I min Faders hus

Tvivel och tro på barmhärtighetens söndag

28/4/2019

Guds barmhärtighets söndag. Det namnet gav helige Johannes Paulus II åt söndagen efter påsk. Då hör vi evangeliet om Thomas tvivlaren som inte trodde förrän han fick sätta sin hand i sidan på den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus. Saliga de som inte ser, men ändå tror.

Jag firade barmhärtighetens söndag med 11.30-mässan i S:ta Maria. Familjemässan firades på finska av pater Ryszard Mis SCJ. Han poängterade i sin predikan att Thomas ibland påstås ha brustit i sin tro, men så var det ju inte. Han tvivlade, och det är inte samma sak.

"Han kände ju dem han inte trodde på. Det var hans kompisar Petrus och Andreas, som varit precis lika fega som han, som hade lämnat Jesus åt sitt lidande. Det var deras påstående om att de hade sett den uppståndne som han inte trodde på."

Det fick mig att skratta. Det är så lätt för oss att se upp till apostlarna och glömma att de under den där första tiden mellan uppståndelsen och pingsten inte hade tillgång till den Helige Ande. Och då står Thomas där, så underbart mänsklig och verklig i sina tvivel. Varför skulle han tro på kompisarna nu, när de redan har visat sig vara opålitliga?

Men pater Mis framhöll också att Thomas sen bekände sin tro med besked, när han faktiskt såg sin Herre och Gud stå framför sig. Det var inte någon bekännelse av tro på en Messias, utan han bekände att Jesus Kristus var och är - då, nu och evigt - Gud.

Saliga vi som tror fast vi inte har fått känna på Kristi sår. Och saliga de vars blod vittnade om samma tro när det strittade över statyn av den Uppståndne Kristus i S:t Sebastians kyrka norr om Colombo i Sri Lanka i samband med påskdagens terrordåd. Jag undrar om jag någonsin kommer att se den statyn mer utan att tänka på deras offer och be om deras förbön.

Om hatprat och vrede - och gemenskap

27/4/2019

Igår var samlades Ekumeniska Rådet i Finland till seminarium och vårmöte i Alphyddans kyrkas församlingssal i Helsingfors. Efter många år som ekumeniskt aktiv är det alltid roligt med Ekumeniska Rådets vår- och höstmöten: Varje gång är det glada återseenden och så lär jag känna några människor till från olika samfund.

Årets seminarium hade rubriken Vi talar gott om andra och handlade om hatprat och hur vi som kyrkor och samfund kan bidra till ett sundare debattklimat. Dagens inleddes - efter att vi hade välkomnats av den lokala kyrkoherden Riikka Reina och seminariets bakgrund presenterats av Risto Pontela - av Jorma Vuorio, avdelningschef på inrikesministeriets migrationsavdelning, som talade om hatprat och säkerhet. Han konstaterade bland annat att mörkertalet för hatprat är stort och så talade han vackert om inrikesministeriets ambitioner om att Finland ska vara världens tryggaste land. I mina öron lät det dessvärre som tomma ord. Han framhöll ändå att det gäller att göra skillnad mellan vihapuhe (hatprat) och vihainen puhe (argt prat), eftersom en persons vrede kan vara berättigad och konstruktiv.

Etnisk profilering urholkar rättsstaten

Martyrer i Sri Lanka

22/4/2019

Jag vaknar till beskedet att dödssiffran efter påskdagsmorgonens terrordåd i Sri Lanka har stigit ytterligare, till ofattbara minst 290 döda och över 500 skadade. Herre, förbarma dig. Kristus, förbarma dig.

Bilden är från Sri Lanka, men inte tagen av mig, utan en kompis som gav sitt tillstånd till att jag använder bilden på bloggen.

