I min Faders hus

28 år av påskglädje

11/4/2021

På Lärkkullavägen i Karis finns en härlig skylt. "Kyrkan" står det på svenska och finska och så pekar en pil rätt upp i himlen. Och förstås framåt längs Lärkkullavägen också, för att signalera att man ska fortsätta upp för backen i stället för att svänga av till Osmundsbölevägen när man vill ta sig till S:ta Katarina.

Igår var det en speciellt stor glädje att få följa skylten, för det firades katolsk mässa i kyrkan igen. Det hade också gått ofattbara två månader sedan jag senast hade tillfälle att gå i mässan. Men - Deo gratias! - det var inte fullt så länge sedan jag senast fick motta eukaristin i alla fall: jag fick nattvard utanför mässan en gång här emellan (och jag har besökt tabernaklet också).

Vilken glädje att få se kyrktaket sticka fram mellan träden och veta att man får gå in.

Exakt 28 år sedan tidigare gjorde jag den färden på mycket högre nivå. Påsken inföll nämligen en vecka senare år 1993. Lördag 10 april var påskafton och jag var på plats i S:t Henrikskatedralen i god tid. Jag fick beskedet att dopet skulle förrättas på svenska och inte på finska som man hade sagt strax före påsk. Biskop Paul Verschuren hade sett till att Stockholms stift faxade över ordningen för vuxendop på svenska, så medan jag satt där i första bänkraden och väntade fick jag beskedet - om jag minns rätt närmare bestämt av prelat Tuomo Vimpari, fast han var ju inte prästvigd då än - att jag skulle få svara "Ja, jag tror" i stället för "Minä uskon" på dopfrågorna. Jag var nervös. Och otålig.

Jungfru Marie bebådelse - och sen begränsningar i rörelsefriheten

25/3/2021

Idag firar katolska kyrkan Herrens bebådelse eller Jungfru Marie bebådelsedag - helt logiskt nio månader före jul - och vi gläder oss åt det ofattbara att Gud blev människa. Att den "osynlige gjorde sig synlig", som helige Leo den store skriver. Han konstaterar också att "när alltings Skapare och Herre ville vara en av de dödliga, då avstod han visserligen från allt, men det var inte makten som brast utan barmhärtigheten som böjde sig ner". Och det är den barmhärtigheten vi firar idag.

Påve Leo den store är författaren till dagens andra läsning i läsningsgudstjänsten som jag igen började dagen med. En följd av att det blir ljust så tidigt nu efter vårdagjämning är nämligen att jag vaknar tidigare än jag brukar och då tar jag mig tid att börja dagen rätt, med läsningsgudstjänst och Laudes. Eftersom det är en helgdag fortsatte jag sedan med mässa på engelska via YouTube från en för mig okänd kyrka i Singapore.

"Var ärliga mot varandra"

18/3/2021

Eftersom det hade gått en dryg månad sen jag senast gick i mässan var det med stor lättnad jag i måndags e-postade fader Jean Claude Kabeza, kyrkoherde i S:t Henrik, och kom överens om att få bikta mig och ta emot eukaristin utanför nattvarden i samband med ett Helsingforsbesök följande dag.

Idag för ett år sedan skrev jag man hade slutat fira offentliga mässor i Finland på grund av coronan. Sen öppnades mässorna igen, men endast för ett begränsat antal deltagare och med förhandsbokning. Sammanlagt har jag kunnat motta Kristus i eukaristin färre än 20 gånger de senaste 12 månaderna, och ungefär hälften de gångerna var mellan juni och september, när coronatalen var lägre och ortodoxa kyrkan firade utomhusliturgi i Hangö en gång i månaden. Resten av året har det mest blivit som nu: en nattvardsgång per månad.

Det är för lite, men det är så att jag överlever.

Jag märker tydligt att magen rättar sig efter munnen i den andliga dieten också. Jag är fortfarande hungrig, min själ törstar efter Herren, men när det har gått en månad är jag inte lika desperat som jag var i april förra året. På något sätt vänjer man sig vid smärtan när den är kronisk snarare än akut. Åtminstone märkte jag flera gånger på tisdag kväll och igår att jag stannade upp och undrade vad som var så annorlunda. Jo, förstås det att mitt glas nyligen hade fått påfyllning av nåd.

Himlaliv och sakramentalt liv

12/2/2021

Igår tillbringade jag nästan hela dagen i kyrkan. Det var oändligt skönt, men lite stressigt också. Orsaken var att jag inte bara äntligen fick gå i mässan igen, utan att det var filmning också. Jag intervjuades för programmet Himlaliv (på finska Taivaallista menoa) i församlingssalen på dagen, så hade vi matpaus och så fortsatte filmandet på kvällen när det var adoration och kvällsmässa med sjukas smörjelse.

