I min Faders hus

Vaccinfunderingar

17/9/2021

Jag läser vad Jonas Jungar på Svenska Yle skriver om rundradiobolagets rapportering om coronavaccin och jag tänker på det jag igår läste i New York Times, att delstaten Idaho nu officiellt ger sina sjukhus tillstånd att sålla i vården, eftersom platserna på intensivvårdsavdelningarna där håller på att ta slut. Tidigare i september hette det att fyra av delstatens 400 IVA-platser var lediga. Och sedan dess har deltavarianten fortsatt härja i synnerhet bland de ovaccinerade.

Redan i medlet av januari rapporterade Vatikanen att både påven Franciskus och påven emeritus Benedictus XVI hade vaccinerats mot Covid-19. Det skedde efter att troskongregationen redan i december officiellt hade konstaterat att det inte finns etiska hinder för att låta vaccinera sig (lite längre än så resonerade kongregationen förstås, men det var kontentan). I november hade fader Raimo Goyarrola här i Finland skrivit samma sak, fast med mycket mer detaljer och genomgång av specifika vaccin. (Fader Raimo hade f.ö. utbildat sig till läkare innan han sadlade om och blev präst.)

I katolska sammanhang handlar vaccinetiska frågor ofta om hur vaccinen framställs, det vill säga huruvida celler från aborterade foster används i forskning, tillverkning eller testning. Det är alltså en helt annan frågeställning än den vaccinskepsis som presenteras i t.ex. dokumentärserien Vaccinkrigarna (som jag f.ö. rekommenderar varmt, du kan se den på Yle Arenan i Finland eller SVT Play i Sverige).

9/11 och en svunnen värld

11/9/2021

Jag har skrivit om 9/11 förut (inläggen McCarrick och jag för tre år sedan och Tio år efter Utøya och 20 år efter 9/11 tidigare i år), men det känns att det är dags igen.

Jag vill uttrycka min sorg över alla terroroffer då och sedan dess. Och sörja alla de liv och möjligheter som har förspillts i krig och miss något tänksamhet sedan dess. Den sorgen är på sätt konstant, ett bakgrundssus som finns med hela tiden.

Det jag däremot märker att jag sörjer lite mer för varje år som går är den värld som fanns före de där terrordåden. Det där som aldrig kommer tillbaka.

En del av den sorgen är min insikt att de ungdomar som har växt upp efter terrordåden den elfte september 2001 aldrig kommer att förstå. Det är en svunnen värld, lika litet här och nu som den tidsperiod som skildras i Downton Abbey är det.

Det där historiska fönstret mellan kalla kriget och 9/11 är stängt och borta för gott. Jag må vara både äldre och klokare än då, men världen har bara blivit äldre. Mobiltelefonerna har blivit bättre och tv-bilden skarpare, men mitt förtroende för det jag ser har minskat.

Coronan gör att den värld som jag minns från 1990-talet känns ännu mer fjärran. Jag tittade på en tv-deckare häromkvällen och frågade mig själv om jag någonsin kommer att se Oxford igen, om jag kommer att gå på pub i England, om jag kommer att gå på en cricketmatch i en storstad igen. Och svaret är att jag inte vet.

Efter 9/11 gick min första flygresa till London. Köerna på flygfältet var långa, säkerhetsgranskningen på en ny – nu vardaglig – nivå. Då trodde man på något sätt det var tillfälligt. Nu vet vi att vi aldrig mer stiger på ens ett inrikesplan som om det var en flygande buss.

I stället blir säkerhetsprocedurer, vaccinintyg och väntetider en självklarhet.

Och jag tänker – igen – att jag måste komma ihåg att vara tacksam också. Tacksam för den frihet jag fick uppleva som barn på 70-talet, tacksam för den utbildning jag fick på 80-talet och tacksam för den värld jag fick utforska på nära håll på 90-talet. Jag hann både se tvillingtornen och uppleva utsikten från World Trade Center.

Evige Fader, du som först har älskat oss och tagit oss till dina barn, låt oss i Kristus nå den sanna frihet och det arv som du berett åt oss långt före världens skapelse, genom din Son Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och den helige Ande, lever och råder i evigheters evigheter.

Där tvillingtornen stod finns idag bl.a. skyskrapan One World Trade Center.

Uppmuntra varandra!