Genom mitt intresse för cricket har jag FB-vänner i Sri Lanka och även om det heter att tillgången till sociala medier har begränsats av de lankesiska myndigheterna ser jag att de nog har kommit åt sina FB-konton. En av dem beklagar att BBC har intervjuat någon som utgår ifrån att det är singalesiska buddhister i stället för att vänta tills man vet vad som hände. Jag tänker på det arbete som har pågått inom lankesisk cricket för att förena ett folk splittrat av inbördeskrig - deras slogan är One team, one nation (ungefär Ett lag, ett land), men jag vet också att det arbetet är långt ifrån färdigt. Och jag sörjer över att man nu har tagit ett långt kliv bakåt, oberoende av vem som visar sig ha hållit i trådarna som styrde självmordsbombarna. (Svenska Dagbladet skriver idag att misstankarna "enligt en poliskälla" riktas mot en "radikal grupp", vilket ju är helt uppenbart - icke-radikala grupper ägnar sig helt enkelt inte åt terrordåd! The Guardians rapport verkar mer saklig.)

Surrexit Christus hodie!

21/4/2019

Påsknattens vigilia gäller det att komma till i god tid om man vill sitta i första bänkraden. Vi var på plats en dryg timme före liturgin började, så vi fick precis de platser vi ville ha. Det är en speciell stämning i kyrkan den kvällen, förväntansfull men eftertänksam. Jag passaade på att bikta mig under den där timmen. Strax innan klockan var slagen kom kyrkoherde Marco Pasinato fram och sa att liturgin börjar ute på torget, där den nya elden redan hade tänts. Där markerade biskop Teemu Sippo SCJ påskljuset som sedan tändes ur den nya elden innan det bars in i procession i kyrkan.

Mässan firades på finska, svenska och latin - mest finska och en hel del latin och bara lite svenska. För svenskan stod närmast organisten Marko Pitkäniemi, som både sjöng en läsning på svenska och en av psaltarpsalmerna. I övrigt assisterades biskopen av kyrkoherden. De koncelebrerrande prästerna var fader Tuomas Nyyssölä, fader Maricio Bravo, pater Gabriel Salmela OP, pater Marie-Augustin Laurent-Huyghues-Beaufond OP, fader Leonard Wobilla Shwei och fader Nguyen Toan Tri. Predikade gjorde biskopen själv.

Christus är uppstånden!
- Sannerligen uppstånden!

De sista först och de första sist

20/4/2019

Påskafton. Jag läser vad svenske pater Thomas Idergard SJ skriver på Facebook. Jag läser en kolumn om att smygröka med Kristus i Kyrkpressen. Och av någon anledning återkommer jag till en bibelrad som jag har smakat på en del på sistone. Den där om att de sista ska bli först och de första sist.

En orsak till att jag tänker i de banorna så ofta är att jag nuförtiden brukar sätta mig längst fram i kyrkan för att kunna ta bilder i mässan utan att få med någon som kanske inte alls vill vara med på mina bloggbilder.

Glasmålning i S:t Henrikskatedralen: Kristus och S:ta Rita av Cascia.

En annan orsak är att bibelstället om vingårdsarbetarnas lön (se Matt 20:1-16 eller nedan) i mer än trettio år har gällt just mig. Jag blev ju inte barndöpt och när jag i tonåren kom till tro var det en kristen kompis som återberättade den liknelsen för mig. Då var det för att trösta mig, för att försäkra mig om att de första 15 åren av mitt liv, då jag inte hade tjänat Gud, inte skulle läggas mig till last: även någon som är så senfärdig som jag kan få samma lön och en plats i himmelriket.

Nattvardens instiftande

18/4/2019

Skärtorsdagens kvällsmässa i åminnelse av nattvardens instiftande älskar jag. Jag älskar Kristus i eukaristin så det är en naturlig följd, eftersom vi ju inte skulle ha någon mässa utan nattvardens instiftande, så varje år är det en stor glädje att jag inte är sjuk just på skärtorsdagen. Förra året var det fader Tri Ngquyen som var huvudcelebrant och skötte fottvagningen eftersom biskopen hade stukat foten, men i år kunde biskop Teemu Sippo SCJ fira mässan själv igen (som 2017 och 2016). Predikade gjorde fader Tri. Det var en väldigt fin predikan, så om ni förstår finska rekommenderar jag att ni tar er tid att lyssna på mässan på Arenan. Dessvärre höll mässan på i mer än en timme, och det är bara en timme som finns på Arenan, så ni får inte höra vackra Pange lingua under sakramentsprocessionen i slutet av mässan. Mässan firades på finska med inslag av latin och biskopen assisterades av (fader Rudolf Larenz, fader Tri, kyrkoherde Marco Pasinato, pater Gabriel Salmela OP, pater Marie-Augustin Laurent-Huyghues-Beaufond OP och fader Mauricio Bravo.

