I min Faders hus

Två steg fram, ett steg tillbaka - men på väg mot en synod

22/9/2021

I måndags var jag jublande glad efter två mässor på tre dagar och jag såg fram emot ytterligare en mässa, tisdagens kvällsmässa före dagens församlingsrådsmöte. Men igår vaknade jag med rejält ont i halsen och tungt huvud - och därmed tungt hjärta.

Så jag avbokade gårdagens mässbiljett och e-postade kyrkoherden för att - trots allt - delta i mötet på distans.

Skärmdump från Yle Arenan, där du kan höra intervjun som Gunilla Ginström gjorde med "kyrktokiga" Sara för nyländsk förmiddag.

Jag sov alltså bort mest hela dagen igår, men vaknade upp så mycket på förmiddagen att jag hörde den intervju Gunilla Ginström gjorde mig mig för programmet Nyländsk förmiddag i Yle Vega. Temat för sändningen var kyrkor. (Gunilla hade läst ett par inlägg på den här bloggen, bland annat om vackra kyrkor och om min första coronamardröm, berättade hon inför intervjun.) Här kan du höra vad jag hade att säga om kyrkor i måndags.

Sen somnade jag om. Emellanåt vaknade jag och åt lite Fazers Eucalyptus och var glad åt att receptet är så gammalt att det inte innehåller något jag inte tål som köttallergiker.

Dementorer och dammsugare - en radioandakt

1/9/2021

Med ett leende sa han: “Du är som en dammsugare.”

Det var ett oväntat uttalande, med tanke på att den som sa det var en franciskanermunk som talade om helighet. Rubriken var Kallad till helighet. Och nästan genast kom det där påståendet, att vi är som dammsugare.

”Om du har en dammsugare och du inte kopplar den till eluttaget så är det bara en konstig grej med ett rör som sticker ut. Den blir obegriplig om du inte vet vad elektricitet är och aldrig har sett den förut.”

Man kan hitta på olika saker att använda den till, men aldrig i världen att du fattar vad den egentligen var avsedd för. Vad den skapades för. Jag kommer att tänka på en gammal, uttjänt skottkärra som någon ha planterat blommor i. Det kan se jättebra ut, men då är det inte längre en skottkärra.

Jag heter Sara Torvalds och franciskanen jag talar om är pater Columba Jordan CFR. Och du läser mitt Andrum som sändes i Yle Vega 1.9.2021. (Men om du hellre vill lyssna går det bra att göra det via Yle Arenan fram till 1.9.2022.)

Och eftersom det här är en andakt så fattar du att elektriciteten i den här liknelsen är Gud. Utan att koppla upp oss till Gud blir vi inte det vi är avsedda att vara.

Vi är inte bara en kropp och synapser i en hjärna, vi är mycket mer än så. Vi har en odödlig själ och den törstar efter Gud. När vi försöker leva utan Gud och utan den andliga dimensionen blir vi mycket mer sårbara för den här världens ”dementorer”. Allt det där som suger glädje ur oss, och som Harry Potters skapare J.K. Rowling så väl uttryckte i de figurer hon kallade dementorer. Dementorerna lever av människors hopp och glädje och vill göra oss ledsna och hopplösa, i värsta fall suga själen ur oss helt och hållet. I den verkliga världen kan vi inte dra fram trollstaven och använda en Patronus-besvärjelse för att få fram ett nästan fysiskt uttryck för vårt hopp som sen försvarar oss mot dementorerna. Men vi kan koppla in vår dammsugare och helt rationellt räkna med den andliga dimensionen.

Om sport och tro och bloggande

30/6/2021

Idag publicerades vårens sista blogginlägg på den ekumeniska Kristen i Finland-bloggen. I inlägget Evighetens ord skriver jag om att det i dagens Finland är lättare att tala om sport än om tro.

Vi är mitt uppe i fotbolls-EM och de senaste dagarnas matcher har varit dramatiska, men i min text tar jag avstamp i den sport jag själv följer med aktivt utan att ha vuxit upp med, nämligen cricket.

Bloggen på Ekumeniska Rådets webbplats har alltså sommarpaus i juli, men den här bloggen brukar köra på året om.

Klicka på bilden för att läsa blogginlägget "Evighetens Ord" på bloggen Kristen i Finland på Ekumeniska Rådets webbplats.

