"Jag kan läsa med i trosbekännelsen men tystnar när vi kommer till kroppens uppståndelse," skrev Merete Mazzarella häromdagen på Facebook. Det väcker många olika känslor i mig. Å ena sidan uppskattar jag att Merete inte vill hålla med om sådant hon inte tror på, å andra sidan gör det mig sorgsen att hon inte kan sluta sig till den tro kristenheten har bekänt i tvåtusen år. Och samtidigt känner jag igen mig någonstans i hennes tystnad.
För ett drygt kvartssekel sen - när jag hade hört Gud kalla mig till kyrkan men inte hade hittat ända fram än - tystnade jag också på ett par ställen i trosbekännelsen. Kroppens uppståndelse var ingen smärtpunkt för mig då (men det ska jag återkomma till strax), utan i stället var det ordet "katolsk" i en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka. I den lutherska översättningen talar man ju om "allmännelig" kyrka i stället. Det visste jag inte om jag trodde på heller, så det hjälpte inte. Men jag visste att jag ville höra till en kyrka för att kunna bli döpt (vilket jag ju blev till slut). Det tog ändå sin tid innan jag fick någon rätsida på min kyrkosyn.
För ett drygt kvartssekel sen - när jag hade hört Gud kalla mig till kyrkan men inte hade hittat ända fram än - tystnade jag också på ett par ställen i trosbekännelsen. Kroppens uppståndelse var ingen smärtpunkt för mig då (men det ska jag återkomma till strax), utan i stället var det ordet "katolsk" i en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka. I den lutherska översättningen talar man ju om "allmännelig" kyrka i stället. Det visste jag inte om jag trodde på heller, så det hjälpte inte. Men jag visste att jag ville höra till en kyrka för att kunna bli döpt (vilket jag ju blev till slut). Det tog ändå sin tid innan jag fick någon rätsida på min kyrkosyn.
När vi läste den apostoliska trosbekännelsen tystnade jag nämligen vid följande rad också: de heligas gemenskap. Det tog länge innan jag kunde ta till mig den delen av kyrkan. Inte bara förstod jag inte poängen med helgon, det kändes förmätet att räkna in mig själv i den gemenskapen. Men i efterhand är det lätt att förstå att en uppväxt som inte räknar med det andliga gör att man är trög i vissa saker, som att se att det är Kristi helighet som förenar oss, inte vår egen förmenta helighet. Vi är visserligen alla kallade till helighet, till att bli helgon, men det handlar ju precis om att ta del av hans helighet, göra oss till verktyg för hans vilja - inte om att på något självgott sätt upphöja oss själva till honom.
RSS Feed