Deo gratias!

17/4/2019

Brandmännen i Paris gjorde ett fantastiskt jobb. Miljoner människors böner hjälpte garanterat. Idag vaknar jag till den här videon på Facebook och det känns som en liten påsk mitt i stilla veckan.

Rosettfönstret efter branden. Bild: skärmdump från FB-videon här intill.

Redan igår kunde jag ju glädja mig när jag läste om att orgeln klarade sig med överraskande små skador (t.ex. här på engelska och här på finska) och statyerna från taket hade ju Guds försyn sett till att plockades ner redan i torsdags (här på engelska). Och visst, rosettfönstren fanns på den franska listan över det som hade räddats, men så enkelt funtad är jag ju att det känns bättre när jag ser det med egna ögon - i synnerhet när bilderna från natten (t.ex. gnistorna som regnade ner) fortfarande var fastetsade på näthinnan och många nyhetsmedier använde gamla bilder av fönstren (som Reuters här).

Redan i väldigt tidiga rapporter var det klart att altarets allraheligaste sakrament hade räddats (en bra poäng om vikten av sakramentets fysiska närvaro finns f.ö. här) liksom La Sainte Couronne (törnekronan) och 1200-talskungen Ludvig den heliges skjorta. På den punkten var jag alltså lugn. (Men tänk att till och med tuppen med reliker högst uppe på spiran som störtade ner i eldhavet klarade sig!)

Redan igår såg jag också den här videon, där man ser området kring högaltaret och visste att brandmännen hade prioriterat rätt: takstolarnas ekbjälkar har haft 800 år på sig att torka, så taket skulle aldrig gå att rädda när det väl fattat eld ordentligt. I stället gällde det att skydda fönster och övrig interiör så gott det gick. Och visst gick det! Gud vare lov och pris!

Tårar för Notre-Dame

16/4/2019

Det är en förlust för hela mänskligheten att katedralen Notre-Dame i Paris har brunnit. Gårdagskvällen tillbringade jag oförstående framför livesändningarna från Paris, idag har jag bläddrat i bilderna från kvällsmässan i somras. Inte en sekund tänkte jag då att det kunde vara min sista mässa i den kyrkan. Inte ett ögonblick tänkte jag att det var bra att min gudson hann se Notre-Dame. Det är fortfarande ofattbart att jag tänker det nu.

Det är en tröst att kyrkan utrymdes i tid, att sakramenten räddades, att de konstskatter som gick att bära ut också kom ut i tid, liksom de reliker som förvarades i katedralen. Men mitt hjärta blöder när jag tänker på fönstren och valven, på själva byggnaden. Visst, president Emmanuel Macron har sagt att Notre-Dame ska byggas upp igen, men det kommer att ta tid och somt kommer vi aldrig att få igen. Herre, förbarma dig!

Palmsöndag med passionsberättelsen

13/4/2019

Palmsöndagens mässa inleds med evangeliet om intåget i Jerusalem och procession med palmkvistar. Efter dagens läsningar följer sedan passionsberättelsen. Varje gång är det lika starkt, vare sig det är i katedralen med flera läsare eller som idag i S:ta Katarina med bara en präst. Mässan i Karis idag firades av pater Robert Galla SCJ och vi började vår procession med välsignelse av palmbladen i vapenhuset. Sen sjöng vi Se vi gå upp till Jerusalem på finska medan vi gick procession i kyrkan.

På min dopdag

11/4/2019

Idag är det 26 år sedan jag blev döpt och konfirmerad. Åtminstone om man ser på den världsliga kalendern. Jag brukar visserligen alltid minnas mitt dop på påsken, eftersom det var i påsknattens glädje jag blev döpt, men idag kändes det helt rätt att tända mitt dopljus igen för en liten stund och säga Tack och Ja, jag tror!