De senaste veckorna har det ändå varit ganska tyst här på bloggen. Det har varit för hett för att blogga, jag har vart för trött för att blogga, tiden har gått åt till fotboll vissa dagar och cricket andra dagar. Orsakerna är många eller kanske få.

Men det finns faktiskt mycket jag har tänkt skriva om, mycket jag själv läst eller hört som jag vill rekommendera, så någon längre sommarpaus blir det nog inte här I min Faders hus.

Endera dagen lägger jag t.ex. upp texten till den aftonandakt som man kunde höra i Yle Vega igår och som finns här på Arenan i ett år. Den ingår i en serie andakter om konst och den serien kan man läsa mera om här.

Eukaristins bröd - en radioandakt

10/8/2020

Det jag lärde mig coronavåren 2020 var att jag behöver Kristus. Inte så där abstrakt som ett stöd och någon att be till, utan helt konkret.

Det jag lärde mig var att jag är beroende av Kristus helt fysiskt.

Jag hade anat det innan, för jag hade märkt hur orolig jag blir inombords om det går mer än en vecka mellan nattvardsgångerna. Och då talar vi alltså åtta dagar, inte mer. Om jag gick i mässan på lördag och sen först på söndag utan någon vardagsmässa emellan, till exempel. Redan en vanlig vecka, från söndagsmässa till söndagsmässa, kändes lång. Senast på lördag började jag tänka ”skönt, imorgon får jag gå i mässan igen”.

Jag tänkte flera gånger att det skulle passa mig bra om vi hade katolsk mässa i Karis till exempel på onsdagar och så skulle jag pendla till mässan i Helsingfors alla söndagar – i stället för så som det är nu, att en präst kommer till Karis en gång i månaden och så kyrkpendlar jag resten av söndagarna.

Coronan lärde mig minsann att uppskatta möjligheten att kyrkpendla. Tidigare har jag gottat mig åt att en gång i månaden ha mässan på gångavstånd och njutit när jag på semester utomlands har haft möjlighet att välja och vraka mellan kyrkor på gångavstånd och gå i mässan dagligen. Men plötsligt var alla kyrkor stängda och man avråddes från att åka tåg.

Webbmässor har varit vardagsmat i katolska kyrkan länge. Sajter som mass-online.org har länge gjort både vardags- och helgmässor tillgängliga för människor som på grund av sjukdom eller avstånd inte själva har möjlighet att gå i mässan. Min egen församling S:ta Maria i Helsingfors har i flera år haft en YouTube-kanal för sina mässor, men när jag har varit sjuk har jag varit glad åt möjligheten att delta i mässan i andra länder, eftersom det ger fler klockslag att välja mellan.

Under pandemin ökade förstås antalet församlingar som sände webbmässor och i början kunde man också dagligen följa med påvens mässa i Casa Santa Marta på italienska – eller med simultantolkning till engelska, till exempel – på Vatikanens webbplats.

Att kyrkan är global är som alltid en styrka.

Men eukaristin, nattvarden, är lokal.

Och det var den fysiska Kristus jag saknade så oändligt.

Webbmässa efter webbmässa lyfte fram vikten av andlig kommunion, att vi kan be en bön om att Kristus kommer till oss andligen när vi inte har möjlighet att ta emot honom i fysisk form. En bön om andlig kommunion blev min morgonbön. Det gjorde att det lättade för någon minut, inte mycket mer.

Jag tänkte på skapelseberättelsen och på att Gud med avsikt har gett oss en fysisk tillvaro. Och ”Gör detta till min åminnelse”. Det är helt enkelt meningen att vi ska motta Kristus.

En månad höll jag ut. När det hade gått exakt 30 dagar från att jag senast hade gått i mässan skrev jag till min kyrkoherde och bad att en präst skulle komma till Karis och fira mässa med mig och ett fåtal andra församlingsmedlemmar. Kyrkoherden lovar genast komma följande lördag och det finns inga ord för min tacksamhet. Även i maj kom han och firade en privat mässa för oss i Karis. Och jag hoppas jag aldrig, aldrig mer behöver klara mig 35 dagar utan eukaristi.

Det här var Andrum med mig, Sara Torvalds, och jag avslutar med ett citat av magister Mathias av Linköping, heliga Birgittas biktfar: ”Vi skall be Gud om eukaristins bröd. Utan det kan vi inte alls leva."