21/10/2020

Det är fascinerande hur olika vi kan uppleva sådant som upprepas ofta. Hur många gånger har jag inte börjat dagen med invitatoriet före Laudes i Oblatmissionärernas breviarium och läst raden "Uppmuntra varandra varje dag, så länge man kan säga idag" ur Hebréerbrevet? Och så plötsligt idag ser jag det med nya ögon. Jag ser det plötsligt som en uppmaning till vår tid, till en kyrka i coronatider, till en mänsklighet i akut behov av uppmuntran. Och inte bara uppmuntran, utan uppmuntran som vi ska ge varandra.

Den raden blir motsatsen till allt det negativa vi ser idag, till så mycket av det som Facebook och andra sociala medier lockar fram i oss, till och med till coronan.

För uppmuntran behöver vi nog. I söndags firades det mässa på svenska i S:t Henrik och jag var inte där. Det är långt mellan mässorna här i Karis nu (senast var det mässa i S:ta Katarina 3.10 och nästa gång blir det först 14.11) och jag hade tänkt att jag för att överleva måste få mig en mässa här emellan och då hade ju den svenska mässan varit ett väldigt naturligt val.

Globala och lokala predikningar

13/10/2020

Råkade få ögonen på ett intressant blogginlägg om lutherska predikningar i en global, coronapräglad värld. Tomas Rays har nämligen lyssnat på predikningar från Bangsar Lutheran Church, en etniskt kinesisk församling som verkar på engelska i Kuala Lumpur i Malaysia. Tomas forskar kring frågor om luthersk identitet och religionsdialog och jag lärde känna honom i samband med ett ekumeniskt seminarium år 2015, så när jag såg att det var han som hade skrivit inlägget klickade jag på länken.

Predikstolen i S:t Mikael och S:ta Gudula-katedralen i Bryssel.

I lutherska kyrkan har förstås predikan en annan roll än i den katolska mässan (där vi i princip ska ha en predikan på söndagar och andra helgdagar, och ibland har det även på vardagar, men där jag också har upplevt att prästen helt enkelt har konstaterat att predikan av någon orsak uteblir den här söndagen - i allmänhet därför att prästen i fråga har ombetts fira mässan på kort varsel och inte är trygg nog på det språket att han kan predika direkt från dagens text utan dess mer förberedelse), men det var ändå intressant att jämföra mina högst icke-vetenskapliga observationer med dem Tomas har gjort i sin kyrka.

Tomas skriver att "hans" församling i Kuala Lumpur "kunde vara placerad var som helst. Den kunde finnas i Hong Kong, Seoul, eller som en kinesisk församling i San Diego. Det finns inget i gudstjänsten som antyder var man befinner sig, inget malaysiskt inslag, eller kinesiskt för den delen heller."

Mässa i San Diego? Nej, det har jag faktiskt inte upplevt, fast jag har varit i San Diego - i stället gjorde jag den gången en avstickare över gränsen (det här var för länge sedan, långt före Trump och allt snack om att bygga en mur) för att gå i mässan i Tijuana i Mexiko. (Före coronan samlade jag på länder jag har gått i mässan i, nämligen, så det gav mig en poäng.) Men i San José gick jag en gång i mässan i vad som visade sig vara en etniskt kinesisk församling. Det är över 20 år sedan dess, så mitt minne är väldigt suddigt, men jag så här i efterhand har jag klassat den mässan som "kalifornisk" snarare än "kinesisk". (Kalifornisk betydde för mig då avsaknad av knäpallar och kalkar i kristall; jag har inte haft något behov att återvända till Kalifornien sedan min bror flyttade därifrån, om jag säger så. Sedan dess har jag dessvärre upplevt katolska kyrkor utan knäpallar på flera håll i Europa också, men då trodde jag först att jag hade gått fel.) Vad predikan handlade om - eller om den eventuellt gick på kinesiska - har jag inget minne av längre.