Bild: Nina Granvik

Om jag sade något vettigt och/eller intressant i intervjun får ni avgöra i höst när programmet visas i TV och syns på Arenan. Tidigare har redaktören Nina Granvik bl.a. talat med fader Anders Hamberg och gjort ett Himlaliv-avsnitt om Franciskusfesten på Kökar.

Efteråt kom jag förstås på en massa saker som jag kunde ha sagt och som jag önskar att jag hade sagt, men det är ju till sådant som jag har funderingarna i den här bloggen - så att jag på något sätt kan försöka uttrycka min kärlek till eukaristin. "Munnen säger vad hjärtat är fullt av," heter det i Matteus (12:34b) och Lukas håller med: "Hennes mun säger vad hjärtat är fullt av" (6:43-45). Och igår var mitt hjärta fullt av tacksamhet över att få be inför tabernaklet igen. Inte sedan trettondagsafton har jag varit i mässan. Det känns helt omöjligt att ha det så här, men ändå gäller et att bara orka vidare, att hålla ut.

"Non possumus"

Tack och lov för ekumeniken!

2/11/2020

På lördag kväll våndades jag: ska jag ta tåget till Helsingfors och gå i den svenska mässan i S:ta Maria trots att coronasiffrorna har stigit eller ska jag bli utan mässa igen? Smärtgränsen för mig går vid fyra veckor utan eukaristi och den sista oktober var det precis fyra veckor sedan den senaste mässan i S:ta Katarina. Lyckligtvis kom jag på söndag morgon på att det ofta är ortodox liturgi i Karis den här tiden på året och kollade Helsingfors ortodoxa församlings kalender på hos.fi - och jodå, det skulle firas liturgi i Karis lutherska församlingshem kl. 10 på söndag morgon. Halleluja!

Liturgin firades av fader Kalevi och fader Harry och Matti var kantor och sjöng episteltexten. Fader Kalevi läste evangeliet på finska och fader Harry läste det på svenska och språket växlade mellan finska och svenska även i bönerna på det naturligaste sättet i världen. Och jag kände mig oändligt tacksam över att vara välkommen i den östkristna gemenskapen, där så många ansikten är bekanta till och med med munskydd och trygga avstånd!

I katolska kyrkan firade vi Alla helgons dag* och evangelietexten skulle ha varit saligprisningarna, men det passade riktigt bra med den rike mannen och Lasaros (Luk 16:19-31) i stället.

Alla helgon, be för oss!

* I den världsvida kyrkan firas Alla helgons dag (omnium Sanctorum) den första november, medan Alla själars dag (omnium fidelium defunctorum) firas andra november. I Helsingfors katolska stift har man ändå anpassat firandet till den finländska kalendern, så den katolska högtiden Alla helgons dag firas den första söndagen i november - alltså i år på "rätt" dag internationellt sett - medan Alla själars dag firas lördagen innan, på den dag som i den finländska (lutherska) kalendern går under namnet Alla helgons dag. Varje år är det lika förbryllande.

Äntligen mässa igen

24/5/2020

Efter en dryg månad utan mässa var det dags igen lördagen den 23 maj. Pater Rafal Czernia SCJ kom till Karis och firade mässa i S:ta Katarina. Och å, vad jag är tacksam - i synnerhet som jag fick bikta mig före mässan. Deo gratias!

Båda församlingarna i Helsingfors, S:ta Maria och S:t Henrik, har infört webbanmälningar till mässan och stiftet har fått nya anvisningar för mässgång i coronatider. Världen har förändrats, men sakramenten består.

Surrexit Christus hodie!

21/4/2019

Påsknattens vigilia gäller det att komma till i god tid om man vill sitta i första bänkraden. Vi var på plats en dryg timme före liturgin började, så vi fick precis de platser vi ville ha. Det är en speciell stämning i kyrkan den kvällen, förväntansfull men eftertänksam. Jag passaade på att bikta mig under den där timmen. Strax innan klockan var slagen kom kyrkoherde Marco Pasinato fram och sa att liturgin börjar ute på torget, där den nya elden redan hade tänts. Där markerade biskop Teemu Sippo SCJ påskljuset som sedan tändes ur den nya elden innan det bars in i procession i kyrkan.