Klicka här för att läsa alla mina andakter

Sorg och glädje på skärtorsdagen

9/4/2020

Med ljud från S:t Henrikskatedralen tack vare Yle och bild från katedralens YouTubekanal (varvat med bilder från S:ta Maria och Heliga korsets församling) firade jag idag skärtorsdagsmässa vid datorskärmen. Mässan i S:t Henrik firades av kyrkoherde Jean Claude Kabeza tillsammans med fader Joseph Dang. I S:ta Maria leddes prästerna av kyrkoherde Rafal Czernia SCJ och i Tammerfors var det kyrkoherden där, fader Nguyen Toan Tri som firade mässan i åminnelse av nattvardens instiftande. Samtliga mässor firades på finska. På svenska firar Anders kardinal Arborelius OCD skärtorsdagens kvällsmässa i S:t Eriks domkyrka i Stockholm här (och texterna finns här). Påvens skärtorsdagsmässa visas bl.a. på vaticannews.va.

Jag sörjer förstås oändligt över att jag inte kan fira åminnelsen av nattvardens instiftande så som jag önskar och brukar, med eukaristi. Men jag tänker på vad pater Thomas Idergard SJ skrev i sin predikan på FB tidigagare idag: "Ikväll firar vi hur Herren Jesus, vid sin sista nattvard, instiftar två av Kyrkans sju sakrament, dvs synliga materiella tecken genom vilken Guds nåd ges till oss, i vår materia: Eukaristins sakrament, dvs den ständiga närvaron av hans eget offer på korset för vår försoning med Gud och vårt eviga liv, och de apostoliska ämbetsvigningens, dvs prästämbetets, sakrament."

Och i det sammanhanget är ju inte min fysiska närvaro avgörande. Det som är avgörande är vad vi firar, att de sakramenten instiftades - med fysisk närvaro, trots diverse memes om distansmöte den där historiska kvällen - så att kyrkan kan leva vidare av Kristi kropp och blod. Som kardinal Arborelis sade nyss: "Den måltid som Kristus instiftade kvällen före sitt lidande är en gåva som förenar kyrkan i kärlek." Och den kärleken får jag fortfarande vila i, utan att det sker på distans. 🙏😭😷😭🙏"

Katolska kyrkan samtalsämne i Horisontti

24/2/2020

Häromveckan deltog jag i ett studiosamtal om katolska kyrkan. Igår sändes programmet i finsk radio, närmare bestämt programmet Horisontti i Yle Radio 1. I studion satt pater Gabriel Salmela OP, teologie doktor Emil Anton och undertecknad. Redaktörer var Marjo Kiljunen och Anna Patronen. Klicka på bilden nedan eller länken här för att höra programmet (på finska) på Arenan.

Bild: Skärmdump från Yle Arenan.

Mässa och radiobandning på svenska i S:t Henrik

16/2/2020

Faders Anders Hamberg firade den svenska mässan i S:t Henrik idag. Den bandades och sänds i Radio Vega (och läggs upp på Arenan) om en vecka, den 23 februari. Passa på att lyssna, det var en fin predikan! Jan-Peter och Jens läste dagens läsningar.

Det var en hel del latin i mässan, som vanligt när mässan firas på svenska, och efteråt konstaterade några av oss att det är något vi trivs med. I spårvagnen in mot centrum fortsatte diskussionen om bl.a. uttalet av klassiskt vs. kyrkolatin och på det improviserade kyrkkaffet på kaféet på järnvägsstation talade vi om både kyrkofäder och bibelöversättningar. (Jag fick bland annat höra om David Bentley Hearts översättning av Nya testamentet, som du kan läsa om här). Och på tåget hem var vi två katoliker från Karis som fick tillfälle att tala om bl.a. den katolska synen på Big Bang (inget problem för oss, fader Georges Lemaître var ju katolsk präst) med en person som råkade sitta vid samma bord. Visst är världen är full av intressanta möten!

Den helige Dominicus inspirerar - en radioandakt

14/1/2020

Jag läser en bok om den helige Dominicus som bäst. Det som mest har förvånat mig hittills är att 1200-talet påminner så mycket om vår tid. Då var det katarer och andra kättare, nu är det faktaresistenta virrpannor av olika slag. Men problemet är på sätt och vis det samma: för att omvända någon måste du nå den.

Helige Dominicus lösning var en ny predikarorden av bröder som kunde ge sig ut bland folket och lära ut den sanna tron. Men Dominicus insåg att var viktigt att kunskap och levnad går hand i hand. För att dominikanerna skulle vara övertygande måste de leva det apostoliska liv de predikade om. Då och först då lyssnar folk.