Webbmässa med amerikansk predikan om frihet

5/7/2020

Igår var det USA:s nationaldag, 4th of July. Det tänkte jag inte alls på när jag valde mässa på mass-online.org. Jag valde bara första bästa mässa som började kl. 16 finsk tid, eftersom klockan redan hade hunnit bli några minuter över fyra och jag inte ville vänta en timme eller ens en halv timme med att "gå" i mässan. Det var alltså allt annat än ett medvetet val att den mässa jag fick mig till livs via YouTube firades i Sacred Heart Cathedral i Knoxville, Tennessee, i USA. Efteråt såg jag på församlingens webbplats att det är en stor katedral men framför allt verkar det vara en härligt levande församling. I anmälningarna i slutet av mässan berättade prästen att adorationskapellet igen är öppet dygnet runt. Om det någon dag blir möjligt att resa igen och jag av någon anledning befinner mig i närheten av Knoxville, TN, ska jag definitivt besöka katedralen och dess kapell.

I väntan på det kan jag rekommendera predikan i mässan kl. 9 lokal tid. Klicka här (YouTube-länk) för att höra prästen tala om frihet - med hänvisning till nationaldagen, alltså - och vikten av att inte se frihet som frihet att göra vad som helst, utan som frihet att göra det goda. Jag tycker prästen gjorde ett berömvärt jobb i att navigera mellan alla de grynnor som finns i USA:s pågående culture wars - han lyckades ta avstånd från både nationalism och rasism utan att vara något annat än amerikan.

Glad var jag också åt att se att se så många ansiktsmasker. Prästerna och ministranten bar inte ansiktsskydd, men det gjorde responsoriepsalmens försångare och den unge man som efter predikan blev konfirmerad. Jag var stressad när mässan började, men fylldes undan för undan av allt större tacksamhet - just den här mässan hade jag aldrig deltagit i utan coronan, så något gott har den också gett mig.

Samtliga bilder i dagens inlägg är skärmdumpar från YouTube-sändningen från Cathedral of the Sacred Heart of Jesus i Knoxville, Tennessee.
Bildkvaliteten varierade under mässan, så en del bilder är rätt suddiga.

Eftermiddag i Finland är morgon i Indiana

8/6/2020

Det är dryga två veckor sedan jag sedan kunde gå i mässan senast och livet känns tungrott, som det brukar göra i det här skedet. Framåt eftermiddagen kollade jag därför mass-online.org och konstaterade att jag kunde delta i streamade morgonmässor i ett antal amerikanska delstater klockan 16 finsk tid. Mitt val föll på karmelitpatrarna i Munster, Indiana. Mässan firades på engelska av sex patrar och avslutades på latin med Salve Regina. När det var dags för nattvardsgång tog de patrar som delade ut Kristi kropp till församlingen på sig ansiktsmasker. Efteråt kollade jag vad rekommendationerna för den delen av Indiana är och om jag hittade rätt så ska församlingsmedlemmarna också gärna använda skydd utom när de går till nattvard.

Nu funderar jag på hur snabbt man trots allt vänjer sig vid att världen har förändrats. Och samtidigt är det oföränderliga oförändrat, en mässa är en mässa och kyrkan är fortfarande katolsk.

Samtliga bilder i dagens inlägg är från webbsändningen av mässan på YouTube-kanalen som hör till karmeliterna i Munster, Indiana.

Mässa på Roosevelt Island, NY

27/2/2019

De sista dagarna av den här USA-resan tillbringar jag hos min kusin på Roosevelt Island, en liten ö i New York som kunde beskrivas som Manhattans lillebror, eftersom den ligger i East River, mellan Manhattan och Queens. Google Maps visade att det finns en katolsk kyrka här också - St Frances Xavier Cabrini. Förutom på söndagar firas mässa kl. 9 alla vardagar utom måndag, vilket ju passar mig perfekt.

Ett hundratal meter från huset där min kusins lägenhet finns ser jag mig omkring: var det inte här kyrkan skulle finnas?! Och jodå, precis där står en trottoarpratare och visar att det faktiskt är här jag ska gå in en bit från gatan för att hitta kyrkan. Sen får jag gå upp en våning också, eftersom kyrksalen inte ligger i gatuplan, men väl framme möts jag av en ljus och välkomnande kyrka.

Även församlingsmedlemmarna var välkomnande - vi var bara en handfull på plats idag, men det visade sig att Judith, som läste dagens läsning, har vuxit upp i Sverige och jobbar på FN. Henne talade jag svenska med, men mässan gick från början till slut på engelska, med extra böner för de sjuka som vårdas på sjukhusen på Roosevelt Island.