Mässan firades på finska, svenska och latin - mest finska och en hel del latin och bara lite svenska. För svenskan stod närmast organisten Marko Pitkäniemi, som både sjöng en läsning på svenska och en av psaltarpsalmerna. I övrigt assisterades biskopen av kyrkoherden. De koncelebrerrande prästerna var fader Tuomas Nyyssölä, fader Maricio Bravo, pater Gabriel Salmela OP, pater Marie-Augustin Laurent-Huyghues-Beaufond OP, fader Leonard Wobilla Shwei och fader Nguyen Toan Tri. Predikade gjorde biskopen själv.

Christus är uppstånden!
- Sannerligen uppstånden!

Bikt och mässa på svenska

7/4/2019

Idag fortsatte fastereträtten med syster Catherine Aubin OP utan mig, eftersom jag hade bokat in förstakommunionsundervisning i samband med svenska mässan i S:ta Maria långt innan jag fick veta om reträtten. I stället för Kronohagen drog jag alltså iväg till Mejlans och talade om bikten med mina elever. Bikten hördes och mässan firades av fader Anders Hamberg. Jag läste dagens läsningar och Steffi och Cecilia utgjorde kören. Efter mässan övade vi hur man går till nattvard - med bröd och vatten - för att vara redo i maj när det är allvar och årets kull får ta emot Kristus i eukaristin för första gången.

Askonsdag och tevebandning

6/3/2019

Så är den äntligen här, fastan. Kvällens askonsdagsmässa i S:ta Maria bandades och sänds i TV1 kl. 10 på söndag. Jag såg till att jag var på plats i god tid, för ståplats när man ska samsas med kameror och annan utrustning lockade inte. Det gav också tillfälle till bikt - fast eftersom det var askonsdag var jag ju inte den enda som hade den föresatsen. Jag tycker ändå om att köa till bikten, det känns väldigt naturligt, vare sig det sker i Peterskyrkan eller i min egen församlingskyrka. Vi är alla människor, vi är alla syndare - och alla vi som står i kön för att bikta oss har i alla fall tagit ett steg i rätt riktning.

Mässan firades på finska och latin av kyrkoherde Rafal Czernia SCJ tillsammans med pater Ryszard Mís SCJ och pater Jigger Ganados SCJ, av vilka den senare bidrog med lite engelska också. Även i övrigt var mässan flerspråkig: första läsningen läste Leena på finska, andra läsningen läste Mikael på svenska. Utöver de inhemska språken lästes dessutom förböner på engelska och vietnamesiska samt något språk som jag inte kunde identifiera. Mässan kommer att kunna ses på Yle Arenan här från och med söndag.

Ekumeniskt seminarium - och så kvällsmässa

30/1/2019

Idag samlades Ekumeniska Rådets Sektion för finlandssvensk ekumenik och ett antal andra intresserade i Andreaskyrkan i Helsingfors för ett seminarium om kristen enhet. Efter en välkomsthälsning av Stefan Salonen (Andreaskyrkan) och inledande inlägg av fader Pär Silén (ortodoxa kyrkan) samt baptistpastor Jani Edström (Frikyrklig samverkan) talade Runar Eldebo från Sverige om hur tre samfund blev ett: Svenska Missionskyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan i Sverige bildade dagens Equmeniakyrkan.

Runar Eldebo började omtänksamt med att presentera de tre samfundens rötter, så nu känner jag till svensk kristenhet bättre än jag gjorde. Själva föredraget hoppas jag att kommer att publiceras. (Edit: Föredraget finns att läsa här som pdf.) Efter anförandet följde en givande diskussion. Mitt favoritsvar var kanske när Eldebo berättade om en resa i Italien för flera år sedan då Gunnel Vallquist hade observerat att Eldebo aldrig gjorde korstecknet; "Vad gör du då för att hålla demonerna borta?" ville hon veta. Eldebo svarade att han upprepar "Jesus, Jesus, Jesus". Med det var Gunnel Vallquist nöjd: han hade försvaret i skick.

Seminariet avslutades med en andakt av diakon Luisa Tast (ev-luth). Efter seminariet höll sektionen sitt första möte för året och det kändes att vi fick en väldigt god start på det ekumeniska arbetet i Herrens år 2019. (Vi talade bland annat om Facebook-gruppen Kristen i Finland: Välkommen med om du finns på FB och känner att den rubriken passar på dig!)

För mig fortsatte dagen med bikt, tillbedjan av altarets allraheligaste sakrament och kvällsmässa med pater Stanislaw Szymajda SCJ i min egen församlingskyrka, S:ta Maria. En dag man verkligen kan tacka Herren för!