Skärmdump från arenan.yle.fi: Andrum 14.1.2020

Syster Catherine OP håller föredrag om den helige Dominicus sätt att be. Klicka på bilden för att få veta mer.

Och när man har fått dem att lyssna gäller det att ha något att komma med. Så en annan revolutionerande insikt som de tidiga dominikanerna hade var att utbildning är av avgörande betydelse. För att kunna visa på bristerna i katarernas argumentation måste dominikanerna känna sin Bibel bättre än de gjorde.

Katarerna var dualister. De trodde alltså att den fysiska världen hade skapats av en ond gud och att Jesus (i en skenkropp) kommit från den goda guden för att befria oss från det materiellas bojor. För att kunna argumentera emot det var det viktigt att predikarbröderna inte levde ett liv av överflöd, utan delade den vanliga knegarens torftiga liv, men samtidigt vågade och kunde peka på skapelseberättelsen i Bibeln: ”Och Gud såg att det var gott."

Andrum 14.1.2020 med Sara Torvalds, Karis
(kan höras i Finland t.o.m 13.2.2020)

Dominikanerna är en tiggarorden. Att predika och tigga tyckte Dominicus att var ett rimligt utbyte av kunskap mot mat och husrum. Han satte ett högt värde på det intellektuella arbete dominikanerna utförde och det arvet lever vidare. I Helsingfors driver dominikanerna idag ett bibliotek och kulturcentrum.

Skrivarstuga för radioandaktare

8/5/2019

Igår var det skrivarstuga för radioandaktare i Stora prästgården i Karis. Hedvig Långbacka på lutherska Kyrkans central för det svenska arbetet höll i trådarna när en grupp av oss som brukar hålla andakter i radio samlades för att skriva tillsammans i stället för att göra det var för sig. Det gör gott att få lufta tankar men också att veta att man har tid som enkom är avsedd för skrivandet. För mig var det dessutom en helt ny upplevelse eftersom jag aldrig har deltagit i någon skrivarkurs eller -reträtt. Och som alltid var det en lyx att få tänka på och tala om min tro på mitt modersmål. Mångfald är en rikedom - det visar ju ekumeniska dagar som gårdagen - men visst är det vilsamt att ibland få leka med bara en boll i stället för att försöka hålla flera bollar i luften samtidigt.

Om gårdagens skrivövningar resulterar i någon "riktig" andakt som kommer att höras i radio är egentligen oviktigt just nu. Jag känner mig rikare för att jag har fått ta del av andras skrivprocesser och glädja mig åt texter som jag aldrig hade kunnat skriva. Det värmer också att det finns gemenskaper där vi kan mötas för att uppmuntra varandra i stället för att riva ner, att vi kan komma från olika sammanhang och kyrkor men hitta så mycket att dela, att vi kan vara generösa med våra ord och med oss själva - och få en inblick i varandras världar och på så sätt bredda vår egen.

Och sist men definitivt inte minst: den stora glädjen att vi kan och får be tillsammans.

Nattvardens instiftande

18/4/2019

Skärtorsdagens kvällsmässa i åminnelse av nattvardens instiftande älskar jag. Jag älskar Kristus i eukaristin så det är en naturlig följd, eftersom vi ju inte skulle ha någon mässa utan nattvardens instiftande, så varje år är det en stor glädje att jag inte är sjuk just på skärtorsdagen. Förra året var det fader Tri Ngquyen som var huvudcelebrant och skötte fottvagningen eftersom biskopen hade stukat foten, men i år kunde biskop Teemu Sippo SCJ fira mässan själv igen (som 2017 och 2016). Predikade gjorde fader Tri. Det var en väldigt fin predikan, så om ni förstår finska rekommenderar jag att ni tar er tid att lyssna på mässan på Arenan. Dessvärre höll mässan på i mer än en timme, och det är bara en timme som finns på Arenan, så ni får inte höra vackra Pange lingua under sakramentsprocessionen i slutet av mässan. Mässan firades på finska med inslag av latin och biskopen assisterades av (fader Rudolf Larenz, fader Tri, kyrkoherde Marco Pasinato, pater Gabriel Salmela OP, pater Marie-Augustin Laurent-Huyghues-Beaufond OP och fader Mauricio Bravo.