längre bara judarna, utan alla kristna. Vi ska vara heliga.

I dagens läsningsgudstjänst är den första läsningen tagen ur andra och tredje kapitlet i Hesekiels bok. Profeten Hesekiel citerar Herren, som har utsatt honom till väktare för israeliterna:

"Du människobarn, jag har satt dig till en väktare för Israels hus, för att du på mina vägnar skall varna dem, när du hör ett ord från min mun. Om jag säger till den ogudaktige: 'Du måste dö', och du då inte varnar honom, ja, om du inte säger något för att varna den ogudaktige för hans ogudaktiga väg och rädda hans liv, då skall väl den ogudaktige dö genom sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand. Men om du varnar den ogudaktige och han likväl inte vänder om från sin ogudaktighet och sin ogudaktiga väg, då skall visserligen han dö genom sin missgärning, men du själv har räddat din själ.” (Hes 3:17-19; Oblatmissionärernas webbreviar ger 1917-översättningen, Bibel 2000 finns här)

Marsch för livet i Helsingfors 11.9.2021. Foto: M. Tervaportti.

”Vi ska vara heliga.” Så där heliga. Så heliga att vi faktiskt inte bara rycker på axlarna och tänker att andra får leva sina liv bäst de kan, utan så heliga att vi gör vad vi kan för att få folk på rätt köl igen. Och det trots att ganska många inte ens verkar vilja kännas av att de är befinner sig till havs.

En dag för jubel och bön

8/9/2021

Den åttonde september firar kyrkan Jungfru Marias födelsedag. Antifonen inför dagens laudes lyder: Låt oss jubla över Marias födelse och tillbedja Kristus, hennes son. Ett strålande sätt att börja dagen, tycker jag. Och så sammanfattar den på ett enkelt och tydligt sätt att all helgonkult handlar om att tillbedja Kristus, inte helgonen. Helgonen är förebilder, inspirationskällor, glädjeämnen och påminnelser om att det går att välja den smala vägen i alla tider.

Idag tänker jag också på en pojke jag undervisade i församlingen någon gång på 1990-talet. Vi talade om helgon och helgonförklaringsprocessen och jag konstaterade att martyrer är ett specialfall: de som dör för sin tro kan bli helgonförklarade mer eller mindre direkt. Pojken jag tänker på - som i sanningens namn inte brukade höra till de mest gudfruktiga i gruppen - utbrast genast: då ska jag bli martyr, hur kan jag bli det?

Han såg alldeles tydligt martyriet som en räkmacka till himlen, vilket kanske inte är så konstigt eftersom död och lidande inte hade någon plats i hans vardag. Men samtalet tog inte slut där, utan han ville konkret veta hur han skulle fixa till sin martyrdöd. Jag sa att det nog inte är sannolikt i Finland, men att det tyvärr finns länder där kristna utsätts för förföljelse. Bra, när jag blir vuxen ska jag resa till ett av de länderna och bygga en kyrka, sa han.

När man är barn är det förstås just så enkelt. Världen är svartvit.

När man är vuxen tänker man ju att kampen i allmänhet handlar om att välja rätt bland alla schatteringar i grått. Om att orka lite till och få vardagen att gå ihop utan alltför många kompromisser. Man är långt ifrån lika absolut som ett barn.

Men läser man ens några fakta om dagens helgon (på finska kan man t.ex. följa FB-sidan Katolisia pyhiä, som uppdateras varje dag med informationen ur Martyrologium Romanum, vilket innebär att där varje dag i kalenderåret presenteras en kort biografi över 10-20 helgon) så märker man att vi har en enorm sky av vittnen att låta oss inspireras av. Och att vi faktiskt borde ställa siktet lite högre än "inte alltför många kompromisser". Vi är faktiskt kallade till helighet.

Som jag konstaterade i min radioandakt häromdagen är det genom bön vi enklast kan arbeta på att bli heligare. Så jag firar Jungfru Marias födelse med rosenkrans i S:ta Katarina kyrka, för där är det lämpligt bönedag, vilket innebär att kyrkan är öppen från 9 till 17. Deo gratias!

Och så här fint avslutas hymnen i dagens laudesbön:

Till glädjefest församlade
vi firar glatt din födelse,
den dag då ren och strålande
du kom med hopp till fallen värld.

För din skull har vi icke mer
I dödens land vårt enda hem,
ty genom dig har himmelen
med jordens söner slutit fred.

O kyrkans moder, sjung med oss
den ende Gudens tack och lov,
ty han är den Trefaldige
från evighet till evighet. Amen.

"Ju mer jag finner, desto mer söker jag dig"

29/4/2021

Idag, den 29 maj, firar kyrkan ett av sina och Europas riktigt stora helgon: Katarina av Siena, Europas skyddspatron. I en tid som vår känns det speciellt lämpligt att be om förbön av en som själv överlevde pesten när den härjade i vår världsdel. Pater Ingvar Svanteson OSB vittnar vackert om heliga Katarina i sin "kortpredikan" idag när han skriver att "hennes frimodighet inte minskade hennes lydnad", utan att hon på sätt och vis också "'lydde' [...] de fattiga och pestsmittade, genom att vårda dem".

I dagens läsningsgudstjänst är den andra läsningen tagen ur Katarina av Sienas Samtal om Guds försyn. Jag läser stycket om och om igen, för hon fångar något som jag förgäves har försökt formulera: "Du, eviga Treenighet, är som ett djupt hav, där jag finner mer ju mer jag ger mig in i det, och ju mer jag finner, desto mer söker jag dig. På något sätt mättar du själen genom att öka dess hunger."

Heliga Katarina av Sienas grav i basilikan Santa Maria sopra Minerva i Rom.

Precis så är det. Utan att vara hungrig kan man inte förstå mättnad. Utan att längta efter eukaristin kan man inte förstå den.

Du, eviga Treenighet, är som ett djupt hav, där jag finner mer ju mer jag ger mig in i det, och ju mer jag finner, desto mer söker jag dig. På något sätt mättar du själen genom att öka dess hunger.

- Katarina av Siena

Vännen från Siena skriver också: "O avgrund, o eviga Treenighet, o djupa hav, vad mer hade du kunnat ge mig än dig själv?" Och jag tänker på hymnen som finns som alternativ i början av tidegärdens Completorium-bön och som jag ber nästan varje kväll. Där är Herren också ett hav:

Herren är havet dit vattnen längtar,
vilsnaste rännil som största flod.

Ja, jag längtar till Herren, till det djupa hav som är Treenigheten - och vad mer kan han ge än den längtan och det löftet?