Prästen, vars namn jag dessvärre inte uppfattade, fokuserade i sin predikan på dagens text ur Markusevangeliet: "Så tog han ett barn och ställde det framför dem, lade armen om det och sade: 'Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar inte emot mig utan den som har sänt mig.'” Prästen framhöll att barn på Jesu tid inte hade rättigheter som idag, utan att barnet representerar alla som är utan makt och är i behov av beskydd.

Salesianmässa i Larchmont, NY

25/2/2019

St. Augustine's i Larchmont är kyrkarn närmast min mosters hem i Mamaroneck (jag var här senast i december 2017) och det kändes lyxigt att ha inte bara en men flera mässor på promenadavstånd en vanlig söndag: Niomässan kändes för tidig, 10.30-mässan hann jag inte heller till, fast jag hade tänkt, men 12.00-mässan passade precis. Mässan firades på engelska av en salesianpater från Vietnam, Father Gabriel. På vår promenad efter mässan gick vi till grannstaden New Rochelle och då passerade vi sen skola som salesianerna driver, så jag tog några bilder där också.

Mässa i Portlands marianska helgedom

20/2/2019

The Grotto är en helgedom i Portland, Oregon, som är tillägnad Jungfru Maria som Smärtornas moder. Helgedomen tillhör servitorden och där firas mässa varje dag kl. 12. Om somrarna firas mässan ofta ute vid "grottan", där det finns en kopia av Michelangelos Pietà, men så här på vintern firas mässan i mariakapellet Chapel of Mary.

Igår hade jag tillfälle att gå i lunchmässan i The Grotto. Mässan firades på engelska från början till slut. Vi bad servittertiären saliga Elisabetta Picenardi om förbön, eftersom kyrkan minns henne den 19 februari.

Efter mässan tog vi hissen upp till klosterträdgården, där man har anlagt flera olika bönestigar och som också är en botanisk trädgård. The Grotto är definitivt ett ställe jag vill besöka på nytt när det är sommar, men även vintertid kändes det som en stor välsignelse att få komma hit.

Mässa i Our Lady of the Lake

18/2/2019

Jag är på semester i Oregon, vilket innebar söndagsmässa i Our Lady of the Lake i Lake Oswego. Mässan kl. 9 på söndag morgon (som inte var dagens första) gick helt på engelska. Jag välkomnades till kyrkan av Linda, som var en av dagens ushers, kyrkvärdar, som jag passade på att fråga om det var okej att jag tar några bilder under mässan. Det försäkrade hon att det var - och när hon hörde att jag besökte församlingen från Finland tyckte hon det var väldigt trevligt och önskade mig välkommen. När jag sa att jag far vidare till New York kollade hon något överraskande att jag har hört de senaste turerna i skandalen som skakar kyrkan, vilket fick mig att spontant berömma henne för viljan att tala öppet om problemen. Hon konstaterade att det är öppenhet som är lösningen. Sedan presenterade hon mig för Father John, som firade mässan assisterad av en annan präst och en diakon.

Den assisterande prästen predikade om Lukasevangeliets version av saligprisningarna och hur viktigt det är att vi lever vår tro. Saliga är de fattiga och de hungriga ska vi ta som en påminnelse om att yttre framgång i livet inte är ett tecken på Guds välsignelse och att brist och armod inte är ett tecken på ett liv långt från Gud: ett avståndstagande från framgångsteologi, med andra ord, men också en påminnelse om att vi behöver Gud även om vi har det materiellt bra.

"Ni vet skämtet om någon som ber till Gud om en parkeringsplats, men sen säger - det är lugnt, jag fixar det här själv, när en ledig plats dyker upp. Det är så vi inte ska vara: vi behöver ha vår relation till Gud i skick hela tiden, både när det är svårt och när det löper. Och för att den relationen ska fungera rekommenderar jag tre saker. För det första det ni gör precis nu: Gå i mässan och utnyttja sakramenten som vi har fått. För det andra: Personlig bön. Och för det tredje: Arbeta vidare på er Gudsrelation i små grupper. Det är det vi här i församlingen ska satsa speciellt på under fastan. Det är bra att kunna bolla sina trosfrågor med någon, att be i grupp inte bara på söndagen i mässan, att det finns människor som reagerar om man inte är med, som kollar att allt är okej..."